Möten IRL
I dag på E24 Näringsliv kan man läsa om att arbetsgivaren faktiskt har rätt att kontrollera dig som anställd mer än vad vi tror, både när det gäller e-post, övervakningskameror, passerkort och vilka hemsidor vi brukar vara inne på. Nu kanske det inte är så många som satt det i system att kontrollera sin personal, men man bör kanske ändå ha detta i bakhuvudet. Särskilt idag, i den digitala världen, där det är så otroligt lätt att få fram information och korrespondens som skrivits på nätet mellan oss.
Kanske borde vi damma av det gamla hederliga "ansikte mot ansikte" mötena mellan kollegor lite oftare. Inte som idag, alltid skicka snabba sms och e-postmeddelande när det gäller precis allt. Var själv på en arbetsplats för några år sedan då vi satt så nära att vi nästan kunde ta på varandra, men ville vi något så skickade vi e-post. Jag sitter själv i glasbur eftersom jag är en typisk sms:are, e-postare och facebookare, ja helt enkelt fast i internets och dataålderns underbara tid. Tycker att det är smidigt och lättsamt att skicka ett sms eller ett snabbt meddelande på facebook eller via e-post istället för att jaga folk på telefon utan att få tag i dem. Fast självklart så är telefonen viktig också, och till vissa personer, myndigheter mm så passar ett telefonsamtal mycket bättre.
Måste ju också vara ärlig och säga att jag har också gjort bort mig på nätet. Inget allvarligt, men pinsamt just då. Jag har svarat för snabbt på e-post utan att tänka efter först, jag har till och med skickat till fel person en gång vilket var fruktansvärt pinsamt för personen som fick mejlet, men som INTE skulle ha det var omnämnd i ett ganska olustigt sammanhang för min del. Bara att bita i det sura äpplet och lägga till händelsen i listan för erfarenheter som INTE ska göras om.
Men jag tror att vi alla idag bör vara medvetna om allt detta, kanske särskilt unga människor, som inte tycks ha några spärrar när det gäller att lägga ut privata bilder och ytterst pinsamma statusar på facebook. Kanske bör vi införa ett nytt skolämne som heter "vett och etikett i datavärlden" eller kanske "det du inte lägger ut i cyberrymnden". Jag tror att det snart måste bli verklighet på alla nivåer, inte bara de som arbetar med det.
Redan idag finns ju lite riktlinjer om hur vi ska använda internet, netikett. Men den kanske bör utvecklas och spridas lite mer än den hittills gjort. Länkar den förresten.
http://www.netikett.se/
I går hände det som inte fick hända i Malaysia. En turistbuss på väg från höglandet Cameron Highlands ner till Ipoh totalkraschade och minst 26 personer omkom. Det var thailändska turister som var på besök i grannlandet och 23 av dem dog, 3 av dem var två malaysiska chaufförer och en malaysisk guide. Den värsta trafikolyckan någonsin i Malaysia och det känns oerhört tragiskt att behöva läsa om det.
http://www.nst.com.my/
Förra julhelgen bilade vi just denna väg tillsammans med min mans bror och hans familj. Vi åkte i två bilar och den ena körde jag, det är en ganska kurvig väg som stundtals också har ganska brant lutning med dålig sikt. Exakt hur olyckan gått till vet man inte ännu vad jag förstår, men vad jag läst i New Strait Times är att man misstänker att bromsarna inte fungerade som de skulle.
Malaysia som har ett fantastiskt och modernt vägnät har också ganska många trafikolyckor, dock är de flesta med motorcyklar som är ett vanligt inslag i trafiken. De olyckorna är ofta väldigt allvarliga och ganska ofta har man suttit både två och tre personer på motorcykeln. Oftast också med bara flipflop och ingen hjälm och med en bakåtvänd jacka som fladdrar förbi. Såg en del sådana olyckor som kom in på University Hospital i Kuala Lumpur under den tid Pär låg där för sina njurar. Ingen trevlig syn. Men som sagt, mina tankar går idag till alla som arbetar med denna fruktansvärda olycka i Malaysia och till de som ligger med livshotande skador på sjukhus.
I dag är det sista skoldagen, ja skoldag och skoldag, julavslutning på Emelies och Julias skolor. Skönt med ett efterlängtat lov tycker de. Vi ska fira det med att äta en riktigt god middag på restaurang Malaysia ikväll. Innan middagen ska vi göra ett försök att trängas med andra julshoppare inne i Stockholms City.
Ha en riktigt bra dag!
I brist på andra bilder så får ni en på mig i skidbacken. Vi tar nog med
oss skidutrustningen i jul och hoppas på några åk i kylan.
Vilken vinter!
Jag måste nog säga att det mer ser ut som om vi skulle bo i fjällen just nu. Inte känns det som om jag befinner mig i Stockholm. Visserligen hade Stockholm så här mycket snö förra vintern också, men då var vi inte här och kunde inte uppleva detta vinterlandskap. Det är heller inte ofta som södra Sverige kan skryta med att de nästan har mer snö än norra Sverige. Vackert är det, friskt också för den delen.
Helgen har gått ganska snabbt, och vi har egentligen inte gjort så jättemycket faktiskt. Ganska skönt att ta det lite lugnt måste jag säga. Julia och jag har dessutom haft vår förkylning att ta hand om, och just nu känner vi båda två att det går åt rätt håll. Förhoppningsvis blir det en frisk jul för oss också.
I går var jag, Julia och Pär ute på en långpromenad, men innan behövdes
det skottas, som vi gjort varje dag den senaste tiden. Egentligen ett
ganska otacksamt arbete eftersom det snöar igen ganska snabbt igen. 
Igår var det dessutom inte uppehåll en enda gång, utan snön föll hela dagen.
Men jag tycker att det är underbart härligt att vara ute i vintervädret, man
känner sig så frisk och fräsch. En ganska stor kontrast mot de två senaste
jularna då vi andades in tropisk luft. Inte fel det heller, men snön var saknad.
I går kväll var vi till vår kyrka, Brännkyrka Kyrka, på en julkonsert. Jag går inte särskilt ofta i kyrkan, men just juletid tycker jag att det är otroligt vackert, särskilt om man går dit när det är mörkt ute. I går var det Brännkyrkas egen kör som stod för programmet och det var både kända och mer okända julsånger som framfördes. Jag rös verkligen när det var dags för min favorit O Helga Natt.
Här är Julia och Emelie på väg in till kyrkan. Måste också säga att
äntligen infann sig den där riktiga julkänslan när vi kom till kyrkan. Allt
var riktigt vackert, till och med den ganska stora råttan som mötte oss
när vi efter konserten var på väg hem.
Resten av veckan ska vi försöka ägna åt att förbereda innan vi på torsdag åker upp till Jämtland för att fira jul. Vi har bokat nattåg så att vi kommer fram på julaftonsmorgon. Men nu vet vi inte om vi ska försöka boka flyg istället, känns på något sätt skönare att flyga. Åtminstone går det fortare. Jag tror heller inte att det spelar någon större roll när det gäller förseningar mm. Allt verkar vara kaos i alla fall under vintern i Sverige.
Jag läste också idag att vår kära julmust fyller 100 år i år. Grattis! Denna underbart goda dryck som jag personligen föredrar till julbordet. Konkurrenskraftig är den också, inte ens Coca-Cola kan bräda denna dryck.
Kan också rekommendera en ny artikelserie på Svenska Dagbladets IDAG sida som ska handla om Sorg, vemod, glädje, förväntan, frustation och ånger. Längtan startade man upp med idag och det är riktigt kul att läsa. Vill citera en sak som stod idag och är sagt av poeten Khalil Gibran: "Att önska är halva livet" "Att vara likgiltig är halva döden."
Själv önskar jag och längtar mest hela tiden. Som idag när jag hjälpte goda vänner med tips på vad de kan göra när de nu under jul och nyårshelgen ska till Malaysia. Då fick jag en enorm längtan dit. Så jag längtar massor till nästa år i mars, för då ska jag till KL. Men jag håller med kloka Ivan Ålund Berglie 11 år som säger att när man längtar efter något så tar allting väldigt lång tid. Så sant, så sant.
Stockholms gator
Tillbaka till krönikan som också handlar om trender, modetrender i vår digitala värld. Anna beskriver Stockholms gator som scener där dagens ungdom (och kan ske en och annan äldre också) klapprar runt stan likt en flock uppstyrda cirkusponnyer - ivriga att runda manegen för att få komma tillbaka till sina trygga spiltor. Kan inte annat än hålla med om det, fast till skillnad från Anna så tror jag inte att det handlar om självmedvetenhet, utan snarare om rädsla. För i Stockholm finns idag så otroligt många modebloggare, trendmänniskor och stilikoner som har till sin främsta uppgift att tycka och tänka om hur vi flanörer tar oss ut på gatorna. Då är det viktigt att allt sitter där det ska, och att man inte har missuppfattat något som man kanske läst om på någon av modebloggarna. För när det gäller den digitala världen och den riktiga världen, in real life, IRL, så har det suddats ut idag. Ingen pratar längre om den gränsdragningen, de är tätt sammanlänkade. Därför är det viktigt att verkligen vara förberedd när du gör entre, om det så bara rör sig om att gå till närbutiken och handla en liter mjölk.
Annars måste jag nog säga att jag tycker det känns väldigt enkelspårigt i Sverige. Alla ser väldigt lika ut, särskilt ungdomar. Det är trist tycker jag, för alla är så otroligt vackra, riktiga skönheter som skulle bli ännu mer intressanta om de vågade leva ut lite mer. Inte bara lyssna på och stirra sig blind på vad andra tycker och tänker i sina modebedömningar. Jag kan själv också medge att jag blivit betydligt tråkigare här hemma, klär mig mer i svart, grått och brunt. På mig stämmer inte det riktigt för jag älskar färg, klara skrikiga färger i rosa, lila, blått, rött och gult. Däremot har jag aldrig påverkats av modebloggar, brukar heller inte följa modet strikt. Jag köper det jag tycker om, modernt eller inte. Men en sak har jag bytt ut, plastpåsen, idag älskar jag väskor och skor. Jag har massor med väskor, både dyra och billiga. Likadant med skor, som jag också köpte massor av i Asien. Tyvärr är de flesta av de skorna lämpade för mer tropiskt klimat.
Det är kul med trender, men viktigt att man inte blir slav under dem. Vare sig det handlar om the real life eller det digitala.
En bild från förra nyårsafton som vi firade i Penang. Alla kusinerna var
uppsnoffsade och välfriserade.
Vi vuxna var fixade, jag hade till och med svinrygg!
Jultraditioner
Det lackar mot jul. Vet egentligen inte var det uttrycket kommer ifrån, men det är endast vid jul vi använder det. Enligt Svenska Akademin betyder lackar framskrida, lida och faktum är att det passar väldigt bra in på just julen. Men varför är det bara julen som vi lackar in, varför inte påsken, midsommar eller andra högtider?
Nåväl, det lackar i alla fall mot jul och det är säkerligen full aktivitet i många kristna hem runt om i världen just nu. Själv har jag egentligen inte gjort någonting för att förbereda julen i år. Jag har inte bakat, inte gjort några inläggningar, inte heller handlat några julklappar och julsakerna är ytterst begränsade här hemma. Nu ska jag vara ärlig och säga att det absolut inte har något med att jag på något sätt inte tycker om julen, för det gör jag. Julen är min absoluta favorithögtid. Nej, det har i år mer att göra med att vi inte hittat alla våra julsaker ännu, och under själva julhelgen åker vi bort. Men kanske kommer jag att göra några favoriter som vi gärna vill ha här hemma. Gravad strömming, gravad lax, hemgjord leverpastej och julskinka hör till favoriterna, så det kommer jag nog tillsammans med övriga familjemedlemmar att börja med nu till helgen.
När det gäller jultraditioner så är det riktigt spännande tycker jag. Inte den där traditionen att fylla hela hemmet med julklappar, det tycker jag är otidsenligt och inget kul alls. Men det här med godis och mat. Det är riktigt kul.
Julen är ju egentligen ganska lättsam, trots alla olika maträtterna på julbordet. Man vet i alla fall från år till år hur ens julbord ska se ut och det är bara att följa mallen. Hemma hos mig började alltid julfirandet vid lunch då vi doppade i grytan efter att vi smakat på sillen och ätit några skivor julskinka och julkorv. Därefter kom den första mätten som vi sa. Magen var proppfull, trots att det bara var en liten bråkdel av det stora julbordet som intogs. Men på något sätt hör det till att överäta på julen, som om man aldrig tidigare sett mat.
Förhoppningsvis så hann vi för det mesta med en promenad i det ofta vackra och vintriga vädret som Östersund bjöd på. Roligast var om vi kunde gå ner till Storsjön och gå på isen. Då passade man på att röra sig lite extra för att ge plats åt fortsatt lättja och frossa. För frossade, det gjorde jag verkligen. Fortfarande också.
Vid klockan tre anlände gästerna, det vill säga släkten. Eller om vi var bortbjudna så var det alltid till klockan tre, för då stannar all annan aktivitet för att tillsammans med glögg, kaffe och massor med kaksorter njuta av Kalle och hans vänner som önskar oss God Jul. När jag var barn var ju detta stort, riktigt stort, för tecknade filmer gick absolut inte 24/7 på min tid. Dagens barn har kanske inte samma förståelse när det gäller denna tradition.
Efter Kalle och hans vänner var det en liten stund av social samvaro. Det var här gamla släktingar skulle tala om hur mycket man växt och hur snabbt tiden gick. Sedan lite annat om hur året eller varför inte åren som har gått.
Därefter full aktivitet igen. För nu skulle stora julbordet dukas upp. Massor med mat hämtades upp från matkällaren och lades upp på vackert dekorerade fat som bara användes vid juletid. Till och med grisfötter som min kära far inte vill vara utan, men som jag aldrig smakat.
Därefter satt man och åt, sjöng och drack i flera timmar. Riktigt roligt och gott. Men oftast blev man mätt redan vid alla kalla rätter och när lutfisken kom fram var man så mätt att man fick knäppa upp knappar om det nu gick.
Efter all denna julmat var det stora ögonblicket inne. Jultomten. I bästa fall var pappa också med på julklappsuttdelningen, men inte alltid. Hm. Tomten hemma hos mig såg också alltid likadan ut år efter år. Tomten hade lånat morfars stora gamla vargskinnspäls och masken vet jag inte var den kom ifrån. Men alltid likadan. Det var viktigt det här med tomten och hade planerats i god tid innan. Ibland lät tomtens röst som pappas, ibland som morbror Folkes, på senare år som någon av mina äldre kusiner. Märkligt, men slående lika.
Efter att alla klappar var öppnade och alla förhoppningsvis var nöjda så var det då dags för mat igen. Denna gång var det tomtegröten som skulle ätas, med mandel och allt. Ibland hade klockan hunnit bli närmare midnatt, men gröt var ett måste och därför spelade inte tiden någon roll.
Nästa vecka åker vi upp till Östersund och Frösön för att fira jul där. Det kommer att gå till på exakt samma sätt som alla andra år. Jag trivs med det och jag älskar att komma hem och se alla juldekorationer som följt med från min barndom. Jag älskar också allt det godis som ligger i skålarna, precis på samma sätt som när jag var barn. Jag älskar julen, det är en underbar helg med härliga traditioner.
Men som sagt, det får inte bli stress av det hela. Det viktiga är att man hjälps åt så att inte någon ensam stackare står där med alla krav och förväntningar. Då blir det fel, alla ska kunna njuta av julen och julefriden. 
Förra julen i Kuala Lumpur med Pärs bror och familj.
Lite av den kalla julmaten förra julen, då vi fick massor med godsaker
från våra julfirande gäster. Bland annat syltor av alla de slag som också
är en favorit för mig. 
Men i år är det lite mer kläder som gäller...
Vi måste fortsätta som vanligt
Tycker att det känns oroligt, och det är mänskligt att känna så, men jag vill ändå att allt ska vara som vanligt. Oavsett om detta var en sinnesjuk, förvirrad och ensam själ eller en beräknad handling av en dåre som har en organisation bakom sig så måste vi ta det lugnt och visa att detta accepterar vi inte i Sverige. Varje terrorist har som mål att sätta skräck i människor, få oss att må dåligt och bli fruktansvärt rädda. Låt inte dessa onda krafter få igenom sina mål, fortsätt leva som vanligt om än med sunt förnuft.
Jag vill heller inte att främlingsfientlighet och okunskap växer ännu mer i vårt land. Det är viktigt att vi inte låter radikala grupper dra nytta av denna händelse för att få stöd. Ofta brukar dessa grupper ägna sig åt nyrekrytering just vid sådana här tillfällen. Här menar jag både högerextrema, rasisitiska och religösa extremister. Därför är det viktigt att vi tar avstånd från allt och alla som försöker få detta till en etnisk sak.
Annars har helgen gått ganska snabbt, som den alltid tenderar att göra.
I fredags kväll kom kusinerna Sara och Emma förbi efter att ha varit i London. De stannade inte så länge, men hann ändå med att se lite TV och äta lite mat. De hade haft ett par härliga och roliga dagar i deras favoritstad London, där de också varit på konstert med Simple Red.
Kusinerna Julia, Sara, Emma och Emelie på blixtvisit hos oss.
Här sitter Emma och Sara och väntar på att tåget ska komma in. Trötta
efter några intensiva dagar i London. Men så ska det vara om man haft kul.
I lördags var jag, Emelie och Pärs mamma på Malaysiska ambassaden. De hade Öppet Hus och visade upp Malaysiskt hantverk i form av väldigt mycket batik i olika former. Sedan hade man naturligtvis dukat upp med Malaysiska maträtter och sötsaker. Det var riktigt roligt att gå runt och titta på allt och dessutom få smaka lite malaysiska curry puff och nasi lemak. Jag tror också att farmor tyckte det var roligt att gå runt och titta.
På Malaysiska ambassaden bjöds det på mycket god mat, som här lite
smakprov på deras väldigt smarriga sötsaker.
Ingen rättvis bild på Joyce som stått i köket hela dagen och bakat och
lagat många av de malaysiska delikatesserna. Joyce arbetar till vardags
på ambassaden. Jag måste gå en fotokurs.
I söndags hade vi en tidig middag hemma för att fira Pär som fyllde år. Vi bjöd på en blandning mellan malaysisk och indisk mat. Men som sagt, när man lagar samma mat här hemma blir det inte till 100 exakt samma smaker. Men jag har hittat en asiatisk affär här i Stockholm där man kan hitta mycket som gick att köpa i Malaysia. Förresten så är det ett stort utbud numera på både asiatiska affärer och restauranger i Stockholm, så blir man sugen på något är det inte så svårt att infria det. Precis på samma sätt var det i Kuala Lumpur, här kunde du egentligen köpa mat och ingredienser från världens alla hörn.
Här sitter vi och äter i söndags, närmast ser ni Matilda, farmor, jag,
Catrine och Martin samt ett litet hörn av Ulf, Pärs bror.
Jag och födelsedagsbarnet.
Idag är Julia hemma från skolan. Hon har ärvt min hosta och hostat konstant hela natten. Hade nog också lite feber i morse. Dessa förkylningar som överöst oss med sin generositet. Emelie är inte helt frisk heller, men gick ändå iväg till skolan, inte bra tycker jag som inte lyckades övertala henne att stanna hemma.
Idag är det Nobeldagen
I går var det en riktigt rolig dag som började med att min kollega och uppdragsgivare Thomas hämtade mig här hemma för vidare färd till restaurang Maslaysia där vi skulle inta en god lunch och prata lite jobb. Det är verkligen en trevlig oas på Luntmakargatan och mätt blir man verkligen av deras väl tilltagna portioner.
Nu blev det kanske inte så mycket jobbprat för min och Thomas del eftersom restauranens mycket trevliga ägare och kock ville prata med oss under i stort sett hela lunchen. Ja, ni som känner mig förstår kanske att jag också bidrog till att det mest kom att handla om Malaysia. Vi gick igenom allt från hur det var i Malaysia på den tiden han lämnade landet för Sverige och sin svenska fru för massor med år sedan till hur utvecklingen fullkomligt exploderat den senaste tiden. Han brukar åka till Malaysia ungefär vart tredje eller fjärde år för att hälsa på släkt och vänner. Han kommer från Petaling Jaya eller som man kort och gott säger PJ, samma område där Pärs kontor ligger. Jag passade också på att ge honom en reklam lapp om Malaysiska ambassadens bazar i morgon som han kunde sätta upp på anslagstavlan.
Thomas är nästan sämre än jag är på att ta kort, som här det han tog
på mig och den härliga kocken på restaurang Malaysia. Väldigt suddigt.
Senare på kvällen var vi hemma hos min amerikanska "syster" Liz och hennes familj som bor här i Stockholm. Liz mamma Julie var på besök från USA och det var ritkigt kul att träffa henne, vi konstaterade att det var massor med år sedan sist vi sågs, så det var mycket att gå igenom. Framförallt ville hon höra hur min syster Anna har det, eftersom Anna bodde hos dem för snart 30 år sedan som utbytesstudent. Därefter kom Liz hem till vår familj och bodde ett år och pluggade på gymnasiet i Östersund. Jag kommer ihåg när Julie hälsade på hemma i Östersund och precis hade börjat med zoonterapi, vi låg som ett löpande band alla och väntade på att bli behandlade. Julie som innan hon gick i pension var lärare på ett college är nu över 70 år men otroligt ungdomlig och alert, med ett genuint intresse och nyfikenhet för livet.
Tog inga kort i går kväll, men här är ett kort på Liz från ett annat tillfälle.
I dag är Pär ledig och vi ska fixa med lite småsaker. I kväll får vi besök av min syster Annas tjejer som kommer hem från London. De ska visserligen inte stanna mer än några timmar innan de fortsätter med nattåget upp till Östersund. Men vi hinner umgås ett litet tag, innan vi följer dem till station. Sedan får vi umgås lite mer och längre under julhelgen som vi firar ihop.
Läxläsning kan vara riktigt kul
Men är maken borta så måste jag ju rycka upp mig och hjälpa till så gott det går. Julia, som går i sjuan på Rödabergsskolan läser alla ämnen på engelska utom svenska och SO. Så vi satte oss lite skönt med hennes sciencebok i knät och Julia som är en betydligt mer strukturerad och noggrann person än hennes egen mamma hade full koll på vad jag skulle förhöra henne på. Själv tittade jag på alla figurer och läste igenom texterna och insåg att det finns stora luckor i mina kemikunskaper från skoltiden.
Men efter några timmar tillsammans med Julia i soffan fick jag möta en helt ny spännande värld, för vi vände lite på allt, och Julia höll ett fantastiskt föredrag för mig om Chemistry of Materials och för första gången i mitt liv satt jag som klistrad när någon förklarar det som jag alltid trott mig hata. Jag frågade Julia efteråt om hon tyckte att det var ett konstigt sätt att ha läxförhör på, men då svarade hon att det var riktigt kul, och hon fick verkligen repetera och förklara ingående så att hennes något dummare mamma skulle förstå.
Det här med skolan är ju också en het potatis i Sverige just nu. Pisa, Programme for international student assessment, som har tittat på hur 15 åringar över hela världen ligger till i läsförståelse, matematik och naturvetenskap, och det tråkiga är att Sverige halkat långt ner på listan. Nära var femte 15 åring når inte basnivån för läsförståelse, och samtidigt blir de svagare eleverna bara svagare och klyftorna i skolan ökar rejält.
Känns inte som en överraskning, men ändå ganska trist i ett land där vi ofta slår oss för bröstet och tycker att vi är så himla bra och duktiga på allt. Men det var länge sedan vi intog några högre placeringar i de undersökningar som kommit de senare åren. Svenska skolbarn halkar efter och den svenska skolan är inte längre en av de bästa i världen. Hårt och kontroversiellt, men fakta som man i stället bör ta på allvar och göra något åt.
När vi kom till Kuala Lumpur och våra barn började på en amerikansk internationell skola så blev det än mer tydligt hur duktiga alla elever från alla de olika länderna var. Hemma i Sverige hade våra barn varit väldigt duktiga och vi som föräldrar var mäkta stolt över vår äldsta dotter Emelie som redan i åttonde klass läste gymnasiematte. Men väl i Kuala Lumpur var konkurrensen en helt annan och helt plötsligt mötte våra barn andra barn och ungdomar som var ännu duktigare, ännu mer motiverade och ännu mer målinriktade.
I Kuala Lumpur var det tufft och coolt att vara duktig i skolan. Här fanns ingen töntig och bakåtsträvande jantelag som talade om för dig att du ska inte tro att du är något. Tvärtom, här trodde man att alla var något, och det gav resultat, många för att inte säga de flesta elever var något. Alla var ju inte lika duktiga i allt, men vare sig det var matte, idrott eller konsten att hålla tal, så fanns det alltid någon där som peppade, hjälpte och berömde. Att man sedan fick betyg ofta och att allt räknades var en stor sporre, kanske stressande ibland, men det hjälpte i alla fall eleverna i sina mål och sitt lärande. Självklart fanns det vissa kulturer som pressade sina barn lite väl mycket, men på det stora hela var det nog den bästa utbildning och skolgång man kan tänka sig.
Vi kan själva se att båda våra barn idag faktiskt ligger långt före sina jämnåriga svenska kompisar som bara gått i svensk skola i framförallt matte och science. Låter pompöst och uppblåst av en mamma att säga så, men det är sant och den krassa verkligeheten är att Sverige halkat efter rejält. Nu går visserligen båda våra barn i internationella miljöer med barn som har samma erfarenhet vilket vi tycker är bra. Det är de värda och inget att skämmas över, tvärtom tycker jag.
Jag glömmer aldrig när vår familj precis kommit till KL och barnen ännu inte kommit in på skolan. Vi var lite deppiga ända tills vi träffade en otroligt mjuk och positiv KL svenska vid namn Anna-Karin, som numera bor i Moskva med sin familj. Hon bjöd in oss på en musikal på den skola där hennes barn gick och när vi stod där och pratade fick jag så mycket input och mina inskränkta svenska murar revs sakta men säkert och jag började se saker på ett helt annat sätt. Väl på musikalen så besannades allt jag hört ännu en gång, och Anna-Karin förstod nog inte hur mycket denna inbjudan och dessa ord på en stekhet och fuktig gata i Mont Kiara denna vår första vecka i Kuala Lumpur gav mig och mina barn. Snälla, uppriktiga och inbjudande människor glömmer man aldrig.
Den mentalitet som jag möttes av när jag såg alla dessa otroligt duktiga elever och föräldrar på scenen var överväldigad. Jag som arbetat så mycket med artister och event bland framförallt cirkusmänniskor hade aldrig sett något liknande. Inte på en skola. Här var det inte töntigt att leva ut och bejaka allt inom sig. Här var man stolta elever som fick visa upp det man lärt sig och jag kan verkligen säga att det märktes att alla älskade sin skola och sina kompisar. En aha upplevelse som jag bevarat djupt inne i mitt hjärta.
Kanske är det något sådant som saknas i Sverige. Här skäms elever över allt, ingenting är roligt och att tycka att plugget borde brinna upp eller sprängas i bitar hör till vanligheten i vårt vackra Sverige. Att vara duktig i skolan på högstadiet i Sverige är nördigt och att käfta emot lärare och kasta snus i korridorerna eller ännu bättre i klassrummet är rätt coolt. Jag brukar ofta referera till den härliga filmen Fucking Amål som kom för flera år sedan. Vi tittade på den med våra barn och en scen som jag verkligen älskar är när den ena tjejen som i filmen ska vara den ordentliga nörden säger till sin pappa att hon vill vara populär NU! Då svarar pappan så bra och säger att de som är populära och tuffa nu när de går på högstadiet har sin storhetstid just nu och här, sedan brukar de dala i coolhet, men du, min kära dotter kommer att ha din storhetstid senare och den kommer då att hålla i sig hela ditt liv. Så fortsätt du som du gör och var duktig i skolan och du kommer att ha framtiden för dig.
Kanske lite att generalisera, men vi borde kanske jobba mer med attityder i Sverige, och positivt tänkande, och skrota den där förbannade jantelagen. Vad är det för fel med att tycka att man är duktig och bra?
Tummen upp eller tummen ner för Svenska skolan? Kanske dags att agera och klättra uppåt igen.
Vad tycker ni om den Svenska skolan?
Händelserika veckor för media
Den senaste tiden har det varit riktigt turbulent runt om på världens alla tidningsredaktioner. Många av världens politiker och makthavare har svettats lite extra och förbannat sig över vår nya tids snabba informationsflöde som inte längre kan garantera hemligstämplat material. Det är en ny tid vi lever i, snabb och effektfull.
Wikileaks, som är en webbplats och mediaorganisation som anonymt publicerar dokument och information som i olika länder skyddas av lagstiftningen som offentliga eller enskilda hemligheter. Bara i Sverige har WikiLeaks flera servrar och organisationen har medlemmar över hela världen. Just nu är det denna organisation och dess skapare Julian Assnage ett hett samtalsämne och många är upprörda och rädda över de hemligstämplade dokument som läckt ut runt om i världen.
Wikileaks har redan ett brett och stort samarbete med media runt om i världen och förser dem med material och information, så varför tycker man att det är så hemskt just nu. Är det för att Wikileaks valde att göra detta offensivt denna gång och inte som de kanske gör i vanliga fall, förse tidningar med material som de senare publicerar i lugn och ro. Att man sedan fixerat sig helt på Julian Assnagne känns lite beräknat, kanske rent av utstuderat från främst USA. Det är också två helt skillda saker att han är misstänkt för våldtäkt i Sverige och det som händer kring Wikileaks. Hur sanningshalten ser ut när det gäller det tidigare vet jag inget om, här hoppas jag att rättsväsendet gör sitt jobb. Men skulle det visa sig att han blir friad från alla misstankar, ja då kommer säkerligen ännu fler huvuden att rulla och för att inte prata om det skadestånd man kommer att utkräva.
Flera framstående ledare och journalister runt om i världen tycker att han är en spion och landsförrädare, medan fler och fler tycker att han gjort världen en tjänst. Han står under dödshot och igår överlämnade han sig själv till polis i London, samtidigt som han får fler och fler anhängare runt om i världen.
Själv är jag nog beredd att ställa mig bakom Wikileaks. Vi är inne i en ny tid där internet ger helt andra möjligheter för det fria ordet. Det är också viktigt att vi i demokratier verkligen står upp för detta, oavsett om det ibland blir obekvämt. Idag blir kanalerna fler och fler och därför är det kanske också viktigare för alla, politiker, makthavare och vanligt folk att fundera över vad som läggs ut på internet. Ska det vara hemligstämplat, vilket jag i vissa fall kan förstå att material ska vara, jag då får man skydda det på ett annat sätt än man tidigare gjort. Samma sak gäller ju för oss vanliga internetanvändare, vi får tänka till vad vi vill publicera och skriva om på facebook, bloggar och andra forum. Idag går allt snabbt, och det som väl skickats iväg i cyberrymnden finns där, vare sig vi ångrar oss senare eller inte.
För att citera journalisten och författaren David Samuels: "– Wikileaks verkliga betydelse – och nyckeln till att förstå dess grundares motivering och beteende – ligger inte i innehållet i de senaste dokumenten som har publicerats utan i tekniken som gjorde det möjligt, vilken redan har visat sig vara ett kraftfullt vapen att använda för att underminera offentliga lögner och försvara mänskliga rättigheter."
För övrigt så är det också Nobelveckan här i Stockholm. Pristagarna har anlänt och har ett tufft schema som når sin kulmen nu på fredag med den fantastiska Nobelmiddagen. Jag kommer självklart att sitta bänkad framför TVn för jag fullkomligt älskar allt som har med Nobelpriset och Nobelmiddagen att göra.
I går var jag ute på en liten kvällspromenad och tog då lite bilder från vårt område.
Det var mörkt nör jag var ute och jag älskar det. Det här är områdets
julgran som står en bit från Vietnamesiska ambassaden. 
Det blir så mysigt när det är så här mycket snö, dessutom blir alla
promenader friska och då känns det extra skönt att med rosiga kinder
komma in i husvärmen igen.
Malaysia truly Asia
I går när jag besökte Malaysiska ambassaden blev jag riktigt glad och blev dessutom än en gång påmind om varför jag älskar Malaysia så mycket. Den gästvänlighet och det glada bemötandet är en självklarhet för malayer oavsett om de befinner sig i Kuala Lumpur eller Stockholm. Igår var det storbak på ambassaden, det var de där typiska malaysiska bullarna med röda bönor inuti som jag inte kommer på vad de heter, som for in och ut ur ugnen. Jag fick smaka två stycken där, sedan fck jag även en hel påse nybakat med mig hem till familjen. Så gott och ett så fantastiskt trevligt sätt att få mig på ett riktigt bra humör resten av dagen.
I dag ska flyttfirman komma hit och hämta upp alla våra tomma flyttlådor som står i högar runt huset. Nästa gång vi flyttar utomlands, då lämnar vi allt hemma i Sverige. Idag hoppas jag att jag inte blir allt för utskälld för att de numera är lite snötäckta och också blöta. Men tyvärr fanns ingen plats i garaget för dem, för där är fullt med proppfulla flyttlådor som innehåller allt från gamla kursböcker till saker vi egentligen inte vet vad det är. Mycket av det som står där har varit magasinerat ett tag. Ett projekt som vi kommer att ta tag i efter julhelgerna. Temat för det projektet ska vara rensa och åter rensa eller skänka och åter skänka. Blir svårt med en man som tror att man kanske kan få nytta av allt en vacker dag och därför bör sparas.
Emelie framför Petronas Twin Tower, de mäktiga och imponerande
tvillingtornen som finns i underbara och mångkulturella Kuala Lumpur.
Har ni tid, kom gärna och titta på hantverk från Malaysia, bland annat
är Malaysia väldigt kända för sin vackra batik som ofta är väldigt färgrikt.
Eller kanske ni vill prova lite malaysisk mat...
som här Curry Puff, som jag faktiskt kan göra själv nu. Men jag får dem
inte särskilt fina, en riktig konst att få ihop dem så där snygga. De här
på bilden har min kära malaysiska vän Maureen gjort när hon lärde ut.
Stockholm i mitt hjärta
De flesta brukar lovorda Stockholm mest på sommaren, men jag tycker nog att ett vintrigt Stockholm är minst lika vackert. Den vita snön som förenas så vackert med alla ljus ger en magisk stämning och man blir både glad, förhoppningsfull och nostalgisk. När man vandrar förbi någon av alla de mysiga restaurangerna och tittar in ser man glada och uppsluppna Stockholmare och turister som värmer sig med god mat och dryck och när kylan och vintern blommat ut för fullt utanför fönstren och man står där utanför och kikar in så ser allt nästan ut som en förtrollad Disneyfilm. Himmelskt är det verkligen.
Igår åkte vi in till Gamla Stan och vandrade runt bland alla gamla vackra hus och alla mysiga cafeer och restauranger som just nu förenas med försäljare av brända mandlar, juldekorationer och varm korv. Naturligtvis hamnade vi på Stortorget och den traditionsenliga julmarknaden med anor från 1915. I år kändes det extra stämningsfullt eftersom både snön och kylan också var med. Alla de karakteristiska röda stånden som är fyllda med allt från glögg, stickade tröjor och rökt renkorv är välbesökta, och trängseln gör faktiskt att man känner värme inombords.
Ingen jag känner på bilden, knäppte bara rakt ut i luften.
Samma sak här, okända men påpälsade kvällsvandrare i Gamla Stan.
Just Gamla Stan tycker jag är så otroligt vacker vintertid. Att den här delen
av Stockholm dessutom är unik med sina otroligt gamla vackra byggnader gör
att man blir helt betagen och varje steg blir en njutning.
När vi väl bestämde oss för att åka hem och förbereda för lite lördagsmys med dvdn Kejsaren från Portugalien så tog vi genvägen över slottet där man riktigt kunde känna hur kallt det måste vara att stå högvakt i dessa dagar. Pär tyckte det var lite roligt att berätta om när han stod högvakt en midsommarhelg för snart 30 år sedan och på vilken bänk jag satt och väntade på honom när han gick av. Emelie och Julia var lite måttligt intresserade.
Väl hemma dukade vi upp med god mat och en del av de delikatesser vi köpte på marknaden och satte på Kejsaren av Portugalien som jag tycker är en av de bästa och mest gripande TV serier som visats på svensk TV.
Idag ska vi bara vara hemma och stöka lite. Har ännu inte fått upp några julsaker, men har i alla fall hittat den flyttlådan där de finns. Egentligen hade vi redan när vi satt på planet hem till Sverige bestämt oss för att kanske ordna en stor fest för min man som nästa helg fyller jämt. Men med tanke på allt det jobb hemflytten innebar och alla förseningar med bland annat containern så har vi bestämt oss för att skjuta på det till efter julhelgerna. Känns inte som det blir bra om man ska stressa igenom det bara för att man måste. Kan ju vara lite roligt och annorlunda att fira det lite i efterskott också. Dessutom har vi som sagt försökt slutat upp med måsten och stress.
Men som sagt, vi som står honom nära kommer att fira lite nästa helg, och sedan över nyår har vi lite planer på att åka iväg till New York och fira lite mer. Vi har nämligen också en lite dröm att få stå på Madison Square Garden på självaste nyåret. Tror att det kan vara en häftig känsla att få uppleva.
Måste också få rekommendera ett underbart program som går på SVT just nu, och det heter Kinas mat. Det är den underbara skånska journalisten Fredrik Önnevall som tar oss med på en fantstisk matresa runt Kina. Han har själv bott i Kina och var faktiskt SVTs första korre i Kina. Det roliga med honom är att han älskar det vanliga och eftersom han pratar kinesiska själv så blir mötena med alla människor otroligt kärleksfulla och äkta. Att bara höra om turistfällor och lyxiga ställen är inget som tilltalar honom och inte mig heller. Som han själv säger så är det de enkla ställena som har den allra godaste maten, eller varför inte hemma hos kineserna själva. Ni som bor i Malaysia eller någon annan del av världen och läser min blogg se det på SVT play, ni kommer att gilla detta.
Själv tyckte jag om avsnittet från Pingyao, den stad som blev en stor favorit under vår rundresa i Kina. I senaste programmet undersöker han hur man tillagar Pekinganka och besöker också en del restauranger. Titta och njut!
Här träffade Julia och Emelie en liten kille i en gränd i Pingyao.
Pingyao som är en väldigt historiskt viktig stad för Kina, bland annat
var den tidigare bankcentrum. Här står vi utanför vårt hotell som låg
på en av huvudgatorna innanför muren. Hotellet som vi bodde på är
kända för sina gamla traditionella tegelstenssängar, som vi också sov i.
En självklarthet när man är i Pingyao är att skaka hand med bankdirektörn.
Ja, det var ett inlägg från Stockholm och Sverige till Kina. Men det är väl det som är tjusningen med oss människor idag att vi har plats för så många vackra och spännande platser i vårt hjärta.
Ha en riktigt skön andra advent!
Europa fryser och Sverige står still
Jag menar, hallo, har vi inte vinter i Sverige varje år? Om än med lite variation på snömängd, grader och tidpunkt när den behagar göra sin entre. Men det är väl inget som "landet Vinter" borde bli förvånad över. Vi måste väl ändå vara väl förberedda efter så många års prövningar. Eller?
Jag gillar Sverige och jag gillar Stockholm. Tycker att det är en underbar känsla att komma tillbaka hit efter så många år och upptäcka att staden faktiskt blivit både internationell och förnyad på ett riktigt positivt sätt. Men om Stockholm ska kunna hålla den höga fanan som en internationell världsstad av betydelse så kan ju för sjutton gubbar inte staden stanna upp ett antal månader varje vinter. Vädret på denna breddgrad ser ut så här. Ska vi kunna konkurrera på världsmarknaden så måste vi även satsa på en bra infrastruktur. Alla människor som arbetar i Stockholms City måste på ett enkelt sätt kunna ta sig till och från jobbet hela året. Vi kan inte längre skylla på snökaos varje gång pendeltåg, tunnelbanor och bussar står stilla, är inställda eller kraftigt försenade.
Beslutsfattare måste sluta fundera och agera mera, och då också i handling. Om inte så måste garden sänkas och den typ av länder som vi kan se som konkurrenter är då möjligtvis Sibirien eller så.
Det som hänt den senaste tiden ska inte behöva hända i ett land som Sverige. Människor ska inte behöva stanna hemma från sitt arbete för att tågen inte går i tid. Människor ska inte behöva sitta på ett tåg i flera timmar utan mat, vatten och toaletter. Det som händer i år hände förra vintern också, alltså inget nytt.
Varför är det så att vi här i Sverige alltid bli tagna på sängen? Jag säger som en av de passagerare som blev intervjuad i veckan efter att ha suttit åtta timmar på ett tåg: "ja, man undrar ju hur det blir om den verkliga katastrofen kommer?" En fråga där svaret borde sitta i ryggmärgen hos alla medborgare.
Nåväl, idag är det fredag och det känns skönt. I helgen har vi inga egentliga planer. Ibland är det ganska skönt att bara vara också. Njuta av lite god mat och härliga promenader. Det känns som vi behöver det, förkylda som vi varit sedan vi kom hem till Sverige.
Bild tagen från Expressen. Snökaos som blir till tågkaos och alla annan kaos.
Och så var det den här himla städningen
Allt som oftast har jag sådana där dagar då jag planerat att göra massor med saker, och det slutar med att jag inte gjort något alls. Jo, jag gör saker, men inte det som jag bestämt mig för att göra. Jag är ganska lat, eller för att inte säga väldigt lat. Ibland. Inte jämt. För kommer det något i vägen som jag tycker är oerhört mycket viktigare och roligare, ja då gräver jag ner mig i det och glömmer tid och rum, jag sprudlar av energi.
Som idag till exempel, jag har bestämt mig för att städa, men vill liksom inte komma till skott. Jag har nu under morgonen hittat massor med andra saker som jag gör istället. Jag läser tidningar grundligt på nätet, skickar in lite jobbsaker, ringer några samtal, kollar facebook, läser en del bloggar och fundera över mer världsliga saker än att få det rent här hemma. Det är klart att städning inte är kul, men ganska nödvändigt ändå.
Jag har egentligen alltid valt bort städning. Tiden i Kuala Lumpur var perfekt för mig, för då behövde jag inte ens fundera över ordet städning, det var alltid rent och fräscht hemma trots att ingen knappt lyfte ett finger. Här är det lite annorlunda, vi måste agera själva för att det ska bli städat.
Min man tar betydligt större ansvar, det måste jag medge. Det har han alltid gjort, och han verkar ändå trivas rätt bra med det. När han reste som mest och vi bodde i Sverige så kunde han vara borta i säkert två veckor och när han kom hem var tvätten det första han fick ta tag i. Sedan gick han systematiskt igenom rum för rum och städade upp slarviga rester efter mig och våra flickor. Han sa inte mycket, muttrade kanske lite och frågade vad jag gjort under tiden han varit borta. Emelie och Julia jublade över att de nu äntligen fick rena kläder igen.
Jag kanske överdriver lite, men på det stora hela tycker jag absolut inte om att plocka och städa. Fast jag gillar att ha ordning och reda runt omkring mig. Jag hatar när det är stökigt och rörigt. Jag förstår er, ekvationen går liksom inte riktigt ihop. Vill jag ha rent, fräscht och ordning så får jag för banne mig ta tag i det också.. Men det tar alltid emot, precis som den där första träningsrundan, men som känns oerhört skönt när man ser resultatet.
Men som tur är finns det hjälp att få, man kan ju pröva vad Psykologifabriken erbjuder för hjälp till oss städlata, jag länkar den för alla er som har samma problem som jag har inför städning, ångest, ångest, ångest....
http://www.psykologifabriken.se/svart-for-att-stada-testa-i-fem-minuter/
Nu ska jag i alla fall göra ett försök, med eller utan psykologhjälp. Jag vet ju hur glad jag blir efteråt och hur skönt det känns. Jag kommer att skruva på lite härlig musik och dansa igenom varje moment.
Julefrid
Här ovan är en bild från Jamtlis julmarknad i Östersund, den bästa i hela Sverige tycker jag.
Men det jag gillar med julen är inte stressen, den hatar jag. Skulle aldrig för mitt liv kunna ägna mig åt måsten under och innan denna så fantastiska helg. Jag tycker heller inte om att köpa julklappar, har aldrig gjort det och kommer troligtvis aldrig att börja tycka att det är kul. För några år sedan köpte vi alltid flera julklappar till våra barn, ett hemskt minne som får mig att rysa. Vi sprang svettiga ut och in i butiker och försökte hitta på något som skulle passa våra små älsklingar. På själva julafton var det en evig väntan för de minsta och när väl tomten dök upp var det extas, alla slet i paketen och papper låg överallt. När så tomten hade gått så var det roliga över, julen var liksom slut och i bästa fall var leksakerna hela och populära veckan ut.
De senaste åren har vi inte köpt julklappar i samma utsträckning. Vi har enbart köpt något som verkligen behövs och som vi vet kommer att användas. Allt det där onödiga och som bara köpts för köpandes skull har vi helt slutat med. Vi slösar inte längre tid med att försöka komma på vad våra tjejer är i behov av. Båda våra tjejer tycker att det är helt okey och har heller aldrig ifrågasatt denna förändring.
Nej, det roliga är ju faktiskt maten och att få umgås med nära och kära. Oftast blir det släkten, men jag skulle helt klart även kunna fira jul med vänner. Under julhelgen vill jag ha det lugnt och skönt med mat, godis, promenader och eftermiddagsvila i en skön soffa tillsammans med en bra bok eller en bra film.
Jag vet många som gruvar sig inför julhelgen, de tycker att de har på tok för mycket att göra och att det ställs krav på dem att allt ska göras på ett speciellt sätt. Jag kan inte riktigt tycka synd om dessa offer, för oftast har man ju försatt sig i situationen själv genom att inte kunna säga tack, men nej tack. Ingen tackar en för att man utplånar sig själv och gör saker som bara orsakar stress. Julen ska vara en helg för eftertanke och vila.
Läste för övrigt idag också en artikel om att fler och fler här i Sverige inte har råd att fira jul. Föräldrar känner press över att inte kunna ge sina barn det som för andra barn är självklart. Då menar jag inte bara julklappar utan julmat, julgran och allt annat som vi andra tar för givet eller kan välja om vi vill ha eller inte. Känns inte alls kul att läsa och jag skulle verkligen önska att posten fanns kvar som förr och att fler var som Karl Bertil Jonsson och hjälpte till att fördela allt till det bättre.
I morse var det riktigt kallt här i Stockholm, 19 minusgrader. Men det är vackert med frsoten på träden och solen som får allt att glittra så magiskt. Har i och för sig inte varit ute ännu, men jag ska ta en liten tur till affären med täckbyxorna på. Det är ju tur att man kan klä på sig.
Här bjuder jag på en underbar julsång med Busungarna.
http://www.youtube.com/watch?v=L8XNpTxqqp0
Vintervitt och vackert!
Men det finns en liten baksida här hemma, och det är att våra förkylningar har radat upp sig. Jag har dragits med en långvarig hosta och förkylning där inget tycks hjälpa, och nu är det Emelies tur också. Vi snorar och hostar som bara den, inte ens de starkaste hostmedicinerna tycks bita på oss. Men som jag sagt tidigare, våra kroppar hade vant sig vid det tropiska klimatet och nu har de fått en rejäl chock och vill protestera lite.
Trots att vi varit lite hängiga så har vi ändå haft en riktigt härlig helg. I lördags var vi en sväng på IKEA för att inhandla lite förvarings prylar. Vi var till Kungens Kurva och det var massor med andra som kommit på samma lördagsnöje. Det kändes lite roligt att vara på IKEA på hemmaplan efter att den senaste tiden besökt denna svenska stolthet i Kuala Lumpur. Vi skämtade lite och undrade om vi skulle gå till matbutiken och handla lite, något som hörde till vardagen i KL, då vi blev sugna på lite svenskt.
Efter IKEA åkte vi in till Sankt Eriksplan för att besöka en nyöppnad matbutik som heter Cajsa Warg och som säljer massor med godsaker och delikatesser. Här var det en fröjd att bara gå runt och titta på allt från goda ostar till kött, fisk och skaldjur. Vi köpte lite smått och gott som vi skulle ha framför den dvd film som vi hyrde. Den här butiken på Sankt Eriksplan i Vasastan har även en systerbutik på söder i Stockholm och deras tankar kring butikerna är att de ska sälja bra, näringsrik och god mat. Gå gärna in på deras hemsida:
http://www.cajsawarg.se/
Som sagt, på kvällen var tanken att vi skulle titta på Kejsaren av Portugallien, av Selma Lagerlöf. Denna underbara roman som utspelar sig i Lagerlöfs hembygd Värmland och som handlar om torparen Jan som älskar sin dotter över allt annat. Hennes flytt till Stockholm blir kanske inte som hon eller han tänkt sig. För ett par år sedan gjordes en TV serie av denna bok som var minst lika underbar, och det var den vi skulle hyra. Tyvärr var den uthyrd och vi fick ändra spår drastiskt, det slutade med att vi hyrde The Shinning med en annan favorit Jack Nicholson. Har sett den flera gånger, men är fortfarande lika imponerad av Jacks talang.
Söndagen ägnades åt att packa upp ytterligare lite flyttlådor. Det tar nämligen aldrig slut. Senare på eftermiddagen åkte vi in till Oscarsteatern för att titta på I hetaste laget. Den var helt fantastisk och jag skrattade så jag fick ont i magen. Det var full fart från början till slut med massor av dans, sång och härliga repliker. Bäst tycker jag att Henrik Dorsin var, jag gick nästan sönder av skratt när han visade sig på scenen.
Mina västerländksa lyxproblem tankar går just nu till min kära hemstad Östersund som har fått parasiter i sitt dricksvatten. Har pratat med mina nära och kära mest varje dag och de får koka upp allt vatten innan de ska göra något, till och med när de borstar tänderna. Min syster och hennes man som har ett gatukök och en lunchrestaurang har haft en del problem, bland annat får de inte sälja läsk ur läskmaskinen längre, de måste också koka upp allt vatten först för att sedan koka maten i det redan uppkokta vattnet. Det går, men på ett lite annorlunda sätt som kanske tar lite längre tid.
Idag läste jag i tidningen att åklagare Christer B Jarlås misstänker brott, vilket nu också ska undersökas. Han tror att någon eller några varit oaktsamma och på grund av okunskap inte haft tillräcklig kontroll på sin verksamhet och därför har parasiterna kommit ut i drickvattnet.
Till alla landsmän i Östersund och Jämtland vill jag ändå uppmana till lite eftertanke, detta är faktiskt vardag för många människor på jorden. Skillnaden kanske ligger i att vi här hemma i Sverige har betydligt bättre möjligheter att ersätta detta vatten under en tid än vad många andra har. Jobbigt självklart och trist med alla insjukna, javisst, men det är ju ändå hanterbart.
Nu har julen kommit
Igår var det då premiär för årets upplaga av julskyltningen på NK, ett besök till Hamngatan kändes som ett måste för oss, och som vanligt så var det en härlig upplevelse. I år har NK i Stockholm och Göteborg samma tema, som handlar om att Nisse och Nissa ska åka världen runt för att hämta färg. Vid varje fönster är det en text som tillsammans blir en berättelse. Det som finns i fönstren är inte reklam för varor på NK och finns heller inte att köpa utan det är enbart till för att förhöja stämningen för oss som vill och gillar att njuta av sagornas och julens förtrollade värld. I går kväll när vi var inne så var det massor med människor som trängdes i det regnduggiga Stockholm, men trots vädret var stämningen på topp.
Det roliga med sagan om Nissa och Nisse är att det är väldigt mycket Indien, som det handlar väldigt mycket om i Stockholm just nu. Bland annat har Kulturhuset en utställning som pågår till i början på januari med tema Indien.
Jag hade en ganska dålig kamera för mörker, men som ni ser så är även Plattan i Stockholm dekorerad. Det ger en härlig stämning och jag älskar verkligen allt ljus som blir så magiskt i mörkret.
Pär och Emelie på Hamngatan denna lite ruggiga kväll då duggregnet inte ville ge sig.
Jag själv som äntligen har fått min varma sköna dunjacka från containern. Den behövs på kvällen.
I fredags berättade jag att vi skulle ut och fira Julia. Hon skulle själv enligt vår tradition få välja restaurang. Hon velade hela dagen hit och dit. Länge var det kinamat som gällde, men efter mycket funderande hit och dit bestämnde hon sig för favoriten indiskt. Hon ville också till Gamla Stan som hon gillar och det slutade med en kombinerad Pakistansk och Indisk restaurang. Lite märkligt kombination egentligen, men det var riktigt god mat och vi blev verkllgen mätta som man alltid blir när det är indiskt. Men under middagen var jag strikt förbjuden att ta bilder, vilket jag fick acceptera. Mina kära familjemedlemmar vill själva välja när de vill vara med i min blogg. Men jag tog en bild på restaurangskylten så att ni vet var vi var.
Jag ber om ursäkt för lite suddiga bilder, men jag springer liksom alltid efter de andra och tar kort i farten, ibalnd blir resultatet därefter, som här. Men jag hoppas att ni känner stämningen, julen är i antågande här hemma.
Vi gillar olika
För varje dag som går blir min kropp vitare och vitare. Det är ju kanske inte så konstigt eftersom jag måste skyla kroppen med lager på lager av varma kläder. De enda gångerna jag är lättklädd är under täcket när jag sover. För bara några månader sedan var min kropp, kanske inte superbrun, men åtminstone gyllenbrun. Började färgen gå bort så kunde man gå ner till poolen några timmar för att bättra på. Här i Sverige finns inte den möjligheten, det är bara att gilla läget om man nu inte ska pröva på solariegrillen, för här är det liksom blek, fet och medelålders som gäller. Det enda som är bra är just att du kan dölja allt i lager på lager med tjocka kläder.
Nu ska gudarna veta att jag absolut inte är särskilt fåfäng när det gäller solning, har aldrig varit och kommer säkerligen aldrig att bli det heller. Men jag gillade att ha färg på kroppen, jag tyckte själv att jag mådde bättre och att allt jag satte på mig såg lite fräschare ut. Men på något sätt så utnyttjade man inte poolen särskilt mycket när man hade den precis in på knuten, det blev liksom aldrig av att ta sig tid att bara ligga där och hänga. Det var mest när andra vita, bleka och solsvultna besökare kom, då var det fåfängan som gällde. Att komma hem till Sverige med en läcker brunfärg är liksom status. I Sverige ska man inte vara vit om man är vit, man ska vara en vit men brun, och allra hellst året om, för då visar du att du är berest och tillhör de lyckligt lottade.
Men tänk vad olika det är. I Malaysia ville de flesta vara vita fast de var bruna. Där möttes du dagligen av reklam för krämer som gjorde dig vitare och vackrare. Olika tekniker på skönhetssalongerna skrek ut att här kan du få den där vita vackra huden. Du kunde till och med med operera dig vitare. När jag som ett yrväder svepte förbi Linda, vår maid, och ropade att jag åker ner till poolen ett tag, så skakade hon på huvudet och sa att jag var mycket vackrare vit. Hon tyckte inte att jag skulle sola och bli brunare, det var inte vackert enligt henne. När jag lite skämtsamt så där som vi svenskar brukar göra satte min arm mot hennes för att se om jag blivit brunare trodde hon att jag fått något allvarligt fel, ingen normal människa vill väl vara brun.
Likadant var det med mina vänner, särskilt de kinesiska och koreanska vännerna. Vid poolen satt de fullt påklädda under parasoll medan deras kära barn lekte i poolen, för herregud om de fick sol på sig. De var särskilt noga med att inte sola ansiktet, för jisses om det skulle framkalla några rynkor så att man plötsligt såg flera år äldre ut. När vi reste runt i Kina hade de flesta paraplyer när de var ute och gick, allt för att skydda sig mot det som vi svenskar i alla tider har jagat som den hungrigaste jägaren på jakt efter ett byte.
Nu när man kommit hem till Sverige, detta kalla land i norden där sommarmånaderna går så fort och de flesta skriker efter värme, så möts man i tidningarna av rubriker som "så behåller du brunfärgen i vinter, sola säkert i solarium, här är krämen som ger dig den rätta färgen i vinter". Överallt påminns du om att det rätta är att vara brun, det är inte fräscht att vara vit, även om det är vinter eller höst och det inte finns en chans i världen att du på naturligt sätt skulle kunna vara det. Men alla jobbar på den perfekta brunfärgen i alla fall, mot alla odds.
Så tänk egentligen vad olika vi är, och jag kan inte säga att jag är det ena eller det andra. Jag gillar värme och varma härliga bad, men jag är och har blivit lite rädd för solens starka strålar och tar det betydligt lugnare idag.
Nåväl, nog om dessa funderingar. För precis en minut sedan kom en budfirma hit och hämtade Aase Bybergs och hennes man Lars flyttlådor och tavlor. Själv har jag hunnit packa upp ytterligare ett par stycken, och i helgen har vi bestämt att vi ska försöka slutföra detta projekt. Vi ser i alla fall ett slut just nu.
I kväll ska vi fira Julia som blev tonåring för en vecka sedan, ja vi har redan firat henne här hemma. Men som tradition har vi alltid låtit våra barn välja restaurang i anslutning till deras födelsedag. Så nu väntar vi med spänning vilken inriktning på mat som Julia väljer, och hoppas på en trevlig kväll.
I Malaysia möttes man överallt av whitening produkter.
Reklam på alla skönhetssalonger hur de kunde få alla att
se vitare och vackrare ut.
Eftersom man själv inte ville vara kritvit så fick man passa sig när man shoppade krämer. Titt som tätt kom jag hem med något som det stod whitening på. Värst var när våra gäster råkade köpa någon solkräm som det stod
whitening på och de märkte det först efter några dagar. Då blev det kris, det hände faktiskt ett par gånger.
Så kommer man då hem till Sverige, där andra skönhetsideal gäller. Här gäller det att bli så brun som möjligt. Till vilket pris som hellst. Här vimlar det av brun utan sol produkter.
Att spraya sig brun blev poppis för ett par år sedan. 
Sola solarium är nästan en folkrörelse i Sverige.
Ja, vad ska man säga, allt för fåfängans skull. Eller är det så att det hänger ihop med var på jorden vi bor?
Föräldrar på gott och ont
Nu är jag absolut ingen ivrare när det gäller att driva på barn och ungdomar, tvärtom, jag tycker att det ska vara lek i så lång utsträckning som möjligt. Men jag tillhör också dem som tycker att elitsatsning och bredd går hand i hand. Man behöver bredden för att få eliten, vilket vi tydligt sett inom den kanske mest framgångsrika sporten här i Sverige, nämligen ishockey.
Jag tänkte absolut inte gå in på hur vi ska bygga upp vårt kära idrottsland, det finns det andra som är betydligt bättre på, utan jag tänkte mer gå in på hur vi föräldrar fungerar, eller ska jag kanske säga inte fungerar.
Julia spelade lite handboll innan vi flyttade till Malaysia, riktigt bra och varierande träning. Hon tyckte att det var jätteroligt....på träningarna. Men efter ett tag blev det då dags för tävling, en cup med lag från olika delar av Östergötland om jag inte minns helt fel. Vi andra i familjen var med och satt på läktaren för att heja fram Julias lag, med applåder och hejarop.
Men jag fick en chock där jag satt på läktaren, jag visste inte om jag skulle resa mig upp och hämta mitt barn ute på planen eller om jag skulle gå fram till var och en av de skrikande självutnämnda "tränarna" på läktaren och ge dem ett sanningens ord. Jag gjorde inget av det, jag bara satt där och lyssnade på den ena efter den andra som skrek på dessa stackars barn som vid den här tiden var 10 och 11 år gamla. "passa henne, spring snabbare, ut på hörnet, va fan gör ni, helvete, ge inte bort bollen, men för fan spring då, djävla domare!".
Det här är inte något nytt, hetsiga föräldrar som driver på sina barn har funnits i alla tider. Själv har jag tävlat i både simning och skidor och jag kan lova att det fanns rötägg bland föräldrar här också. Frågan är bara varför föräldrar gör så här, varför vill de ta bort glädjen från sina barn och varför kan de inte bara vara nöjda med att de gör sitt bästa och har roligt med sina kompisar.
Jag har under mina tio år inom cirkusvärlden sett detta också. Men på ett lite annorlunda sätt eftersom cirkus är en kombination av kultur och idrott. Träningen är visserligen stenhård men när man väl kommer till själva uppträdandet så är det för att roa, underhålla och förföra sin publik in i en magisk värld, och det var ganska många föräldrar som fick en rejäl egotripp av att just deras barn var den som lyste klarast i manegen.
Här kunde föräldrar ibland säga och göra precis vad som hellst för att just deras barn skulle få uppträda eller vara den mest lysande stjärnan i manegen eller på scenen. Ganska ofta när det inför varje säsong skulle bestämmas hur årets föreställning skulle se ut och vilka nummer som skulle vara med och vilka som skulle vara med i respektive nummer så bröt helvetet ut. Inte bland artisterna, det vill säga barnen och ungdomarna, utan mest bland föräldrarna som absolut inte kunde acceptera att deras barn på något sätt inte fick den roll som det borde få enligt dem.
Min roll inom cirkusen var just föreställningar och scenshower och jag vet inte hur många gånger föräldrar försökte påverka mig genom att lägga ett bra ord för just deras barn eller dess grupp. Man kunde också vid flera tillfällen tala om för mig att jag var orättvis eller att jag bara satsade på de bästa numren och att det alltid bara var de som fick uppträda. Ibland stämde det, jag tog bara de bästa, men många gånger så gjordes det en mix mellan nyare förmågor och elit så att verkligen publiken kunde se hur man kunde utvecklas på bara några år.
För mig handlade det ju hela tiden om att få nöjda kunder som gärna spred ut till kollegor hur duktiga vi var så att vi fick mer jobb, och jag ville också gärna ha återkommande kunder. Många betalade mycket pengar för en scenshow och ville självklart ha valuta för sina pengar. Men jag såg absolut inte det som ett hinder att ganska ofta ta med även de allra yngsta vid julshower eller företagsevent som gjordes. Många gånger är det ju också så att de allra minsta barnen är de som charmar publiken mest, och de allra duktigaste får publiken att tappa andan. En ganska bra mix faktiskt. Efersom jag själv också hade egna barn i cirkusen försökte jag aldrig framhäva dem, vilket de ibland surade till över hemma vid middagsbordet. Men jag tycker att det är oerhört viktigt att om man som förälder fått ett förtroende som i mitt fall innebar att jag sålde in scenshower och gjorde upp med kunder om vad de skulle innehålla inte utnyttjar det för egen vinning. Då bör man nog fundera lite på om man är rätt person på jobbet. Här ska en för alla, alla för en gälla.
Men just inom cirkusen hade många, allt för många föräldrar på tok för bråttom när det gällde deras barn. De ville att deras små härliga barn redan efter något år skulle få en chans att vara med i de svåraste numren. Varför orkar man inte vänta på att barnet ska utveckas först, både fysiskt och psykiskt?
Det jag också frågar mig är varför föräldrar inte kan hålla sig i bakgrunden, åtminstone så länge det inte handlar om att deras barn far illa eller blir behandlad på ett kränkande sätt. Självklart förstår jag att våra barn är det absolut bästa vi har och just våra egna barn är ju alltid de absolut bästa, men även för dem kan det ju bli lite pinsamt med föräldrar som står vid sidan om och har åsikter om precis allt. Jag tror heller inte att föräldrar hjälper sina barn genom att alltid stå som en pansarvägg och vädra sina åsikter och föra deras talan i allt, snarare tvärtom. Då lär vi barnen att det bara är att skrika, bli sur och arg när man inte får som man vill och det är inget de har nytta av i framtiden.
Pär och jag på vår sista turne som aktiva i cirkusen, precis innan vi
flyttade till Kuala Lumpur. Under våra år i cirkusen jobbade jag hela tiden
med scenshower, event och föreställningar medan Pär jobbade med ekonomin.
Idag kan jag inte riktigt fatta hur vi båda hann vara så aktiva och i så många år,
trots ganska krävande jobb vid sidan av. Men som sagt, vi tyckte det var
roligt och det absolut bästa var för min del att få ropa ut alla otroligt duktiga
artister ut i manegen. Jag var alltid så stolt över barnen som jag såg som
mina egna allihopa. Så under min aktiva preiod hade jag drygt 100 barn,
och jag älskade dem alla enormt mycket.
Svala klänningar och tjocka tröjor
Det känns lite som om vi har fel inriktning i våra garderober just nu. Jo, självklart har vi en hel del vinterkläder i form av tjocka tröjor, koftor, dunjackor, kappor mm. Men jag måste nog säga att övervägande delen av kläderna inte lämpar sig för det klimat vi har i Sverige just nu. Det som känns trist är att jag i min enfald shoppade lite kläder precis innan vi flyttade hem, sådant som jag trodde skulle vara gångbart.
När jag stod där i butiken så hade jag som måttstock att allt som var på tok för varmt och svettigt i Malaysia var okey att köpa för att ha i Sverige. Men gud så fel jag har, de blusar och byxor jag köpte går absolut inte att ha här, jag fryser ihjäl i allt. Möjligtvis kan kläderna fungera om jag håller mig inomhus.
Likadant är det omvänt. Innan vi flyttade kommer jag så väl ihåg min kära amerikanska syster Liz, som under en period bodde i Thailand med sina två barn och make. Hon sa till mig "Eva, tänk på att allt du brukar ha i Sverige är för varmt i Malaysia". Det stämde ju, åtminstone i början innan man blivit van värmen och luftfuktigheten. Efter ett tag kunde jag faktiskt ha på mig jeans ibland, men det var inte ofta.
Det här med kläder är ganska roligt, eller som jag kanske ska säga, var sak på sin plats. I Malaysia hade jag ganska färgstarka kläder på mig. Jag älskade att köpa tunikor med färger från hela paletten. Det var skrikit, och det kändes bra, åtminstone där. Men när jag här hemma tar fram någon blus eller klänning som jag var förälskad i därborta ser den inte klok ut på mig längre. Det känns helt fel. Trist tycker jag, eller så kanske de kommer fram till sommaren, jag får hoppas det. Nu har jag på något märkligt sätt utan att jag egentligen märkt det själv återgått till den typiska svenska svart-vit-grå-brun nyansen. Urbotligt trist, jag måste ändra på det, för jag gillar verkligen färger. Jag blir glad av det, jag mår bra av det.
Nåväl, här hemma får vi i alla fall göra små inköp mest hela tiden för att klara kylan. Igår var det Julia som ville träffas efter skolan för att köpa lite varma tröjor. Hon älskar H&M, och kunde efter bara en halvtimme titta ut vad hon ville ha. Det blev en härlig tjocktröja samt lite annat smått och gott.
Som vanlig när vi är ute och shoppar så måste vi ta en paus på något
ställe, i avsaknad av Starbucks och Coffee Bean så duger Waynes
Coffee ganska bra åt oss. 
Julia som är ganska nöjd efter lite shopping och fika.
Något som jag helt glömde bort att titta på under vår shoppingtur var om julskyltningen kommit igång ordentligt. Däremot så såg vi att butikerna är fyllda med julsaker just nu, man säljer också lussekatter i allt från Pressbyrån till de mer exklusiva cefeerna. Faktum är att jag tänkte försöka mig på att baka lussekatter till helgen.
Eftersom vi varit utan sogggrupp så länge så fungerar den som matplats, läxplats, TV plats, dataplats eller bara chilla. Vi är fortfarande inte klara med uppackningen, ska försöka bli det till helgen.
Annars är jag förkyld igen. På något knäppt sätt har allt tagit om och jag hostar och har väldigt ont i halsen. Min kropp var inte inställd på detta och har antagligen fått sig en rejäl chock och hämnas kanske lite också.
I går kväll ringde jag till min syster som befinner sig på Gran Canaria för att fira sina 50 år här på jorden. Tänk egentligen vad tiden rusar iväg, om bara en månad är min man där och om mindre än två år är det dags för mig. Herregud, jag tycker att det kändes som igår när hon och jag hade jättebråk och klöstes och slogs tills någon av oss fick låsa in sig på toaletten.
Jenny in Bukoba
Hiv/Aids är en stor nationell katastrof i Tanzania, en riktigt dödlig verklighet. Mycket beror ju på okunskap och att sjukvården inte är tillräcklig och väldigt dyr. Därför satsar man väldigt mycket på just utbildning om Hiv och Aids och en av de absolut viktigaste målgruppen är ungdomar. Men när det gäller smittspridningen har vi under många år kunnat läsa om olika teorier och beskyllningar, bland annat vill man gärna skylla på alla indier som hjärtlöst kastades ut ur Uganda av envåldshärskaren Idi Amin i början på 70-talet. Men de mer bildade menar naturligtvis att det inte är lika lätt idag att skylla den mest akuta smittspridningen på någon särskild grupp. Även om områdena runt Victoria- och Tanganyikasjön gränsar från norr till söder mot Uganda, Rwanda, Burundi, Zaire och Zambia där oroligheter, inbördeskrig och folkmord har gjort att hundratusentals människor har flytt över gränsen till det politiskt stabila Tanzania.
Nåväl, detta är ett ämne som berör och engagerar och jag är riktigt stolt över Jenny som idag reser iväg för att göra en insats för alla dessa lidande barn, ungdomar och vuxna. Jag vet att Jenny är precis rätt tjej för den här uppgiften, hon är glad, mänsklig, kreativ, humoristisk, sprallig, nyfiken och intelligent, alltså precis de egenskaper som kan vara bra att ha när man beger sig iväg som ung till något som ibland också kan kännas lite tufft.
Här ovan en liten karta så att vi alla förstår ungefär var hon kommer att befinna sig. Regionen Kagera, där Bukoba är den regionala huvudstaden, ska vara ett otroligt vackert område med Victoria sjön och dess natur.
Jenny har varit i Bukoba två gånger tidigare, men då kortare visiter, sist med hennes kör. Men för ungefär två år sedan var hon i Brasilien i ett par månader och som hon har berättat så var det en otrolig upplevelse och kunskap. Så det återstår egentligen bara att säga Lycka till Jenny! Det här kommer att bli ett minne för livet och du kommer att växa som människa något enormt. Ja, och vad kan jag ge för råd på vägen...kanske....
"Ha ett öppet sinnelag, och se alla du möter som läromästare."
Till alla Er andra, följ gärna Jennys vardag i Bukoba i Tanzania på hennes blogg. Jag lovar att ni kommer att finna den intressant, humoristisk, tänkvärd och lärorik.
En härligt befriande kontrast mot programmet "Ung och Bortskämd"
http://jennyinbukoba.blogg.se/
Här ovan är hennes blogg, som jag också länkar bland mina favoriter.
Jag och Jenny på minisemester till Singapore.
Nu är det full aktivitet med Borobudur
Det som jag främst har följt med spänning är det enorma arbete man nu lägger ner på att rengöra det buddhistiska templet Borobudur. Har man varit där och vandrat runt så förstår man vilket slit detta innebär. Det är ett gigantiskt tempel. Efter vulkanutbrotten har detta tempel täckts av aska och just nu så rengör man varenda liten detalj i alla dessa statyer och pjäser som är en enorm skatt och stolthet. Just för tillfället kan man inte använda vatten, utan man måste vänta tills vulkanen är färdig för att sedan rengöra allt med vatten. Bilden är tagen från Jakarta Post som jag tillsammans med Yogyakarta News läser nästan varje morgon.
Detta enorma tempel som finns på UNESCOS världsarvslista är från 700 talet och låg i många många år under aska för att sedan återupptäckas av Sir Thomas Stamford Raffles 1814 under den brittiska ockupationen av Java. Templet tog hela 75 år bygga och idag är det en enorm turistattraktion och ett otroligt byggnadsverk.
Här ovanför står Julia och Emelie med vår fanatsiska guide som vi hyrde under vår första resa till Yogyakarta. Han var otroligt duktig och berättade alla fantastiska historier kring detta tempel med en enorm värme, humor och stolthet. I alla dessa klockor som ni ser finns en buddha, och just nu så måsta man alltså för hand putsa och rengöra varenda liten detalj, ett enormt arbete, men väl värt slitet. Ännu vad jag förstår så kan inte besökare gå upp i templet utan man räknar med att det ska ta ytterligare någon vecka.
Här ser ni mig i förgrunden, och bakom mig ser ni detta otroliga världsarv.
Annars har helgen som vanligt rusat iväg och vi har mest ägnat oss åt att packa upp kartong efter kartong. Ännu har vi massor kvar, men på något sätt ser vi ändå ett slut och den största delen av kartonger just nu är böcker, kläder och dataprylar. Men som sagt, efter en tillsägelse om att jag var på tok för stressig och hetsig så har jag lugnat ner mig betydligt och allt får ta sin tid.
I går var vi och sa hej då till Jenny, Pärs brorsdotter, som ska åka till Tanzania och arbeta i ett halvår. Hon har varit där två gånger tidigare, men då kortare visiter. Tidigare har hon också varit i Brasilien och arbetat som volontär för Svenska kyrkan. Det är en duktig tjej och jag kommer att berätta om hennes resa i veckan samtidigt som jag ger er hennes bloggadress så kan ni också följa hennes liv och arbete i Afrika.
Nu ska jag göra lite nytta.
