Svenskar, svenskar, svenskar...

Jag är svensk, och jag är självklart väldigt stolt över att vara svensk. Jag tycker också att vårt land är ett av de absolut vackraste på jorden, med sin variation av fjäll, skärgård, skog och alla vackra och mysiga städer från norr till söder. Dessutom börjar vi också nu att gå mot de absolut bästa tiderna, nämligen våren och sommaren. Jag tycker också att vi svenskar är väldigt duktiga på väldigt mycket och dessutom är vi mycket vackra.

Så det jag tänkte ta upp idag betyder inte att jag på något sätt tycker illa om mitt eget folk och mitt land. Nej, absolut inte, men jag har under den senaste tiden reflekterat en hel del över hur vi svenskar är och lite hur jag uppfattar allt med lite nya ögon. Jag vet inte om det är typiskt för oss utlandssvenskar att börja fundera på allt detta efter att vi kommit hem igen, eller om det bara är jag som tycker att detta är lite intressant.

Ofta när jag pratar med vänner från andra länder och kulturer om hur de ser på oss svenskar så får jag ofta höra att vi är kyliga, socialt slutna och andligt fattiga. Det stämmer nog också, kanske tänker man inte så mycket på det när man lever mitt i sin egen vardag med familj, jobb och allt som måste göras för att allt ska gå ihop. Men när man efter att ha varit borta från den typiskt svenska kulturen för ett tag, så märker man allt detta tydligt.

Idag när vi också har så många nya svenskar, det vill säga alla invandrare med sina spännande kulturer så kan det vara lite på sin plats att reflektera lite över hur vi svenskar uppfattas. Vi svenskar som ofta slår oss för bröstet och tycker att allt vi gör är det absolut rätta, och om vi ser eller hör någon göra något på ett annat sätt så tycker vi att det ser konstigt ut, och är helt och hållet fel sätt.

När man frågar invandrade svenskar om vad de tycker är positivt med Sverige, så kommer det ofta upp ord som solidaritet, jämlikhet, frihet, demokrati och ett fungerande samhälle. Det känns ju bra, och självklart ska vi värna om allt detta som blivit en självklarhet för oss alla.

Men frågar man om vad som känns mer negativt så kommer det ofta fram fraser som, blyga, kalla, vill vara för sig själva, inget hjärta, känner sig obehagliga till mods tillsammans med okända osv. För mig känns det här lite trist och tråkigt. Är det så att vi är så här? Eller är det bara elakt förtal?

Nu är jag lite elak, för jag tycker nog att de flesta svenskar är precis så här. Absolut inte alla, naturligtvis. Jag känner och har träffat massor av svenskar som är väldigt öppna och nyfikna på andra kulturer och älskar nya möten med människor. Men på det stora hela känns det som om svensken är ganska kylig och väldigt rädd för närkontakt. De blir liksom lite rädda om man beter sig lite annorlunda, lite avvaktande och misstänksamma.

Jag tänker ofta på det när jag sitter på tunnelbanan eller på pendeltåget. Du kan sitta i säkert 20 minuter mitt emot någon, och ingen rör en min. Man tittar hela tiden på sin mobil och hoppas att någon som är mer bekant än den som sitter där bredvid ska ringa upp. För då kan man pusta ut, man slapp prata med en okänd. Nu menar jag naturligtvis inte att vi ska börja prata med varandra till höger och vänster, men ett litet leende skulle ju inte skada. Jag förstår också att föräldrar redan från det att barnet är mycket litet lär in att man absolut inte ska prata med okända människor på offentliga platser. Det kanske är bra, men det genomsyrar många av oss genom hela livet, genom att bli mer misstänksam, avvaktande och rädd för det okända. En svår ekvation blir det.

För någon vecka sedan var jag ute med en kompis på en pub här i Stockholm. En ganska liten pub, med en ganska stor bar. Längs baren satt det några få och drack öl, och inne i själva puben fanns ett antal bord där det satt lite blandat med människor, en del åt, en del bara drack. Det var inte fullsatt, utan så där lagom med folk. Bakom bardisken stod ett flertal av pubens personal. Det såg ut som om de hade en egen liten firmafest, för de skrattade, pratade, och var helt uppslukade av varandra. De såg inte oss gäster, vi var säkert bara en stor grå massa som satt eller stod där och försökte störa deras trevliga kväll på jobbet. Detta tycker jag också är ganska typiskt för många ställen runt om i Sverige. Personalen har lärt känna varandra så bra, att de går till jobbet för att umgås och ha trevligt tillsammans med varandra, och glömmer nästan varför de gick till jobbet. Nu är jag den första att tycka att det ska vara kul att gå till jobbet, och att arbetskamrater är väldigt viktigt. Men det får ju inte gå ut över det man faktiskt är anställd för att göra. Nämligen få sina gäster att må bra och ha trevligt.

En annan sak som är lite annorlunda med att vara hemma i Sverige igen är alla dessa måsten och fulltecknade agendor. Det är nästan omöjligt, för att inte säga helt omöjligt att på kort varsel bjuda hem någon eller själv i sista sekunden komma på att man ska besöka någon. Nej, då får man sitta tillsammans en lång stund och gå igenom varandras kalendrar och kanske om man har tur så finns en liten lucka en lördag kväll en månad fram i tiden. För svensken är busy, riktigt busy.

Jag brukar roa mig med att sitta och lyssna på idiotiska telefonsamtal på tunnelbanan. Ja, det skäms jag inte över, har heller egentligen inget val, eftersom många idag inte alls verkar tänka på att det sitter helt främmande människor runt omkring och lyssnar på deras privata saker. Ibland sitter till och med jag och rodnar!

Det roliga är att nästan alla som svarar när någon ringer brukar låta så här ungefär; "nämen tjena, ja, ja, det knallar och småspringer....ja för fan, jag är djävligt busy just nu....träffas för lunch...okey...nej, det går nog inte den här veckan, kanske nästa, jag tror att jag har en lucka...du, för fan, kan jag ringa upp dig, måste checka hur det ser ut den där vecka...du vet jag är så djävla busy just nu".

Lite kul tycker jag, eftersom nästan alla undersökningar visar att Sverige faktiskt är ett land där just jobbstressen minskar och har minskat rejält genom åren. Det är oftast annat som får oss att vara stressade, såsom all stress efter det perfekta hemmet, den perfekta båten, den perfekta fritiden, den perfekta kroppen, det perfekta livet och alla barnens aktiviteter. Tittar man på företagsledare så har det också gjorts en hel del undersökningar, bland annat en av Grant Thornton. Den visar att kinesiska företagsledare är de mest stressade i världen och hela 84 % rapporterar att stressen ökat det senaste året enligt Grant Thornton-rapporten, som kartlagt 7200 företagsledare i 32 länder. 56 procent av företagsledarna upplever att deras stressnivåer ökat det senaste året. I Sverige däremot är det lugnt. Svenska företagsledare ligger i botten av listan som visar stressökningsnivåerna jämfört med tidigare. Bara 27 % upplever att stressen ökat det sista året. Över lag är företagsledarna i Europa mindre stressade än i övriga världen.

Grant Thornton-rapporten visar också att företagsledare runt om i världen i snitt arbetar 53 timmar per vecka. Européerna arbetar minst antal timmar följt av respondenterna i Östasien. I tillväxtekonomier som Indien och Argentina arbetar man 57 timmar per vecka, följt av Armenien, Australien och Botswana som alla arbetar 56 timmar i snitt. Lugnast har man det i Italien med ett snitt på 47 timmar i veckan, följt av Sverige, Nederländerna, Irland och Spanien där man arbetar 48 timmar i snitt.

Men på något sätt är man den perfekta människan i Sverige om man skriker ut till alla som vill höra att man är stressad, att man har så mycket omkring sig att man absolut inte hinner med något annat än sin egen stress. Låter ju inte i mina öron som om man skulle vara särskilt dynamisk eller nyttig på sitt jobb heller då. Kanske bör man då se över sitt ego eller sitt liv i stort. Eller kanske behöver man titta på självkänslan.

Däremot har jag vänner, nya och gamla som jag aldrig hört klaga över sin situation. Jag vet att de jobbar väldigt mycket och att de knappt har en ledig stund. Här tror jag skillnaden är att de älskar sitt jobb, de är vän med sig själva och de behöver inte hävda sig genom något så dumt som att de är stressade. Men framförallt, de trivs med sitt liv och är nöjda med det de har och försöker leva efter det.

Det här kanske var ett rörigt inlägg, men det jag vill säga är att varför är aldrig vi svenskar helt nöjda med vårt liv? Varför klagar vi så ofta på allt? Varför är vi aldrig genuint glada och belåtna? Varför beter vi oss som jägare i alla lägen? Vi tittar på grannen som har ett finare hus, en finare bil, finare fru, finare man, mer pengar på banken, bättre jobb, större båt, bättre liv etc etc...och så går vi omkring och mår dåligt över det. Klart att alla blir stressade om man håller på så ett helt liv.

I Malaysia arbetade lokalbefolkningen 10-12 timmar per dygn, ibland hade de flera jobb och de tjänade inte mer än 1 500 kronor i månaden. Visst, allt är billigare där, och man lever på ett helt annat sätt, men i alla fall. Där var folk glada och trevliga. Var än man var och vem man än träffade så fanns det nästan alltid ett leende med i bilden. Ganska vanligt i många länder runt om i världen förresten. Här i Sverige har vi minst fyra veckors semester, vi har det bra på alla sätt och vis. Men ändå klagar svensken alltid på något. Vi blir liksom aldrig riktigt nöjda med våra liv, fast vi egentligen har allt.

Enligt undersökningar så är Sverige ett av de länder som har flest deprimerade i befolkningen. Norge, våra kära grannar ligger i topp, där är de glada och nöjda.

För att slappna av och bli mer öppna och sociala måste svenskar dessutom alltid bälja i sig sprit, för då tycker svensken att de möter livet på ett naturligt sätt. När svensken är på semester till främmande länder och kulturer tycker de att det är pittoreskt och trevligt. Men så fort de kommer till Arlanda, så pustar de ut och tycker att det är skönt att vara hemma till allt det normala. Tills klagosången börjar igen!

Har någon ett svar på detta fenomen?



Lägger in en passande bild från Cambodja, där vi för drygt ett år sedan tillsammans med ett stort gäng svenskar var med och sprang ett välgörenhetslopp, där alla pengar gick till alla de minskadade människorna som finns i detta oerhört krigsdrabbade land. Här sprang vi tillsammans med lokalbefolkningen och glädjen var enorm, trots att många inte ens hade riktiga skor, utan sprang i slitna flipflop. Här mötte vi massor med människor som inte ens hade ett eget hem, de levde på gatan. Jag menar absolut inte på något sätt att vi som är så lyckligt lottade att vi föddes i den rikare delen av världen ska ge bort allt vi har och sluta älska den lyx och bekvämlighet vi har. Jag är själv en sådan som verkligen gillar att unna mig både det ena och det andra. Men jag tycker att vi behöver få lite perspektiv, det finns en värld utanför Sverige också, även fast många kanske inte alltid tänker på det. Därute är det dels många som inte ens vet vad Sverige är, och dels har de det betydligt kämpigare med att få allt att gå ihop. Så varför klagar svenskarna så mycket, trots att de ändå har det rätt så okey?

2011-02-09 @ 11:58:16 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Ännu en helg som rusat förbi!

Helgen har rusat iväg, precis som helger brukar göra. Jag tycker att det känns som bara några timmar sedan jag vinkade av Julia som i fredags skulle åka med Ping upp till Hassela för att åka skidor. Det är lite konstigt det där med helger, man känner på fredagen "gud så skönt det ska bli med två hela lediga dagar", och så vips så har dagarna bara försvunnit. Ofta precis innan en lång sommarsemester brukar jag tänka på hur skönt det ska bli med en hel månads ledighet, jag brukar säga till mig själv att det är ungefär som om jag skulle vara ledig hela oktober eller hela februari, och då både låter det och känns jättelänge. Sedan rusar månaden fram med ilfart, och så står man där och undrade var i hela friden tog den där månaden vägen.

I lördags var vi på 80 års uppvaktning. Det var en faster till Pär som fyllde år och det kändes riktigt bra att vi tillsammans med Pärs bror Ulf och hans Catrine åkte dit med en blombukett. För vår del var det väldigt länge sedan vi träffade Britt-Marie, som födelsedagsbarnet heter. Jag tror att det var minst tio år sedan sist.



Här ovan ser vi Pärs bror Ulf, Britt-Marie och Pär. Britt-Marie blev riktigt rörd när vi alla kom och då särskilt hennes brorsbarn som hon inte träffar så mycket. Tulpanerna hade vi med oss.


 
Här ser vi Britt-Marie med sin make Bosse. Vi stannade inte så länge för senare skulle jubilaren vidare på middag till ett av sina barnbarn. Men vi hann med att äta både kakor, bullar och tårta. 

Senare på kvällen åkte vi hem till Liz och Bengt och deras två barn Ella och Marc. Här var det dags för Melodifestivalen, denna folkfest som ingen tittar på, men som konstigt nog alltid slår rekord i antal tittare. Vi hade i alla fall dukat upp med massor av god plockmat med medelhavsinriktning, samtidigt som vi tittade på glitterfesten på TV. Egentligen var det ingen som stack, ganska slätstruket startfält av artister. Men vi hade Ella som är tio år med oss som expert, och hon sa att rätt låt vann. Så då litar jag på henne som bedyrade att Danny var den allra bästa av kvällens artister.

Fast egentligen tror jag inte det spelar någon roll hur duktiga de övriga i startfältet är, för är någon från Idol med så får de garanterat de flesta rösterna. Så är det, och det måste kännas tufft för de övriga när de vet att idolerna har ett så starkt stöd och att resultatet i princip är klart redan innan själva röstningen.



Pär och Bengt var kanske inte så där jätteintresserade, de började i stället spela spel på Ipaden. Något som i alla fall Pär kan hålla på med i evigheter. Vi hade en riktigt mysig kväll med Melodifestival, massor med diskussioner och mycket lek med Marc, som är ett riktigt charmtroll.



Liz och Ella myser i soffan. Ella hade koll på alla artister och förklarade för oss andra vilka som var bra och vilka som var dåliga. Ella själv är en riktig rock tjej som spelar elbas i ett band på sin skola.

Senare på natten var det dags att hämta Emelie som varit på en stor fest som några elever från Södra Latin hade ordnat i en jättelokal i Bromma. Emelie hade först varit på födelsedagsmiddag hos en kompis från hennes skola Kungsholmen och därefter hade alla dragit vidare till den här festen.



Emelie är ovan med festmask och allt.
2011-02-07 @ 13:30:04 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Lena, du fattas oss!

Vad sorgligt det var att läsa att Lena Nyman gått bort. Hon var så underbart härlig och jag har haft så många roliga stunder framför TV:n och på bioduken med henne. Bara för någon vecka sedan såg vi Morrhår och ärter, kanske inte hennes bästa roll, men hon var alltid så otroligt charmig och duktig så hon gjorde varje roll till något väldigt speciellt. Bäst tyckte jag att hon var tillsammans med Hasse och Tage, men också i rollen som Ronjas mamma var hon något alldeles extra. Här nere kommer ett klipp som jag älskar;

http://www.youtube.com/watch?v=SeVVfUZbkAc

Du fattas oss Lena!

Har precis vinkat av Julia som skulle åka till Hassela med sin klasskompis Ping och hennes familj som har en stuga där uppe. Det blir en kort helgresa med skidor i morgon och sedan hem på söndag. Men Julia tyckte att det skulle bli jätteroligt att få åka iväg. Är man tretton år så kan det vara skönt att komma bort från föräldrar ibland.

I morgon kväll ska vi hem till Liz, Bengt, Ella och Marc för att titta på melodifestivalen. Ska bli riktigt roligt att återuppta denna svenska tradition som får hela svenska schlager sverige att vakna till liv.

Avslutar med ännu ett klipp att minnas med älskade Lena;

http://www.youtube.com/watch?v=_SS3iX48ob4

Vila i frid!
2011-02-04 @ 18:54:27 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Orolig utveckling

Just nu känns inte utvecklingen i Egypten så bra. Det som startade som en fredlig demonstration med människor som protesterade mot förtyck och arbetslöshet och för bättre villkor och demokrati har urartats till ett slagfält, och som många journalister runt om i världen sa i går: ”det värsta vi har bevakat på många år”. Nu känns framtiden väldigt oviss, och om detta kaos har framtvingats av Mubaraks anhängare så känns allt mycket tragiskt och sorgligt.  Dessutom vet vi ju så lite om vad som pågår i kulisserna runt Mubarak. Nu känns det som om omvärlden måste agera och vara tydliga i sina uttalanden. Vi är ju något på spåren, och jag hoppas verkligen att den demokrativåg som sprider sig just nu fortsätter. Men med fredliga metoder och inte som det nu blivit, blodbad.

En annan riktigt allvarlig sak är att flera journalister blivit avbrytna och gripna mitt under sin bevakning av händelserna i Egypten. Inte alls bra och ännu ett starkt skäl till att diktaturen måste falla och Mubarak bort.

Idag läser jag i Svenska Dagbladet om hur svårt det är för konst och kultur att få pengar från näringslivet. För många näringslivsdirektörer är det betydligt mer spännande att sponsra idrott och idrottsmän än en konstnär eller teater. Kanske beror det på gamla pojkdrömmar hos näringslivsdirektörerna, att de genom att få sponsra idrottsstjärnor kommer så nära den dröm de hade, men som kanske sprack när de valde sin karriär. Jag vet inte, men jag tycker att det är väldigt tråkigt att inte näringslivet är mer framträdande när det gäller att skänka pengar till redan ganska urholkade institutioner.

Men det är ju inget nytt, och själv tampades jag ett flertal gånger med näringsliv och politiker i Norrköping under min tid i cirkusen. Vi kunde ordna fantastiska sponsorkvällar med uppträdanden och med stora förväntningar om att vi skulle få in massor med pengar till vår verksamhet. Men det blev oftast bara småpengar eller löfte om att köpa en scenshow. Senare kunde man läsa i lokaltidningarna om vart de stora pengarna gått. Jo, det var naturligtvis till den “riktiga” idrotten.

Nu är jag definitivt ingen som hatar idrott, tvärtom, jag älskar idrott. Har själv idrottat hela min uppväxt och kommer från en idrottande släkt. Men för den skull tycker jag att näringslivet borde vidga sina vyer och också satsa på lite annat med sina sponsorpengar.

I dag har det varit en riktigt trist dag, till skillnad från igår. Men jag ser att solen vill fram, och jag vill att den ska ta för sig nu och smälta bort snö och is.

 
Avslutar detta inlägg med att säga Happy Chinese New Year! Gong Xi Fa Cai! Jag önskar verkligen att jag var i Asien just nu, det är den absolut i särklass roligaste helgen. Alla fester, all god mat och all utsmyckning.

2011-02-03 @ 19:22:30 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag fortsätter mingla runt!

Idag är det en sådan där underbart härlig dag i Stockholm, klarblå himmel och solsken. Snön är visserligen kvar, liksom vinterkänslan, men på något sätt känns det ändå som om våren och ljusare tider är på väg. Om ni bara visste vad jag längtar till våren. Har visserligen njutit av den vinter vi haft, men nu får det väl vara nog. Nu vill jag snart sätta på mig sandaler och mina sommarkläder som faktiskt dominerar min mer tropiska garderob.

I går träffade jag Maude, som flyttat tillbaka till Sverige efter många års boende i Toronto i Canada. Hon är fortfarande väldigt aktiv i Swea, vilket jag fick klart för mig att man faktiskt kan vara trots att man flyttat hem till Sverige. Maude, som är vice ordförande i Swea International var så snäll att hon avsatte en hel förmiddag med att berätta för mig hur ett världsmöte brukar gå till och då främst hur den stora middag som är själva höjdpunkten under världsmötet brukar se ut. Som jag tidigare skrivit om i min blogg så ska jag vara Master of Cermony, eller som man kort och gott kan säga toastmaster eller konferencier under denna helkväll med många tal, underhållning och andra spännande överraskningar.



Här ovan en bild på Maude, och precis som jag, kommer Maude att åka från Sverige till detta världsmöte. Mitt första, men inte Maudes, hon har varit med många gånger tidigare, och efter vårt möte igår ser jag verkligen fram emot att få vara en del av detta otroliga evenemang. I går när jag satt där och lyssnade på Maude som berättade massor om Swea så förstår jag verkligen vad detta nätverk betyder för många svenskor ute i världen. 

Senare på kvällen var det dags för lite mingel igen. Det är min kära vän Agneta, eller Agge som hon kallas, som tog med mig på mingelkväll med Dagens Media. Minglet var på Brunnsgatan och stället hette Gotland. När vi kom dit möttes vi av gamla bekanta från förra veckans smart pocket release mingel. De hade ett precis vid ingången där de marknadsförde och sålde sin mediapocket bland alla mediemännsikor som var där.



På bilden ovan ser ni mina gamla medievänner Leena Starenius, Agge och Åsa Dargren. Leena har jag aldrig arbetat med, men haft mycket kontakt med under många år i mediebranschen, idag arbetar hon på LRF media som ger ut en otroligt massa tidingar och magasin. Agge i mitten har jag heller aldrig varit kollega med, men haft mycket jobbkontakt med under många år, hon jobbar med medierådgivning på Maxus. Åsa och jag har däremot arbetat tillsammans för massor med år sedan då vi båda jobbade på gamla ARE-bolagen med utomhusreklam. Idag är Åsa specialist på utomhusreklam och arbetar på Posterscope, ja hon är nog en av de bästa på utomhus i Sverige tror jag, åtminstone tycker jag det.

Det är lite roligt det där med hur tiden går. När jag och Agge kom till minglet i går, så träffade Agge en bekant som just nu arbetar på Svenska Dagbladet. När Agge presenterade mig för henne, så sa hon i förbifarten att jag också arbetat på SvD. Naturligtvis blev då följdfrågan när det var, och jag svarade att jag slutade någon gång -83 eller -84. Då blev svaret från Agges branschkollega: "Ha, ha, ha, ja då var ju inte jag där, då var jag bara tio år"
Så ibland känner man att tiden har gått och att yngre friska förmågor dykt upp, precis som det ska vara också. Men inte så kul när man börjar tänka på hur snabbt tiden går, det gäller att tänka på det och leva i nuet.

Kvällen var riktigt rolig och jag träffade en hel del gamla kollegor som jag inte sett på länge. Men i går blev det inte så sent, var hemma redan före tio. Fast avslutningen på kvällen var riktigt god då jag, Leena och Agge avslutade det hela med sushi, riktigt gott.

2011-02-02 @ 13:28:22 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Historiska ögonblick!

Just nu är det en våg av protester för demokrati, bättre levnadsvillkor och friare val. Allt det som började som en liten enskild protest i Tunisien har spridit sig och frågan är nu hur många fler länder som kommer att följa exemplet att försöka störta sina diktatoriska styren. Vi är många som följer händelseförloppet i Egyptien och kan väl egentligen inte andas ut helt förrän vi ser att det blivit till det bättre. Tyvärr är det ju inte helt ovanligt att det blir ett nytt extremistiskt styre, fast i en annan skepnad. Men vi får hålla alla tummar.

Det verkar också som om spridningen har fått ringar på vattnet, inte bara i länderna kring Egyptien, utan i hela världen. Det är väl också så att när man ser att det fungerar i ett land så tänker man att då kan det kanske också fungera i vårt land, så i stället för att leva i missnöje och hopplöshet så tar de chansen nu.

Även länder som till ytan är väl fungerande med utåt sett nöjda och glada människor har haft tankar om att protestera och försöka störta sina styrande. I går på vår promenad runt Djurgården pratade vi om en händelse i Indonesien som fått mycket uppmärksamhet där, men i grannlandet Malaysia har det inte stått något om det i tidningarna. Men fallet är intressant i många avseenden.

Allt handlar om en politiker som tagit emot stora pengar i mutor, inte alls ovanligt i de här länderna, men i Indonesien har man varit riktigt duktiga och tagit tag i just detta fall. Politikern är dömd och sitterska sitta i fängelse. Åtminstone kan man ju hoppas att han sitter där, men han hade korruption i ryggmärgen så han mutade vakterna och stack till Bali på lite semester.

Detta har fått indonesierna att se rött, en politiker blir dömd för korruption, sedan använder han sig av det för att rymma för att åka till Bali. Det här har varit riktigt uppmärksammat i exempelvis Jakarta Post som jag brukar läsa, och i en av artiklarna var det väldigt många kommentarer där vanligt folk verkligen fördömde detta. Då inte bara indonesier, utan också flera från grannlandet Malaysia. De var arga och frågande till varför man inte skrivit en endaste liten notis om detta i tidningarna som annars brukar fyllas av spaltmeter om vad som händer i grannlandet. För känsligt ämne att skriva om helt enkelt. Det var till och med flera malayer som tyckte att man skulle ta tag i saken en gång för alla och gå ut på gatorna och få bort det parti som under alldeles för många år nu suttit vid makten. Nu tror jag ju inte att det bli verkligehet i det otroligt fredliga landet med så många kärleksfulla människor, men intressant är att det pyr under den utåt sett så vackra fasaden i mitt älskade Malaysia.

Helt klart är i alla fall att det som just nu händer är historiskt. Människor får nog, de vill visa att de inte längre accepterar förtryck, diktatur, fattigdom, arbetslöshet  och korruption bland topparna. Det är bra, och inom mig så jublar jag åt allt som just nu händer. Men samtidigt är jag också orolig och kan inte andas ut förrän man ser resultatet om att det blir till det bättre och inte ett kanske ännu mer extremt styre.

Helgen har som vanligt gott snabbt, på tok för snabbt. Skulle önska att helgen och vardagsveckan var lite mer rättvist fördelad, vi behöver helgerna. Kan också längta tillbaka till Malaysia där man så fint firar alla religösa högtider med samma inlevelse och med ledighet. Här i Sverige har vi för lite helger, särskilt den här perioden.

I fredags kom Pär hem från London och vi gjorde egentligen inte så mycket mer än att äta och se på lite film. Emelie, som är familjens partypingla var naturligtvis hos kompisar. Att vara förälder till en 17 åring är en riktig prövning med alla diskussioner om tidpunkter och vikten av att höra av sig.

I lördags var vi först på Öppet Hus på Julias skola. Riktigt roligt att träffa hennes klasskompisar och även en del av föräldrarna. Julia går i en engelskspråkig klass med barn som i stor utsträckning har bott utomlands eller är på väg ut igen. En del av klasskompisarna är från ett annat land, men har genom sina föräldrars arbete bott i Sverige under en lång tid. Väldigt roligt och dynamiskt och riktigt kul eftersom det inte känns som så stor skillnad mot Kuala Lumpur och den internationella skola de gick på där.

Ping, som är en av Julias bästa vän har under en tid bott i Singapore. Igår träffade vi hennes föräldrar för första gången, och det visade sig att vi hade en del gemensamma bekanta. Bland annat kände hon en av mina vänner i VM kommitten i Kuala Lumpur som tidigare bott i Singapore. Världen är liten eller som man brukar säga: "världen har kommit närmare". 

 

Efter Öppet Hus var vi fikasugna och den här gången gick vi på Coffe House by George som ligger precis vid Odenplan, det vill säga nära Julias skola. Efter en fika med lite prat var det dags att inhandla lite mat.

För senare på kvällen var Liz och Bengt hemma hos oss på middag med sina gulliga barn. Liz som jag har skrivit om förr i bloggen är min amerikanska syster. Förra gången vi bodde i Stockholm var vi tillsammans jämt, men sedan vi flyttat runt en del så har det under ett par år blivit mer sällan. Men nu bor vi nära och så det kommer att bli ändring på det. Vi ska hem till dem redan nästa helg då vi tillsammmans ska titta på första deltävlingen i melodifestivalen. För mig och min familj var det nog tre år sedan sist vi såg denna glitterfest. Tyvärr var det så mycket prat  i lördags så jag glömde helt att ta fram kameran. Emelie hade också tagit med Kristi hit hem, som går i hennes IB klass, och är från Estonia. De är här i Sverige på kontrakt i fem år då hennes mamma leder ett forksningsprojekt på Karolinska Sjukhuset. Jag är så imponerad av Kristi som pratar flytande engelska efter att bara ha bott här sedan augusti.

I går tog vi en riktig långpromenad på vackra Djurgården. En underbar dag med massor av frisk luft var precis det vi behövde i går. Men det trista var att vi letade öppna fik där vi kunde smita in, men eftersom vi inte startade vår promenad förrän vid tre-tiden, så var allt på väg att stänga när vi blev sugna. I stället fick vi handla med oss lite fika hem, och det gick bra det också.

 
Jag och min kära Pär på prommis längs Djurgårdsbrunnskanalen. Det var riktigt ljuvligt, och även fast det är kallt så känner man att det är något på gång i luften. Våren vill fram...skynda, skynda...



Djurgården är verkligen Stockholmarnas vandringsparadis och när man på helgerna kommer hit är det massor med hurtiga Stockholmare i alla åldrar som ensam eller i grupp får sig lite frisk luft och motion. Det är väl ingen hemlighet för er som läser min blogg att jag älskar och längtar tillbaka till så mycket i Malaysia, men är det något jag verkligen saknade i Kuala Lumpur så var det alla promenader i frisk luft.


Lite suddigt, men här står Julia och Pär på Lilla Sjötullsbron som länkar samman Norra och Södra Djurgården. Visste ni att Djurgården fick sitt namn efter det att Johan III lät upprätta en djurgård på ön med djur som älgar, renar och hjortar, exotiskt värre.

I dag är Julia ledig från skolan som kompensation för lördagens Öppet Hus. Vi båda funderar på att åka in till stan för att se om vi hittar något spännande att göra. Eller så är vi bara hemma och myser med lite roliga spel och kanske en bra film. Kanske en liten utflykt till affären.
2011-01-31 @ 11:09:41 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Bokrelease för ny smart pocket!

I går kväll var jag på bokrelease mingel i gamla kära DN skrapan här i Stockholm. Det var min underbara vän sedan många många år, Mia Kristiansson, som tillsammans med några kollegor och vänner från Smart Company skrivit en smart pocket, Vägen till det svenska medielandskapet 2011. En pocket som många väntat på efter att Expressen 2007 efter hela 36 år lade ner sin Mediapocket.  För er som inte är helt hemma i denna spännande djungel som mediabranschen faktiskt är, så är den här boken en uppslagsbok över det mesta som du behöver veta om media och mediekonsumtion. 



Här ovan ser ni Mia som berättar för oss alla om projektet kring denna bok, hur det  startade och hur de arbetat under resans gång. Mia har lång erfarenhet av branschen och har varit mediestrateg på Media Broker, hon har utvärderat medier före kommersiell TV, med kommersiell TV, före nya medier, med nya medier, före internet och med internet. Hon driver eget sedan 1996 med uppdragsgivare som Bonniers Tidskrifter, Kanal 5, Kanal 9, TTG med flera. Hon är också styrelseledamot i Plantagon, något jag återkommer till i ett annat inlägg.  

När det gäller vår konsumtion av media så börjar den egentligen redan då vi öppnar våra ögon på morgonen. Vi lyssnar på radion, kanske ser på TV, läser morgontidningen eller sätter på TVn. Oftast är vi så vana vid det vi gör att vi inte heller tänker på att vi då konsumerar media. Alla har vi kanske lite olika medievanor beroende på intressen och vad just vi tycker om. Det kan också skilja en del mellan den nya unga generationen och den lite äldre. Ta min mamma, det första hon gör när hon vaknat är att sätta på radion. Hon lyssnar naturligtvis inte på någon musikkanal utan mycket prat ska det vara, och sedan har hon på den hela dagen. Till och med när hon läser morgontidningen. Själv lyssnar jag väldigt sällan på radio, jag är däremot uppkopplad på nätet i stort sett hela dygnet och har då flera sidor uppe samtidigt på skärmen och sappar mellan dem. Det kan vara flera dagstidningar, Facebook och förstås det jag för stunden håller på med. Mina barn, de tillhör ju i ännu större utsträckning datavärlden och lyssnar på musik, ser filmer, läser tidningar mm samtidigt som de gör sina läxor.



Mannen i mitten här ovan är också en av medförfattarna till boken, Thomas Juréhn heter han och Thomas är också VD för Smart Company. Han har varit chefsanalytiker på IDG, undersökningsledare på IMU-testologen, marknadsanalytiker på Svenska Dagbladet, printchef och projektledare på Mediaedge:cia, sedan 2005 sin egen, först med Thomas Juréhn Mediakonsult och sedan 2009 driver han tillsammans med Håkan Söderqvist Smart Company. Här hälsar han oss alla välkomna och presenterar samtliga involverade i bokprojektet.



Här ovan ser ni Lisbeth Stavegren Franzén, som jag tycket det var riktigt roligt att träffa igår. Vi har följt varandra de senaste åren över internet och fb, och då bli det extra kul IRL. Lisbeth är också en av medförfattarna och precis som de andra har hon en gedigen erfarenhet av medielandskapet. Hon har varit mediechef för annonsbyrån Landia, mediechef för reklambyråkoncernen Ervaco, medierådgivare, projketledare, skribent, PR & informationsansvarig samt PA till koncern-vd på Mediaedge:cia. Sedan 2010 är hon också ordförande i Ekerö-Färingsös Röda Kors. Ja, så ni förstår att det är gedigen kompetens i denna bok som presenterades i går, och vet ni vad? Jag vann en också i deras utlottning. Så snart kan jag snart allt om mediernas värld.

Det här med media är kul, riktigt kul faktiskt. Därför var det en fröjd att få denna pocketbok i sin hand med så mycket fakta och intressanta undersökningar om vårt förhållande till de olika mediekanalerna. Är det någon som är intresserad, hör av er till någon på de länkar jag har med i detta inlägg eller till mig, så kan vi kanske ordna så att ni kan köpa ett exemplar eller flera om kollegor också vill ha.

För min del var det extra roligt eftersom jag varit borta från mediebranschen ett tag nu. Jag gick dit tillsammans med min mycket goda vän Agneta och innan tänkte jag: "okey, jag går dit, men jag kommer att stå som ett fån och inte känna någon, och ingen kommer att känna igen mig". Men jag hade fel, det blev många kära återseenden med gamla kollegor i branschen. Riktigt roligt och en vitamininjektion åt en som varit hemmafru i Kuala Lumpur och nu precis försöker ladda om batterierna till den svenska verkligheten.



Som jag sa, så var det otroligt kul att träffa gamla kompisar och kollegor i går kväll. En del var det några år sedan jag såg sist. Som här ovan, till vänster Jonny Svensson, som jag under en period hade väldigt mycket kontakt med då han var test- och projektledare på TEMO. Han är också en gammal medieräv som arbetat på de stora förlagen och tidningshusen. Till höger är ännu en gammal vän, och innan igår var det nog minst 20 år sedan vi sågs sist. Så det blev en stor kram till Christian Rudén som han heter och som sedan många år är VD för Bonnier responsmedier. En hel del minnen kom på tal igår, och genomgång av gemensamma gamla kollegor.



Här ovan i mitten är en annan mycket intressant person, Hans Hassle, som jag kommer att återkomma till i min blogg. Han är CEO i Plantagon, ett företag som jag tror enormt mycket på. Men det tar vi senare.



Här fick vi en kort presentation av Plantagon, vars lokaler i gamla DN skrapan vi var i. I mitten ser ni också min kompis Agneta, också hon en gammal medieräv med många år i branschen. Hon var också med familjen och hälsade på oss i Malaysia. Ja, det var hennes familj jag bjöd på misslyckad middag förra helgen!

Jag och Agneta fortsatte på en pub senare, och pratade i flera timmar, både med varandra och andra pub gäster.

Ikväll kommer Pär hem från London där han varit i veckan. I morgon ska vi på Öppet Hus på Julias skola. Senare på kvällen kommer min amerikanska syster Liz hit med sin underbara familj. På söndag ska jag vila. 

 

2011-01-28 @ 15:51:27 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

En riktig vitamininjektion

I morse hämtade min kollega Thomas upp mig och tillsammans begav vi oss till Talarforum och en föreläsning om Employer Brandning eller på svenska varumärke för arbetsgivare. Föreläsningen hölls av Anna Dyhre som tidigare var chef för Universum Sverige, men som numera fungerar som rådgivare för företag samt ger föreläsningar.

Det här var en riktig aha upplevelse och Anna var otroligt karismatisk när hon på ett mycket sarkastiskt och skämtsamt sätt fick oss att förstå vikten av att tänka på sitt varumärke och också sälja in det på ett bra sätt. Allt blev så självklart, men ändå inser man hur många luckor det finns ute på företagen som skulle behöva förbättras.

Riktigt intressant blev det när hon pratade om den nya generationen med unga förväntansfulla och kravfyllda talanger som kommer ut från högskolor och universitet idag. De ställer helt andra krav än generationerna tidigare, och tycker man inte att företaget lever upp till det de lovat i sina platsannonser mm så tackar de för sig och går vidare. Ta det här med platsannonser, vi har läst dem många gånger, och de flesta ser nästan likadana ut. Man talar glatt om vad det är man söker, och kravlistan är hög här. Man ska vara kreativ, kunna hålla många bollar i luften mm mm. När det gäller hur företaget beskriver sig själva så ser det också ut ungefär på samma sätt, man erbjuder en dynamisk miljö med högt i tak och med många utvecklingsmöjligheter. Men hur många företag tittar egentligen på hur företaget ser ut och om allt de lovar verkligen är en realitet. En annan dyr historia för företag är ju också felanställningar som kostar massor med pengar och är dessutom tidskrävande.  

Hur många företag är det då som lever upp till allt detta? Hur många företag är det som verkligen arbetar med sitt varumärke utåt? Allt för ofta tror man att att detta kommer av sig själv eller att det inte är så viktigt att kommunicera ut allt vad de har att erbjuda och då framförallt det positiva och dynamiska som ska genomsyra hela företaget och dess personal.  

Om bara några få år kommer det att ske en stor generationsväxling på de stora teknik- och ekonomiföretagen, och nyanställningar av stora mått måste till. Företagen kommer helt enkelt att skrika efter unga välutbildade ekonomer och ingenjörer. Dessa unga nyutexaminerade har ett helt annat tänk än den något äldre generationen.

De är förutom unga också målinriktade, krävande och värdesätter helt andra saker än sina något äldre föregångare och som är viktigt för företagen att uppmärksamma om de ska vara med och konkurrera i framtiden. För dem kanske inte åttatimmars arbetsdag passar, de har kanske hellre ett tänk som handlar om frihet under ansvar. De är också vana att jobba efter mål, det har de lärt sig i skolan. Jobbar och pluggar jag så mycket så får jag ett VG, lägger jag in en extra växel så får jag ett MVG. De är mer självcentrerade och är inte rädda för att stå för det. För dem är det här naturligt, och därför kräver de detta av arbetsgivaren också. De värdesätter också tid på ett helt annat sätt än generationer tidigare. De går inte ut på arbetsmarknaden för att sitta på ett grått kontor 100 timmar i veckan och sedan vara bitter. Nej, de kommer att ställa helt andra krav och sedan är det upp till företaget att möta upp. Annars tackar de nog för kaffet och går. Den unga generationen vet redan tidigt vad de vill och inte vill med sin framtid. 

Employer Branding är stort i många länder och kommer också mer och mer i Sverige. Många företag har numera heltidsanställda som enbart arbetar med sitt varumärke som arbetsgivare. De företag som tar till sig detta, och som tar det på allvar kommer att finnas kvar där uppe på toppen. För vad är inte viktigare än att ha nöjd personal som verkligen är positiva och duktiga ambassadörer för företaget.

Det var i alla fall en riktigt rolig föreläsning som det var värt att stiga upp tidigt för att få lyssna till. I morgon ska jag på en rolig tillställning också, men det återkommer jag om senare. Då ska jag på ett release party för en bok om media. Det är min vän Mia som är författaren och det ska bli riktigt kul att få vara med och glädjas med henne i morgon kväll. I dag glömde jag kameran, men hoppas komma ihåg den i morgon.

Nedan en länk till Anna Dyhre,
http://annadyhre.com/index.html

Här nere en intressant artikel om 80 och 90 talister, den nya generationen på arbetsmarknaden,
http://www.manpower.se/MPnet3/Content.asp?NodeID=56331&ref=SWEDEN_NORDIC

Helt klart är i alla fall att det kommer att ställas andra krav på företagen i framtiden, och som ni också kanske märker så börjar man också mer och mer att prata om detta för att vara förberedd på de unga och kravfyllda talangerna som kommer och vill erövra världen.

Nu ska jag göra lite nytta också, fast det känns tungt när solen skiner från en klarblå himmel utanför fönstret.





2011-01-26 @ 12:29:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Träff med KL:are i kväll!

I går tittade jag lite på filmgalan och faktum var att den här gången hade vi också sett en hel del av de filmer som var nominerade. Lite kul eftersom vi inte bodde i Sverige mer än de sista månaderna av 2010. Suget efter svensk film hos oss var så stor att vi prioriterade dessa filmer utan att vi egentligen tänkt på det. Tidigare år brukar det vara ganska många vi inte hunnit se. Vi hade till och med sett Sebbe, som blev årets bästa film. Det var en av de första filmerna som vi hyrde när vi kom hem, egentligen utan att veta något om den. Tycker att det var ett bra val av juryn, filmen är lite annorlunda gjord, men klart sevärd och även tänkvärd om tonårskillen Sebbe.

Blev heller inte förvånad över att Änglagård fick publikpriset, många visade nog sin sympati med den senaste veckans debatt om fin och fulkultur som Helena Bergström startat. Fast jag förstår att publiken gillar Änglagård, trots negativ kritik från media, det är en feelgood film som får en att drömma sig bort till den svenska sommaren och alla igenkännande repliker med svenska skådespelareliten.

I dag har jag tagit tag i en del surdegar som legat på mitt skrivbord för åtgärd lite väl länge. Känns riktigt skönt. Har fortfarande kvar en del saker som jag ska ta tag i efter lunch, sedan kan jag börja blicka framåt igen.

I kväll ska jag träffa lite Kuala Lumpur vänner, vilket ska bli riktigt roligt. Karin, som åker till Sverige med jämna mellanrum för att jobba och Elisabeth som flyttade hem till Sverige bara någon månad innan oss.

I morgon bitti blir jag upplockat redan 07.00, då jag och Thomas ska på Talarforum och lyssna på ett föredrag om Employer Branding. Ska bli riktigt spännande och intressant och gott med lite frukost på annat ställe än hemma. Förresten blir det tidigt för fler i familjen, Pär ska till London och jobba och måste åka redan vid 4.



Vill också säga Grattis till Starbucks som fyller 40 år. Varför finns inte Starbucks i Sverige? Eller nu ljuger jag, det finns en på Arlanda. Men varför just där då man oftast är på väg någonstans där säkerligen Starbucks finns. De expanderar fortfarande och ska framförallt utöka rejält i Kina. Jag tycker personligen inte att fikat är så jättegott på Starbucks, men atmosfären, den är underbar. Starbucks, glöm inte Sverige!



Här får man gå på andra ställen om man som jag gillar att gå på Cafe, och jag har heller ingenting emot alla dessa traditionella och supermysiga små fik som finns runt om i Sverige. Jättegott fikabröd. 
2011-01-25 @ 13:07:19 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Min skrivarlya

Ibland kan vänner och läsare av min blogg fråga mig hur mycket tid jag lägger ner på min blogg, om det tar lång tid att skriva inläggen? En del frågor handlar också om skrivkramp och svårigheter att hitta något att skriva om. Nu i veckan fick jag också en fråga via min bloggvän Maria, som undrade hur min blogghörna ser ut.

 
Så här ser en av mina blogg och arbetshörnor ut. Här kan det ligga tidningar, papper, lappar och allt möjligt som jag funnit intressant och vill fördjupa mig i. Anteckningar har jag till min mer pedantiske mans förtvivlan inte så bra ordning på och han försöker varje år ge mig fina anteckningsböcker för att jag inte ska använda mig av löspappersystem. Här är en stationär dator, men för det mesta har jag en bärbar när jag bloggar.


Så egentligen sitter jag lite varstans med datorn i knät. Hela vår familj är kanske inte någon förebild, blir oftast för mycket dator. Brukar också ha med mig datorn om jag går ut, och då kan min blogghörna vara ett cafe eller något annat ställe där jag finner miljön och människorna inspirerande.

Jag startade min blogg i samband med att vi skulle flytta till Malaysia, tyckte att det var ett effektivt och bra sätt att låta släkt och vänner följa vårt liv på andra sidan jorden. Eftersom jag alltid skrivit mycket så tyckte jag att det bara var roligt att printa ner mina upplevelser, tankar och funderingar, och så har det fortsatt.


Här sitter jag i Kuala Lumpur och bloggar. Eftersom jag i början hade väldigt svårt att se Linda springa runt och städa, tvätta och laga mat utan att jag lyfte ett finger så var det en liten fristad att få stänga in sig på kontoret och låtsas vara riktigt upptagen. Jag var i början så svensk och hade svårt att hantera situationen med maid.  

Jag älskar att betrakta företeelser, politiska händelser, konstiga beslut,  och människor i största allmänhet i det tysta och lite på avstånd, kanske lite konstigt tycker de som känner mig eftersom jag dessutom är ganska duktig på att ta plats och prata själv, vilket kanske får dem att tro att jag är så självupptagen att jag inte ser eller hör. Men jag kan lova att en av mina stora passioner här i livet är just att möta människor, både de jag redan känner och de som jag inte känner och byta tankar och upplevelser. Tycker dessutom mycket om att läsa andras berättelser, vilket jag får när jag läser andras bloggar. Allt som oftast får jag nya aha upplevelser och jag lär mig också vansinnigt mycket. Det ger mig inspiration och kraft. Så visst ser jag och hör jag.

När jag började blogga så var kameran en viktig sak att alltid ha till hands, och den är nästan jämt med mig nu också i handväskan. Men ofta är jag så uppslukad av det jag ser så jag glömmer bort att ta upp den. Men jag försöker, trots att jag är den absolut sämsta fotografen. Har ju jobbat med så många duktiga fotografer, men tydligen inte snappat upp någonting. Men bilder tycker jag alltid är kul att ha med på bloggen. Jag brukar numera också bättre respektera att mina nära och kära inte alltid vill synas på bild, i början la jag bara in dem utan att fråga, och det var inte ovanligt att mina döttrar tog bort dem i efterhand.


Att ha kameran i fickan i Malaysia var ett måste. Här stötte jag på ett brudpar som ville ha med mig på ett kort, och naturligtvis ville ju jag också då förverkliga detta ögonblick. Vi västerlänningar blev ofta stoppade på gatan för att någon ville fota oss tillsammans med dem själva. Ja, och vad ska man säga, jag måste ju verkligen se ut som ett original i deras ögon...men det är roliga minnen i en blogg.

När det gäller mina inlägg så tycker många att de är för långa. Det är de kanske också, men för mig går det ganska snabbt att skriva ett inlägg oavsett om det är långt. Jag lägger egentligen inte ner så jättemycket tid på min blogg, beroende på hur uppkopplingen fungerar så tar ett inlägg inte mer än en dryga halvtimme, max. Ibland har jag suttit och försökt ladda upp bilder på något skumt ställe och då kan det ha tagit riktigt lång tid. När vi tågluffade i Kina så försökte jag skriva regelbundet och även ladda upp massor med bilder, och det kunde ibland ta så lång tid att jag nästan fick blodtrycksförändringar. Men det hör till ovanligheten, och skulle det vara trögt den ena dagen så väntar jag med bilder och inlägg till nästa dag.

För det får inte bli ett tvång, det ska vara roligt att blogga. Jag älskar min blogg, tycker att det är ett otroligt bra sätt att få nya vänner på också. Bland annat har jag blivit mycket god vän med Kim Kimselius, den underbara och fantastiska författarinnan som jag också träffat och haft en heldag i Stockholm med. Jag har också många andra bloggvänner som jag följer med stort intresse. Det roliga nu när jag bor i Sverige är att jag numera också med stort intresse följer mina vänner i Kuala Lumpur, bland annat Nilla och Anki, och eftersom jag själv också bott där så förstår ni kanske att jag lever mig in i deras bloggar med en mycket speciell och varm känsla.

Under min tid i Malaysia fick jag dessutom flera mejl och kommentarer från svenskar som skulle på semester till Malaysia och undrade vad jag hade för tips och råd. Jätteroligt. Var dessutom med om flera riktigt roliga sammanträffanden, bland annat var jag och min dotter i Pavillion, ett shoppingcentrum i Kuala Lumpur, då ett svenskt par på semester stoppar mig och sa: "men det är ju du, Eva! Vi läser din blogg!" Jag blev ju jätteglad och där stod vi en stund och pratade om allt möjligt. De kände ju liksom mig på ett sätt redan.

Bara nu för ett tag sedan så fick jag via bloggen kontakt med en tjej som skulle flytta från Vietnam till Kuala Lumpur direkt efter nyår. Vi har haft en del mejlkontakt och förhoppningsvis ses vi i mars när jag är där. Så det är ett fantastiskt sätt att komma i kontakt med andra spännande människor.

Det här med skrivkramp brukar nog drabba alla ibland. Man tycker kanske inte att det hänt så mycket eller så är man bara trött och inte alls sugen på att sätta sig ner och skriva ett inlägg. Då tar jag en paus som kanske brukar vara mellan en och ett par dagar. Det får aldrig bli ett tvång eller ett måste med bloggen, det ska kännas kul.

Helgen har annars varit bra, i lördags hade vi besök av familjen Enholm-Johansson. Alltid lika roligt att träffa denna underbara familj. Men de måste nog ha undrat över mig, för jag misslyckades totalt med min matlagning och glömde hälften av alla ingridienser, och det kändes vill jag lova. Men vi hade i alla fall riktigt trevligt, med mycket prat, spel och vin. Jag får bjuda dem igen och då försöka komma ihåg bättre.

Spelade också det numera här hemma så populära Stockholmsspelet, och lag Agneta och Simon vann stort över oss andra. Stackars Pär som hade sett fram emot detta och satsat stort på att antingen han eller Gunnars lag skulle vinna stort. Men Agneta visade verkligen prov på att hon kan sin stad.


Här syns Simon och Agneta som vann stort. Pär som var en god förlorare syns också, han var på samma lag som Julia som dessvärre ledsnade efter ett tag och gick och la sig i soffan.


Emelie och Sandra var på samma lag. Gunnar som syns i hörnet fick nöja sig med mig som har många och stora luckor när det gäller Stockholm, vilka jag måste reparera eller bättra på.

2011-01-24 @ 11:41:19 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Veckan som gått

Oj, det har gått några dagar sedan jag skrev sist i bloggen. Ibland blir det så, dagarna går och annat måste prioriteras. Nu ska jag ändå vara ärlig och erkänna att den här veckan varit väldigt lugn för mig, i motsatt till hur en vanlig vecka kan se ut. Har till och med tagit mig tid till väldigt mycket eftertanke. Allt började med att jag läste en av de bloggar jag brukar följa, http://www.maria-yogini.blogspot.com/, och började då också göra en liten inventering av mig själv, hur jag mår och hur jag känner mig. Det är inte ofta man tillåter sig det, särskilt inte när man som jag är van att allt ska gå i 180 utan att egentligen reflektera över varför man tar vissa beslut och gör på ett speciellt sätt. Men kanske det allra viktigaste, varför man ibland mår som man mår. Maria har i sina senaste inlägg skrivit mycket om vikten att ta tag i sitt liv, kanske förändra, men framförallt reflektera över vad jag som person kan ändra på om det är något jag inte känner mig nöjd med.

För min del är det kanske inga stora förändringar, men jag har i alla fall bestämt mig för att låta alla negativa känslor som dök upp inför vår flytt hem från Malaysia komma upp till ytan. Allt gick så oerhört fort och helt plötsligt från att ha vandrat runt i tropisk värme i en stad med en enorm variation av olika människor och kulturer satt vi helt plötsligt i ett kallt och tomt hus i Stockholm där det förväntades att allt skulle falla på plats snabbt så att den svenska vardagen med allt vad den innebär skulle rulla på.

Jag förstår att många rynkar lite på näsan nu och tänker "men herregud, kom ner på jorden och tillbaka till verkligheten! Det är så här livet är, vardag, vardag, vardag!" Jag skulle kanske också ha tänkt så för ett par år sedan, för så är vi svenskar, så tänker vi. Här hemma gäller jantelagen och här gäller "vara duktig" lagen. Man ska inte be om hjälp, man ska göra allt själv, städa, tvätta, laga mat, jobba, jobba, jobba, hämta, lämna, städa, vara snygg, framgångsrik, glad, effektiv, ha ett bra sexliv, smal, äta rätt, laga rätt, social, ha ett stort nätverk, duktiga barn, glada barn, snälla barn, man ska vara lycklig familj, vackert och välstädat hem, många fritidsaktiviteter för barnen, många fritidsaktiviteter för hela familjen.

Listan går att göra lång, och det mest märkliga med oss svenskar är att ALLT SKA göras själv utan minsta lilla hjälp. För tar man hjälp räknas det inte, då bryter man mot den viktigaste av alla regler här i Sverige, den att man inte ska be om hjälp. Då är man lat och man kanske till och med tror att man är för mer än andra och då bryter man mot nästa viktiga lag, nämligen jantelagen.

I många andra kulturer tänker man inte alls så här. Där är det absolut inte fult att be om hjälp eller ha människor runt omkring sig som hjälper till. Är det inte släkten eller vännerna så anställer man. Men så tror jag också att Sverige tillsammans med liknande länder har en ganska stor andel av befolkningen som lider av stress, mår dåligt och inte alls hinner med det viktigaste av allt, att ta hand om sig själv och njuta av livet lite mer.  

Det är trist tycker jag, och jag är väl medveten om att mycket inte heller går att genomföra i Sverige på grund av att allt som har med service och hemhjälp att göra är så otroligt dyrt. Inte många som har råd att anställa hjälp i hemmet eller ha någon som hjälper till i största allmänhet, även om det börjar efterfrågas mer och mer även här i och med RUT avdrag och subventioner till anställda.

När vi bodde i Malaysia hade vi naturligtvis maid, vår älskade Linda, som gjorde livet otroligt lätt för oss. Ofta satt jag och funderade på att jag skulle behövt henne tusen gånger mer här hemma i Sverige. Där arbetade jag ju inte, åtminstone inte på riktigt. Här hemma i Sverige jobbar oftast båda, och stressnivån kan ibland nå katastrofala nivåer eftersom precis ALLT som har med hemmet måste göras på helgen när alla är LEDIGA. Hör ni inte själva hur idiotiskt det låter, när familjen är ledig ska man väl också vara ledig. Samla kraft inför nästa jobbvecka, umgås med varanda, umgås med barnen. Inte undra på att skilsmässor ökar, barn blir stressade och de vuxna fullkomligt stressar ihjäl sig ännu mer. På toppen av detta ska ju familjen dessutom vara en riktig sörgårdsidyll, och därför låter också många föräldrar sina barn anmäla sig till ett stort antal fritidsaktiviteter. Det ser ju bra ut, då har du ett aktivt barn och du som förälder verkar engagerad med skjutsar och som lagpappa eller lagmamma till sina små älsklingar. 

Jag tror att det är på tiden att vi alla lite då och då stannar upp och funderar lite på hur våra liv ser ut och vad som kan förändras om vi inte känner oss nöjda. Inte låter oss luras av hur vi tror att vi måste vara, utan verkligen känna efter hur vi vill att det ska vara. Jag är övertygad om att mycket av den negativa energin som går åt till att klaga över hur mycket man har att göra hela tiden skulle försvinna. För klagar gör man i Sverige, det hör liksom till att klaga över sitt liv och alla sina måsten. Därför kanske det dags att vi startar en ny folkrörelse i Sverige, det är ju något som vi också är väldigt bra på.

Mycket av detta har jag funderat på under den här veckan, och det har varit skönt att för en gång skull vara ärlig mot sig själv. Vi behöver nog alla en grundlig inventering ibland utan att för den skull känna oss konstiga. 

Så just nu känner jag mig riktigt nöjd. 


Jag på inflyttningsfest i Kuala Lumpur.
 

2011-01-21 @ 17:39:35 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Händelserik helg

Kanske inte här hemma eftersom vi tagit det väldigt lugnt. Vi har mest stått i vårt garage för att få något sånär ordning på allt som finns där, nämligen cirka 40 flyttkartonger fulla med prylar och en del möbler som vi inte längre använder. Men nu kan vi i alla fall röra oss där, och så småningom ska vi skänka bort en del och kanske även låta Emelie och Julia sälja lite på loppis.

Men ute i världen har det hänt desto mer. Följer utvecklingen i Tunisien och hoppas verkligen att detta leder till en demokratisering och inte ett blodbad. Läste bland annat det Bitte Hammarsten idag skrev i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/eu-kan-avgora-tunisiernas-framtid_5869409.svd

En annan sak som jag läste i New Straits Time är att nu ska Malaysia satsa på ishockey. Detta tropiska och varma land som faktiskt har en liten hockeyrink i ett shoppingcentrum i Kuala Lumpur, ska vara med i Asiatiska vinterspelen med ett landslag i ishockey. Wow, säger jag. Tydligen säger de styrande det också, för om de tar medalj så lovar man att bygga en riktig hockeyarena. Jag förstår att en del av er som läser detta tror att jag hittar på, men se det gör jag inte. Det är nog bäst att länka den här artikeln också. http://www.nst.com.my/nst/articles/Malaysia_sicehockeyteamgetsachallengeincentive/Article/

Kanske kan det snart vara aktuellt att köpa in svenska ishockeyspelare till Malaysia, ja, jag menar om det skulle bli ett nytt hockeyland. Det vore väl toppen för frysna och hårdnackade svenska hockeyspelare att få ett proffskontrakt i tropikerna. Förena is och salta hav, kyla med tropisk värme.


Här syns det Malaysiska landslaget, men det verkar vara en del inlånat
här på bilden också. Men jag säger; Good luck guys!
2011-01-17 @ 12:42:27 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Fortsätter vara arg

Jag fortsätter att vara riktigt arg och besviken över att Regeringen beslutat att stänga Svenska ambassaden i Kuala Lumpur. Två dagar innan julafton beslutades det att 5 stycken ambassader skulle stängas och bakgrunden är denna: Den 10 december förlorade regeringen en omröstning i riksdagen som innebär att 300 miljoner måste sparas i regeringskansliet. Regeringens svar kom två dagar före julafton. Fem ambassader däribland KL släcks ner under 2011. Beskedet kom som en chock, och många jag haft kontakt med i Malaysia ställer sig helt oförstående till detta beslut. Vi kan bara gå in på Svenska Exportrådet och titta på listan över svenska företag eller företag med svenska intressen i Malaysia, den är lång, över 100 företag.
Jag kopierar en text från exportrådets hemsida:

"Malaysia är sedan länge en av Sveriges största handelspartners i Sydostasien. Svensk export till Malaysia har ökat markant under 2000-talet och uppgick till 2,9 miljarder SEK under 2009. De viktigaste exportprodukterna från Sverige till Malaysia är hel- och halvfabrikat från kemiindustrin samt verkstadsprodukter och elektronik, huvudsakligen Telekom. Sveriges import från Malaysia utgörs till största delen av elektronik och matvaror som 2009 uppgick till 2,2 miljarder SEK.

 Den malaysiska regeringen vill utveckla Malaysia till en kunskapsbaserad ekonomi och stora satsningar görs inom bland annat IT och Telekom för att attrahera utländska bolag att etablera sig i Malaysia och bidraga till ett starkare kunskapsflöde i landet. Idag finns över 10 000 IT och telekombolag i Malaysia och målet är att uppnå I-landsstatus år 2020.

Utöver kontinuerliga satsningar på IT och Telekom kommer den Malaysiska regeringen att under 2010 satsa cirka 72 miljarder US-dollar på olika projekt att utveckla landsbygden. Ett nytt projekt där en ny storstad för tre miljoner invånare i södra Malaysia skall byggas och utvecklas under de närmaste 20 åren är också på väg att genomföras, och detta projekt är värt 109 miljarder US-dollar.

Exportrådet i Malaysia hjälper svenska företag som vill etablera sig - eller växa - på den malaysiska marknaden. Vi finns på plats sedan 2005 och har kontor centralt i Kuala Lumpur.

Vår lokala närvaro ger oss en unik kunskap om marknaden: vi kan språket och affärskulturen, vi har väl utvecklade nätverk, erfarenhet och detaljerad lokalkunskap.

Vi kan hjälpa dig i alla skeden av dina exportplaner, från att de första frågorna dyker upp till att ditt företag behöver praktisk etableringshjälp." 

Mitt inlägg blir långt, men läs också följande från Svenska Exportrådet:
http://www.swedishtrade.se/sv/vara-kontor/asien/malaysia/Affarsmojligheter/Svenska-foretag-tror-pa-Malaysia/

Är det verkliga skälet budgetbesparingar eller handlar det om en inrikespolitisk vendetta? Pressmeddelandet från UD är kortfattat. I tidningarna här hemma i Sverige har nästan inget synts. Ingen har heller gjort några större uttalanden om detta. Hur tänkte man egentligen?

Tycker också att det är lika märkligt att ambassaden i Hanoi stängs, Sverige som var ett av de första västerländska landet med att öppna ambassad i Vietnam för snart 40 år sedan ska nu bara avbryta detta, eller tror man på fullt allvar att detta inte påverkar relationerna länder emellan.

Upprördheten är stor bland svenskar boende i Kuala Lumpur och här är en röst:
http://nillaberglie.blogspot.com/


Längst till vänster ser ni Julia på Svenska skolans sommaravslutning
på Svenska ambassaden i Kuala Lumpur. Något som kanske inte till-
hör det starkaste argumentet till att ambassaden ska vara kvar, men
trots allt så betyder ambassaden mycket för de många svenskar som
sedan många många år är bosatta i landet. Detta är en länk mellan
länderna och ambassaden fyller en stor funktion både för näringslivet
och för alla de som arbetar på de svenska företagen i landet.

2011-01-13 @ 14:57:08 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jobb, lunch och jobb!

I morse gick det lite lättare att kliva upp, kanske berodde det lite på att jag inte klev upp klockan 6 utan en timme senare. Tog med mig lite frukost upp till mitt lilla kontor på övervåningen och började så sakteliga strukturera upp vad som skulle göras under dagen. Jobbade på ett litet tag och åkte sedan in till Flemminggatan för att äta lunch med Åse Byberg, en kompis från Kuala Lumpur tiden.

Det är alltid lika kul att träffa Åse, som är så väldigt kreativ och fullkomligt sprudlar av livsglädje. Första gången jag träffade Åse var för drygt ett år sedan på Starbucks i Bangsar, det område hon bodde i under sin tid i Kuala Lumpur. Jag skulle göra ett personporträtt om hennes intressanta liv till den skandinaviska tidningen Snofida. Då hade jag legat sjuk i en vecka med feber och snuva, men efter intervjun med henne var jag piggare än någonsin. När man pratar med henne känns egentligen ingenting omöjligt. Hon var och är för övrigt också en av skribenterna och då också min kollega i den tidningen. Fast numera skildrar vi två allt från vårt Stockholm. Det är i alla fall roligt att ha vänner som också bott i Kuala Lumpur här hemma, man har samma erfarenheter och vet vad den andre menar när man försöker prata om sina upplevelser och känslor kring att vara hemma igen.  


En bild som jag lånat av Åse på en av hennes många
resor runt om i världen. Åse och hennes man håller
just nu på med en dokumentär om Stig Larssons liv.
För övrigt har de gjort massor och en av deras specialité
med filmandet är det goda livet med delikat mat och dryck.

Just vid tillfället i Bangsar dök det hos mig och Åse upp en idé om att göra en dokumentär om Swea, nätverket för svenska kvinnor som bor utomlands. Vi började redan då spåna på olika inriktningar och hur filmen skulle kunna se ut. Tyvärr har detta hamnat på framtiden på grund av lite olika omständigheter, men kanske kan vi göra en provfilmning under världsmötet i Kuala Lumpur. Jag återkommer mer om detta senare. Det viktiga som framförallt Swea ser det är att detta absolut inte får bli något som på minsta sätt kan liknas vid alla dessa dokusåpor som det blivit så många av nu, Hollywoodfruar, New Yorkfruar och Östermalmsdamer. Nu hade ju i och för sig inte jag och Åse en endaste liten tanke på att det skulle bli något i den riktningen heller, inget som tilltalar oss, men det är bra att man är tydlig. Vi diskuterade i alla fall även detta och mycket annat under vår lunch idag.

Jag gjorde dessutom storstilad entré på vårt lunchställe Why Thai som är en liten "hål i väggen" restaurang med thaimat på Flemminggatan på Kungsholmen. Det är ett par trappsteg som går direkt ner till restaurangen och den stora disk där man beställer maten. Klumpig som jag är så snubblade jag på de sista stegen och bokstavligen ramlade in och landade pladask precis framför Åse som tårades av skratt. Ja, de lunchgäster som var där fick sig nog ett gott skratt också och en liten lunchunderhållning på köpet.

Why Thai
Här ovan en bild på Why Thai som jag tagit från
Restaurangkartan.se. Mycket god mat, med väl
tilltagna portioner och inte heller överpriser
för att vara i Stockholm. http://www.whythai.se/

När jag kom hem igen så jobbade jag på i några timmar till och nu vid femtiden var jag så trött att jag nästan somnade framför datorn. Har kanske inte riktigt kommit in i vardagens lite snabbare lunk här hemma i Sverige ännu, och just nu har jag så många roliga saker omkring mig. Det jag under dagen jobbade med och blev så sömnig av är på inga sätt trist, tvärtom så är riktigt roligt, Studentvision, som fömedlar en otroligt bra kanal för företag som vill kommunicera med Sveriges högskolestudenter, en målgrupp som betyder framtid och hopp. Gå gärna in och titta på vår hemsida: http://www.studentvision.se/ 

Det blir nog en tidig kväll, för i morgon ska jag åka in och äta frukost med en gammal vän, en kombinerad jobb och "ha det mysigt frukost". Jag tycker att frukostmöten är ett bra sätt att träffas på, det blir oftast effektivt och frukost ska man ju ändå ha och man förenar liksom nytta med nöje. Viktigt för mig som gillar både och.


2011-01-11 @ 18:47:02 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Då var det vardag igen...

Jag måste nog erkänna att det kändes tungt i morse när klockan ringde och det var dags att kliva upp. Riktigt kallt också, så där som det brukar kännas när man är riktigt trött och det är väldigt tidigt på morgonen. Men efter en liten stund började alla kroppsdelar så sakteliga vakna till liv och de kunde konstatera att nu är de lata dagarna slut för denna gång. Bara att bita ihop och låta vardagens rutiner falla på plats.

I vår familj tycker vi mycket om att spela spel och till oss själva hade vi i julklapp köpt ett riktigt roligt spel, Stockholmsspelet. Frågorna är mycket varierande och oftast också omöjliga att svara rätt på. Innan vi köpte spelet var kanske främst Pär lite kaxig och menade att vi andra kunde få lite handikap för han är ju minsann inbiten Stockholmare och det här är spelet för just sådana som honom. Visst, han var duktig, men även solen har sina fläckar och han fick många gånger äta upp vad han tidigare sa. Jag kan verkligen rekommendera spelet.
I lördags hade vi familjen Adlers här på middag och då tog vi också fram spelet och delade in oss i tre lag.


Birgitta på väg hem från oss, hon är så här glad för att hon var en av
deltagarna i det vinnande laget. Förutom hon själv så var det Kalle och
Pär som hjälpte till med att svara rätt.

I söndags fick man nästan en känsla av att det var vår i Stockholm. Solen sken från en åtminstone stundtals blå himmel och snön började på vissa ställen smälta och från taken droppade det. En ljuvlig känsla, trots att man vet att det bara var tillfälligt och så fort solen gick i moln så kom kylan.


Pär och jag på väg ner till Skeppsbron denna underbara dag i Stockholm.


Utsikt över Skeppsholmen.

Vi promenerade från slussen till Strömpartären och Medeltidsmuseet vilket var riktigt ljuvligt faktiskt. Vid slussen tog vi Katarinahissen ner. Egentligen var det Stockholmsspelets fel eller förtjänst att vi tog den hissen ner. För en av frågorna i spelet var om de fortfarande hade en hissvakt som satt i hissen. Naturligtvis ville vi kolla upp om svaret stämde, och det gjorde det. Där i hissen satt en man som arbetat i denna hiss i tjugosju år och tagit betalt och tryckt på upp eller nerknappen. Fantastiskt.


Det här är Mr Hissvakt i Katarinahissen.


Lite suddigt, men här kan vi snacka julgran, fick inte ens med hela på
bild. Det är tionde året i rad som Kinnevik skänker en gran till alla
oss Stockholmare som kan njuta av den på Skepsholmen. Enligt framlidne
Jan Stenbeck så är granen på Rockefeller Plaza i New York förebilden.


Om man ska välja ett enda besök på museum i Stockholm så tycker
åtminstone jag att Medeltidsmuseet är ett måste. Här får man verkligen
en bild av hur det såg ut och hur människorna i Stockholm levde under
den här tiden. På bilden ser ni Vädersoltavlan som i original hänger i
Storkyrkan, en av de äldsta bilderna av staden också.  


Här också en del av den Stadsmur som fanns runt Stockholm och som är
bevarad till en längd av cirka 55 meter. Muren uppfördes omkring 1530
och är en del av försvaret av Stockholm. När våra barn var små så var
en av deras favoritsagor Barna Hedenhös av Bertil Almqvist och hur de
satte ner sina bopålar på Stockholmen. Han kunde sin historia och det
var också en liten berättelse om detta för de allra minsta här på museet.

Nu på lunchen passade jag på att ringa till Kuala Lumpur och Maria. Vad underbart det är med skype. Det var riktigt roligt att få höra hur arbetet med VM går och vad duktiga alla KL Sweor är. Jag saknar dem alla så otroligt mycket, men är glad att jag snart ska få träffa dem när jag åker i mars. Trots att vi har bokat in lite andra resor som till New York i påsk och även Indonesien och Malaysia i sommar så är det just min egen resa till KL som jag längtar allra mest till. Ska bli så kul att träffa alla vänner där igen.

En sak som jag inte skrivit om tidigare i min blogg, men som jag är riktigt ledsen och oroad över är att regeringen beslutat att lägga ner ett antal ambassader och då bland annat den Svenska Ambassaden i Kuala Lumpur. Allt handlar om besparingar och en förändring, och de som i första hand berörs är Luanda i Angola, Buenos Aires i Argentina, Hanoi i Vietnam, Kuala Lumpur i Malaysia och Sveriges ambassad i Bryssel. Tycker att hela förslaget är kortsiktigt och att man inte alltid bryr sig om de internationella relationerna. Att lägga ner en ambassad ger faktiskt starka signaler till värdlandet.

En mer mänsklig aspekt på det hela är också all den personal som kanske nyligen flyttat med hela sin familj till landet, hyrt ut sin bostad hemma, satt barnen i nya skolor och börjat lära känna det nya landet som nu får detta trista besked från sin arbetsgivare UD. Inte helt enkelt, varken fysiskt eller psykiskt. Att bryta upp från någonting kräver lång planering och mycket jobb, både när det gäller att flytta ut och att flytta hem. Detta gillar jag inte.

Vill också skänka en tanke till Tucson, Arizona, där en 22 åring sköt ihjäl 6 personer och skottskadade 13 personer varav en av dessa var Demokraternas kongressledamot Gabrielle Giffords. Känns som om det blivit betydligt mycket mer råhet i den politiska debatten i USA de senaste åren. Blir också riktigt oroad över Sarah Palin, Tea Partyrörelsens första dam, som hetsat på debatten med siktarlistor mm på FB. Tragiskt.

2011-01-10 @ 14:06:54 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vilodag....igen!

Trettondagen, och vi ska bara ta det lugnt. På något sätt känns det som en långdragen söndag de här sista dagarna på ledigheten. På ett sätt vill jag ha ledigt lite längre, och på ett sätt känns det skönt att vardag och rutiner är tillbaka. För visst har våra rutiner suddats ut, och dagar och nätter börjar nästan flyta ihop. Jag tycker verkligen om de här lediga och slappa dagarna, vi sover hur länge vi vill, vi är uppe och spelar spel på nätterna, ser på filmer, stökar lite när andan faller in, kort sagt man gör vad man vill när man vill och behöver inte bry sig om måsten och krav.

Idag när jag tittar ut genom fönstret snöar det rejält igen. Har inte upplevt en sådan vinter någonsin tror jag, här i Stockholm är det verkligen gigantiska snöhögar precis överallt. Ser inte fram emot den dagen då allt detta ska smälta ner, kommer att bli rena rama flodvågorna. Idag får det nog bli en dag inomhus, möjligtvis en blixtvisit till garaget för att titta igenom lite flyttlådor. Hittar inte våra mattor som jag vet att vi magasinerade i Sverige.

I förrgår var vi runt på en liten shoppingrunda. Inget glamouröst inhandlades, utan mest praktiska prylar som sladdar och ett antal adaptrar till våra asiatiska elprylar. Ville också besöka medeltidsmuseet och slottet, men vi kom för sent och får ta det vid ett senare tillfälle.


Julia, Pär och Emelie i en snörik gränd i Gamla Stan. Vi var på väg till
Medeltidsmuseet och Slottet som tyvärr var stängt när vi kom dit.

Det är lite roligt att komma tillbaka till Stockholm och få uppleva allt nytt som ploppat upp. Bland annat så åkte vi förbi det nya shoppingcentrumet i Liljeholmen och det var en positiv upplevelse även för oss som under en tid varit vana de flotta och gigantiska ställena som finns i Kuala Lumpur. Ett ganska litet ställe, men väl planerat med en bra mix av butiker och allt såg mycket fräscht och snyggt ut. 



En butik som jag verkligen tycker är lite rolig är Stockholms Stadsmission.
Den fanns även i Liljeholmen, och här kan man verkligen hitta fynd när
det gäller prylar, böcker och även roliga gamla kläder.

En annan upplevelse för oss som gillar att shoppa är Illums bolighus som öppnat på den ståndsmässiga platsen mitt emot NK där Sverigehuset tidigare låg. Här kan man gå omkring och njuta, fundera och inspireras väldigt länge. Till största delen har man här armaturer, men även textilier och annat som hör heminredning till. Allt är kanske inte plånboksvänligt, men ibland kan inte det hjälpas.


Jag älskar verkligen att botanisera bland alla dessa prylar som finns på
Illum bolighus. Massor av roliga, snygga och även praktiska prylar.

I går var vi hemma hos svärmor tillsammans med Pärs bror och familj. Hon hade gjort renskavsgryta, något som jag verkligen gillar. Till dessert fick vi hennes gudomliga hjortronparfait, och vi slickade nästan faten. En middag med norrländska smaker och råvaror är något som uppskattades så här efter all julmat.

Under julledigheten har jag varit på bio två gånger, först såg jag Svinalängorna. Susanna Alakoskis bok Svinalängorna med samma namn som filmatiseras med Pernilla August som regissör var en otroligt stark film om Susannas uppväxt i en dysfunktionell missbrukarfamilj. Både Ola och Nomi Rapace var riktigt bra i rollerna. Klart sevärd och riktigt otäck om hur barn växer upp i misär utan att någon egentligen ser det.

Sedan var vi och såg Änglagård sista sommaren. Kritikerna har kanske med viss rätt skrivit ner denna film som enligt Nutley skulle knyta ihop säcken efter ettan och tvåan. Den var mysig, rolig, somrig och med gräddan av svenska skådespelare, men ändå långt ifrån ettan som verkligen var bra. Fast på något sätt är de här filmerna ändå lite svensk filmhistoria och framförallt kult. Den svenska sommaren är svenskare än någonsin, personligheterna är svenskare än svenskarna själva och allt detta sett ur en engelsmans ögon. Jag vill minnas att till och med vår främsta filmregissör, herr Bergman, hyllade ettan när den kom. 

För att repetera lite så lånade vi ettan och tvåan av Pärs bror igår. Såg båda på en gång och släpade oss till sängen vid tretiden i natt. Är man ledig så är man, då måste dygnet utnyttjas.

Idag läste jag en hemsk sak som gjorde mig riktigt ledsen. En kvinna hade aviserat sitt självmord på Facebook, i ett sista farväl eller om det var ett sista rop på hjälp. Hon hade över tusen vänner på detta sociala media, men ingen av dessa s.k. vänner gjorde något för att på något sätt hjälpa. Ingen ringde polis, sjukvård eller någon annan som snabbt kunde rycka ut. I stället fick hon glåpord och elakheter som kommentarer. Någon skrev att hon bara ljuger, någon skrev att hon alltid överdoserar och flera skrev riktigt elaka roligheter. 

Själva händelsen är ruggig. Det får en att tänka till lite extra över hur utvecklingen ser ut. I somras hade jag själv en mycket nära vän som bara var sjutton år och tog sitt liv. Han hade också tidigare haft långa ordväxlingar på nätet och Facebook. Kanske använder vissa dessa sociala medier fel. Kanske bör föräldrar, skola och samhälle ta ett betydligt större ansvar när det gäller framförallt våra ungdomars syn på internet. Nu var den här kvinnan visserligen inte tonåring, men hon mådde dåligt. Känns lite märkligt att det enda stället man ropar på hjälp till är Facebook. Vilken värld lever vi i egentligen?

Jag gillar Facebook, för mig har fb gjort så att jag kan hålla kontakten med vänner som jag bor långt ifrån. Jag kan följa dem och de kan följa mig. Jag har inte tusentals vänner heller, utan addar bara de som jag verkligen känner eller har träffat. Skulle dessutom någon vara dum på ett elakt sätt så är det bara att ta bort den som vän. Humor och sarkasmer på ett roligt sätt gillar jag, men det får inte vara stötande eller göra någon ledsen. 


En lite bild på Pär som tar igen sig med en fika under vår shoppingtur.

  

2011-01-06 @ 14:01:54 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Julledighet för hela familjen

Jag tror att det här har varit den enda längre ledigheten som vår familj haft sedan vi flyttade hem till Sverige. Emelie och Julia har haft höstlov förvisso, men då var det bara de som var var riktigt lediga. Jag kan säga att det har varit behövligt, vi behövde nog få landa alla tillsammans i mer än två dagar. Vi har också hittills haft det ganska skönt, med allt från att bara slappa till att spänna pjäxor.

Nyåret firade vi med Pärs bror och familj genom att först äta en riktigt god middag här hemma bestående av kräftor, köttfondue och en ljuvlig panacotta. Därefter begav vi oss till Djurgården och Cirkus för att se We will Rock You, som var en riktig höjdare. Handlingen som var en slänga till dagens Ga Ga värld där alla går i samma kläder, lyssnar på samma musik och ser på samma filmer. Men det fanns rebeller som som längtade efter rockmusik och som trots att alla instrument på planeten e.bay var förbjudna och att man endast kunde ladda ner massmusiken från centrala datorer i en värld som domineras av pojk och flickband, lyckades de rädda rockmusiken. Detta är en hyllning till Queen och deras musik. Det här var riktigt bra, och jag kan verkligen rekommendera ett besök på Cirkus för att se och lyssna, artisterna får högsta betyg av mig. I en av huvudrollerna hörs och syns Bruno Mitsogiannis, och han ägde scenen och stack ut lite extra enligt mig.

Efter denna upplevelse var det meningen att vi skulle till Skansen för att höra på Jan Malmsjö och Nyårsklockorna och även lyssna på de artister som uppträdde där, men det kändes inte riktigt rätt i det snöoväder som uppstått. Vi åkte helt enkelt hem till lite vickning och raketer. Emelies och Julias kusin Martin tyckte i alla fall att detta var det bästa på hela nyåret.


Martin och jag innan det stora Linderska fyrverkeriet.


Här är det full koncentration på Martin och hans pappa Ulf som precis
ska fyra av smällare. Som ni ser så snöade det rejält här i Stockholm.


I går gjorde vi något som jag aldrig gjort i Stockholm tidigare, vi åkte slalom. Jag är ju inbiten jämte och då är man kanske lite kräsen när det gäller skidåkning. Men det här var en upplevelse faktiskt. Vi åkte i Hammarbybacken vid Hammarby Sjöstad. Utsikten över Stockholm var fantastisk och blev ännu mer spännande när det mörknade och man satte på elljus. Magiskt. Själva skidåkningen var också helt ok trots ganska korta nedfarter. Värmestugan bjöd dessutom på billig mat och dryck, vilket inte alls hör till vanligheten.


Här ser ni mig uppe på toppen av Hammarbybacken. Utsikten var underbar.

Det var ganska länge sedan jag besökte det gamla industriområdet Hammarby Sjöstad och numera kände jag inte alls igen mig. Vilket supermodernt ställe med butiker, restauranger, skönhetssalonger och supermoderna lägenheter. Våra tankar gick helt klart till Mont Kiara i Kuala Lumpur och då främst Solaris. Tyckte också att det var lite folkliv där, och inte så tomt som det brukar bli i moderna komplex här i Sverige. Riktigt positivt, skulle kunna tänka mig att titta på lägenhet där faktiskt. 


Riktigt moderna lägenheter och faktiskt riktigt trevlig omgivning. Lite Mont Kiara känsla i Stockholm.

Idag ska vi in till Stockholm City Center och utnyttja några av de presentkort som vi fick i julklapp. Kanske hinner vi med något museum också, just nu tycker jag att det finns massor att se här i Stockholm. 

För er som inte bor i Sverige och läser min blogg kan jag säga att idag är det en fröjd att titta ut genom fönstret. Strålande sol och klarblå himmel som glittrar i den vita snön. Riktigt vackert faktiskt. 

God fortsättning också! Ska försöka mig på en årskrönika senare.
2011-01-04 @ 10:35:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gott Nytt År!

Idag är det sista dagen på 2010, och snart tar vi farväl av det gamla och in med det nya. För egen del har det varit ett otroligt händelserikt år med flera spännande resor, möten med fantastiska människor och minnen för livet. Men det har också varit ett år som inneburit förändring för hela familjen. Tänker då främst på vår flytt hem till Sverige som bjöd på flera överraskningar och kanske också en och annan tår.  Att komma in i rutinerna här i Sverige var inte helt lätt och kanske har vi inte nått riktigt ända fram ännu.

Men nu kommer ett nytt år och jag ser verkligen fram emot det. Nya tag och nya idéer ska förverkligas och jag känner redan nu att det ska bli riktigt spännande.

Jag hoppas också att alla ni som läser min blogg också får ett riktigt bra 2011 med mycket kärlek och omtanke.

Så till er alla från mig;

Ha ett riktigt Gott Nytt År!



2010-12-31 @ 10:22:16 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Härlig julhelg!

I går kväll kom vi hem till Stockholm igen, efter ett par riktigt sköna dagar i Jämtland. Julaftonen firade vi på lite olika ställen, vilket var riktigt roligt faktiskt. Direkt efter frukost åkte hela storfamiljen, det vill säga mina föräldrar och syskon med familjer hem till min farbror som fyllde 70 år. Ja, han fyller på julafton så det här var i och för sig inte första gången vi firat honom med en lunch just på julafton. Här fick vi också träffa min kusin Elisabeth och hennes son Viktor som var hemma från USA där han spelar ishockey och pluggar. Det var riktigt roligt med tanke på att det var ganska länge sedan vi sågs. Hans syster är Mathilda är ute på en långresa efter att ha arbetat som volontär på ett barnhem i Thailand, så henne hoppas vi få träffa i Stockholm när hon är tillbaka.


70 åringen Hasse med blommor i famnen, hans fru Inger vid sidan, de
två andra är mina kära föräldrar.


Här ser ni kusiner och kusinbarn. Längst upp från vänster ser ni
Emelie, Sara, Emma. Sittande i soffan från vänster Victor, Olle och Julia.


Här ser ni kusinerna Karin, Elisabeth, Anna och jag själv. Elisabeth som
också bor i Stockholm har även hon varit väldigt aktiv i Swea vilket vi pratade
om en del. Bland annat var hon med och arrangerade deras 25 årsjubileum.

Har även lite mer bilder som togs under själva juldagarna, men de får jag ladda upp senare. Har inte packat upp allt ännu så jag hittar inte kamera och sladd.

Men som sagt, vi firade själva julafton hemma hos Anna med familj. Det var riktigt traditionsenligt med julbord och tomte. Julbordet var naturligtvis riktigt gott och jag behövde bara sätta mig till bords. Min syster Anna är ju gift med en kock, Lasse, så för honom går det undan i köket och allt blir alltid riktigt gott.

Juldagen var en skön dag då vi egentligen bara slappade med lite TV, spel och böcker. Annandagen åt vi alla kalkon hemma hos mina föräldrar. Måndagen ägnade vi åt skidåkning i Åre. Eftersom det har snöat en hel del så var det fantastiskt underlag i backarna. Det var heller inte allt för mycket folk så vi slapp de där långa liftköerna som annars lätt kan uppstå i Åre under storhelger och lov. Tisdagen gick vi på bio, jag, mamma och Karin såg Svinalängorna medan de andra gick på Narnia. Svinalängorna var en stark film som faktiskt inte har lämnat mig ännu. Noomi Rapace var riktigt bra i filmen, en ganska tystlåten roll men med så många uttryck.

Idag tar vi det lugnt också och packar upp och kanske förbereder lite inför nyåret. Vi har bokat biljetter till We will Rock You på Cirkus här i Stockholm på nyårsafton vilket ska bli riktigt roligt. Vi går dit med Pärs bror och delar av hans familj. Men vi ska äta hemma hos oss först, därför kanske det är bäst att inhandla allt i dag. Efter konserten tänkte vi ta en liten tur till Skansen och se firandet där.

Hoppas att ni alla haft en riktigt skön helg ni också.

Gott slut på er!
2010-12-30 @ 09:23:07 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dan för dan före doppareda´n!

Just nu håller vi på att packa ihop det vi ska ha med oss upp till Jämtland och Frösön i morgon. Det här är första gångern på ett tag som vi packar vintertid för att resa bort, och jag måste säga att vinterkläder tar plats. Ska man dessutom packa ner skidkläder, skidor, hjälmar och pjäxor för fyra personer så blir packningen enorm. Betydligt lättare att packa ner lite sommarklänningar och shorts, de tar liksom inte så stor plats.

Vi skulle egentligen ha tagit nattåget i morgon kväll och då kommit fram till Östersund 06.30 på julaftonsmorgonen. Men det kändes lite väl jobbigt, dessutom osäkert med alla förseningar och det enorma tågkaos som råder här i Sverige just nu. Så nu har vi bokat om och flyger upp. Flyget går 18.00 vilket innebär att vi är framme en timme senare och kan ta det lite lugnt dan före dan. Kanske ha lite uppesittarkväll.

Jag har inte någon större julkänsla i kroppen. Kan bero på att jag hittills bojkottat julhandeln och inte julpyntat så där jättemycket. Det enda jag tagit fram är julstjärnor, ljusstakar, tomtar och änglar, har ännu inte hittat allt så det är ytterst lite vilket i och för sig är lite trist för just julpynt tycker jag om. Men nu får jag vänta tills jag kommer upp till mina föräldrar och min syster, där kan jag lita på att det är massor av den varan.

Jag kommer kanske att skriva något eller några blogginlägg under julhelgen, men jag kan inte lova något.

Men till er alla som brukar läsa min blogg vill jag ju naturligtvis önska en riktigt

God Jul & Gott Nytt År!

2010-12-22 @ 21:29:50 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0