evalinder

Igår jobbade vi som sagt hela dagen med att organisera så bra som möjligt för flyttgubbarna. Och det gick ju faktiskt himla bra. Vi jobbade till sena kvällen, jag tror vi var klara vid elvatiden. Då, precis när jag var färdig för att dyka i säng, springer Pär ner för trappan och säger, "Vi måste åka på akuten, det blir bara värre och värre med min arm och nu gör det skitont." (Han har haft en svullnad några dagar.)

När vi tittar på armen och armbågen så är den kraftigt svullen och illröd. Och eftersom vi inte är medicinutbildade så kan vi ju inte göra en egen bedömning, utan åker vid 22.30 upp till akuten här i Norrköping. Där säger de först att vi ska vända oss till vårdcentralen nästkommande morgon, men efter lite tittande, klämmande och pratande så skriver hon in Pär.

Ja, och sedan får vi sitta tre och en halv timme i i väntrummet innan något händer. Ungefär 03.00 blir Pär uppropad och får då gå in i ett rum för provtagning och lite mer frågor. Därefter ut i väntrummet igen. Efter ytterligare ett långt tag blir Pär uppropad och får komma in till doktorn.

Och det är här det blir lite intressant tycker jag. Pär får en rejäl uppläxning om hur sjukvården fungerar, vilka krämpor man söker för på Akuten och vad man går till Vårdcentralen med av denna medicine doktor som vi efter ungefär fem timmar äntligen får träffa. Pär försökte lite så där lättsamt säga att det är ju inte så lätt att veta när man inte vet hur det fungerar. Då svarar bara doktorn att "Ja men lyssna nu då så får du ju veta vad som gäller".  

Och det är ju just detta som jag tycker är så oerhört intressant. Jag menar nu ska vi patienter också veta exakt vad vi har för åkomma och om det är akut eller om det är något enkelt som vi kan vänta med tills vårdcentralen öppnar. Vi ska helt enkelt göra en egen medicinsk bedömning innan vi söker vård. Och egentligen kan man säga att vi gjorde det, för vi trodde ju att det var blodförgiftning efter en snabb koll..

Och hallå, hur ska vi vanliga och icke medicinskt utbildade egentligen kunna göra en bedömning eller ens veta om det är akut eller inte akut. Är inte sjukvården till för att hjälpa, stötta och behandla oss när vi är sjuka. Är det inte det vi betalar en massa skatt för. Sedan kan jag ju inte heller låta bli att undra varför man söker sig till ett sådant yrke om man inte gillar att vara trevlig mot sina patienter. För trevlig, det var han inte, och oavsett vad han själv tycker om patrasket som kommer in för att söka vård så bör man väl inte visa det för patienten, alla har rätt till en vänlig vård tycker jag. 

Nu vet jag att alla mina sjukvårdsvänner, läkare och syrror inte håller med mig helt, och visst, jag håller med er också på en punkt. Det är verkligen på tok för lite personal och för många patienter, en sköterska som jag pratade med och som var både trevlig och rolig sa att de går på knäna och att det är anställningsstop gör ju inte saken bättre. Så jag kan med hela mitt hjärta förstå att det inte kan vara lätt att se en ljusning när man arbetar på en akutmottagning under en natt.

Så efter att ha suttit på akuten i stort sett hela natten, så sitter jag nu här framför datorn och vid sidan dirigerar jag fem stycken jättetrevliga flyttgubbar som är här hemma hos oss och jobbar för högtryck med att packa, lyfta och flytta.
Jag själv är trött, mycket trött, men det kändes så bra när flyttgubbarna så att vi hade gjort ett bra förarbete.

Men ikväll blir det tidigt. Ulf, Pärs bror kommer hit och sover över till i morgon. Tidigt i morgon bitti ska han och Pär segla upp vår båt till Stockholms Skärgård, säkert kallt och ännu mer kallt.

Ha det så bra, le och var vänlig:)


Pär fick antibiotika och ska röntgas...