evalinder

Jag är svensk, och jag är självklart väldigt stolt över att vara svensk. Jag tycker också att vårt land är ett av de absolut vackraste på jorden, med sin variation av fjäll, skärgård, skog och alla vackra och mysiga städer från norr till söder. Dessutom börjar vi också nu att gå mot de absolut bästa tiderna, nämligen våren och sommaren. Jag tycker också att vi svenskar är väldigt duktiga på väldigt mycket och dessutom är vi mycket vackra.

Så det jag tänkte ta upp idag betyder inte att jag på något sätt tycker illa om mitt eget folk och mitt land. Nej, absolut inte, men jag har under den senaste tiden reflekterat en hel del över hur vi svenskar är och lite hur jag uppfattar allt med lite nya ögon. Jag vet inte om det är typiskt för oss utlandssvenskar att börja fundera på allt detta efter att vi kommit hem igen, eller om det bara är jag som tycker att detta är lite intressant.

Ofta när jag pratar med vänner från andra länder och kulturer om hur de ser på oss svenskar så får jag ofta höra att vi är kyliga, socialt slutna och andligt fattiga. Det stämmer nog också, kanske tänker man inte så mycket på det när man lever mitt i sin egen vardag med familj, jobb och allt som måste göras för att allt ska gå ihop. Men när man efter att ha varit borta från den typiskt svenska kulturen för ett tag, så märker man allt detta tydligt.

Idag när vi också har så många nya svenskar, det vill säga alla invandrare med sina spännande kulturer så kan det vara lite på sin plats att reflektera lite över hur vi svenskar uppfattas. Vi svenskar som ofta slår oss för bröstet och tycker att allt vi gör är det absolut rätta, och om vi ser eller hör någon göra något på ett annat sätt så tycker vi att det ser konstigt ut, och är helt och hållet fel sätt.

När man frågar invandrade svenskar om vad de tycker är positivt med Sverige, så kommer det ofta upp ord som solidaritet, jämlikhet, frihet, demokrati och ett fungerande samhälle. Det känns ju bra, och självklart ska vi värna om allt detta som blivit en självklarhet för oss alla.

Men frågar man om vad som känns mer negativt så kommer det ofta fram fraser som, blyga, kalla, vill vara för sig själva, inget hjärta, känner sig obehagliga till mods tillsammans med okända osv. För mig känns det här lite trist och tråkigt. Är det så att vi är så här? Eller är det bara elakt förtal?

Nu är jag lite elak, för jag tycker nog att de flesta svenskar är precis så här. Absolut inte alla, naturligtvis. Jag känner och har träffat massor av svenskar som är väldigt öppna och nyfikna på andra kulturer och älskar nya möten med människor. Men på det stora hela känns det som om svensken är ganska kylig och väldigt rädd för närkontakt. De blir liksom lite rädda om man beter sig lite annorlunda, lite avvaktande och misstänksamma.

Jag tänker ofta på det när jag sitter på tunnelbanan eller på pendeltåget. Du kan sitta i säkert 20 minuter mitt emot någon, och ingen rör en min. Man tittar hela tiden på sin mobil och hoppas att någon som är mer bekant än den som sitter där bredvid ska ringa upp. För då kan man pusta ut, man slapp prata med en okänd. Nu menar jag naturligtvis inte att vi ska börja prata med varandra till höger och vänster, men ett litet leende skulle ju inte skada. Jag förstår också att föräldrar redan från det att barnet är mycket litet lär in att man absolut inte ska prata med okända människor på offentliga platser. Det kanske är bra, men det genomsyrar många av oss genom hela livet, genom att bli mer misstänksam, avvaktande och rädd för det okända. En svår ekvation blir det.

För någon vecka sedan var jag ute med en kompis på en pub här i Stockholm. En ganska liten pub, med en ganska stor bar. Längs baren satt det några få och drack öl, och inne i själva puben fanns ett antal bord där det satt lite blandat med människor, en del åt, en del bara drack. Det var inte fullsatt, utan så där lagom med folk. Bakom bardisken stod ett flertal av pubens personal. Det såg ut som om de hade en egen liten firmafest, för de skrattade, pratade, och var helt uppslukade av varandra. De såg inte oss gäster, vi var säkert bara en stor grå massa som satt eller stod där och försökte störa deras trevliga kväll på jobbet. Detta tycker jag också är ganska typiskt för många ställen runt om i Sverige. Personalen har lärt känna varandra så bra, att de går till jobbet för att umgås och ha trevligt tillsammans med varandra, och glömmer nästan varför de gick till jobbet. Nu är jag den första att tycka att det ska vara kul att gå till jobbet, och att arbetskamrater är väldigt viktigt. Men det får ju inte gå ut över det man faktiskt är anställd för att göra. Nämligen få sina gäster att må bra och ha trevligt.

En annan sak som är lite annorlunda med att vara hemma i Sverige igen är alla dessa måsten och fulltecknade agendor. Det är nästan omöjligt, för att inte säga helt omöjligt att på kort varsel bjuda hem någon eller själv i sista sekunden komma på att man ska besöka någon. Nej, då får man sitta tillsammans en lång stund och gå igenom varandras kalendrar och kanske om man har tur så finns en liten lucka en lördag kväll en månad fram i tiden. För svensken är busy, riktigt busy.

Jag brukar roa mig med att sitta och lyssna på idiotiska telefonsamtal på tunnelbanan. Ja, det skäms jag inte över, har heller egentligen inget val, eftersom många idag inte alls verkar tänka på att det sitter helt främmande människor runt omkring och lyssnar på deras privata saker. Ibland sitter till och med jag och rodnar!

Det roliga är att nästan alla som svarar när någon ringer brukar låta så här ungefär; "nämen tjena, ja, ja, det knallar och småspringer....ja för fan, jag är djävligt busy just nu....träffas för lunch...okey...nej, det går nog inte den här veckan, kanske nästa, jag tror att jag har en lucka...du, för fan, kan jag ringa upp dig, måste checka hur det ser ut den där vecka...du vet jag är så djävla busy just nu".

Lite kul tycker jag, eftersom nästan alla undersökningar visar att Sverige faktiskt är ett land där just jobbstressen minskar och har minskat rejält genom åren. Det är oftast annat som får oss att vara stressade, såsom all stress efter det perfekta hemmet, den perfekta båten, den perfekta fritiden, den perfekta kroppen, det perfekta livet och alla barnens aktiviteter. Tittar man på företagsledare så har det också gjorts en hel del undersökningar, bland annat en av Grant Thornton. Den visar att kinesiska företagsledare är de mest stressade i världen och hela 84 % rapporterar att stressen ökat det senaste året enligt Grant Thornton-rapporten, som kartlagt 7200 företagsledare i 32 länder. 56 procent av företagsledarna upplever att deras stressnivåer ökat det senaste året. I Sverige däremot är det lugnt. Svenska företagsledare ligger i botten av listan som visar stressökningsnivåerna jämfört med tidigare. Bara 27 % upplever att stressen ökat det sista året. Över lag är företagsledarna i Europa mindre stressade än i övriga världen.

Grant Thornton-rapporten visar också att företagsledare runt om i världen i snitt arbetar 53 timmar per vecka. Européerna arbetar minst antal timmar följt av respondenterna i Östasien. I tillväxtekonomier som Indien och Argentina arbetar man 57 timmar per vecka, följt av Armenien, Australien och Botswana som alla arbetar 56 timmar i snitt. Lugnast har man det i Italien med ett snitt på 47 timmar i veckan, följt av Sverige, Nederländerna, Irland och Spanien där man arbetar 48 timmar i snitt.

Men på något sätt är man den perfekta människan i Sverige om man skriker ut till alla som vill höra att man är stressad, att man har så mycket omkring sig att man absolut inte hinner med något annat än sin egen stress. Låter ju inte i mina öron som om man skulle vara särskilt dynamisk eller nyttig på sitt jobb heller då. Kanske bör man då se över sitt ego eller sitt liv i stort. Eller kanske behöver man titta på självkänslan.

Däremot har jag vänner, nya och gamla som jag aldrig hört klaga över sin situation. Jag vet att de jobbar väldigt mycket och att de knappt har en ledig stund. Här tror jag skillnaden är att de älskar sitt jobb, de är vän med sig själva och de behöver inte hävda sig genom något så dumt som att de är stressade. Men framförallt, de trivs med sitt liv och är nöjda med det de har och försöker leva efter det.

Det här kanske var ett rörigt inlägg, men det jag vill säga är att varför är aldrig vi svenskar helt nöjda med vårt liv? Varför klagar vi så ofta på allt? Varför är vi aldrig genuint glada och belåtna? Varför beter vi oss som jägare i alla lägen? Vi tittar på grannen som har ett finare hus, en finare bil, finare fru, finare man, mer pengar på banken, bättre jobb, större båt, bättre liv etc etc...och så går vi omkring och mår dåligt över det. Klart att alla blir stressade om man håller på så ett helt liv.

I Malaysia arbetade lokalbefolkningen 10-12 timmar per dygn, ibland hade de flera jobb och de tjänade inte mer än 1 500 kronor i månaden. Visst, allt är billigare där, och man lever på ett helt annat sätt, men i alla fall. Där var folk glada och trevliga. Var än man var och vem man än träffade så fanns det nästan alltid ett leende med i bilden. Ganska vanligt i många länder runt om i världen förresten. Här i Sverige har vi minst fyra veckors semester, vi har det bra på alla sätt och vis. Men ändå klagar svensken alltid på något. Vi blir liksom aldrig riktigt nöjda med våra liv, fast vi egentligen har allt.

Enligt undersökningar så är Sverige ett av de länder som har flest deprimerade i befolkningen. Norge, våra kära grannar ligger i topp, där är de glada och nöjda.

För att slappna av och bli mer öppna och sociala måste svenskar dessutom alltid bälja i sig sprit, för då tycker svensken att de möter livet på ett naturligt sätt. När svensken är på semester till främmande länder och kulturer tycker de att det är pittoreskt och trevligt. Men så fort de kommer till Arlanda, så pustar de ut och tycker att det är skönt att vara hemma till allt det normala. Tills klagosången börjar igen!

Har någon ett svar på detta fenomen?



Lägger in en passande bild från Cambodja, där vi för drygt ett år sedan tillsammans med ett stort gäng svenskar var med och sprang ett välgörenhetslopp, där alla pengar gick till alla de minskadade människorna som finns i detta oerhört krigsdrabbade land. Här sprang vi tillsammans med lokalbefolkningen och glädjen var enorm, trots att många inte ens hade riktiga skor, utan sprang i slitna flipflop. Här mötte vi massor med människor som inte ens hade ett eget hem, de levde på gatan. Jag menar absolut inte på något sätt att vi som är så lyckligt lottade att vi föddes i den rikare delen av världen ska ge bort allt vi har och sluta älska den lyx och bekvämlighet vi har. Jag är själv en sådan som verkligen gillar att unna mig både det ena och det andra. Men jag tycker att vi behöver få lite perspektiv, det finns en värld utanför Sverige också, även fast många kanske inte alltid tänker på det. Därute är det dels många som inte ens vet vad Sverige är, och dels har de det betydligt kämpigare med att få allt att gå ihop. Så varför klagar svenskarna så mycket, trots att de ändå har det rätt så okey?