Ingen dator ännu
Just nu känner jag mig lite handikappad. Datorn är fortfarande på service, hoppas att de ringer imorgon och meddelar att den går att hämta. Men å andra sidan kommer det nog att vara lite si och så de här sista dagarna med bloggandet. Men sedan lovar jag att det blir skriva av, massor av rapporter från det nya landet...
Annars är allt bra, jag känner mig riktigt upprymd, precis som jag gjort de sista dagarna.
I morgon kommer Linda och Emil hit och äter lunch, två väldigt duktiga cirkusartister. På kvällen ska vi nog förbi Pernilla och James och göra upp om EMO bilen som de ska köpa. Ganska roligt med den bilen, idag när vi var ute och körde så var det en bil som körde bredvid oss och fotade registreringsskylten. Jag hoppas inte familjen Cidh-Juarez-Eduart-Palm är rädda för uppmärksamhet, för det får man verkligen hela tiden med den här bilen. Den har nästan blivit lite av kändis här i Norrköping.
I helgen blir det även Vildmarkshotellet.
Må så gott, så hörs vi snart!
Allt känns bra
Snart ska vi åka iväg med vår dator på en snabb service. Den har krånglat en del, och det är inte roligt med tanke på att det är den enda, förutom en bärbar, som vi har kvar här hemma nu. Och vi är en familj som är ganska datorberoende. Vi är kanske inte ensamma om att vara det.Så just nu vet jag inte om det blir något bloggande förrän på torsdag. Vi får se.
Annars är jag på rätt bra humör just nu, allt känns faktiskt himla bra. Det har varit lite väl stressigt ett tag, så nu när det mesta börjat falla på plats kan vi andas ut. Men ack så liten tid vi har kvar i Sverige. Bara tio dagar!
I dag har jag bestämt mig för att anmäla mig på matlagningskurs i Kuala Lumpur. Jag älskar ju mat, både att laga och att äta så det känns som ett måste att lära mig den nya matkulturen. Som grädde på moset kommer jag säkerligen att träffa massor av trevliga, intressanta och roliga människor. Jag får skriva om detta i bloggen när jag är på plats, kanske kan jag intervjua några från andra delar av vår vackra värld och lära mig massor, och Ni också...
När vi ändå är inne på kurser så tror jag,ju mer jag tänker på det, att jag ska ta några körlektioner också. Jag menar vänstertrafik, massor av moppar, vägar som går hit och dit. Ja, det blir nog ett måste för mig, annars får jag säkerligen ALLTID sitta själv i bilen. Och sällskap är ju kul.
Sedan ska jag naturligtvis bättra på min engelska genom att plugga lite också.
Faktum är att jag känner mig väldigt inspirerad just nu, det ska bli så himla kul och intressant. Jag har suttit ett par timmar med min man i bilen hela förmiddagen och vi har pratat massor. Jag har kommit på massor som jag vill och ska göra när jag väl är på plats.
För ett tag sedan var jag lite så där blassé över allt som hade med flytten att göra. Men nu har jag liksom blommat ut och jag ska verkligen "fånga dagen" där. Jag ska ta vara på denna fantastiska möjlighet som vi fått. Jag ska (som mina barns kusin Jenny i Brasilien sa) upptäcka och utforska Malaysia och lära mig massor.
Fan, vad kul det ska bli:)
Här någonstans är jag snart
Kajsa har flyttat
Nu är det bara två veckor kvar tills dess vi flyttar. Allt är upp och ner, och jag undrar egentligen hur vi klarat av allt, för det har varit massor. Det är ju som sagt lite annat än att byta lägenhet eller flytta till nytt hus i samma stad. Nu ser vårt schema ut enligt följande:Nu till veckan kommer troligtvis barnens kusiner från Östersund. De ska stanna i några dgara för att säga hej då. Till helgen ska vi fira Pärs mamma som fyller åttio år den 20 november. Men vi firar det till helgen på Vildmarkshotellet. På tisdag eller onsdag nästa vecka kommer flyttgubbarna igen och tömmer allt! Då ska det vara helt tomt här hemma. På torsdag morgon kommer städfirman och gör en flyttstädning. Sedan har vi inget hem här i Sverige!
De sista nätterna innan lördag den 8 november, tar vi in på hotell.
I går flyttade även vår älskade katt Kajsa. Hon har flyttat hem till familjen Bertilsson. Vi alla är så glada över att hon stannar kvar inom cirkusfamiljen så att säga. Det känns tryggt och vi kan andas ut, för vi vet att de kommer att ta väl hand om henne.
Bilen ska snart iväg också, den stannar också inom cirkussfären. Familjen Eduart-Palm-Cidh-Juarez kommer inom kort åka runt med EMO. Allt börjar falla på plats.
I helgen var det lite avskedsfester. Julias kompisar hade fixat en övernattning och Julia blev verkligen glad och överraskad. Vi var också på middag med Pärs jobbarkompisar. Där var ett par som bott i Botswana i över fem år. Intressant att prata med dem.
Nu ska jag hämta hostmedicin till en konstant hostande Julia.
Ha det gott!
Hon skapade historia
Anita Plambeck, skapare och grundare av Norsholmsakrobaterna, Norsholms Ungdomscirkus och numera Norrköpings Ungdomscirkus har avlidit. Det är med bestörtning som jag mottog dödsbudet av hennes son Jens idag. Anita lämnade oss i lördags och vi är många, som minns och som sörjer henne idag.Här i Norrköping skapade hon historia, utan henne och hennes kunskap och envishet hade inte cirkusen varit där den är idag, nämligen en av Europas största.
För ett antal år sedan sa hon till mig vid en föreställning vi hade i Ringdansen här i Norrköping, "jag blir tjutfärdig när jag ser vad det har blivit av cirkusen, den är så stor, så många artister och så många föräldrar som sliter och brinner för detta".
Och Anita var sådan, hon visade känslor, både ilska och glädje. Jag tror aldrig att jag någonsin varit så arg på någon som Anita, heller inte så glad och så stolt över någon. På nästan alla föreställningar var det med stolthet i rösten som jag nämnde att det var hon som startade allt detta. Anita var en "Grand old lady", men alltid väldigt ödmjuk och med båda fötterna på jorden.
Anita var också oerhört sportintresserad. Jag glömmer aldrig när hon och jag skulle träffa informationschefen för Stadium, vi skulle diskutera ett samarbete. Samtidigt var det skid VM, och vi sprang båda fram och tillbaka till bilen för att sätta på radion. Båda var lika galna, och vi skrattde åt varandra och vilka sportnördar vi var samtidigt som vi stoppade in en snus under läppen.
Anita gillade egentligen aldrig oss föräldrar, hon tyckte vi var såååå jobbiga. Hon levde för artisterna, för konsten, för manegen och för att ge publiken det de ville ha.
Anita gav, inte bara Norrköping, utan hela världen vad de ville ha. Flera generationer av hennes artister har genom åren varit utomlands och uppträtt på olika festivaler, de har fått priser och uppmärksamhet.
Tack Anita för allt du har givit oss! För mig kommer du alltid att vara Norrköpings största kvinna!
Gosedjur från Mikkis
I kväll bytte jag och Mikkis gosedjur med varandra. Jag fick en jättgullig, ni ska få se bild på den i morgon, batteriet var slut på kameran. Jag ska ha den i min säng i Kuala Lumpur och tänka på henne. Hon är en superhärlig och urtrevlig cirkusartist som opererade knät för ett tag sedan och just nu kan hon inte träna så mycket och inte heller vara ute och ränna på nätterna:)Tidigare på förmiddagen skjutsade jag och Pernilla Marcus och Dylan till Skavsta Flygplats där de skulle flyga till Holland på NICE, ett närverk för europeiska cirkusar. Jag tror att det kommer att bli både matnyttigt och trevligt. Första gången för Dylan, men Marcus har varit med förut ett par gånger. Han börjar bli en riktigt rutinerad ung man.
Annars har dagen främst bestått i att mejla och faxa över papper till olika instanser. Det är ganska mycket papper och det verkar aldrig ta slut.
Nu är det bara två helger kvar tills dess att vi flyger iväg, och vi är totalt uppbokade. Nu till helgen är det aktivitet både fredag och lördag. Fredagen är lite hemlig så jag kan inte skriva så mycket om den här. På lördag ska vi hem till Pärs chef på middag, trevligt, trevligt!
Nästa helg, alltså sista helgen, ska vi bo på Vildmarkshotellet med barnens farmor Birgit, farbror Ulf, faster Catrin, kusin Mathilda och kusin Martin. Vi ska fira farmor i förskott, hon fyller nämligen 80 år den 20 november. Ska bli skönt med lite avkoppling.
Sedan kommer alltså helgen då vi åker. Den 8 november bär det iväg....
Ha det bäst!
Mikkis in action på Talang 2007!
Nu går det snabbt, både med tid och känslor...
I morse var det verkligen känslosamt när jag skulle säga "hej då" till mina föräldrar och min syster. Även om de bor långt i från mig redan nu och vi inte träffas mer än ett par gånger per år, så känns det annorlunda när man ska flytta till andra sidan jordklotet. Men som sagt, vi har haft det riktigt trevligt i helgen. I fredags var det en fantastisk fest för oss på cirkusen, det var massor av folk, och jag kan inte med ord tala om hur glada vi var över festen. Det känns väldigt konstigt att inse att vi nu ska sluta i cirkusen. Det som varit så stor del av vårt liv, eftersom både Pär och jag varit väldigt aktiva i så många år. Och barnen, som i princip haft cirkusen som sitt andra hem. Saknade blir stor...
Men vi ska naturligtvis dyka upp i sommar!
I lördags åkte, som jag tidigare sagt, Pär och min pappa till Stockholm med båttrailern. De stack jättetidigt och det tog lång tid. Pappa kom tillbaka vid 19 tiden. Medan Pär stannade kvar tills på söndag och hjälpte till med båtupptagningen. Allt gick bra.
Vi andra gick på stan på lördagen och fönstershoppade, kan vara kul även om man egentligen vill handla allt man ser. Men för vår familj är det ju meningslöst att shoppa nu när vi snart kommer till den tropiska värmen och med butiker där allt är så billigt. På kvällen var det mys.
I söndags var det årsmöte på cirkusen, ungefär lika många ansikten som vanligt. Årsmötet gick bra, och det kändes också lite vemodigt att veta att det var det sista för vår del. Jag och Marcus presenterade våra idéer för nästa år, och jag känner att vi gjort vårt bästa. Jag ska återkomma med alla händelser senare. Men att det blir ett bra år, det vet jag. Men säkerligen jobbigt för cirkusen som även ska genomföra en flytt också. Och att flytta denna cirkus med all rekvisita och allt annat kommer att sätta alla på prov. Och jag önskar lycka till och hoppas att det går bra!
I går var det Emelies födelsedag. Det firade vi naturligtvis på morgonen med frukost på säng, och allt som hör till. På dagen hade vi bjudit alla Julias skolkompisar på cirkusföreställning. Det var runt åttio barn mellan 8 och 12 år som fick se en härlig föreställning och sedan prova på lite själva. Jättekul och förhoppningsvis uppskattat!
På kvällen var vi alla ute och åt chinamat. Emelie, Julia, mormor, morfar, moster Karin, Pär och jag själv. Vi firade Emelie, men även Julia eftersom mormor och morfar missar hennes födelsedag som är den 8 november. Samma dag som vi åker, så Julia firar sin födelsedag på flyget. Vi ska försöka göra det till en bra dag för henne.
Idag har jag som jag sa tagit farväl, och sedan åkte jag och fikade med Aleksander. En fotograf som jag jobbat med tidigare i flera olika tidningsprojekt, men även andra projekt här i Norrköping. Det var riktigt trevligt, jag fick även träffa hans sex månader vackra lilla Nikita. Magiskt!
Här nedanför är det lite bilder från festen, som var så fantastisk. Tusen tack till Er alla! Älskar Er!
Det är Simon som är fotografen, och jag tycker nog att han fick med de flesta. Kanske några bara syns med ryggar, men det viktigaste är att vi vet att ni var där, det kommer att bli ett minne för livet.
Titta och njut - för det här är världens bästa cirkusfamilj!
Vy över gästerna
Jag och Pär i samtal på olika håll
Artisterna Maria, Ingrid, Rebecca, min Emelie, Kelsey, Emil och Linda
Vi blev verkligen glada när Johanna, Alexa och Ullis också kom....
Conny, säkerhetsansvarig mm i samspråk med frilansartisten Emil
Härliga artister igen, Elsa, Emelie, Kelsey, Frida, Mathilda och Nicole
Vackra och glada Catta och Marie i förgrunden
Vår duktiga tränare Vitolds i grönt med sin hustru Inara i gult
Jag i djup diskussion med familjen Eriksson
Pär i djup diskussion med ordförande Patrik
Pär har inte somnat, är bara djupt inne i tankar
Mys kring hoppgropen
Gud vad bra Ankie blev på den här bilden
Göran fångar sina bordsgrannars uppmärksamhet
Jag tackar för detta otroliga initiativ med gråten i halsen
Mikkis i mitten, hon är bara så underbar! Mamma Ankie och moster Jeanette på var sida.
Jeanette, Marie, Moa och Lovisa. Blev glad att Lovisa och Emelie dök upp, himla kul
Hon är en riktig linslus Jeanette, men hon är värd det för hon är en toppentjej!
Vårt bord
Avslutningsvis en go bild av mig och fotografen Simon - Tack för alla bilder!
Snart är jag tillbaka
Jag har haft fullt upp och inte haft tid att skriva på några dagar. Men snart är jag tillbaka och då ska jag redogöra för allt jag gjort och visa biler från hela cirkusfamiljen. Nu ska vi ut och äta middag, Emelie fyller år idag.
I morgon åker mina föräldrar och min syster hem, lite vemodigt med tanke på att det kommer att dröja länge tillsvi ses live igen.
Ha en bra kväll så hörs vi snart!
Så kommer tårarna...
Igår var det en helt fantastisk kväll, hela stora cirkusfamiljen var där, och det värmde otroligt mycket att så många på så kort varsel hade tid att komma. En kväll vi bevarar varmt i minnet.
Jag fick ett armband av designern Thomas Sabo som jag kommer att bära varje dag under dessa år, och när jag tittar på det kommer jag att tänka på mina fantastiskt underbara vänner.
Vi fick även en magnet med Norrköpings stolthet, spårvagnen, och det ska vi sätta på kylskåpet och titta på det varje gång vi får hemlängtan.
Väggalmanackan med Carl Larsson motiv ska vi också titta på ofta.
Precis nu har min kära mor och jag tittat klart på den DVD från Gränna som vi också fick som minne. Jag kan säga, att mina tårar strömmade i floder ner för kinderna när jag tittade på den.
Jag vet inte hur jag ska klara av att vara borta från den här härliga cirkusfamiljen som varit en så stor del av mitt liv de senaste tio åren. Jag älskar er alla så mycket.
Jag kommer att skriva mer snart och också lägga ut lite bilder. Men min älskade dotter har gömt kameran, så jag får vänta tills hon vaknar, och det kan ta tid det.
Nu ska jag umgås lite med mamma. Pär och pappa har åkt till Stockholm med båttrailern.
Ha det gott, så hörs vi snart! Kramar i massor:)
Besök, fest och sjuka barn...
Det var ju bra att jag kopplade av igår, för idag kan alla krafter behövas. Det kommer att bli en mycket rolig dag, och flera möten med människor jag tycker om. Igår kväll, ganska sent ringde min man och berättade att han missat flyget hem. Han hade åkt en buss mellan Brno (vet ej hur det stavas) i Tjeckien till Prag och flygplatsen, men bussen hade blivit på tok för mycket försenad på grund av trafik, olyckor, omläggningar mm. Så han fick sova över på hotell vid flygplatsen. Han ringde precis och meddelade att han skulle kliva på planet mot Arlanda nu, han är väl hemma i Norrköping vid 13.00.
I morse när jag som vanligt väckte huset, så kom Emelie ner och var genomförkyld. Hon ville ju gå till skolan, eftersom hon bara har en vecka kvar med sina kompisar innan vi flyttar, men jag kunde bara inte skicka iväg henne. Så hon får sova hela dagen, och så får vi se om hon orkar med att gå på cirkusminglet ikväll. Det vill hon säkert inte heller missa.
På eftermiddagen kommer mina föräldrar och min syster från Östersund. De ska stanna en bit in på nästa vecka. Bland annat ska min kära far och min man köra upp en båttrailer till Stockholm. Sedan ska vi också hinna med att fira Emelie som fyller år på måndag, men också Julia som fyller den 8 november och då hinner inte "momma" och "moffa" fira henne. Så vi slår ihop det nu på måndag och går ut och äter en härlig middag.
Sedan vid 18.00 ska vi på cirkusmingel, och det ska bli riktigt roligt. Hörde av min kära kollega och vapendragare Mr Mac att det var riktigt många som skulle komma. Trevligt!
Så det blir nog en innehållsrik dag, så nu ska sätta mig och läsa NT, som för övrigt fyller 250 år i år, Grattis NT. Sedan ska jag sätta igång med mina sysslor.
Ha nu en riktigt härlig dag, och gör som jag, njut av alla färger utomhus!
Ikväll ska jag också ha på mig detta, som min älskade systerdotter Emma gjort...
Koppla av
Idag har jag bestämt mig för att bara ta det lugnt, jag tror att jag behöver det. Jag ska ringa några samtal nu på morgonen, men sedan får det vara nog.Jag ska ta en bra bok och några magasin och bara mysa. Att bara ta det lugnt är något jag sällan unnar mig. Jag tror på något dumt sätt att det är förbjudet att bara ligga och softa en hel dag.
Men faktum är att jag tror att alla människor skulle må bra av att ta sig några riktigt lata dagar då och då. Inte bara när man har semester, för då är man så inrutad i alla fall, inget är särskilt spontant på semestern. Men att ta en dag mitt i allt hektiskt och bara låta kroppen gå på sparlåga, det är avkoppling.
Under flera veckor har det varit ganska hektiskt. Jag har nästan haft lika många mejl, lika många telefonsamtal varje dag som under en vanlig arbetsdag, trots att jag inte jobbat. Det har varit massor av byråkrati och papper, mer än jag kunnat ana inför en utlandsflytt. Men nu börjar vi se ljuset och det mesta börjar falla på plats.
Sedan har ju jag och Marcus jobbat så effektivt och fokuserat på 2009 att allt redan är klart. Det har väl aldrig i cirkushistorien inträffat tidigare. Så vi ska vara stolta tycker jag.
Så nu tar jag tag i mina samtal, som måste göras. Därefter ska jag gå in i mig själv och bara koppla av...
Den här bilden bara älskar jag..det är Moa en av mina cirkustjejer...
I väntan på Mr Mac...
Sitter och väntar på att Mr Mac ska komma förbi, vi ska ha ett litet möte. Mr Mac det är han som har bannern här bredvid, jag har skrivit om honom tidigare. Marcus Mr Mac Bertilsson, magiker, illusionist och trollkarl. Vi har under den sista tiden planerat cirkusens stora 30-årsjubileum nästa år.
Och vi har tillsammans kommit fram till fantastiska "happenings" under året. Och det känns redan nu som om det kommer att bli ett av de absolut bästa åren. Innan jag går in närmare på vad som ska hända här i bloggen, måste lite papper vara signade först. Och det blir naturligtvis Marcus som får åka land och rike runt för att besöka alla samarbetspartners.
Eftersom Marcus åker till Holland nästa vecka, på ett möte med flertalet europeiska cirkusar så tänkte vi att vi tar ett snabbt möte nu, för sedan kommer vi knappt att ha tid. Det är ju nästan bara tre veckor tills dess att jag sitter på planet.
Men det vi främst ska prata om nu är hans turné i Sydostasien. Jag har berättat tidigare att Marcus varit i Singapore på turné tillsammans med en dansk dirigent, vilket blev succé. Nu har han pratat med sin kontakt i Singapore och berättat att jag, hans Manager flyttar till Kuala Lumpur. Så vi ska nog försöka få till en turné både i Kuala Lumpur och Singapore.
Så vi ska gå igenom lite grovplanering på hur vi ska lägga upp det hela.
Sedan ska vi också gå igenom vad vi ska säga på årsmötet nu på söndag när det gäller 30 årsjubileumet. Alla måste vara med på tåget, det blir roligare då.
Vi hörs snart!
Ganska gammal bild på mina tjejer...
Nedräkning - 26 dagar kvar...
tills vi flyttar. Jag känner att tiden springer iväg som värsta sprinterloppet. Visserligen har vi det mesta under kontroll, men det är ändå massor som dyker upp hela tiden. Kontakten med alla myndigheter, skolan i Kuala Lumpur, och flertalet frågetecken som måste lösas. För snart ett år sedan när det blev klart att vi skulle flytta till Malaysia så kommer jag ihåg att Pär sa att det kommer att vara ganska rörigt innan man kommer på plats, och jag kan väl säga att jag håller med om det nu. Det är nästan så att jag önskar att man kunde trolla.
Men det finns ljusglimtar, flera stycken. Och jag blir lika rörd varje gång de dyker upp. Som igår när jag fick ett paket med posten. Nyfiken som jag är, slet jag upp det snabbt, och inuti var det en bok och ett brev. Det var Per-Arne Wåhlberg, som skickat ett signerat exemplar av sin bok, och ett mycket vackert brev till mig. Han hade med berstörtning fått reda på att jag skulle flytta och lämna cirkuslivet här i Norrköping.
Jag blev så rörd att flera tårar kom, och jag blev oerhört glad över hans värmande ord om mig.
Per-Arne Wåhlberg är nog den man i Sverige som kan mest om cirkus. Jag säger som Uno Myggan Ericsson skriver i förordet till boken jag fick: " Han är för mig den främste av svenska cirkusforskare, omutlig i en bransch där mutan har hävd, nyfiken utöver det vanliga, distanshållande när så krävs, noggrann i allt han företar sig, ödmjuk inför den konst som cirkus är."
Per-Arne var bland annat med och startade "Akademin för cirkuskonstens bevarande i Sverige". Han har skrivit ett flertal böcker om cirkusens historia och nutid, och han är en av landets bästa cirkuskritiker, och har skrivit artiklar i de flesta av våra tidningar i Sverige.
Och han tänkte på mig. Han tycker i sitt brev att jag gjort oerhört mycket för cirkuskonsten här i Norrköping, och att jag har ett sätt som utstrålar värme, glädje och att han alltid känt sig välkommen på sina cirkusbesök hos oss. Det värmde och jag blev faktiskt lite stolt också. kanske låter det egoistiskt att skriva om detta, men inom cirkusvärlden är han så stor, och jag har beundrat honom så mycket. Vid nästan varje föreställning vi har haft har jag citerat något ur hans verk.
Sedan finns en annan ljusglimt som är lika rolig, och det är att nu på fredag ska vi ha lite avskedsmingel på cirkusen. Ska bli både roligt och sorgligt. Alla som känner mig vet att jag brinner för cirkusen, det har varit en ganska stor del av mig och mitt liv här i Norrköping.
Vårt vackra cirkustält!
Har någon mer drabbats av "statusstress"?
Läste en artikel för flera år sedan i tidningen lön & jobb om den nya "farsoten" statusstress. Jag blev upprymd av den och satte mig sedan för att fundera över mig själv och min omgivning.
Det är filosofen och författaren Alain de Bottom som har skrivit en bok om begreppet och är själv fader till det. Med statusstress menar han oron för att inte leva upp till de rådande framgångsidealen, med följd till att vi ska tappa värdighet och respekt.
Jag kan själv erkänna att jag ofta läser porträtt i tidningar av andra framgångsrika och ofta fräscha människor och undrar varför inte jag är just sådan. Jag sneglar ofta på andras hus och tomter och tycker att "Gud, vad de fått det snyggt och vad fint det är" För att sedan komma hem till min täppa med maskrosor och några uttorkade pelargoner.
Något som under sommaren varit aktuellt är att visa upp sig på badstranden som en välvårdad, vältränad och framgångsrik bikiniuppbärare. Här ligger jag verkligen i lä, och kan ibland få för mig att andra tittar på mig och tänker; "Hjälp, har hon inte gjort annat än att legat och frossat hela vintern, säkert väldigt lat också".
För vi har ju på senare tid genom media lärt oss att om det yttre är vackert så är även det inre vackert, och den vackra människan är mer framgångsrik.
Förr såg vi status i utbildning och yrke, idag mäter vi status i det materiella. Dyra mobiltelefoner, bilar, utlandsresor, fjällsemestrar osv. Nu för tiden har vi alla en slags medfödd osäkerhet om vårt värde, vilket gör att vi bryr oss mer om hur andra ser på oss. Egentligen ganska skrämmande.
Jag tror att det är viktigt att vi pratar om detta oroväckande syndrom som växer runt om i världen. Vi läser om B-kändisar som med hjälp av sitt yttre blivit rika och lyckliga, åtminstone som vi tror. Frågar vi barn och ungdomar idag om vad de vill bli när de blir stora så säger ett flertal: "Jag vill bli känd." De flesta ungdomar gör allt för att se sexiga och utmanande ut, och i kölvattnet kommer ätstörningar och psykisk ohälsa.
Jag tillhör själv den där typen som tycker att det är viktigt med "livets goda", som oftast är ganska ytliga saker. Men lite då och då får jag skaka på hela mig och vakna upp, för där inne vet jag att det finns så oerhört mycket mer som är viktigt. Att jag dessutom är mamma till två underbara ungdomar gör att jag känner extra stort ansvar.
Jag älskar glitter och glamour, men oftast bara på scenen. Eftersom jag arbetar nära artister som har just kläder som ett arbetsredskap, så blir man lätt lite skadad. För just i manegen eller på scenen ska de glittra och lysa, men det roliga är att de flesta jag känner är väldigt ödmjuka och naturliga utanför själva scenen och uppträdandet.
Varje sommar brukar vi åka på turné med cirkusen. Det är liksom höjdpunkten för de flesta artister, men även för oss alla runt omkring. De senaste åtta-tio åren har jag många gånger fungerat som konferencier, och då har jag haft eleganta klänningar, glittriga schalar och massor med smink på mig. Men det är på något sätt som att jag blir "mätt" på det då, så på alla fritid under sommarturnén ser jag ut som bara fanken. Håret är ett enda virrvarr, och de kläder jag bär skulle jag normalt sett inte ens våga gå på konsum i. Men jag trivs då, jag känner mig fri på något sätt.
Men man får heller inte blanda ihop detta med att må bra. Att sköta sin kropp och sin hälsa är oerhört viktigt. Att få och få ge tillbaka kärlek är också oerhört viktigt för vår hälsa.
Och jag tror att det viktigaste är att vi börjar tänka positivt om oss själva. Jag känner faktiskt att ju äldre jag har bivit desto tryggare är jag i mig själv. Det spelar inte längre lika stor roll vad andra tycker och tänker om mig. 
Massor med kärlek till Er alla från mig!!!!
Mina vänner ÄR rakt på sak...
Jag har nu haft två helt underbara dygn i huvudstaden. Jag kom upp i torsdags eftermiddag, och träffade då min underbara vän Marre på hennes jobb på Svenska Dagbladet. Själv jobbade jag där för över 20 år sedan, och faktum är att en del av mina gamla arbetskompisar är kvar, så det blev till att gå runt lite och morsa både här och där.När Marre hade skickat iväg de sista mejlen, och avslutat sitt jobb, så gick vi till en restaurang, Helsingborg, som ligger vägg i vägg med SvD, där ett flertal gamla SvD anställda dök upp en efter en. Det är en kille som startat detta nätverk av gamla SvD anställda, och jag måste säga att det är ett grymt initiativ:)
Efter ett par timmar åkte vi vidare hem till Marre, och väl hemma hos henne stod jag bara och gapade. Hon och hennes familj har nämligen byggt ett nytt "funkishus" som var bland det mest stilfulla jag sett. Själv är hon lite lågmäld, så jag hade inte fått så mycket info om hur det såg ut, och hur hon hade inrett. Men det var verkligen supersnyggt. Synd att jag glömde kameran, men jag sa att hon fick skicka foton, hoppas att hon gör det.
Där satte vi oss och drack vin och pratade om allt som hänt, ska hända och mycket mycket mer.
Dagen efter tog Marre ledigt, och vi tog en stärkande långpromenad i skogen, och "fångade dagen". Det var verkligen något jag behövde, och vi kunde ju fortsätta vårt pratande.
På eftermiddagen började jag göra mig iordning, och det var här jag började märka att mina älskade vänner verkligen är mina vänner. Rakt på sak uttrycker Marre: "-men Eva, ska du verkligen ha den där svarta klänningen, jag tycker den ser lite noppig ut". Kul, tänkte jag som bara hade just det alternativet till kvällen. När jag lite senare stod påklädd sa hon: "-Eva, du är dig lik du, har du sett dina skor, de är ju helt hemska" . Jag svarade och sa att jag tar av mig dom när jag kommer på festen, och då ser ingen, annars kan jag väl slinka in och handla ett par lite snabbt".
Sedan bar det av till ytterligare gamla bekanta då jag skulle träffa en annan gammal mediavän, Agge, på hennes jobb på mediaföretaget på Birger Jarlsgatan. Vi skulle möta upp där, för att sedan först åka hem till en av hennes kollegor på en drink och sedan vidare till festen. Och det är här jag kommer på att jag verkligen har de rätta vännerna.
Agge möter upp, och vi går runt och tittar på deras nya, snygga och otroligt stora lokaler på "heta" Stureplan. Jag morsar på gamla bekanta, och sedan kommer vi fram till hennes egna lilla hörna där det också satt några gamla bekanta mediarävar. Och vad uttrycker de när lilla jag från landet dyker upp: "men kära Eva, du kan bara inte gå i de där skorna, dom ser fördjävliga ut". Jag försöker pipa fram att de är de enda skor jag har med .
Då blir det full aktivitet på dessa mingelvana personer, de vill ju hjälpa en stackars vilsen själ som de upptäcker helt har tappat stinget från fornstora dar. Jag menar, där satt de med fredagschampagnen och startade världens aktivitet för att få fram ett par "dugliga" skor till mig. De började fråga om min skostorlek, och sedan vips, så får jag ett par nätta, ursnygga skor att byta till. Detta kallar jag att "alltid vara redo"!
Och faktum är att skorna gjorde det där lilla extra. Och själv tänkte jag efter ett tag, att det är nog bra att ha vänner som är raka och säger precis som det är. För senare på den underbara festen som vi var på, tog man inte av sig skorna. Och det vet jag ju att man inte ska göra, och nu behövde jag inte skämmas för mina lerbebrydda fotriktiga skor.
Festen var urkul, god trerätters middag, massor av roliga tal (höll ett själv) och mycket trevliga personer vid bordet. Agge och jag smet iväg strax före ett, och nu sitter jag i Norrköping och är sååååå trött. Men snart ska jag sätta mig och slappa framför fotbollen.
Vi har precis haft besök av Liz, Bengt, Ella och lilla Marc. Liz är min så kallade "sis". Min syster bodde hos henne och hennes familj ett år i USA när hon var utbytesstudent , min syrra tog med sig henne hem och hon bodde ett år hos mina föräldrar. Efter några turer till och från USA så bor hon nu i Stockholm sedan många år, med man och två barn. Hängde ni med? Det var så kul att träffa dom. Och de har lovat att komma till Kuala Lumpur och stanna länge.
Jag måste också få skryta lite mer om en av de jag festade loss med i helgen, nämligen Agge.
Hon har blivit nominerad till "Årets mediarådgivare" , ett pris som delas ut av Sveriges Tidskrifter. Och det kan jag verkligen förstå, för det finns ingen lättsammare, ödmjukare, duktigare än just henne!
Se länk nedan:
http://www.sverigestidskrifter.se/nyheter/2008/10/02/nominerade-tidskriftspriset
Det går inte bra att sluta, måste verkligen skärpa mig nu....
Väntar på tvättmaskinen...
och sedan på att allt ska torka, därefter ska jag åka till Stockholm. Verkar lite knäppt att jag måste vänta på tvättmaskinen, men jag upptäckte att mina favvo-kläder inte var riktigt fräscha, och eftersom flyttgubbarna tog en hel del av min garderob, så är det just nu lite begränsat.
Men det kan jag stå ut med de sista veckorna, för sedan får jag eget dressingroom, och dessutom blir det säkert mycket shopping i Kuala Lumpur med tanke på den billiga prisbilden. Det längtar jag till.
Jag ska alltså till Stockholm och träffa mina vänner från mediabranschen. Först ska jag på en träff med gamla SvD anställda tillsammans med min trogna vän Marre, sedan åker vi hem till henne och har mys med mycket prat.
I morgon fredag ska jag träffa Agge först, och sedan ska vi iväg på 50 årsuppvakning. Ska bli himla kul, eftersom det var längesedan jag träffade Åsa, som fyller 50. Räknade ut att det var över tjugo år sedan vi jobbade ihop med utomhusreklam i Stockholm. Och sist vi träffades var på en mycket känsloladdad begravning för en gemensam fantastisk vän. Så det ska bli kul att träffas i lite gladare sammanhang.
Men jag tar det lugnt, vi får besök här hemma på lördag av min amerikanska syster Liz och hennes familj. Känns lite futtigt, men som det ser ut här hemma just nu så blir det till att äta på papperstallrikar. Inte miljövänligt och inte särskilt charmigt, men vårt alternativ.
Har precis kommit hem efter att ha haft föreläsning på Vittra skolan här i Norrköping. Jag pratade om media och tidningar för åttor och nior. Jag kan bara säga att eleverna där "rockade fett"! De var underbara, trots att jag säkert var sömnmedel för dom. Jag älskar den skolan, och det känns trist att barnen ska sluta där. Fast Julia kommer tillbaka, när vi kommer hem till Sverige igen.
Jag hoppas att jag kan uppdatera under mina dagar i Stockholm, annars träffas vi på lördag igen.
Har jag gjort allt jag ska?
Älskade barn - hoppas att ni kommer att trivas!!!!!!
,,,,
Idag är det en liten mellandag, har inget speciellt inbokat, inga möten och inga luncher. Och dessa dagar är ju väldigt sköna, men gud vad jag sitter och funderar, drömmer och känner mig sentimental. Nästan lite ledsen, trots att jag verkligen tycker att det ska bli så spännande och roligt med flytten till Malaysia. Det kommer upp "dåligt samvete" tankar hela tiden. Först och främst har jag lite dåligt samvete för att jag inte haft så mycket tid med mina vänner den sista tiden. Sedan får jag dåligt samvete för att allt, precis allt krockar. Aktiviteter, alla bjudningar, med såväl släkt som vänner. Sedan sitter jag och googlar runt på internet och blir sentimental över nästan allt.
Kanske är det precis så här det är några veckor innan. Det är kanske ett sätt att bearbeta att allt verkligen är verkligt. För ett antal månader sedan var det så långt kvar, och då gick det inte riktigt att ta på. Men nu när jag sitter i ett hus som jag inte riktigt känner igen, för att alla mina käraste ägodelar är borta, så går det inte att komma ifrån att det inte är som det brukar.
Sedan tror jag också att hela den här flytten är en betydligt större omställning för mig och barnen än för min kära make. För honom är det naturligt att vara på resande fot, han är "hemma" i Kuala Lumpur redan. Han har sitt kontaktnät där av kollegor som han arbetat med under många år. Att vara borta från Sverige under långa perioder är inte främmande för honom.
Visserligen reser hela familjen mycket, men det är annorlunda, då är vi borta ett par veckor. Nu ska vi bosätta oss på andra sidan jorden. På en plats där jag varit en gång, en vecka. Barnen har aldrig varit där. Egentligen inte så konstigt att det dyker upp många tankar just nu.
I dag är det ungefär 30 dagar kvar innan vi flyttar. 30 dagar går ganska snabbt, och ännu snabbare just nu för oss. Jag ställer mig frågor hela tiden: "Har jag gjort allt jag ska?" "Är det något jag glömt?" "Är det någon jag missat att berätta om flytten för?"
I måndags märkte jag för första gången på Emelie ( http://justdust.blogg.se ) att hon var lite nere och funderade en hel del. Vi pratade om att hon kommer att sakna alla vänner från skolan och cirkusen. Många i cirkusen har varit som hennes syskon i snart tio års tid, och träningslokalen har varit hennes andra hem. Egentligen samma sak för Julia, som bara var bebis när vi första gången klev in i cirkuslokalen. Hon är ju för sjutton uppvuxen på cirkusen.
Men jag ska försöka rycka upp mig nu.
Genom denna blogg har jag kommit i kontakt med andra bloggare, och en av dem har en egen hemsida. Den är jag ofta inne på. Den är så mycket Sverige för mig just nu, jag riktigt känner dofterna, jag ser färgerna, jag känner smaken av maten, jag känner årstiderna. Helt enkelt en hemsida som jag kommer att gå in på mycket när jag sitter i Kuala Lumpur och längtar hem. För även om jag är en person som har väldigt lätt för att anspassa mig och trivs nästan överrallt, så vet jag att den kommer att komma över mig med värsta kraften. Hemlängtan!
Gå gärna in och titta på den hemsida jag pratar om, finns även länk till hennes blogg:
http://www.stenvreten.se/
En av mina idoler
Jag beundrar egentligen ganska många personer, och i vårt avlånga härliga land har vi en hel hög med personligheter som gjort fantastiska saker och som både roat och underhållit på ett sätt som är oförglömligt. En av de som jag ofta tänker på och som jag ser som en av de största inom underhållning är Linköpingssonen Tage Danielsson.I år skulle Tage Danielsson fyllt 80 år om han fått fortsätta att leva. Han föddes 5 februari 1928 och avled 13 oktober 1985. På tok för ung, och vi är många som saknar hans härliga person.
Och han var flitig, under sin tid gjorde han 11 långfilmer, 10 revyer, mängder av böcker, barnprogram och dessutom var han oerhört aktiv i samhällsdebatten.
Av allt det han gjort älskar jag "Lådan", "Gröna Hund" och "Gula Hund". De är oslagbara i sin humor. Tage har ju kallats både "humoristiske humanisten och humanistiska humoristen och båda stämmer oerhört bra in på honom. Denna långa rödhårige man som alltid såg sådär allvarlig ut samtidigt som han levererade den ena efter den andra underfundigeheten.
Vi är många som har skrattat gott åt Karl-Bertil Jonssons pappa Tykos kommentar när han upptäckte att sonen tagit alla de rikas julklappar och delat ut till de fattiga: "Har jag närt en kommunist vid min barm".
När han i början på 60-talet startade Melodiradion fick alla ledar- och kultursidor spatt, men hos alla övriga blev det en enorm succé. Han var liksom ingen kultursnobb, trots att han VAR kultur.
Det sista Tage Danielsson gjorde, var film av Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter. Det var 1984, året innan Tage Danielsson lämnade jordelivet. Men vi är många som fortfarande gläds av hans härliga personlighet och hans fantastiska skapelser.
Lyssna på länken nedan, helt underbar, Sannolikhetsmonologen. Med det här vill jag idag att vi minns Tage Danielsson.
http://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI
Nu börjar det kännas...
att det närmar sig, tiden fullkomligt rusar iväg och ibland känner jag att jag inte hinner det jag ska, mycket ska göras, papper ska fortfarande fyllas i och allt ska göras samtidigt.
I går kväll höll vi dessutom på att bryta ihop totalt här hemma då ingen av våra datorer fungerade. Först skulle vi starta den dator där vi har allt viktigt inför flytten, och det gick inte att starta den, sedan förökte vi byta skärm, inget hände. Vi ringde supporten, och blev egentligen inte klokare på det. Han sa bara att det kan ta upp till tre-fyra veckor att skicka in den och sedan få tillbaka den. Och det har ju inte vi tid med, då flyttar vi ju. Så vi försökte på alla sett själva att få igång den, och efter mycket om och men så startade den.
Kanske var det ibland bättre när man hade allt viktigt i pärmar och på papper. Fast jag som älskar datorn, vill ju inte tycka så. Trots att man blir galen när det inte fungerar.
Helgen har varit riktigt trevlig. I fredags vinkade jag av Pär och hans bror Ulf, som skulle segla upp båten till Stockholm. Då var det vackert väder och gynnsamma vindar, vilket höll i sig även under lördagen. Men söndagen var inte alls rolig för de stackars bröderna. Vindar upp till 18-19 sekundmeter och ösregn. Roligare kan man ju ha. Men de hade varit smarta nog att gå så långt under lördagen att de var skyddade sista biten, med inte allt för stora vågor. Men de var rejält blöta när de blev hämtades av svägerskan Catrine, som stoppade in de båda i bastun.
På fredag kväll var jag tillsammans med mina barn och en massa cirkusmänniskor och grattade Karin Byfalk, tidigare ordförande och aktiv i cirkusen. Hon fyllde 50 år och hade ställt till med en riktig fest, massor av mat och god dryck. Jag tror att de hade alla sorter av vilt på buffén.
I lördags åkte vi upp till Stockholm för att hämta Pär, och passade samtidigt på att äta middag ihop med släkten. Som alltid hos Catrine var det riktigt gott.
Mathilda, mina barns kusin, som är så otroligt duktig på musik satte på en DVD med Tokio Hotel, Zimmer 483 - LIVE in Europe. Och jag måste säga att det var en positiv överraskning. Har aldrig lyssnat på dem tidigare, eller åtminstone inte så att jag tänkt på det. Det beror nog på att jag inte riktigt trott mig tillhöra målgruppen, och dessutom har jag tyckt att det bara är ett sådant där band som alla småtjejer står och skriker till. Och jag är ju varken det ena eller det andra, bara en medelålders kärring som försöker hänga med så gott det går.
Att det är ett band som småtjejer står och skriker till är helt uppenbart, men jag måste ändå säga att just det känns lite orättvist för dessa tonårsgrabbar. De var ju riktigt bra, dessutom tog de scenen med bravur och de kunde dessutom prata riktigt bra mellan låtarna. Så från och med nu ska jag inte ha så mycket fördomar som jag brukar ha.
I morse hade jag föreläsning på mina barns skola, jag pratade tidningar och media. Visade olika typer av tidningar och vad de kan tänkas innehålla. Riktigt roligt, och de stackarna satt faktiskt riktigt stilla och tysta. Ska ha en till föreläsning i morgon för nya elever och en sista på torsdag. 
Hantverk på hög nivå, kommer att sakna våra ljusstöpningsträffar...
Nu ekar det...
Igår var det alltså full rulle här hemma. Vi hade fem otroligt snälla och glada flyttgubbar här som packade, slog in, bar och kånkade. Jag måste säga att jag är väldigt imponerad över hur duktiga och effektiva de var. Men å andra sidan är det ju deras jobb. De hade med sig containern, som stod utanför. När allt var klart, alla papper påskrivna och den sista av 150 flyttlådor, möbler och allt annat var inne i containern så fick vi se plomberingsnyckeln som skulle plombera allt. Vi fick skriva ner nummer och koder för att allt skulle gå rätt till, om det mot förmodan skulle vara så att någon under resans gång skulle öppna plomberingen.
Så nu är stora delar av våra ägodelar redan på väg. Igår kväll när jag satt och funderade på vad jag skulle bli mest ledsen över att förlora av allt som just nu finns i containern så var det absolut inte matsilver, porslin eller något annat av alla prylar och möbler. Utan det jag skulle gråta blod över är alla våra fotografier. Gud, vad ledsen jag skulle bli om jag aldrig fick titta på dem igen. Alla minnen som man samlat på sig genom åren betyder så oerhört mycket. För de flesta av de korten är ju innan man laddade ner allt på datorn, bara papperskopior.
Här hemma kan man just nu säga att det ser lite tomt ut, väggarna är tomma, golven saknar nästan helt mattor, Emelie och Julia har i princip bara sängarna kvar, skåp och lådor är helt tömda. När man pratar med varandra så ekar det.
I morse skjutsade jag ut Pär och hans bror Ulf till vår segelbåt i Sankt Anna. De ska under helgen segla upp den till Stockholm där den ska tas om hand av Ulf och hans familj. Känns faktiskt tryggt och riktigt bra, Uffe kan man lita på i alla väder.
Ja, så nu sitter jag inte bara och har flytten i tanken, nu börjar det verkligen hända saker i praktiken också. Nästa steg är att ta allt som ska magasineras. Sista veckan blir nog till att sova på golvet, men det ska nog gå det också.
I helgen blir det mycket vila, men också lite fest. Berättar om det senare. Ska även förbereda tre föreläsningar som jag ska hålla nästa vecka för högstadieeleverna på Vittra här i Norrköping.
Nedan är en länk till vårt condo där vi ska bo, och vårt nya lands flagga.
http://www.kiaraville.com.my/
Säg det med ett leende...
Igår jobbade vi som sagt hela dagen med att organisera så bra som möjligt för flyttgubbarna. Och det gick ju faktiskt himla bra. Vi jobbade till sena kvällen, jag tror vi var klara vid elvatiden. Då, precis när jag var färdig för att dyka i säng, springer Pär ner för trappan och säger, "Vi måste åka på akuten, det blir bara värre och värre med min arm och nu gör det skitont." (Han har haft en svullnad några dagar.)När vi tittar på armen och armbågen så är den kraftigt svullen och illröd. Och eftersom vi inte är medicinutbildade så kan vi ju inte göra en egen bedömning, utan åker vid 22.30 upp till akuten här i Norrköping. Där säger de först att vi ska vända oss till vårdcentralen nästkommande morgon, men efter lite tittande, klämmande och pratande så skriver hon in Pär.
Ja, och sedan får vi sitta tre och en halv timme i i väntrummet innan något händer. Ungefär 03.00 blir Pär uppropad och får då gå in i ett rum för provtagning och lite mer frågor. Därefter ut i väntrummet igen. Efter ytterligare ett långt tag blir Pär uppropad och får komma in till doktorn.
Och det är här det blir lite intressant tycker jag. Pär får en rejäl uppläxning om hur sjukvården fungerar, vilka krämpor man söker för på Akuten och vad man går till Vårdcentralen med av denna medicine doktor som vi efter ungefär fem timmar äntligen får träffa. Pär försökte lite så där lättsamt säga att det är ju inte så lätt att veta när man inte vet hur det fungerar. Då svarar bara doktorn att "Ja men lyssna nu då så får du ju veta vad som gäller".
Och det är ju just detta som jag tycker är så oerhört intressant. Jag menar nu ska vi patienter också veta exakt vad vi har för åkomma och om det är akut eller om det är något enkelt som vi kan vänta med tills vårdcentralen öppnar. Vi ska helt enkelt göra en egen medicinsk bedömning innan vi söker vård. Och egentligen kan man säga att vi gjorde det, för vi trodde ju att det var blodförgiftning efter en snabb koll..
Och hallå, hur ska vi vanliga och icke medicinskt utbildade egentligen kunna göra en bedömning eller ens veta om det är akut eller inte akut. Är inte sjukvården till för att hjälpa, stötta och behandla oss när vi är sjuka. Är det inte det vi betalar en massa skatt för. Sedan kan jag ju inte heller låta bli att undra varför man söker sig till ett sådant yrke om man inte gillar att vara trevlig mot sina patienter. För trevlig, det var han inte, och oavsett vad han själv tycker om patrasket som kommer in för att söka vård så bör man väl inte visa det för patienten, alla har rätt till en vänlig vård tycker jag.
Nu vet jag att alla mina sjukvårdsvänner, läkare och syrror inte håller med mig helt, och visst, jag håller med er också på en punkt. Det är verkligen på tok för lite personal och för många patienter, en sköterska som jag pratade med och som var både trevlig och rolig sa att de går på knäna och att det är anställningsstop gör ju inte saken bättre. Så jag kan med hela mitt hjärta förstå att det inte kan vara lätt att se en ljusning när man arbetar på en akutmottagning under en natt.
Så efter att ha suttit på akuten i stort sett hela natten, så sitter jag nu här framför datorn och vid sidan dirigerar jag fem stycken jättetrevliga flyttgubbar som är här hemma hos oss och jobbar för högtryck med att packa, lyfta och flytta.
Jag själv är trött, mycket trött, men det kändes så bra när flyttgubbarna så att vi hade gjort ett bra förarbete.
Men ikväll blir det tidigt. Ulf, Pärs bror kommer hit och sover över till i morgon. Tidigt i morgon bitti ska han och Pär segla upp vår båt till Stockholms Skärgård, säkert kallt och ännu mer kallt.
Ha det så bra, le och var vänlig:)
Pär fick antibiotika och ska röntgas...
Nu är jag sååå trött..
Sedan har vi fyllt i en massa blanketter där vi skulle ange exempelvis allt elektroniskt som ska med eller alla serviser mm. Ja, det har varit fullt upp kan man säga. Så imorgon kväll kommer det att se lite annorlunda ut här hemma.
Men nu är jag så trött så att jag snart ska dyka rakt ner i sängen. Det ska bli himla skönt, zzzzzzzzzzzzzzz
Hösten är här, så vackert...