evalinder

Nu börjar vi faktiskt återhämta oss efter den hemska hemresan utan sömn. Fast jag måste säga att jag lider med mina barn som måste kliva upp 06.00, de är så trötta att de inte är talföra knappt. Och jag förstår dem, jag är minst lika trött. Men skillnaden är att jag inte behöver gå i skolan, och jag behöver heller inte åka iväg till något arbete.

En sak som märktes väldigt tydligt när vi kom tillbaka till Kuala Lumpur efter vår Sverigesemester är att luften just nu är ganska dålig här. I dag ser det i och för sig ganska klart ut, med nästan blå himmel. Att luften och smoggen är väldigt tät beror på att man eldar regnskog. Och vad jag förstår så eldar man väldigt mycket just nu på Sumatra i Indonesien och när vindarna vill så kommer all den hemska röken till oss här i Malaysia. Å andra sidan kan inte Malaysia säga så jättemycket för på exempelvis Borneo eldar man skog också. Att det eldas mycket just nu är för att det är den torraste perioden med minst regn. Idag kunde man dock läsa i tidningen att ett uppehåll ska göras, och det är ju bra.

En annan sak som inte är bra för en hypokondriker är att det varje dag står om A (H1N1) viruset. På första sidan kan man läsa om nya fall i landet varje dag. Hittills i Malaysia har 13 personer dött, och 1.476 fall har rapporterats som smittade. Av dessa har 1.413 personer tillfrisknat. Men det som känns olustigt är att det sprider sig väldigt snabbt och det är till och med skolor som fått stänga på grund av många smittade elever. Och det man också tror är att dessa siffror är betydligt högre, eftersom många inte ens kommer till sjukhusen.

Själv var jag lite orolig i morse när jag hörde Emelie som hostade något så in i norden. Hon brukar visserligen lätt bli förkyld och det är säkert bara en helt vanlig influensa som kommit med luftombyte och luftkonditionering. Men lite orolig blir man ju med tanke på att man här möter så oerhört många fler människor överallt. Hemma i Sverige är det nästan folktomt, medan det här i Kuala Lumpur är folk precis överallt. Och i massor.

Nu har "Helth director-general Tan Sri Dr Ismail" sagt att viruset verkligen slagit till i samhället. Och alla som tillhör högriskgruppen (gravida, astmatiker, diabetiker, de med lågt immunförsvar mm) och lider av andningssvårigheter och hosta ska söka upp närmaste vårdinrättning för behandling. Efter behandlingen ska man vara hemma och vara noga med hygienen. Nu uppmanas egentligen alla som har någon symtom att uppsöka läkare så att inte smittan sprids ännu mer och snabbare. Kanske bäst att göra som du Marie säger, "stanna hemma":)

Usch, så mycket negativt det blev. Jag går snabbt över till det roliga. Igår när Emelie och Julia kom hem från skolan var vi ju naturligtvis spända på att få höra vad Julia tyckte om sin nya skola, International School of Kuala Lumpur, ISKL. Hon var visserligen trött, så man fick liksom dra ur henne orden. Men efter ett tag så kom allt automatiskt, hon hade haft det super. Hon sa till och med att alla lärare verkade vara urbra och hur coola som hellst. Sedan hade hon fått två nya kompisar och till lunch hade hon ätit sushi. Så det kommer nog inte att gå någon större nöd på henne.

Emelie var också nöjd med sin första dag på High School. Tyvärr somnade hon i soffan nästan på en gång hon kom hem och sedan var inte hon kontaktbar förrän i morse, och då inte särskilt talför heller.

I går kväll avslutade Pär och jag onsdagen med att se "De omutbara", en höjdare som man kan se om och om igen.

Lite tips som syns allt oftare:

Ja, egentligen gäller väl detta jämt? Själv har jag alltid varit rädd för baciller.
Kalla mig hypokondriker eller vad ni vill. Men jag har alltid en flaska med
handsprit i väskan. Den använder jag ofta och gärna...För jag är en sådan
person som egentligen inte har någon symtom, men jag är specialist på
att framkalla det. "Har jag inte lite ont i kroppen, är inte halsen öm, det är
säkert fel på febertermometern, värker inte kroppen just nu....


Än så länge behöver inte Emelie och Julia bära munskydd, men på en del
skolor runt om i Malaysia bär samtliga barn munskydd. Nu är ju inte jag så
duktig på sjukvård, men en tanke är ju att det vore bättre att ha handskar. För
barn är ju specialister på att peta på varandra och peta på sig själv också
för den delen. Men det är klart, de små liven hostar ju rakt ut också:)

I lördags kom vi tillbaka till Kuala Lumpur efter en mycket lång flygresa. Vi åkte med Malaysian Airlines direktflyg mellan Arlanda och Kuala Lumpur, men så mycket direktflyg blev det inte. Vi fick för några veckor sedan reda på att under juli månad gör denna flight en mellanlandning i Amsterdam för att tanka. Och det gjorde att flyresan blev ungefär fem timmar längre än normalt. Och sova var det inte tal om, vi var vakna hela tiden. Så vi har varit rejält trötta i flera dagar.

I söndags åkte vi in till Petronas Twin Tower för att gå på ett fantastiskt akvarium som finns där. Här har man samlat nästan alla de fiskar som finns här i tropikerna. Att gå runt där var så kul att vi nästan glömde hur trötta vi egentligen var.

I morse var det full rulle och vardag här igen. Både Emelie och Julia började skolan idag. Skolbussen hämtade båda två strax efter 07.00, och det roliga är att nu åker de samma buss eftersom Julia bytt till samma skola som Emelie.

Så vi har haft några hektiska dagar med inköp av olika slag. På de internationella skolorna får man innan skolstart en lista på allt som ska köpas i form av pärmar, anteckningsböcker, mappar, pennor, räknare, skoluniformer  mm.

Men inför denna skolstart så var det inte enbart allt skolmaterial som skulle vara klart och avbockat i kanten på listan från skolan. Nej, nu skulle vi alla i familjen också ha ok-stämpel på att ingen bär på några symtom på A (H1N1) viruset även kallad svininfluensa. Så vi bestämde oss för att även försöka fixa detta i söndags.

Först åkte vi ner till vår närmaste vårdcentral, Gobal Doctors, men där kunde de inte göra några tester. Då åkte vi vidare till ett sjukhus i Bangsar, men där fick vi inte heller göra något test, men vi fick vägbeskrivning till två stycken "public hospital" och valde efter att ha tittat på kartan ett av dem som låg närmast Mont Kiara där vi bor.

Sjukhuset var väldigt stort och efter att vi parkerat bilen så gick vi mot huvudentrén. På nästan alla sjukhus här i KL har man nu stora skyltar med info om just svininfluensan. Vi gick fram till informationsdisken och beskrev vårt ärende, vi visade också lappen från skolan. Men tyvärr, ingen kunde engelska,  men efter mycket om och men kom så en man som kunde engelska, och han följde sedan med oss dit vi skulle.

När vi väl var på plats i ett ganska stort väntrum fick vi alla panik. Runt omkring oss satt sjuka män, kvinnor och barn och hostade och såg allmänt jättesjuka ut. De flesta hade visserligen munskydd, men ändå. Livrädda för att smittas satte vi oss längst bak där det var ganska tomt. Och jag kan lova att ingen av oss tog i något och direkt efter vår undersökning som bestod i att kolla feber, blodtryck, vilopuls och en snabb titt i halsen så vräkte vi handsprit på oss. Vore ju lite komiskt att komma dit helt friska för att sedan blir sjuk...


I lördags kväll, samma dag vi kom tillbaka till KL, var vi och åt på en ny-
öppnad Satay restaurang i vårt område. Gudomlig jordnötssås!
Och man kan säga att det märktes att vi var tillbaka i KL när vi skulle betala:)

Vaknade åter till en dag med mulet och regningt väder. Och vad ska man göra då? Sova, läsa eller titta på VM i simning från Rom? Det sistnämnda vann överlägset. Har suttit bänkad framför TV:n och tittat på de svenska hoppen. Min klara favorit är självklart Sarah Sjöström från Haninge. Hon var ju grym i försöken!!!!

Men nu är det paus från simningen som återkommer ikväll med semifinaler. Så då tänkte vi ta en liten bilutfykt till Rödön där vi troligtvis också fikar. Har fikat varje dag sedan jag kom till Sverige. Eller åtminstone sedan jag kom upp till mina föräldrar som fikar massor. Så jag har en del att ta igen när jag kommer hem till KL.

I går gick jag Pridetåget med hela storfamiljen här uppe. Det var riktigt roligt. Dock kan jag tycka att fler skulle ha ställt upp. Men det är som det är i en liten stad med massor av fördomar. Dessutom tror jag att många här uppe är rädda för vad andra ska tro och tycka. "Tänk om det skulle vara någon som känner mig och ser mig gå i tåget, vad ska det tro". Ja, det låter otroligt, men faktum är att jag är säker på att många tänker så. För många stod bredvid och bara tittade på.

Hjärna - Hjärta - Mod


Här syns min syster Anna och två av hennes barn Sara och Olle


Många skyltar var bra, dels den här, men även "Stolta föräldrar" och "Stolta
syskon". Själv känner jag att det är viktigt att gå med. Mycket för alla för-
domar som finns här i Sverige och i små städer. Men numera bor jag i ett
land där homosexualitet är förbjudet. Nu efterföljs säkert inte lagen alltid,
men att öppet visa det kan ge fängelse vilket är fruktansvärt.

I morse när jag vaknade öste regnet ner. Kändes som en sådan där dag då man inte orkar ta sig för något. Men eftersom vi bara har sju dagar kvar i Sverige så måste vi utnyttja varje minut. Så vi packade in oss i två bilar och åkte ner till byn, det vill säga Östersund. Vi strosade runt och jag mötte faktiskt några gamla kompisar som jag inte sett på massor med år. Det roliga är att vi fortfarande känner igen varandra, trots att det i vissa fall gått närmare tjugo år sedan vi sågs sist. Men vi kanske inte har åldrats så mycket, eller?

I morgon ska jag och de andra i familjen gå med i Pridetåget här i Östersund. Jag har många gånger tänkt att jag ska gå med i tåget i Stockholm, men har alltid varit bortrest då. Nu när jag har chansen att gå, och dessutom  i min gamla hemstad ska jag verkligen inte missa chansen. Detta Pridetåg som är ett samarrangemang med Storsjöyran som för fullt håller på att rusta upp för festival här i Östersund.

Jag tycker att det är ett bra sett att tala om att jag säger ja till kärlek och nej till fördomar. Känns extra viktigt i en liten stad som Östersund där säkert många tycker att det är jobbigt att prata öppet om sin sexuella läggning.

Med mig kommer både Emelie och Julia. Även min syster och hennes tre barn går med. Jag hoppas också att mamma och pappa följer med oss. Och jag hoppas också att det inte regnar.

Nu har vi bara sju dagar kvar i Sverige. Tiden har verkligen rusat iväg. Nästa torsdag flyger vi hem till Kuala Lumpur. Den femte augusti startar skolan. Julia kommer dessutom att byta skola, vilket säkert är både spännande och pirrigt för henne. Och på något sätt ska det bli skönt att komma hem till sitt eget. Har varit ganska jobbigt att bo i en kappsäck. Men jag kan inte nog många gånger säga hur glad jag är att jag har så underbara vänner och släktingar här hemma i Sverige. De har verkligen tagit väl hand om oss och deras gästfrihet har varit enorm. Tusen miljoner tack!

För det svåraste rent känslomässigt har varit att komma tillbaka till sitt hemland utan att ha en fast punkt, ett hem. Sedan har det också varit svårt att ta säga hej då till alla vänner som vi mött under denna sverigesemester. Det känns lite tungt att veta att det är ett helt år tills vi kommer att besöka Sverige igen. Pelle, min bloggkompis säger i en kommentar attt året kommer att swischa förbi. På något sätt hoppas jag det, för även om vi stormtrivs i Malaysia, så är det lång tid att vara borta från nära och kära.


Mamma och Julia


Jag, Julia och mamma fikar hos Monika Nordenström på hennes underbara
café som har allt. Monika är min släkting som startade Cirkus Kul & Bus, en
ungdomscirkus med eget tält här i Östersund. Den är lite mindre än
Norrköpings Ungdomscirkus, men riktigt charmig. Monika har slutat med
cirkus, men var nyfiken på att höra lite skvaller om allt och alla. Jag vet ju inte
längre så mycket heller, men hon blev väldigt ledsen när hon fick budet om
Anita Plambecks bortgång förra året. Hon, Anita och Barbro i Ludvika har i
många år stått varandra väldigt nära.



I morgon går jag Pridetåget här i Östersund

Har nu varit hemma hos mina föräldrar sedan i söndags kväll. Och det är skönt, riktigt skönt. Trots att vädret inte varit det bästa så kan jag verkligen koppla av här. Jag slappar, pratar och umgås med mina barn, syskonbarn, föräldrar och syskon vilket var väldigt länge sedan och då har man väldigt mycket att ta igen. Och det gör vi.

Igår åt vi surströmming och jag tror nästan att jag åt en hel burk för mig själv. Jag är nämligen en sådan där person som snålvattnet börjar rinna på när jag känner doften av denna delikatess. Eller egentligen börjar det rinna redan vid tanken av surströmming. Gott var det i alla fall, riktigt gott.

Idag har vi bara slappat i solskenet. Är det något som jag verkligen har längtat till under tiden i Kuala Lumpur så är det att få sitta på bryggan hemma hos mina föräldrar och insupa den friska härliga sommarluften som egentligen bara finns här i Jämtland. Det är något speciellt med den, jag vaknar till liv av den. Dock har jag inte badat ännu här, men lugn det ska jag självklart göra. Ett friskt dopp i Storsjön är ett måste för mig på sommaren. Kan också vara en skön tillbakablick när jag vandrar omkring hemma i Kuala Lumpur och svetten rinner ner för ryggen.


Mina föräldrars paradis på Frösön


Har dock inte badat ännu, men ska göra det snart..


Har även arbetat lite idag, och fått klart en artikel om dessa härliga
utlandssvenska ungdomar som så snällt ställt upp på en intervju.

Jag och Emelie har varit i Sverige i ungefär två veckor nu. Och för oss båda har det varit underbart, men ganska annorlunda. För det känns ju lite konstigt och märkligt att komma hem till sitt hemland och inte ha något hem. En känsla av att vi verkligen är på besök, trots att allt är så välbekant och så "hemma" för oss.

Nu har ju vi tur som har fått bo hos våra vänner och blivit minst lika omhändertagna som vi blir hemma i Kuala Lumpur. Tills i går har vi bott hemma hos Pernilla & Co. Vi har haft det så avkopplande och skönt och verkligen njutit av deras gästfrihet och framförallt deras underbara trädgård där framförallt jag suttit och slappat och slöat.

Under våra veckor i Norrköping har vi firat studenter, både Maria och Issa, som båda nu njuter av lite frihet innan de ska börja fundera på framtiden och vad den har att erbjuda. Vi har även träffat lite cirkusfolk, naturligtvis. Midsommarafton firade Emelie med grillfest hos kompisar och jag tog det lugnt hemma hos Pernilla och James med några vänner. Precis så som jag ville ha det, lugnt och kravlöst.

Just nu är vi i Stockholm och väntar in Pär och Julia som kommer till Sverige i morgon bitti. Ska bli så kul att vara samlade hela familjen. Jag har verkligen längtat efter Julia som jag tycker har fått gå ovanligt länge i skolan.

Nästa vecka blir det segling, och vi kan ju inte ha bättre tur med vädret. Jag ska verkligen njuta av det absolut bästa  Sverige kan erbjuda på sommaren, nämligen skärgården.

Efter seglingen blir det sommarturné med cirkusen. I år fraktas tält och cirkusartister till Västervik. Är riktigt spänd och förväntansfull över att få se årets föreställning. Har hört rykten om att den ska vara riktigt bra.

De sista veckorna bär det iväg till mina älskade hemtrakter. Då ska vi njuta av Frösön och Storsjön.


Nu är det Malaysiska landskapet utbytt och för några veckor njuter vi av
det bästa som finns, svensk sommar!

Vi har inte packat ännu, inte ens börjat. Och kanske är det tur att vi inte gjort det, för jag har förstått att vi måste ta med en hel del riktigt varma kläder. Mina vänner här i Kulala Lumpur som redan är hemma på semester i Sverige har meddelat att det är riktigt kallt, med andra ord så är det fleecetröja eller kanske till och med dunjacka som gäller. Så det är bara att börja leta fram de varma kläderna...men var är de???

Har precis kommit hem från TTDI, Taman Tun Dr Ismail, där det finns en underbar wet market med massor av kryddor, mat och blommor. Den här marknaden öppnar ganska tidigt på morgonen och stänger redan vid två, och det bästa är att vara där tidigt. Så jag åkte med Pär i morse och tog sedan en taxi hem. Med mig hade jag kryddor och roti canai. Roti har jag precis ätit nu, och har sparat lite till Emelie och Julia som älskar det.

Sedan blir det packning och kanske ett sista dopp i poolen. Bäst att passa på innan vi åker till kallare breddgrader...Taxichauffören som jag åkte hem med nu i morse undrade hur jag skulle klara kylan. Och då ljög jag dessutom och sa att det är kanske runt 20 grader, tyckte att det lät som om jag skulle till nordpolen annars...

Pär och Julia skjutsar oss till flygplatsen, men innan äter vi nog en god middag på någon trevlig restaurang. Jag ska ju vara borta från Julia och Pär i 16 dagar! Pär är jag van att vara borta ifrån, men Julia, jag kommer att dö av längtan....

Ja, då står jag snart på svensk mark igen, ska bli riktigt kul!



Det är väl så här ungefär som jag tänker mig den svenska sommaren!!???


Och en fin liten sommarbukett..


Stekt falukorv....


En riktigt god leverpastejmacka.....inte dumt...


med en stor kall mjölk.

Det är ganska märkligt vad vi människor vänjer oss lätt vi nya saker. Och vissa saker är väldigt lätta att vänja sig vid...

Som det här med Linda, vår underbara och kanonduktiga maid. Det låter väldigt lyxigt när jag säger att vi har maid, men det har de flesta här så egentligen är det inget konstigt med det. Och Linda har på något sätt blivit en del av oss och vårt hem.

I början var jag så otroligt obekväm med att ha henne här. Jag fick liksom dåligt samvete för att hon var hos oss och fixade med saker som jag lika gärna skulle kunna göra. Jag jobbar ju inte ens här!

Men nu har jag vant mig. Och skulle jag mot förmodan någon gång börja hjälpa Linda eller göra sakerna istället för henne, då blir hon ledsen. Eller så tror hon att vi kanske inte är nöjda med henne, hon vill ju absolut inte bli av med sitt jobbb.

Så det är bara att vänja sig vid denna lyx som jag faktiskt önskade att fler fick ha. Jag har många vänner hemma i Sverige som nästan stressar ihjäl sig för att hinna med allt och samtidigt så ska de ha ett välstädat och perfekt hem. En ekvation som jag själv också levde efter, men som jag är glad att jag fått ta en paus ifrån.

Nu vet jag att det inte fungerar i Sverige där allt är fruktansvärt dyrt, men jag vet att just detta är något som jag kommer att sakna väldigt mycket den dagen vi ska flytta hem till Sverige igen. Kanske är det många nu som undrar om jag fått storhetsvansinne eller blivit lite märkvärdig. Nej, jag är nog samma person som tidigare, bara mycket mycket lugnare och mycket mycket mer harmonisk.

Nu kan vi umgås på fritiden, vi behöver inte som tidigare i Sverige ägna varje helg åt att tvätta, skura toaletter eller byta sängkläder. Det har också blivit lättare att bjuda hem vänner, för det är alltid välstädat hemma och Linda hjälper mer än gärna till med mat, bak eller vad det nu är. Hon är en klippa som också bistår med att lära mig massor med nya maträtter, bakverk och bahasa malay som hon faktiskt kan efter så många år här i Malaysia.


I morgon åker vi  med Malaysian Airlines, direktflyg från
Kuala Lumpur till Stockholm Arlanda. Känns lite pirrigt:)
Vi åker ifrån värme och mycket annat....


för att njuta av Sverige....

Helgen har gått himla snabbt, på tok för snabbt. Nu börjar vi också närma oss hemresan till Sverige. Ja hemresa och hemresa, vi ska på semester till Sverige. Det känns lite konstigt att säga det, vi ska på semester till Sverige.

För det blir ju så. Vi har inget hem kvar i Sverige. Här är vårt hem, det är här vi har vårt liv just nu. Och jag tycker inte att det känns konstigt eller ens ledsamt längre. För jag har kommit att trivas i detta nya land så otroligt bra, att det faktiskt känns bra att säga; nu ska vi snart till Sverige på semester!

Och jag tror att det på ett sätt är bra att känna så. Annars skulle ju dessa år som vi kommer att tillbringa här i Kuala Lumpur kännas som en enda lång semester, och då skulle nog den semestern kännas som en enda lång och tråkig semester.

Men nu får ni absolut inte tro att jag vänt mitt kära hemland Sverige ryggen. Nejdå, Sverige är mitt "hem", min trygghet och mitt allt. Jag är oerhört stolt över att vara svensk och att komma från ett av världens absolut vackraste och bästa länder. Men det hindrar ju inte att man kan ha en liten affär på sidan om. Åtminstone inte i det här fallet.

Som sagt, på onsdag flyger jag och Emelie hem till Sverige. Och vi pratar just nu mest om falukorv, pytt i panna, svenskt godis, leverpastej, snabbmakaroner, kyligare luft, friskare luft, skärgården, vänner som vi kommer att träffa, folkdräkterna på midsommarafton, cirkusen, det kalla vattnet när man badar i Storsjön, bryggan hemma hos "momma" och "moffa" i valla, surströmming med alla flugor, vakna upp i segelbåten ute på någon ö, tunnbrödsrulle, glass på Halvars, strosa längs strömmen, stå ute i ett KALLT regn, få sätta på sig en kofta, slippa tänka på luftkonditioneringen, sitta ute långt in på småtimmarna och det fortfarande är ljust.....ja och mycket mycket mer.

För Sverige är ju fantastiskt! Så vi har bestämt oss för att semestra där i sommar!

Men tills dess är vi fortfarande kvar i vårt älskade Malaysia. Här lite bilder från går.


Igår åkte vi till ett område som heter Taman Alam Kuala Selangor, det
ligger ungefär en timmes bilresa från Kuala Lumpur. Hela nationalparken
etablerades 1987 av staten Selangor och området är ungefär 2,4 kvadrat
kilometer stort.


Vi gick en tur runt i parken och det var väldigt vackert med massor av olika
fågelsorter i alla dess färger. Själva skogsområdet eller djungelområdet som
man säger här är mer som mangroviträsk, fast ändå inte lika typiskt som det
vi varit i tidigare. Men vi gick ut mot havet också och där var naturen väldigt
typiskt som den ser ut mellan hav och djungel.


Här är bryggan ut mot havet. Det är väldigt häftig natur precis i skarven
mellan hav och djungel.


Här såg Julia och Pär några roliga fiskar i floden.


Här finns väldigt gott om fåglar bland annat massor av storkar, en av de
vanligaste här i området är Milky Stork.

Här i Malaysia är det också Robin Söderling feber. Igår fanns han med på flera förstasidor och alla pratar om denna härliga svensk som går fram som en ångvält i Paris. Så självklart kommer vi också att bänka oss framför TV:n för att heja på Sverige och Robin Söderling.

I går var det mycket som firades. Först och främst Sveriges Nationaldag, vilket vi egentligen inte firade mer än att vi konstaterade att det just var den 6 juni. Egentligen skulle vi ha firat på Svenska Ambassaden, men vi valde att vara hemma och slappa vid poolen.

Sedan var det två stora födelsedagar. Den ena var den som uppmärksammades mest i media här i Malaysia, nämligen "His Majesty`s Birthday. Kungen här i Malaysia har ett ganska gediget namn, Yang di-Pertuan Agong Tuanku Mizan Zainal Abidin, och vad jag har förstått så är han väldigt populär här i landet. Själv tycker jag nog också att han verkar vara en ganska avspänd kunglighet med flera bra egenskaper, The people´s King som han här kallas.

Han är en väldigt duktig ryttare och inom ridsporten välkänd internationellt, och precis som vår kung är han oerhört sportintresserad och besöker gärna internationella tävlingar för att på plats heja på sina landsmän. Och det jag har sett i media så verkar han också ganska avspänd i sin stil, inte så pompös som man kan tänka sig en kunglighet i denna del av världen.

Den andra som firade födelsedag i går var Keith, en Nya Zeeländare som bor i vårt condo. Hans dotter Cassi är kompis med Julia. I går kväll hade han ett stort kalas på en restaurang här i närheten, Sould Out, i Desa Sri Hartamas. Vi var där och det var en skön och avslappnad tillställning med flera av våra grannar med också nya bekantskaper från när och fjärran.

Och som vanligt här i Malaysia så bjöds det på en buffé som heter duga och öl, vin och drinkar i massor. Vi fick också se en typisk traditionell dansuppvisning från Nya Zeeland som några vänner till Kieth visade.

Och jag träffade också ett gäng tjejer från USA, Nya Zeeland, Korea och Australien som med jämna mellanrum brukar gå på Karaoki, så direkt efter semestern ska jag självklart med på det. Precis som Koreaner älskar jag karaoki.


Kieth, en härlig 50 åring!


Här lite mer utsmyckad tillsammans med fru och dotter.


Födelsedagstårtan var både vacker och mycket god. Kieth smeknamn är
Lofty som ni ser. Och han blåste ut alla femtio ljus i ett enda blås!


Och alla vi andra satt vid små bord och hade riktigt trevligt.


Ett gäng glada brudar som alla bor i vårt condo.


Vi förbereder sång för födelsedagsbarnet.

Idag får vi se hur mycket vi orkar. Hade tänkt att vi skulle klättra i berg  i Tabur Hill (Bukit Melawati). Men vi får se, än så länge är det bara jag som är vaken. Ganska vanligt härhemma!

I går kom faktiskt tårarna, jag fick till och med en sådan där jätteklump i halsen. Flera gånger tänkte jag att  "nu börjar jag snart gråta högt". Men jag var inte ledsen, nej, jag var så glad och så himla stolt.

För vi var på Emelies Moving-On Ceremony, och det var högtidligt och så enormt överväldigande. Nästa år börjar hon på high school, och att fira att man går vidare är tydligen väldigt stort på dessa internationella skolor. Och det blev en cermoni som heter duga måste jag säga.

Alla föräldrar samlades först i teatern där vi fick se ett bildspel över året som gått. Det var massor av roliga bilder från vardagen i skolan men även från alla resor de gör och alla idrottstävlingar som de deltar i.
Under hela tiden spelade de superbra musik, och stämningen var verkligen på topp bland alla kameraprydda och stolta föräldrar.

När bildspelet var klart var det dags för alla studenter att vandra in i teatern två och två, och det var då mina tårar kom. Jag blev helt överväldigad av hela situationen, för allt var så häftigt.

Jag kunde liksom inte låta bli att tänka på vilken otrolig skola detta är. Och vad lyckliga alla dessa ungdomar måste vara som får denna chans. Alla kom in två och två och det häftigaste av allt är att det är ungdomar från världens alla hörn, cirka femtio olika nationaliteter.

Efter hela denna cermoni med diplomutdelning och tal var det dags för mat. Inne i matsalen hade det dukats upp ett  "smörgåsbord" med massor av mat från hela världen. Själv hade jag bidragit med lax, köttbullar och en svensk potatissallad. Där fanns allt från sushi till indiska potatispajer, och för att inte tala om alla desserter.

Senare på kvällen var det fest för alla ungdomarna på ett hotell mitt inne i Kuala Lumpur. Under tiden Emelie roade sig passade jag, Pär och Julia på att äta en riktigt god middag och sedan njuta av en timmes fotmassage och en halvtimmes massage för nacke och skuldror. Jag somnade faktiskt under tiden:)

Så nu har Emelie ett välförtjänt sommarlov. Jag måste också få skryta lite, för Emelie fick tre utmärkelser, två i math (brås inte på mig), och ett i global issues. Och idag blir det bara slappa vid poolen och inte göra något.


Här är alla studenter på väg in för att sätta sig på scenen. En otrolig
blandning med ungdomar från hela världen. Fotot är lite mörkt, men
det var också väldigt dåligt med ljus, så ni får hålla till godo.


Här sitter alla på plats. Det var verkligen välordnat, alla i bokstavsordning.


Här höll Middle School Principal Michael Callan tal till eleverna. Han är så
cool och höll ett jätteroligt tal och redovisade en egenhändig undersökning
han gjort bland dessa elever. Han hade frågat om favoritmat, musik, idoler
och vad de ville bli plus en massa andra frågor och hans utvärdering av
detta var väldigt rolig!


Här är Emelie framme och hämtar diplom.


Här ser ni coolaste killen. Dagen till ära klädd i kilt, Kevin Davidson
från Skottland, givetvis! Emelie ser ni till vänster.


Och här ser ni den mest eleganta killen, Fredrico Ferrari, italienare,
vad annars? För dagen klädd i Armani från topp till tå:) Fredrico ska trist
nog flytta hem till Italien igen, efter ett antal år här i Kuala Lumpur.


Kenza och Emelie. Kenza är fransyska och Emelies kompis. Båda började
ungefär samtidigt på ISKL. Kenza hade då bott ett antal år i Athen. Det hör
mer till vanligheten att barnen och ungdomarna har flyttat runt en hel del
i världen, än som vi kommit direkt från Sverige. I sitt tal berättade rektorn
att vissa av de här ungdomarna pratar fyra-fem språk flytande.


Här är Emelie på väg till ett skönt sommarlov...

Idag är det sista dagen i skolan för Emelie, sedan väntar ett långt och härligt sommarlov. Så nu sitter jag och väntar på att Pär ska hämta upp mig, för att sedan åka till ISKL på skolavslutning och betygsutdelning. Vi kommer att ha med oss lite svensk mat också, köttbullar, lax och en potatissallad med äpple och rädisor mm. Och jag garanterar att det inte kommer att vara någon brist på mat där, för alla brukar ta med sig massor. Och sedan är det bara att gå runt och äta det man tycker bäst om, japaner, koreaner och kineser brukar verkligen slå på stort och deras mat brukar jag gilla.

Senare ikväll blir det fest inne på ett hotell här i Kuala Lumpur. Så i eftermiddag åker skoluniformen av och festblåsan på.

I morgon är det tjugo år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Denna fruktansvärda händelse som skakade och fortfarande skakar så många runt om i världen.

Under den tiden det hände hade vi vänner från Kina på besök i Sverige. Det var två stycken unga forskarstudenter som var på samma institution som Pär på KTH. Och jag kommer ihåg att vi diskuterade händelserna väldigt mycket. En av kineserna hade varit här en längre period och kunde faktiskt lite svenska, och var också med i en del nyhetssändningar. Han har aldrig återvänt till Kina, utan stannade kvar i Sverige och bor fortfarande kvar. Den andra återvände till Kina, och jag har många gånger undrat hur han har det.

Vi var bland annat uppe i Åre och åkte kabinbanan, och de hade aldrig varit på en liknande plats. Det var mitt i sommaren och landskapet såg verkligen inbjudande ut tyckte de, så de sprang iväg som bergsgetter och vi stod kvar och undrade vart de tog vägen. De var verkligen spontana.

Och jag tycker att man kan ägna morgondagen till eftertanke. Fundera över vad som är viktigt för oss människor här på jorden. Jag vet i alla fall vad jag tycker är viktigt, att verkligen värna om demokratin, och att vi människor får tycka och uttrycka våra åsikter fritt utan att bli bestraffade, att vi har en fri debatt, och att alla våra medier  är fria utan censur. 

Och man kan ju börja med att gå och rösta. Själv har vi poströstat, en självklarhet  tycker jag.


Bilden till höger som visades i all världens media, en bild vi aldrig glömmer.
Bild tagen från aftonbladet.se

I går kväll var vi på avskedsmiddag för Jeanette. Åtminstone så ser det ut som om Jeanette och hennes familj lämnar Kuala Lumpur efter sommaren, om inget annat händer. Jag hoppas på det senare.

Jeanette och min vänskap här i Kuala Lumpur har ju inte varat så länge, men på något sätt känns det som om jag alltid har känt henne. Vi har under mina månader här kommit fram till att vi har flertalet gemensamma vänner från vår tid i Uppsala. Och Jeanette är  en sådan person som man lätt tar till sig, alltid glad, delar med sig av sin erfarenhet och har alltid tid att skicka ett uppmuntrande sms eller mejl.
Så igår kväll var vi ett gäng som träffades på Restaurang La Suisse som ligger på Plaza Damansara, ett ställe jag aldrig tidigare varit till. Maten var god och sällskapet mycket trevligt. Det trista var att det var två till som ska flytta hem till Sverige, bland annat Tanja som jag också tycker väldigt mycket om. Men som tur är så har jag min ramsa i huvudet: "Vi säger aldrig "hej då" vi säger "på återseende!"

Det är lite kämpigt när man flyttar så här som vi har gjort. Det är många nya möten med människor både från Sverige och från andra delar av världen. Man träffas, man ger otroligt mycket av sig själv, och så kan tankar komma upp som att: "jag kanske aldrig kommer att träffa den här människan igen". Och jag hoppas verkligen inte att detta kommer att ändra mitt sätt att vara när jag träffar nya människor, att jag på något sätt kommer att bli för ytlig eller rädd för att skaffa nya vänner. För det är ju i möten med nya bekantskaper som man går vidare i livet, man får nya impulser och det viktigaste av allt är att man lär sig oerhört mycket.


Vår underbara Jeanette som här håller ett litet tal till oss andra.


Karin och Anki som fixade middagen höll också tal.


Maten var riktigt god och samtalen var många...


Cilla med orange sjal kommer att flytta hem till Sverige efter årsskiftet.
Också trist, baksidan med det här livet..


Elisabeth, Jeanette och Linda

Måste också visa lite bilder som jag glömt att visa er. De är ifrån helgens lilla upptäcktsfärd:


Vi hade för länge sedan bestämt att vi skulle gå denna gata (se gul skylt),
och nu i helgen blev det äntligen av. Själva området heter Chow kit, och vi
startade någonstans vid Jalan Raja Muda Abdul Aziz och vandrade ner till
Merdeka torget. Och just den här gatan är så spännande för det verkligen
känns att man är i Malaysia. Man snuddar även vid Little India, så det vimlar
av fantastiska tygaffärer och skräddare där man kan få sina kreationer uppsydda.


Jag älskar marknader, vilket det finns väldigt gott om här. Bland det första
vi hittade var denna otroligt stora marknad. Det tog aldrig slut, små gångar
hit och dit. Massor av mat, kryddor och kläder. Och massor av folk.


Emelie och Julia tyckte att det var lite otäckt att gå runt här. Vi blir ju ganska
ofta väldigt uttittade, och det gillar inte dessa två. Men de fick stå ut med det,
för som sagt, det var en fröjd att gå runt, trots den något fräna lukten.


Det är rena julafton att gå runt och titta på alla frukter och alla
grönsaker. Och kryddorna är så många att man inte kan namnet på hälften.


Väl ute på gatan igen möttes vi av åtskilliga moppeverkstäder. Asien är ju
känd för alla sina mopeder. Här några glada mekaniker.


En vanlig syn. Dessa trånga gränder och alla dessa fallfärdiga och skitiga
hus som blandas med allt det som är supermodernt.


Massor av butiker och en väldigt kul gata.

Malayerna älskar mat, och framförallt gillar de "street food". Överallt ser du dessa matstånd eller mycket enkla restauranger som serverar nasi lemak, pisang goreng, char koay teow, steemboat, rooti canai eller bara fried rice. Och mycket är väldigt gott och otroligt billigt.

Men är det säkert att äta den här maten?

Ja, det är vad som diskuteras här i Malaysia just nu. Jag och min familj har ätit på allt från dessa enkla matstånd till några av de finare restaurangerna, men aldrig blivit dåliga i magen. Men kanske har vi haft tur, för det har visat sig att hygienen har sina brister.

Man behöver visserligen licens och tillstånd för att sälja mat på gatan. Men att de sedan behöver utbildning och information om grundläggande mathygien har väldigt få hört talas om här. På många ställen har man tillagningsplatsen bara någon meter ifrån soporna.

Consumers International, har genom rundfrågning och undersökningar i två stycken ganska stora områden här i Kuala Lumpur, Klang Valley och Muar, Johor,  kommit fram till att 30 % av de utfrågade hade mått illa efter att de ätit street food. Och nu kommer man att ställa krav på regeringen och dess hälsoansvariga vilket är välkommet.

Men jag kommer nog fortsätta att äta det jag tycker är gott, och man får gå lite på känn när man väljer och vrakar bland alla dessa fantastiska matställen och "hål i väggen" som finns här i Malaysia. Och som sagt, många som varit här och hälsat på oss skrattar när jag tar fram min lilla flaska och tvättar mina händer.



En mycket vanlig syn i Malaysia, food courts eller foodstall där det finns flera
olika typer av restauranger, men med gemensamma sittplatser. Dessa kan
variera lite i standard, några är väldigt enkla medan några..


är nya och väldigt moderna och fräscha. Den här typen av matställen är
oerhört populära här och faktum är att jag gillar dem också.


Här i Bukit Bintang trängs restaurangerna, och på kvällarna är det fullt med
hungriga Malayer men även väldigt mycket turister.


Matmarknader finns det gott om och där säljer man naturligtvis street food.


Här säljer man steemboat, ett slags fondue. Du doppar fisk, kyckling,
grönsaker mm i en buljong som är kryddad efter tycke och smak. Gott.

I lördags kväll tog vi hissen upp och hamnade på taket på en 35 våningar hög skrapa. Däruppe, med en fanatstisk utsikt, bjöds vi på champagne och tilltugg. Själva taket på skyloungen var oerhört vacker med små dammar och blomsterarrangemang. På något sätt kändes det som om jag hade hamnat mitt i en filminspelning, allt var så vackert och kändes så lyxigt.

Men det var dock ingen filminspelning, det var två svenska killar som tagit sin IB examen från Mont Kiara International School, och hade genom  sina föräldrar bjudit till stort Graduation Party. Vi åt thaimat, drack drinkar och minglade runt och jag kan säga att det var en härlig stämning med massor av trevliga människor.

I går hjälpte Pär Julia att göra ett typiskt svenskt hus i papp. Julia skulle ta med sig det på skolan idag, och det blev så himla bra. Ni vet, rött med vita knutar. Kommer säkerligen att se annorlunda ut än de hus som kineserna och koreanerna har med sig.

Nu är det inte lång tid tills jag och Emelie åker hem till Sverige på semester. Nästa onsdag, den 10 juni åker vi, och det ska bli spännande. Den 26 juni kommer Pär och Julia efter.

Den här veckan är ganska fullspäckad. Det är många som kommer att lämna Kuala Lumpur och därför är det också en hel del avsked som ska tas. Vilket jag inte alls tycker om, jag blir alltid så ledsen.

På torsdag är det fest på Emelies skola hela dagen. Betyg ska delas ut och därefter ska vi äta mat från världens alla hörn. Själv har jag inte riktigt bestämt vad jag ska ta med mig. På kvällen har två snälla föräldrar genom kontakter fixat en fest på ett hotell inne i KL. Ska bli riktigt kul. Sedan har Emelie ett välförtjänt sommarlov! Mycket har hänt de sista månaderna , så nu får hon lite tid till eftertanke och vila.

Tänkte att ni kunde få se lite bilder från International School of Kuala Lumpur där Emelie går och där Julia börjar efter sommaruppehållet. Skolorna här skiljer sig ganska mycket från Sverige, och det häftigaste är alla faciliteter. Eftersom klimatet tillåter, så är också skolorna ganska öppna. Men självklart har klassrummen luftkonditionering.

Ja, just det. För idag springer de Stockholm Marathon, ett helveteslopp på 42 195 meter, i vackra Stockholm. Jag skulle själv aldrig för mitt liv orka springa så långt. Jag skulle nog få andnöd redan vid starten.

Däremot älskar jag att titta och heja. Det är en enorm folkfest och det är just det som jag tycker är så härligt. Och hejar, det gör jag. Jag hejar på allt och alla, och brukar oftast inte ha någon röst kvar på kvällen.

Och idag håller jag tummarna för Lotta som springer sitt andra marathon. Och jag tror det kommer att gå super bra för henne, hon verkar ha laddat rejält och hon kommer säkerligen att sänka tiden från förra året. Spring på Lotta!

Sedan så håller jag ju självklart tummarna för pappa. Min käre far som springer jämt. I år springer han sitt fjortonde Stockholm Marathon. Men han har definitivt inte bara sprungit marathon i Stockholm. Nej, denne 72:åring åker världen runt och springer marathon. Så det har blivit några lopp genom åren. Och nästa år kanske han springer Kuala Lumpur marathon. Det vore ju skitkul:)

Själva ska vi ta det riktigt lugnt i helgen. Åker kanske på någon lite kortare utflykt i närheten. I kväll ska vi på studentfest. Det är Anna vår Swea ordförande vars son Carl har tagit sin IB examen. Nu väntar Japan och Tokyo på honom, dit åker han efter sommaren för att plugga. Det här blir vår första studentfest i Kuala Lumpur.

Här kommer lite bilder från veckan som gått.


I torsdags morse hade jag coffemorning hemma hos mig. Ett riktigt trevligt
sätt att träffas på. Även på skolorna har man med jämna mellanrum coffe-
morning, och tanken är att jag ska bli lite mer aktiv där nästa termin.


Senare på kvällen var vi på Elegant Inn, en dim sum restaurang i Hong Kong stil.
Tyvärr blev det ingen dim sum, men en supergod trerätters måltid. Detta var lite
för att fira att jag och Pär hade vår bröllopsdag den 25 maj.


Ja, här är han, min kära make sedan många många år. Gamla som gatan
och uråldriga är vi, tycker åtminstone Emelie och Julia...


Men det är tur att vi föräldrar inte alltid säger vad vi tycker...


om de små liven:)


Och Emelie som suttit och pluggat så ögonen blöder och dessutom fått
kliva upp mitt i natten (06.00) hela terminen ser verkligen fram emot ett
långt och skönt lov med sovmorgon, rejäl sovmorgon...

Jag försöker hänga med så mycket som möjligt av vad som händer här i Malaysia. Och faktum är att det är ganska lätt för oss icke malayer att läsa tidningar, se på TV och lyssna på radio. Här är nämligen det officiella nyhetsspråket engelska. Och till och med premiärministern håller sina tal på engelska. Själva prenumererar vi på tidningen New Straits Time, som jag också har länkat på denna sida. Den är i och för sig cencurerad, som all annan media här i Malaysia, och dessutom är det partiorgan för UMNO, det största partiet här, men är ändå en ganska hyffsat bra tidning med mycket sport och politik. Även en hel del kändisskvaller om man nu är intresserad av det.

Och vad är det som tidningarna skriver mycket om just nu.

Jo, som vanligt handlar väldigt mycket om att komma tillrätta med mutor och korruption. The Malaysian Anti-Corruption Commission (MACC) jobbar för högtryck med att utreda politikers heder och samvete. Och det är ju bra, men frågan är hur pass djupt rotad korruptionen är och hur vida man egentligen vill ha en förändring.

En annan sak som det skrivits mycket om är de landsförvisade kommunisterna som efter Malaysias självständighet 1957 förvisades till en by i Thailand. De försökte med alla medel ta makten efteråt och har gjort sig skyldiga till massmord och kränkt ett helt folk och land. Dessa kommunister är nu till åren kommen och vill en sista gång besöka sitt gamla hemland Malaysia. Men här säger man nej, det går inte att förlåta eller glömma vad de gjort mot Malaysia och de männsikor de mördat.

En annan sak som jag tidigare också har tagit upp är den malaysiska polisen. De har fått mycket kritik för att de inte behandlar de olika raserna lika och att de är på tok för mycket respektingivande. Så nu gör de allt för att visa sig från sin allra bästa sida. Som i helgen när vi var i Melaka så möttes vi av ett helt gäng poliser som på en restaurang dansade och sjöng. Och det visade sig att de var riktigt duktiga på karaoki.

Nu har jag precis kommit upp från träningen. Och min i vanliga fall så morgonpigga Julia sover fortfarande. Ska väcka henne och höra om hon fortfarande vill åka in till Bukit Bintang för lite shopping. I går eftermiddag hade jag och Julia en mor och dottereftermiddag. Julia tog manikyr och pedikyr och jag wasch and blow. Då får man håret tvättat och sedan en lååång massage i huvudet och axlar/nacke. Sedan blåser de det till en frisyr som man oftast får bortse ifrån. Det är själva massagen man är ute efter, det är grymt avkopplande.


Här är min frisör som tvättade och masserade mitt stackars huvud. Han är
så glad och lättsam, vilket många är här. Men han var ledsen över att han
inte kan få samma blonda färg som jag har på håret. Jag försökte trösta och
säga att det är ju jättesnyggt, lite morot sådär, och orange är ju helt rätt nu.


Och Julia hon njöt också. Här får hon både pedikyr och manikyr. Hon blev
extra glad för det blev blommor på både tår och tummar. Och hon fick också
massage, det får man nästan alltid här när man går på salong. Ja, ni förstår
vilka vanor dessa barn lägger sig till med...

Helgen har varit fullspäckad med roliga händelser. I lördags var vi på Svenska Ambassaden, där det var skolavslutning för Svenska skolan. Hos oss är det enbart Julia som går på Svenska skolan en dag i veckan. Och det tycker vi är ett bra sätt att underhålla svenska språket. Julia kommer att gå även nästa år, men sedan får hon sköta svenskundervisningen via nätet på Sofia distans.

Men som sagt, ingen av barnen slutar på sina vanliga skolor ännu, utan de har ett par veckor kvar. De som går på amerikanska skolor slutar omkring den 4 juni, medan de som går på brittiska slutar först i juli. Så just nu är det och har varit massor av plugg. I går satt Emelie med ett projektarbete i stort sätt hela dagen.

Efter skolavslutningen åkte vi till Melaka som ligger cirka 2 timmar från Kuala Lumpur. En ganska stor stad egentligen, men vi höll till i China Town där vi shoppade lite kläder och skor. Vi var även på fotmassage, vilket vi brukar unna oss med jämna mellanrum. Men det stället vi var på i Melaka var lite roligt. En ganska stor lokal som låg i utkanten av Jonkers Street, men som var väldigt tom på personal. Så när vi alla fyra kom dit och ville ha en timmes fotmassage blev det full rulle och de fick ringa efter ytterligare personal. Så vi fick lugnt vänta på att fyra stycken massörer skulle dyka upp. Och det gjorde de efter en halvtimme och sedan somnade i alla fall jag under massagen.

I går kom det hem sex stycken härliga och pratglada 15 och 16-åringar till oss. Och vi satt och pratade om hur det är att bo utomlands och vara ung. Alla hade väldigt förnuftiga och genomtänkta tankar om hur livet är för dem och vilka möjligheter de har för framtiden. Detta ska bli ett reportage som ska in i bland annat Snofida, den skandinaviska tidningen här i Kuala Lumpur.

Här kommer lite bilder från den svenska skolavslutningen här i Kuala Lumpur:


Här på bilden syns svenska prästen Katarina Bäckelin, och
Svenska skolans ordförande Anki Cederkvist. Anki fyllde även
år den här dagen, så vi sjöng lite extra för denna otroligt drifiga
tjej som är en klippa för oss i svensklägret. Anki är även kassör
i Swea. Och är det något man vill fråga om så kan hon det mesta.


Här är Julias grupp med lärarna Linda och Magnus som slutar nu. Magnus
flyttar hem till Sverige och Linda bor kvar men ska börja plugga. Ni ser Julia
längst till vänster i den blommiga klänningen.


Här är Julias grupp igen och ni ser alla Julia längst till vänster. Här sjunger de Per Gessles "Här kommer alla
känslorna på en och samma gång".

Och självklart så sjöng vi även "Den blomstertid nu kommer" och "Idas sommarvisa". Så ni förstår att det var många känslor och många tårar som kom. Kändes lite som att vara hemma i Sverige.

I natt har jag inte sovit. Jag har haft en sådan där natt när man ligger och vrider och vänder på sig, och utkämpar en kamp mot klockan. Huvudvärken slog också till någon gång på småtimmarna och sedan var det totalkört. Så när alla gått iväg till skola och jobb så gick jag faktiskt helt utan dåligt samvete tillbaka till sängen, och sov ända till kvart i tolv. Faktiskt ganska ovanligt för mig, som egentligen är väldigt morgonpigg och ännu inte brukar ha några som hellst sömnproblem. Jag är  känd för att kunna somna var som hellst när som hellst.

I går kväll hade vi den sista bokklubben för säsongen. Vi satt ute vid Lottas pool och som vanligt var det väldigt trevligt. Lotta som tappert satt med oss i någon timme med feber, gick efter ett tag upp och la sig och vi andra satt kvar en stund till.

Eftersom det är en del som flyttar nu till sommaren så kom naturligtvis samtalen in på det. Flyttfirmor, magasinering och hur det i största allmänhet känns att ta avsked och bryta upp. Jag kan själv känna att jag har svårt med alla dessa avsked. Även om vi som bor här inte har känt varandra jättelänge, så får man en slags närhet till varandra som jag tror beror på att vi har så otroligt mycket gemensamt. Och när man sedan ska säga hej då och kanske aldrig mer träffas, ja, då får jag en klump i halsen. Det blir så vemodigt.  

I kväll ska Emelie på fest på sin skola. Festen ska vara på en golfklubb en bit ifrån skolan, och jag tror att hon tycker att det ska bli väldigt kul.

I morgon är det svensk skolavslutning på svenska ambassaden. Det ska bli väldigt roligt och spännande. För vår del blir det första gången, och jag lovar att ta bilder och visa sedan.


Nästa vecka har Julia ledigt från skolan. Då ska vi mysa och ha det riktigt
skönt. Det är kul för henne också att Klara bor i samma condo, då kan de
bada och leka vid poolen hur mycket de vill.


Här Klara och Julia som faktiskt är väl värda en riktigt skön vecka utan
skola. Sova länge, ta det lugnt, bada, sola och leka. Blir också lite trist
för Klara efter sommaren då Julia byter skola till ISKL. Men de får leka
och vara kompisar hemma i stället.


På lördag efter ambassaden tänkte vi ta en tur till Melaka. Har varit där två
gånger tidigare. Men har fått för oss att det ska vara fint att gå runt på kvällen
bland alla mysiga butiker i China Town. Här är när mina föräldrar var med,
mamma, jag och Julia poserar vid torget.

I går kväll tog Pär och jag en tur till Brickfields, ett indiskt område som ligger intill KL Central här i Kuala Lumpur. Egentligen skulle vi till posten och hämta ett paket, och passade då på att vandra runt i detta fantastiska område.

Själva namnet Brickfields kommer av att man tidigare hade stor tillverkning av tegelstenar just här. Och enligt vad jag läst så ska dessa stenar ha haft en väldigt hög kvalité.

Idag brukar man också säga att detta är Kuala Lumpurs andra Little India, ett  finns ju inne i city nära Chinatown. Och det mesta i Brickfields är väldigt ruffigt, skitigt och fallfärdigt. Men blickar du upp mot KL Central så möts du av supermoderna lyxiga condominiums. Men området har sin charm tycker jag. Och om du ska handla frukt och kryddor så finns det inget bättre ställe än just Brickfield. Här är frukten så fräsch och utbudet är stort.

Vi satte vi oss på en restaurang av den absolut enklaste klassen. Ett hål i väggen med lite olika udda bord och stolar. Eftersom Pär inte hade gjort annat än ätit hela dagen (var på kurs) så var det egentligen bara jag som var hungrig. Jag gick fram och pekade på lite olika saker, och när fatet sedan landade på bordet var det en jättemängd med godsaker. Vi orkade inte äta upp, men eftersom hela kalaset inklusive två stora ice lemon tea endast kostade 6 RM (ca 13 kr) så tycket vi inte att det på något sätt inte tärde särskilt mycket på ekonomin.

Efter det tog i vi en liten promenad, bland annat gick vi Jalan Berhala där det ligger flera religösa byggnader. Det finns både buddistiska, hinduiska och kinesiska tempel. Men även katolska och Ordodox-lutheranska byggnader. Och alla ligger sida vid sida vilket gör att miljön känns extra spännande och annorlunda.

Men som sagt, jag skulle aldrig för mitt liv gå ensam på kvällen i detta område. Brickfield är känt för att vara väldigt kriminellt och prostitution är också en vanlig syn när det börjar skymma. Men på dagtid rekommenderar jag verkligen ett besök här, otroligt historiskt och intressant ställe.

Idag ska jag på min malaykurs och senare på kvällen ska jag hem till Lotta på sista bokklubben för säsongen.


Utkanten av Brickfields