evalinder

I går kväll var det i och för sig inte mer annorlunda än andra kvällar då middag ska lagas, kläder ska tvättas och läxor ska läsas. Jo, en liten skillnad och det var att jag som är totalt värdelös på science fick det stora uppdraget att plugga kemi med Julia inför ett prov. I vår familj är vi lite uppdelade faktiskt, och just när det kommer till science och matte så är det definitivt min mans bord att ta den delen av läxorna om hjälp behövs. Själv kan jag erbjuda läxhjälp när det gäller mycket annat, bara det inte har med siffror och formler att göra.

Men är maken borta så måste jag ju rycka upp mig och hjälpa till så gott det går. Julia, som går i sjuan på Rödabergsskolan läser alla ämnen på engelska utom svenska och SO. Så vi satte oss lite skönt med hennes sciencebok i knät och Julia som är en betydligt mer strukturerad och noggrann person än hennes egen mamma hade full koll på vad jag skulle förhöra henne på. Själv tittade jag på alla figurer och läste igenom texterna och insåg att det finns stora luckor i mina kemikunskaper från skoltiden.

Men efter några timmar tillsammans med Julia i soffan fick jag möta en helt ny spännande värld, för vi vände lite på allt, och Julia höll ett fantastiskt föredrag för mig om Chemistry of Materials och för första gången i mitt liv satt jag som klistrad när någon förklarar det som jag alltid trott mig hata. Jag frågade Julia efteråt om hon tyckte att det var ett konstigt sätt att ha läxförhör på, men då svarade hon att det var riktigt kul, och hon fick verkligen repetera och förklara ingående så att hennes något dummare mamma skulle förstå. 

Det här med skolan är ju också en het potatis i Sverige just nu. Pisa, Programme for international student assessment, som har tittat på hur 15 åringar över hela världen ligger till i läsförståelse, matematik och naturvetenskap, och det tråkiga är att Sverige halkat långt ner på listan. Nära var femte 15 åring når inte basnivån för läsförståelse, och samtidigt blir de svagare eleverna bara svagare och klyftorna i skolan ökar rejält.

Känns inte som en överraskning, men ändå ganska trist i ett land där vi ofta slår oss för bröstet och tycker att vi är så himla bra och duktiga på allt. Men det var länge sedan vi intog några högre placeringar i de undersökningar som kommit de senare åren. Svenska skolbarn halkar efter och den svenska skolan är inte längre en av de bästa i världen. Hårt och kontroversiellt, men fakta som man i stället bör ta på allvar och göra något åt.

När vi kom till Kuala Lumpur och våra barn började på en amerikansk internationell skola så blev det än mer tydligt hur duktiga alla elever från alla de olika länderna var. Hemma i Sverige hade våra barn varit väldigt duktiga och vi som föräldrar var mäkta stolt över vår äldsta dotter Emelie som redan i åttonde klass läste gymnasiematte. Men väl i Kuala Lumpur var konkurrensen en helt annan och helt plötsligt mötte våra barn andra barn och ungdomar som var ännu duktigare, ännu mer motiverade och ännu mer målinriktade. 

I Kuala Lumpur var det tufft och coolt att vara duktig i skolan. Här fanns ingen töntig och bakåtsträvande jantelag som talade om för dig att du ska inte tro att du är något. Tvärtom, här trodde man att alla var något, och det gav resultat, många för att inte säga de flesta elever var något. Alla var ju inte lika duktiga i allt, men vare sig det var matte, idrott eller konsten att hålla tal, så fanns det alltid någon där som peppade, hjälpte och berömde. Att man sedan fick betyg ofta och att allt räknades var en stor sporre, kanske stressande ibland, men det hjälpte i alla fall eleverna i sina mål och sitt lärande. Självklart fanns det vissa kulturer som pressade sina barn lite väl mycket, men på det stora hela var det nog den bästa utbildning och skolgång man kan tänka sig.

Vi kan själva se att båda våra barn idag faktiskt ligger långt före sina jämnåriga svenska kompisar som bara gått i svensk skola i framförallt matte och science. Låter pompöst och uppblåst av en mamma att säga så, men det är sant och den krassa verkligeheten är att Sverige halkat efter rejält. Nu går visserligen båda våra barn i internationella miljöer med barn som har samma erfarenhet vilket vi tycker är bra. Det är de värda och inget att skämmas över, tvärtom tycker jag.

Jag glömmer aldrig när vår familj precis kommit till KL och barnen ännu inte kommit in på skolan. Vi var lite deppiga ända tills vi träffade en otroligt mjuk och positiv KL svenska vid namn Anna-Karin, som numera bor i Moskva med sin familj. Hon bjöd in oss på en musikal på den skola där hennes barn gick och när vi stod där och pratade fick jag så mycket input och mina inskränkta svenska murar revs sakta men säkert och jag började se saker på ett helt annat sätt. Väl på musikalen så besannades allt jag hört ännu en gång, och Anna-Karin förstod nog inte hur mycket denna inbjudan och dessa ord på en stekhet och fuktig gata i Mont Kiara denna vår första vecka i Kuala Lumpur gav mig och mina barn. Snälla, uppriktiga och inbjudande människor glömmer man aldrig. 

Den mentalitet som jag möttes av när jag såg alla dessa otroligt duktiga elever och föräldrar på scenen var överväldigad. Jag som arbetat så mycket med artister och event bland framförallt cirkusmänniskor hade aldrig sett något liknande. Inte på en skola. Här var det inte töntigt att leva ut och bejaka allt inom sig. Här var man stolta elever som fick visa upp det man lärt sig och jag kan verkligen säga att det märktes att alla älskade sin skola och sina kompisar. En aha upplevelse som jag bevarat djupt inne i mitt hjärta.

Kanske är det något sådant som saknas i Sverige. Här skäms elever över allt, ingenting är roligt och att tycka att plugget borde brinna upp eller sprängas i bitar hör till vanligheten i vårt vackra Sverige. Att vara duktig i skolan på högstadiet i Sverige är nördigt och att käfta emot lärare och kasta snus i korridorerna eller ännu bättre i klassrummet är rätt coolt. Jag brukar ofta referera till den härliga filmen Fucking Amål som kom för flera år sedan. Vi tittade på den med våra barn och en scen som jag verkligen älskar är när den ena tjejen som i filmen ska vara den ordentliga nörden säger till sin pappa att hon vill vara populär NU! Då svarar pappan så bra och säger att de som är populära och tuffa nu när de går på högstadiet har sin storhetstid just nu och här, sedan brukar de dala i coolhet, men du, min kära dotter kommer att ha din storhetstid senare och den kommer då att hålla i sig hela ditt liv. Så fortsätt du som du gör och var duktig i skolan och du kommer att ha framtiden för dig. 

Kanske lite att generalisera, men vi borde kanske jobba mer med attityder i Sverige, och positivt tänkande, och skrota den där förbannade jantelagen. Vad är det för fel med att tycka att man är duktig och bra? 


Tummen upp eller tummen ner för Svenska skolan? Kanske dags att agera och klättra uppåt igen.

Vad tycker ni om den Svenska skolan?