evalinder

Det lackar mot jul. Vet egentligen inte var det uttrycket kommer ifrån, men det är endast vid jul vi använder det. Enligt Svenska Akademin betyder lackar framskrida, lida och faktum är att det passar väldigt bra in på just julen. Men varför är det bara julen som vi lackar in, varför inte påsken, midsommar eller andra högtider?

Nåväl, det lackar i alla fall mot jul och det är säkerligen full aktivitet i många kristna hem runt om i världen just nu. Själv har jag egentligen inte gjort någonting för att förbereda julen i år. Jag har inte bakat, inte gjort några inläggningar, inte heller handlat några julklappar och julsakerna är ytterst begränsade här hemma. Nu ska jag vara ärlig och säga att det absolut inte har något med att jag på något sätt inte tycker om julen, för det gör jag. Julen är min absoluta favorithögtid. Nej, det har i år mer att göra med att vi inte hittat alla våra julsaker ännu, och under själva julhelgen åker vi bort. Men kanske kommer jag att göra några favoriter som vi gärna vill ha här hemma. Gravad strömming, gravad lax, hemgjord leverpastej och julskinka hör till favoriterna, så det kommer jag nog tillsammans med övriga familjemedlemmar att börja med nu till helgen.

När det gäller jultraditioner så är det riktigt spännande tycker jag. Inte den där traditionen att fylla hela hemmet med julklappar, det tycker jag är otidsenligt och inget kul alls. Men det här med godis och mat. Det är riktigt kul.

Julen är ju egentligen ganska lättsam, trots alla olika maträtterna på julbordet. Man vet i alla fall från år till år hur ens julbord ska se ut och det är bara att följa mallen. Hemma hos mig började alltid julfirandet vid lunch då vi doppade i grytan efter att vi smakat på sillen och ätit några skivor julskinka och julkorv. Därefter kom den första mätten som vi sa. Magen var proppfull, trots att det bara var en liten bråkdel av det stora julbordet som intogs. Men på något sätt hör det till att överäta på julen, som om man aldrig tidigare sett mat.

Förhoppningsvis så hann vi för det mesta med en promenad i det ofta vackra och vintriga vädret som Östersund bjöd på. Roligast var om vi kunde gå ner till Storsjön och gå på isen. Då passade man på att röra sig lite extra för att ge plats åt fortsatt lättja och frossa. För frossade, det gjorde jag verkligen. Fortfarande också.

Vid klockan tre anlände gästerna, det vill säga släkten. Eller om vi var bortbjudna så var det alltid till klockan tre, för då stannar all annan aktivitet för att tillsammans med glögg, kaffe och massor med kaksorter njuta av Kalle och hans vänner som önskar oss God Jul. När jag var barn var ju detta stort, riktigt stort, för tecknade filmer gick absolut inte 24/7 på min tid. Dagens barn har kanske inte samma förståelse när det gäller denna tradition.

Efter Kalle och hans vänner var det en liten stund av social samvaro. Det var här gamla släktingar skulle tala om hur mycket man växt och hur snabbt tiden gick. Sedan lite annat om hur året eller varför inte åren som har gått.

Därefter full aktivitet igen. För nu skulle stora julbordet dukas upp. Massor med mat hämtades upp från matkällaren och lades upp på vackert dekorerade fat som bara användes vid juletid. Till och med grisfötter som min kära far inte vill vara utan, men som jag aldrig smakat.

Därefter satt man och åt, sjöng och drack i flera timmar. Riktigt roligt och gott. Men oftast blev man mätt redan vid alla kalla rätter och när lutfisken kom fram var man så mätt att man fick knäppa upp knappar om det nu gick.

Efter all denna julmat var det stora ögonblicket inne. Jultomten. I bästa fall var pappa också med på julklappsuttdelningen, men inte alltid. Hm. Tomten hemma hos mig såg också alltid likadan ut år efter år. Tomten hade lånat morfars stora gamla vargskinnspäls och masken vet jag inte var den kom ifrån. Men alltid likadan. Det var viktigt det här med tomten och hade planerats i god tid innan. Ibland lät tomtens röst som pappas, ibland som morbror Folkes, på senare år som någon av mina äldre kusiner. Märkligt, men slående lika.

Efter att alla klappar var öppnade och alla förhoppningsvis var nöjda så var det då dags för mat igen. Denna gång var det tomtegröten som skulle ätas, med mandel och allt. Ibland hade klockan hunnit bli närmare midnatt, men gröt var ett måste och därför spelade inte tiden någon roll.

Nästa vecka åker vi upp till Östersund och Frösön för att fira jul där. Det kommer att gå till på exakt samma sätt som alla andra år. Jag trivs med det och jag älskar att komma hem och se alla juldekorationer som följt med från min barndom. Jag älskar också allt det godis som ligger i skålarna, precis på samma sätt som när jag var barn. Jag älskar julen, det är en underbar helg med härliga traditioner.

Men som sagt, det får inte bli stress av det hela. Det viktiga är att man hjälps åt så att inte någon ensam stackare står där med alla krav och förväntningar. Då blir det fel, alla ska kunna njuta av julen och julefriden.


Förra julen i Kuala Lumpur med Pärs bror och familj.


Lite av den kalla julmaten förra julen, då vi fick massor med godsaker
från våra julfirande gäster. Bland annat syltor av alla de slag som också
är en favorit för mig.


Men i år är det lite mer kläder som gäller...