Ishockey i Malaysia???
När man som familj flyttar från Gävle, där hockey är heligt, till det tropiska Malaysia med en hockeyfanatiker till son, hur tänker man då? Ja, det var säkerligen dessa frågor som många av familjen Molins hockeyvänner ställde innan de satte sig på flyget till Kuala Lumpur för att stanna här i ett antal år. För här i Kuala Lumpur skulle det väl knappast gå att underhålla denna sport som är så stor för oss. Men här i Malaysia?
Men se, här finns det faktiskt en hockeyrink, där Hampus tränar och vad jag också förstått är en av storstjärnorna. Men det är klart, kommer man från Gävle med Brynäs som stolthet, så har man det i blodet.
Hittade faktiskt en länk till ett reportage om Hampus som jag vill visa er. Det var inne i Arbetarbladet i Gävle nu i maj. Länken ser ni längst ner. Gå in och läs, jag tycker det är ett mycket fascinerande reportage om hur den sport man minst trodde skulle gå att utöva här, faktiskt finns. Hampus går annars på Mont Kiara International School, och är i samma grupp som Julia på Svenska skolan.
För vår del har det varit betydligt svårare att hitta cirkus, som vi trodde var lätt som en plätt. Jag menar asiater är ju gudar i akrobatik. Men ibland är det inte som man tror.
Jag har precis kommit upp från träningen. Och nu ska jag gå ner och simma några längder och få lite sol. I eftermiddag skjutsar jag Julia till hennes sista svenska lektion för denna termin.
http://arbetarbladet.se/sport/1.1047876
Resan till Sverige bokad!
Även här i Kuala Lumpur är det en hektisk men rolig tid just nu. Det är slutspurten i skolan och många har redan börjat räkna ner dagarna tills dess de åker hem till sina hemländer. Vi har nu också bokat våra hemresor. Jag och Emelie flyger till Sverige den 10 juni och Pär och Julia kommer efter den 27 juni. Så nu är det bara att räkna ner.Nu på fredag har Emelie fest på sin skola. Och på lördag är det skolavslutning på Svenska Ambassaden för Svenska skolan. I morgon har Julia sin sista lektion på Svenska skolan, men dessvärre går hon i en brittisk skola, och slutar inte där förrän i slutet på juli, men vi låter henne sluta innan. Emelie slutar den 4 juni. Tiden mellan den 4 och den 10 juni ska vi bara slappa och ha det skönt. Kanske, kanske en liten resa sista helgen innan vi åker till Sverige. Vi får se.
Just nu dånar det Magnus Uggla ur mina högtalare och jag tänker oerhört mycket på Sverige och på att få komma hem och träffa släkt och vänner. När vi kommer hem var det åtta månader sedan vi flyttade.
Och ni därhemma gör ju att jag längtar ännu mer. Idag fick jag bilder från Maria, och i förra veckan skickade Marie ett helt gäng bilder. Anna har också skickat bilder. Och vad föreställer då dessa bilder? Jo, det jag älskar mest här i världen....nämligen Norrköpings Ungdomscirkus!
Det känns lite märkligt att veta att alla därhemma har firat denna underbara förening som i år fyller 30 år, utan att vi varit med. Det roliga är att i lördags hörde Marcus också av sig, och ingen av oss var med under jubileet, han i Turkiet och jag här i Malaysia. Men vad jag ser på bilderna så var det ett hejdundrande kalas som avslutades med en fest med inbjudna cirkusar från övriga Sverige och Lettland.
Kom precis hem från en lunch med Marie Molin. Marie har jag nämnt tidigare, hon har bott här i snart två år, och jag hittade hennes blogg innan vi flyttade hit. Jag hade den då som startsida och varje morgon läste jag om deras liv här i KL. Efter ett tag började vi mejla till varandra och jag kan lugnt säga att hon hjälpt mig massor med tips och idéer, inför vår flytt hit. Även nu brukar jag ringa henne med frågor om allt mellan himmel och jord. Vi delar också på Linda, vår underbara maid. Lunchen var god, och vi satt och pratade i flera timmar, vilket luncherna här ofta tar.
Sedan läste jag lite kommentarer och såga att två nya hade dykt upp. Den ena är min gamla vapendragare Britt. Som alltid var en klippa på cirkusen när jag storslaget ordnade det ena eventet efter det andra. Hon tittade alltid först på mig med ilskna ögon, men som alltid så fixade hon allt som om hon inte gjort annat än jobbat med dessa arrangemang.
Den andra kommentaren var från Susanne. Jag fick lov att skratta en stund. Jag vet inte hur många år sedan det var vi sågs, denna sprudlande Sundsvallstjej som jag träffade för typ sådär 30 år sedan i Brighton. Vi umgicks en hel del i Stockholm, men kom sedan ifrån varandra. Men nu verkar det som om vi kommer att återuppta kontakten. Härligt!
Lägger ut lite, (blir inte så många för det tar en himla tid att ladda ner), bilder så att ni också kan se:
Först ett jättecoolt foto på Agnes och Angelica. Vet inte vad de gör, men
det ser så härligt ut när de svävar iväg. Dessa två är lindansare och jag längtar
tills jag får se deras nummer i sommar.
Foto: Maria Sandvall
Frida som i år har ett rött tyg, passar bra till hennes gula dräkt.
Foto: Gertrud Nilsson
Elin de Jong med sitt rep, härliga lilla unge, vi längtar efter dig!
Foto: Simon De Jong
Alfred och Kalle med sina diabolos.
Foto: Gertrud Nilsson
Lovisa och Ullis i sitt partärnummer.
Hoppas att jag får se det i sommar.
Foto: Gertrud Nilsson
Grattis NUC - den roligaste 30 åringen jag känner!
Foto: Simon de Jong
Måndag
I lördags var vi hemma hos en arbetskamrat till Pär och hans familj. De bor i Ampang, ett område där bland annat Emelies skola ligger. Familjen är från Indien, men har bott här i Kuala Lumpur i snart sju år. Acha, som frun i huset heter, hade gjort en fantastisk middag till oss. En indisk buffé med massor av godsaker. Och jag åt så att jag knappt kunde andas efteråt. Och det där med att andas, vissa av rätterna var så starka att det bokstavligen brann i munnen. Och ändå berättade de att de hade gjort maten lite mildare för vår skull.
Vi satt och pratade länge om allt möjligt och nyfiken som jag är så kom vi in på hur dessa två härliga människor hade träffats. Deras första träff var som i så många andra fall i Indien arrangerat av föräldrarna. Båda är från fina familjer i det högre kastet och då är det en självklarhet att man väljer från samma kast. Och båda två konstaterade att det för deras del var en lyckträff, för de gillade varandra från allra första stund. Och det kan jag skriva under på, för båda är fantastiska människor och båda är ganska lika när det gäller humor och värderingar i största allmänhet. Vi fick se deras bilder från bröllopet, en färgsprakande upplevelse. Hela festen höll på i tre dagar och Ascha bytte sari ett antal gånger, och i alla var det äkta guldtråd och otroligt färgglada. Hennes händer och fötter var hennamålade och armarna full av armband.
I går kväll var vi på bio. Det är ett stort nöja att gå på bio här i Kuala Lumpur. Om man väljer Gold Class vill säga. Vi var på Star Trek, som faktiskt var helt ok. I början var den lite rörig, men tog sig i mitten och i slutet. Och att gå på gold class bio här i KL inkluderar en del risker om man tillhör den sömniga typen. För det är lätt att gosa in sig i täcket och somna. Det var precis vad Emelie gjorde igår. Vi fick väcka henne när filmen var slut, helt yrvaken.
Men titta på bilderna så förstår ni vad jag menar:
Så här ser det ut i loungen när man kommer in. Här sitter man och väntar,
tar något att dricka eller bara slappar tills dess att man kan gå in i biosalongen...
som ser ut så här. Varje fåtölj som är mjuk och skön har en kudde och ett
täcke. Fåtöljen kan du ställa in precis som du vill ha den. Liggande,
sittande, fötterna uppe eller nere. Vid varje bord finns en röd knapp som
du kan trycka på om du vill beställa mer dricka eller tilltugg. I biljett-priset
som är ungefär som en vanlig biobiljett hemma i Sverige så ingår dryck.
Men du kan beställa både mat och snacks och gosa in dig ordentligt medan
du tittar på favoritfilmen. Precis som hemma i TV soffan...
Vi satt och pratade länge om allt möjligt och nyfiken som jag är så kom vi in på hur dessa två härliga människor hade träffats. Deras första träff var som i så många andra fall i Indien arrangerat av föräldrarna. Båda är från fina familjer i det högre kastet och då är det en självklarhet att man väljer från samma kast. Och båda två konstaterade att det för deras del var en lyckträff, för de gillade varandra från allra första stund. Och det kan jag skriva under på, för båda är fantastiska människor och båda är ganska lika när det gäller humor och värderingar i största allmänhet. Vi fick se deras bilder från bröllopet, en färgsprakande upplevelse. Hela festen höll på i tre dagar och Ascha bytte sari ett antal gånger, och i alla var det äkta guldtråd och otroligt färgglada. Hennes händer och fötter var hennamålade och armarna full av armband.
I går kväll var vi på bio. Det är ett stort nöja att gå på bio här i Kuala Lumpur. Om man väljer Gold Class vill säga. Vi var på Star Trek, som faktiskt var helt ok. I början var den lite rörig, men tog sig i mitten och i slutet. Och att gå på gold class bio här i KL inkluderar en del risker om man tillhör den sömniga typen. För det är lätt att gosa in sig i täcket och somna. Det var precis vad Emelie gjorde igår. Vi fick väcka henne när filmen var slut, helt yrvaken.
Men titta på bilderna så förstår ni vad jag menar:
Så här ser det ut i loungen när man kommer in. Här sitter man och väntar,
tar något att dricka eller bara slappar tills dess att man kan gå in i biosalongen...
som ser ut så här. Varje fåtölj som är mjuk och skön har en kudde och ett
täcke. Fåtöljen kan du ställa in precis som du vill ha den. Liggande,
sittande, fötterna uppe eller nere. Vid varje bord finns en röd knapp som
du kan trycka på om du vill beställa mer dricka eller tilltugg. I biljett-priset
som är ungefär som en vanlig biobiljett hemma i Sverige så ingår dryck.
Men du kan beställa både mat och snacks och gosa in dig ordentligt medan
du tittar på favoritfilmen. Precis som hemma i TV soffan...
Elegant Inn - Hong Kong Cuisine
I morse vaknade jag och kände mig väldigt hängig. Näsan kliar och ögonen rinner. Vet inte om det är allergi eller förkylning, men jag tog det säkra före det osäkra och avbokade min träning. Jag blir riktigt ledsen, för just nu går det riktigt bra. Men risken är att allt blir värre om jag tränar med förkylning i kroppen. Men jag var inte för sjuk för att vara med på Sweas sista lunch innan sommaruppehållet. Och jag är så otroligt glad att jag var med, för maten var något så fantastiskt god. Följande stod på menyn:
Special fried rice
Shrimp dumplings (Ha Gau)
Shanghainese dumplings with vinegar sauce (Siu Long Bau)
Steamed pork buns (Char Siu Bau)
Pork and shrimp dumplings with fish roe (Siu Mai)
Spinach and beef dumplings Chinese vegetables (Gai Lan)
Dessert: Egg tarts
Elegant Inn är en dim-sum restaurang av den bättre klassen. Dim-Sum, betyder "punkt-hjärtan", små upplevelser som berör hjärtat och är ordagrant översatt från Kanonesiska. Det är små goda "bakelser" - ångkokta eller stekta klimpar eller knyten och fyllda bullar. Innehållet kan vara grönsaker, kött eller skaldjur. Portionerna är i tuggstorlek och serveras i små mängder, banligtvis tre-fyra stycken på varje tallrik.
Och jag kan säga att det är en verklig smakupplevelse. De är så goda att jag skulle kunna leva på det eller åtminstone äta det väldigt ofta. I början när vi flyttade hit var jag lite tveksam just för att jag tyckte att det inte såg gott ut. Men Pär, som älskar Dim-Sum och Dumplings, fick mig att pröva. Sedan dess kan jag säga att jag är fast. Och restaurangen idag hade nog de godaste jag hittills ätit.
Jag har nämt tidigare i min blogg att kinesmaten här är långt ifrån den kinesmat som vi är vana vid i Sverige. Den kinamaten är väldigt västerländsk och tillrättalaggd. Det är inte ens likt på något sätt. Och jag måste nog säga att jag föredrar den "riktiga" som serveras på restaurangerna här. Och framförallt dim-sum är min stora passion tillsammans med sushi och indisk mat. (Som inte heller är som hemma på restaurangerna)
Appropå indiskt. I morgon kväll är vi bjuden på middag till Pärs arbetskompis Ravi och hans familj. De är från Indien och har lovat att göra riktig traditionell indisk mat. Ja, som ni märker går det ingen nöd på oss. Vi äter massor.
Vi fick ett get rum där vi kunde sitta och njta för oss själva. I mitten det
traditionella runda bordsdelen som man kan snurra och som jag i dag
fick redan på att man i asien kallar för "lazy Susie".
Maria, här i mitten med blå tröja, hade ordnat denna lunch. Innan hon och
hennes familj kom hit till Kuala Lumpur för två år sedan hade hon bott i
Hong Kong i närmare 20 år. Hon kunde det mesta om den mat vi åt, och
här berättar hon med stor inlevelse för oss andra om vad vi ska få njuta av.
Maria är för övrigt styrelsekompis med mig i Swea, det är Jeanette också
som sitter bredvid. Jeanette och jag har ju en del gemensamma vänner
från Sverige. Det trista är att Jeanette kanske flyttar till sommaren. Och det
var fler på denna lunch som påpekade att det kanske var deras sista i KL.
Det är sorgligt med alla avsked tycker jag, men en del av livet som expat.
Så här ser de små läckerheterna ut. Små upplevelser med olika fyllningar.
Till detta dricker man naturligtvis genomgående te, i vårt fall var det Jasmine.
Höjdskräck
När vi var här i Kuala Lumpur i april förra året för att titta på bland annat boende var jag för det mesta skräckslagen. Inte för att jag blev rädd för Kuala Lumpur eller tyckte att det var särskilt otäckt, nej, det var för att nästan alla lägenheter som vi tittade på låg högt upp i luften. En del av dem hade en terass eller balkong som bara hade ett räcke, och då blev jag mer än skräckslagen. Jag stod alltid flera meter ifrån, medan Pär hängde sig ut och ropade att utsikten var magnifik.När man har höjdskräck så skiter man fullständigt i magnifika utsikter. Det får man nöja sig med att se på bild. Självklart förstår jag tjusningen i att vara högt uppe och blicka ut över härligheten, men det är inte roligt när man får tvångstankar, benen skakar, illamåendet kommer och man nästan har hjärtklappning. Det finns ingen vackert och underbart i det.
Nu blev det ju så att Pär åkte tillbaka till Kuala Lumpur för att slutgiltigt välja lägenhet åt oss. Och nu sitter jag här i en skrapa på 27:e våningen med den där vackra utsikten. Men vi har ingen terass eller balkong att falla ner från. Vi har en totalt säker inglasad del där det inte finns någon risk att jag ska ramla ut. Men jag har lyckats hitta ett annat sätt att hålla min höjdrädsla aktiv. Jag har börjat drömma, både på dagen och natten. Hemska drömmar, och jag vrålar rakt ut.
Nästan varje dag ploppar det upp en tanke i mitt huvud att jag ramlar ut genom något fönster, rakt ner, pang! Men jag hinner stoppa tanken innan jag nuddar marken, för jag vrålar lite för mig själv och styr in tanken på något annat. Hela min familj har vid flertalet tillfällen hoppat till och undrat om jag blivit tokig på något sätt när jag skriker till. Ni undrar nog säkert också.
Jag har ju tidigare skrivit om alla de saker som jag missat på grund av min höjdskräck. Inga Canapy Walk i djungeln, jag fick sitta och blunda och hålla för ögonen när jag åkte linbana över till Sentosa Island i Singapore och när vi varit på Langkawi har jag inte kunnat åka linbanan. För att inte tala om alla gånger vi varit på skidsemster och jag får sitta och blunda ändå tills vi är framme och jag bara kan hoppa ner från liften. Jag är handikappad helt enkelt.
Nu säger ju många att man kan bota höjdskräck med kognitiv beteendeterapi. Men jag tror inte att det hjälper på mig, för jag blir precis skakis bara jag pratar höjder. Just nu sitter jag bara och tänker på att jag snart ska hoppa. Och till saken hör att Linda, vår älskade maid just nu håller på att putsa våra fönster. Hon är inte klok, hon hänger sig ut från en stege och verkar inte alls bry sig. Och jag tror att hon blir väldigt irriterad på mig som hela tiden smyger fram och påpekar att hon måste "take care". Det ser inte så lite hemskt ut.
Men på det stora hela går det riktigt bra att bo så här högt. Jag känner inte av att jag är högt uppe, det är bara i tanken. Nästan alla andra hus runt omkring är lika höga så det blir någon slags utjämning. Jag försöker också intala mig om att vi här uppe har färre moskitos, färre kackelackor och en underbar utsikt. Och att bo i Kuala Lumpur och ha höjdskräck är en utmaning nästan varje dag. Här bygger man nämligen på höjden, och numera har skyskrapor blivit vardag för mig. Men mina drömmar och mina tankar på att hoppa blir bara starkare och starkare. Kanske dags att åtgärda.
Väldigt mörk bild, men här står då Linda och putsar fönster. Hon skrattar
åt mig när jag pringer runt henne och ber henne ta det lugnt. Hellre skitiga
fönster än att hon ska ramla ut. Usch kan knappt tänka tanken. Första gången
Linda var hemma här så gick vi runt och tittade på alla fönster, och utanför
finns en liten avsats på några decimeter, och där tyckte hon att hon kanske
kunde stå och putsa utasidan. Aldrig över min döda kropp tyckte jag. Nu
känns det bättre för precis nu gick hon in i köket och ska laga middag. Där
står hon stadigt långt ifrån fönstren.
Dagvild
Jag har märkt att jag den sista tiden har dålig koll på datum. Självklart vet jag ju på ett ungefär vad det är för dag, och tittar jag efter så brukar det gå bra. Men lite virrig är jag allt. Och på ett sätt kanske det är skönt.Men ibland blir det bara för tokigt. Som igår när jag skrev i bloggen att det är avslutning nu på söndag i Svenska skolan. Det är ju för sjutton inte nu på söndag utan nästa söndag, alltså den 23 maj. Ha överseende med mig, snälla. För det är inte lätt att vara hemmafru.
Men idag vet jag att det är onsdagen den 13 maj och snart ska jag gå ner och träna. Något som idag tar emot lite, för jag känner mig väldigt trött. Fast å andra sidan vet jag att direkt efteråt känner jag mig väldigt nöjd och allt känns bara bra.
Ska även leta reda på lite bilder som jag ska ta med till min tränare. Bilder på snö...För de har aldrig sett snö, och är väldigt nyfikna. Jo, det är klart att de sett snö på TV och på bild, men aldrig i verkligheten. Och det är ju bara bilder som jag visar också. Men de ville så gärna att jag skulle ta med mig lite bilder på den svenska vintern.
Ibland brukar de fråga mig hur varmt det är på sommaren i Sverige. Det är lite svårt att svara på den frågan brukar jag säga. För det kan variera mellan 10 grader upp till 30 grader. Då skakar de på huvudet och undrar om jag sagt fel. Inte kan det väl skilja så mycket från vecka till vecka under samma årstid. Jo, svarar jag, det kan skilja så mycket från dag till dag.
Nu var jag väldigt svensk, märkte ni det. För du vet att du är svensk när du pratar väder.
Jag vet att ni därhemma vill glömma snön nu när våren har kommit. Men jag
ska leta reda på bilder med snö. Längtar faktiskt efter snö, det här året blev
det ingen skidåkning och ingen snö. Väldigt trist. Här är jag, Emelie och Julia
uppe i Åre under VM 2007.
Som kontrast till bilden ovan måste jag bara visa er denna underbara bild
som jag fick skickad till mig igår. Patrik, Emelie, Pär, Julia, Emma och Frida
badar i ett vattenfall i djungelområdet Taman Negara.
Hemlängtan
Lugn, lugn, rubriken kanske skrämmer er just nu. Jag har inte någon större hemlängtan, mer än att det ska bli riktigt kul att åka hem i sommar och träffa många av er. Jag längtar också till att få lite kyla. Ja, nu förstår jag att ni kanske blir lite sura därhemma, men för mig skulle 25 grader kännas riktigt behagligt och kanske en aning kyligt just nu.
Men jag har funderat mycket på det här med hemlängtan den sista tiden. Som jag tidigare berättat så har jag nyligen läst Lennart Hagerfors bok "Längta Hem", en imponerande bok om att växa ur barndomens fångenskap och se världen på gott och ont. Hans föräldrar var under 1900-talets första decennier missionärer i Kongo. På den här tiden fanns varken internet eller andra tekniska moderniteter. Man var helt enkelt långt ifrån sitt hemland på alla plan.
I går åt jag lunch med Anna, Sweas ordförande här i Kuala Lumpur, och det är alltid lika roligt att sitta ett par timmar med henne och prata. Vi kom in på detta med hemlängtan också. Hon har genom sitt ordförandeskap kommit i kontakt med svenska kvinnor runt om i världen, och hört deras berättelser om när de lämnade Sverige.
I går när vi satt där och pratade fick vi båda faktiskt tårara i ögonen. Vi tänkte då på alla de svenska kvinnor som flyttade för många många år sedan till ett nytt land. Kanske gifte de sig med en man från landet, fick barn och har sedan dess bott där. Hur går deras tankar när de idag tänker på sitt gamla hemland långt borta i en annan värld? Barnen kanske inte längre pratar svenska, mannen kanske aldrig gjort det. Och när de får sin hemlängtan så måste den vara outhärdlig. Är man 80 år och inte har så många kopplingar kvar till Sverige, så är det heller inte lätt att bara återvända.
Jag kan heller inte låta bli att tänka på alla de som invandrat till Sverige. Alla de som flytt från sitt hemland till något helt nytt och främmande. Jag tror faktiskt att det sitter väldigt många runt om i Sverige och tänker på sitt gamla land med alla minnen som följt med i bagaget. Och så har de dessutom kommit till ett land där väldigt många inte ens vill ha invandrare till grannar och kanske än mindre till sin vän.
Jag vet att vår situation här i Kuala Lumpur på inga sätt går att jämföra med de som flytt från politisk förföljelse eller om hopp att finna jobb, lycka och ett mer drägligt liv än de levde i sitt hemland. Jag har det bra här, lever gott och behöver inte bekymra mig för något egentligen. Och mitt hemland finns kvar, jag är svensk, jag tillhör de trygga i världen.
En stor skillnad mellan Sverige och Malaysia är att vi i Sverige inte är lika nyfiken på alla de som är annorlunda hemma i Sverige. Nu är jag kanske hård, men det är så jag upplevt det. Här i Malaysia frågar nästan alla var jag kommer ifrån. De skiner upp när jag säger att jag kommer från Sverige, det kalla landet. Sedan blir jag bombarderad med frågor om mitt hemland. Hur är det där? Ser alla lika blonda ut som mig? Har alla blå ögon? Är det alltid kallt? Vad jobbade du med där? Vad äter ni i Sverige? Hur ser husen ut där? Är du gift? Vad gör du här i Malaysia? Har du barn? Är ni också en före detta brittisk koloni? Vilka styr i Sverige? Är det ett bra land att leva i?
Ja, de är otroligt intresserade. Och det känns så bra och så välkomnande. För alltid på slutet frågar de hur jag trivs här i landet. De önskar mig en trevlig tid här i deras land. En del kanske till och med lämnar sitt visitkort om jag skulle vilja något senare. Ja, de får mig helt enkelt att trivas ännu bättre här. Så skulle man ju önska att vi alla svenskar också var. Jag tror faktiskt att vi skulle kunna dra en enorm nytta av varandra. Och för att inte tala om hur mycket rikare vi skulle bli.
Min tränare på gymmet är från Bangladesh. Han är grym. Duktig och mycket trevlig. Snygg är han också med sina stora bruna ögon och sitt lockiga hår. Och kroppen, ja man kan säga att den är helt ok.
Han brukar ofta mitt under min träning, där jag står på löpbandet och svetten rinner som i duschen, ansiktet är knallrött och jag känner mig hur ful som hellst, utbrista "Eva, your eys, I can´t stop looking at them, so blue! You are beautiful!"
Och nu vill jag att ni ska veta att detta inte är något matcho uttryck eller att han på något sätt är ute efter mig eller min kropp. Nej, här i Malaysia kan både jag och Pär stå i kassan på affären och kvinnan med huvudbonad eller mannen nästan lyriskt säger "Du är så vacker, så vacker!, Och din man, han är också så vacker! Kan jag inte få ta ett kort på er"
Alla våra gäster har nog någon gång varit med om att vi blivit stoppade allihopa på gatan och någon har frågat om de får ta ett kort på oss, gärna tillsammans med sig själv. De blir liksom helt till sig av oss som ser så exotiska och annorlunda ut. Och det är ärlig, spontan och underbar nyfikenhet. För oftast kommer frågorna sedan.
Hemlängtan kan ha så otroligt många olika skepnader. Och jag tror, att när den slår till så där fruktansvärt hårt är när man vet att man kanske inte har något hemland att återvända till. Eller när alla kopplingar försvunnit.. Så länge allt finns kvar och man vet att man ska återvända så är inte heller hemlängtan så svår. Åtminstone inte för mig.
Men jag märker att jag gråter något förskräckligt så fort jag ser en svensk flagga, eller bilder från Sverige. Eller när jag får kommentarer på bloggen eller hälsningar på mejlen från alla er därhemma. Konstigt, för jag har ju inte bott borta mer än ett halvår, men allt blir så starkt här. Och nu på söndag ska vi på skolavslutning.
Jo, det är Svenska Skolan här i Kuala Lumpur, som har skolavslutning på Svenska Ambassaden. Julia ska naturligtvis vara med, och hennes grupp ska sjunga Per Gessles "Nu kommer alla känslorna..." och jag kan väl redan nu säga att för min del kom alla känslorna när jag lyssnade på låten på Youtube. Jag har länkat längst ner. Jag såg nästan bara flaggorna och alla blonda svenska ungdomar. Hörde knappt vad han sjöng....
Och Matilda, vi längtar jättemycket efter dig också. Vi ska kramas massor när vi ses i sommar!
Här får ni också (med tanke på hemlängtan) en bild på mina ungdomar därhemma: 
Olana som i dagarna uppträder på Tyska Torget i Norrköping. Utan att jag
fått krama om dem innan...buh,uuuuu..
Och till sist Per Gessle, som kommer att sjungas på Svenska Ambassaden här i Kuala Lumpur nu på söndag för alla dessa svenska barn som går i skolan långt borta från sitt hemland Sverige. Många av barnen har kanske bara bott i Sverige ett fåtal år. Men som sagt, en gång svensk alltid svensk!
http://www.youtube.com/watch?v=EV695wSPFcI
Majbrasa på stranden
I torsdags kväll var vi ett ganska stort "svenskgäng" som samlades på flygplatsen för att ta oss till Langkawi där vi skulle fira Valborg. För vår familj var det extra roligt eftersom det också innebar en hel del nya bekantskaper med mer rutinerade Kuala Lumpur bor.
På Langawi bodde vi på Frangipani Resort & Spa, som visade sig vara ganska stort. Jag, Pär och Julia hade en beachvilla medan Emelie bodde tillsammans med Sandra och ett helt gäng andra ungdomar i ett annat tvåvåningshus med mindre rum. Och där tror jag inte att det blev särskilt mycket sömn. Sista natten berättade Emelie att hon inte sov just någonting. Bra förberedelse inför matteprovet idag...
Vi hade i alla fall en otroligt trevlig helg med god mat och dryck, men även en uppskattad tur i Mangoveträsket som avslutades med middag på en restaurang med fantastisk god thailändsk mat.
Men en sak som inte var så bra var vädret. Den enda dagen som jag solade var i fredags, så särskilt mycket brunare blev jag ju inte. Och vi som hade bokat sent flyg hem till KL, trodde ju i alla fall innan att vi skulle få en hel soldag även i går. Men det regnade och blåste som bara den, vore det inte för den varma temperaturen skulle man kunnat tro att man var hemma i Sverige en sådan där riktig hemsk höstdag.
Idag har vi haft redaktionsmöte för snofida här hemma hos mig. Och just nu känner jag att jag kanske tagit på mig lite för mycket. Har hela tiden tänkt att jag inte har någon panik med de reportage jag ska göra, för de ska ju in först i septembernumret. Men så kom jag på att jag måste vara färdig med allt mitt innan jag och Emelie åker till Sverige, det vill säga före 10 juni. Så det är väl bara att börja skriva.
Här kommer lite bilder från Langkawi. Vill ni läsa mer om ön, så har jag ett tidigare inlägg därifrån också.
Lite barbilder ifrån Langkawi. Här första kvällen efter en middag på en
restaurang ganska nära där vi bodde.
Svenska grabbar på stranden utanför vår resort. 
Och här är svenska brudarna Frida, Maria och Julia.
1:a maj, alltså på fredagen så hade vi fördrinken vid stranden innan vi åkte
vidare till en underbar restaurang där man bokstavligt hade fötterna rakt ner
i den underbara sanden. 
Som sagt, det var som att sitta i ett paradis. Eftersom vi var ganska många,
cirka 40 personer, så vick vi dela upp oss på tre bord. 
Och självklart så hade vi en majbrasa också.
På lördagen kom det första regnet. Då är det inte mycket annat att göra, än
att ta skydd och som Pär här läsa en bra bok.
På lördagseftermiddagen åkte vi båt i mangroviträsket. För oss var det
andra gången, men det gjorde inte så mycket för det är en fantastisk tur.
Vi var uppdelade på fyra båtar och vi fick se massor av örnar, fladdermöss
och naturligvis apor. Denna gång höll sig Varanerna borta.
Och det är otroligt vackert att åka runt på floderna. Här är ett sund där det
ligger ett flertal segelbåtar. Många lägger till här för att det är väldigt skyddat,
men vår guid berättade också att en del segelbåtar legat här i flera år. Tydligen
är det långseglare som valt att helt enkelt bara lämna sin båt efter en jorden-
runtsegling. Det blir för dyrt för att frakta hem den, och segla hem kanske ingen vill.
Lite synd på så många fina skutor.
Vi åt på en restaurang mitt i mangroviträsket. Båten skjutsade dit oss och
väl inne på restaurangen var det uppdukat för hela gänget. Maten var
riktigt god, thailändskt. Efter att vi ätit klart fick vi gå genom träsket på
en lång bro, riktigt häftigt faktiskt. Här har Emelie, Victor, Cicci och Anna
lite roligt innan maten kom in.
Här är bordet med de lite yngre ungdomarna, Fredrik, Hjalle, Maria, Julia,
Saga och Frida som också hade riktigt roligt.
Sista kvällen i baren, alla trötta men kämpar på ändå.
Drinkarnas afton... som ni ser hade vi det väldigt roligt och uppfriskande!
Money Money Money...
Malaysia är numera ett i mångt och mycket ett supermodernt land. Inne i KLCC (Kulala Lumpur City Center) trängs Petronas Twin Tower med åtskilliga skyskrapor och moderna, för att inte säga lyxiga, shoppingcentrum. Det finns gott om restauranger och man känner att man är i ett land där utvecklingen de senaste åren gått oerhört snabbt. Och hur är då prisbilden här i Malaysia? Eftersom vår familj inte längre tänker i svenska kronor och ören utan i MYR, Malaysiska ringgit, så börjar jag med den dagsaktuella kursen, 1 MYR = 2.27 SEK.
Och jag vill börja med att säga att det är mina ord och mina åsikter om prisnivån nedan, och allt baseras på mitt och min familjs liv som västerlänningar med västerländsk standard här i Malaysia. Lokalbefolkningen här tycker inte alls som mig, utan tycker att det är normala till ibland ganska dyra priser. Därför är det ibland ganska svårt och väldigt jobbigt att se dessa otroligt stora skillnader som finns här, och som vi inte är vana vid hemma i Sverige. En genomsnittslön ligger på cirka 1 500 MYR, vilket inte är särskilt mycket. Så många har, trots att vi tycker mycket är otroligt billigt, fullt sjå att få allt att gå ihop. Mina lokala vänner tycker till exempel att bensinen är väldigt dyr, 2 MYR per liter. Så ni förstår att vi har olika utgångslägen och olika bakgrund.
När vi precis flyttat hit för snart ett halvår sedan så tyckte jag att det mesta var väldigt, för att inte säga snuskigt billigt. Det var nästan så att det kändes som att vinna högsta vinsten när notan kom in efter ett restaurangbesök. Och i början när jag åkte mycket taxi tyckte jag att även det var ruskigt billigt.
Och hela tiden jämförde jag med Sverige och räknade om vad allt skulle ha kostat hemma. Och då kan man ju egentligen inte bli annat än nöjd. För här i Malaysia är väldigt mycket väldigt billigt.
Men för att det ska bli billigt så ska man naturligtvis handla inhemska varor. Allt annat är svindyrt. Här i Malaysia försöker man verkligen uppmuntra alla till att handla de egna varorna, och belöningen är då att priserna är långt, långt under allt importerat. Men utbudet är stort, och varorna är många, så du måste ha huvudet med när du är i butiken.
När vi går och handlar mat så är vi numera väldigt uppmärksamma på vad vi stoppar ner i korgen. När det gäller juice, så kan det skilja upp till 20 MYR mellan de olika märkena. De inhemska betalar du kanske 4-5 MYR för, medan en importerad juice kan kosta upp till 25-30 MYR. Och detta gäller all importerad mat. Den är väldigt dyr här. Ta till exempel ost, en liten bit som kanske räcker två dagar kan du få betala 30-40 MYR för.
Så vi försöker handla inhemska varor i så stor utsträckning som möjligt. Men självklart är det vissa saker som vi inte kan vara utan, och då handlar vi förstås de dyrare varorna. För vår del är det bland annat ost, youghurt och flingor, ett måste.
Och detta gäller naturligtvis alla andra produkter också. Allt inhemskt och från närliggande länder är väldigt billigt. Men allt importerat är svindyrt. Det gäller nästan allt, från mat till bilar. Vissa bilmärken är betydligt dyrare än hemma i Sverige.
När det gäller priser så är det också beroende på var du handlar och var du går på restaurang. Alla områden där det bor många expats är det oftast väldigt dyra affärer och restauranger. Inte dyrt i jämförelse med Sverige, men dyrt för att vara i Malaysia. Vår närmaste butik är en typisk expats affär med varor från hela världen och med stora variationer när det gäller priserna. Du kan köpa allt, koreanskt, japanskt, amerikanskt, europeiskt, ja kort sagt allt från italienska delikatesser till Wasa knäckebröd om du är beredd att betala för det. Och det är man ju som västerlänning ibland. Men skulle du enbart handla västerländsk mat, ja då har du helt plötsligt en matkostnad som är betydligt högre än du hade i Sverige.
Åker du en bit utanför, till de stora shoppingcentrum som lokalbefolkningen handlar på, ja då kan du fylla frys och kylskåp till ett otroligt lågt pris. Här kan du verkligen botanisera bland grönsaker, frukt, kött, fisk och kyckling. Och alla råvaror har faktiskt väldigt bra kvalité och är billiga för oss. När det gäller non halal (icke muslimskt) så finns det också i alla matbutiker. Men då är det avgränsat , du betalar och varorna förpackas direkt.
När det gäller restauranger, så är det ett otroligt utbud. Och eftersom Malaysia är så otroligt mångkulturellt så är det naturligtvis en fröjd att gå på restaurang och prova på mat från alla möjliga håll i världen. När det gäller priserna så kan du välja och vraka själv allt efter vad din plånbok är villig att lämna ifrån sig för dagen. Du kan äta en god malaysisk lunch som oftast är en buffé för cirka 8 MYR. Och då är det både gott och väldigt vällagad mat. Men du kan också välja någon internationell restaurang i något trendigt område och betala 40 MYR för en pastarätt. Allt efter vad du vill, önskar och har råd med. När Anderssons var här åt vi lunch i Melaka, vi var 8 personer och notan slutatde på cirka 40 MYR! Och jag vill än en gång påpeka att den godaste maten har jag nästan alltid ätit på de billigaste hål i väggen restaurangerna.
Många gånger är det billigare att gå ut och äta än att laga hemma. Och de flesta här äter väldigt mycket ute på restaurang, även lokalbefolkningen. Vi också, säkert två till tre gånger per vecka. Enkelt, billigt och väldigt trevligt.
All service är väldigt billigt i Malaysia. Här kan det röra sig om allt från att tvätta bilen som kostar cirka 10-15 MYR till att gå till frissan som kostar från 10 MYR och uppåt beroende på vilken frisörsalong du väljer. Att ha hemhjälp, eller så kallad maid, är också förhållandevis billigt, vilket då innebär att också väldigt många har det här. Med andra ord blir man väldigt bortskämd, eftersom man inte behöver göra så mycket själv. Kanske är det skamligt att säga så, men här är det naturligt och ingen reagerar på att man gör livet ganska behagligt för sig själv och sin familj.
Kläder och skor är också väldigt billigt här. Naturligtvis är det samma pris på märkeskläder som överallt annars i världen. Men köper du det som är tillverkat i denna del av världen så är det väldigt låga priser. Skor och väskor är nog det som är mest prisvärt, så för den som gillar det, är det rena rama julafton. Och kläderna är rätt ok, skorna också. Du kan också handla väldigt mycket kopior här. Men där varierar priserna också. China Town som är väldigt kul att gå runt i är, om jag får tycka, en turistfälla. Går du bara över gatan och in på något av varuhusen eller butikerna så köper du samma varor som i China Town, fast betydligt billigare. Och shopping, finns det så otroligt mycket av här, att det säkert tar flera år för att få ett grepp om hur mycket. Man kan gå runt i ett shoppingcentrum en hel dag, och då har man ändå inte hunnit med hela. Ja, de är riktigt stora, en del med hela nöjesfält inbyggt bland butikerna. Helt otroligt!
Att flyga inrikes är också väldigt billigt. Och det tackar ju vi för, som under våra år här vill upptäcka så mycket som möjligt. I kväll flyger vi bland annat till Langkawi hela familjen, och med Air Asia kostar det cirka 1 000 MYR för alla oss fyra.
Så för att göra en sammanfattning så vill jag nog påstå att det går att leva väldigt billigt i Malaysia. Sedan är det upp till en själv var man vill lägga sina pengar och hur mycket man vill lägga. Men att det är billigt för oss som är vana priserna hemma i Sverige och i Europa, råder det inget tvivel om.
Nu ska jag börja packa ihop det jag ska ha med till Langkawi. Vid 16.00 kommer taxin och hämtar oss och vid 18.50 går flyget till Langkawi. Ska bli skönt att komma dit igen, denna underbara ö med de härliga stränderna. Självklart får ni en rapport efter helgen, det lovar jag.
Så med detta, ännu en gång på tok för långa inlägg ,vill jag önska Er alla en härlig Valborg!
Lite bilder från coffemorning i morse!
I morse var jag på Coffemorning, ett kul sätt att starta dagen på.
Lite mörkt, men så blir det ofta när jag fotar.
Två starka kvinnor. Hon i grönt (och det vackra halsbandet) flyttade hit från
Wien ungefär samtidigt som vår familj. Hon har jobbat inom UD och
bott i Wien i 25 år. När det gäller henne har jag fått äta upp alla fördomar
som jag hade om vackra, välklädda och vältaliga äldre kvinnor, hon är fantastisk!
Kunnig, spontan, humor, sprallig, rolig, fräck, ja allt positivt som ni kan tänka
er. När hon gick i pension från UD, så bestämde hon sig för att helt sonika
flytta till Kuala Lumpur, nu bor hon här, singel och som nybliven pensionär
vet jag att hon njuter av varje minut i livet! Underbart!
Hon i den mer spräckliga blusen kom hit för en månad sedan och hon är
också singel och flyttade hit med ett eget koncept. Hon driver 15 SPA
anläggningar här i Malaysia. Friska tag säger jag!
Jag hade massor av fördomar innan jag kom hit, och det mesta har jag
fått äta upp flera gånger om. Och det har varit en nyttig läxa för en med
så många egentillverkade synpunkter som jag alltid haft.
Hyllning till en TV man
I går fick jag en kommentar som jag blev oerhört glad över att läsa, nu menar jag absolut inte att jag inte blir glad över alla mina kommentarer, det blir jag, så fortsätt skriva kommentarer. Det värmer extra när man befinner sig så långt borta, jag både gråter och skrattar när jag läser hälsningar från alla Er Sverige. Under mina tio år som aktiv inom cirkusen i Norrköping har jag haft en hel del kontakter med media. Och jag måste säga att jag inte egentligen har något att klaga på, de flesta har varit väldigt intresserade och skrivit mycket bra saker om Norrköpings stolthet, ungdomscirkusen.
Men det finns en TV personlighet i Östergötland som är lite utöver det vanliga. Han är som en virvelvind som sveper in med kamerastativ, mikrofoner, väskor och hela sin spjuveraktiga positiva kroppshållning. Och alltid med ett leende på läpparna. Allt han tar tag i blir till guldkorn.
Och det var när jag läste hans kommentar igår kväll, Malaysisk tid, som jag ropade på alla andra i denna gamla cirkusfamilj, att de måste komma och läsa. Och vi blev alla riktigt glada för hans skull.
För är det någon som är värd en medalj så är det verkligen TV mannen Janne Berglund, som år efter år, vecka efter vecka, dag efter dag, rest runt hela Östergötland och gjort fantastiska reportage om allt från chokladmässor till musiktävlingar. Han har träffat gamla, medelålders och ungdomar och satt ord och bild på deras liv och livsverk. Och vi som tittare har fått en upplevelse och en guidad tur runt det landskap som vi lever och bor i.
Janne, stort grattis! Du är värd alla medlajer du kan få! Jag önskar att jag fick vara med när du fick den, då skulle jag tagit ifrån utdelaren mikrofonen (om det nu fanns någon) och pratat superlativer så att de fick slita micken ifrån mig. Du är bäst! Och jag skickar ett mejl. Nu är du väl så arg för att jag skriver så här på min blogg, men det struntar jag blankt i.
Och du gav mig ett ämne som jag skriver om i morgon. Hur ser prisbilden ut här i Malaysia?
Det är så här jag är van att se dig, när du på ett naturligt, ödmjukt och positivt
sätt försöker få oss att se det du ser. Och du, här i Malaysia finns massor
att dokumentera!!!!!
Tekniken var inte på min sida idag
I morse när jag vaknade hade vi strömavbrott. Som tur var så var det mycket enkelt, och efter bara en halvtimme så hade jag ström igen. Sedan när jag satte mig framför datorn så fungerade inte internet. Jag tänkte först att det kanske är tillfälligt, men efter ett par timmar så ringde jag till vår support som kom hit. Det visade sig att vårt lösenord till internet försvunnit under strömavbrottet. Men nu är allt fixat och allt känns bra igen.
Nu sitter jag och väntar på att Jeanette ska ringa, vi ska äntligen träffas över en lunch. Jeanette har bott här i KL i flera år och är dessutom sekreterare i Sweas styrelse. Vi har som jag tidigare berättat flera gemensamma vänner. Bland annat Ritha, en kompis som jag har känt sedan vi föddes och som jag umgicks med massor under skoltiden i Östersund och även under studietiden i Uppsala. Jag och Ritha var också träningskompisar och kämpade i skidspåren runt Östersund tills vi fick blodsmak i munnen.
Så världen är liten måste jag säga. Och det är just det som gör allt så spännande och roligt. När man minst anar det så dyker det upp någon som man har massor gemensamt med.
Igår var vi så stolta över Emelie, hon hade fått A+ på matteprovet. Full pott och en hel harang med positiva ord från hennes lärare. Fast jag måste ju erkänna att det inte är mig hon brås på när det gäller matte.
Idag är det också strålande sol, så efter lunchen med Jeanette tror jag att jag ska gå ner och simma några längder i poolen. Har träningsvärk i både armar och mage i dag. Fick nya övningar av min tränare, och jag måste ha jobbat med muskler som jag aldrig använt tidigare. Så en liten simtur kanske mjukar upp mina ömma stackars muskler.
Ha det bra, och kramar från Kuala Lumpur!
Helgen gick för snabbt
Helgen har varit riktigt bra. Lite tråkigt att tiden går så mycket fortare på helgen än på vardagarna. Borde vara tvärtom, att tiden kunde stå stilla lite oftare på helgen också. I lördags hade jag, Emelie och Julia en helt underbar dag vid poolen. Vädret var riktigt bra med klarblå himmel och strålande sol. Vi badade, lekte och åt en god lunch på vår restaurang som ligger precis i anslutning till vårt poolområde. Klara, Julias klasskompis som också bor här i Kiaraville var också med hela dagen.
På eftermiddagen kom två av Emelies klasskompisar hit och det var Kensa som är en pratglad och sprallig tjej från Frankrike och Devina som är en lite mer reserverad ung dam från Australien. De skulle umgås här och även sova över.
Och då ville ju Julia också ha kompisar här hemma, så Klara följde med efter badandet och det gjorde också Cassidy som är från New Zeeland och också en granne. Båda två riktigt härligt spralliga.
Så det var fullt hus med andra ord. Mycket spring, sing star och dvd tittande. Lite senare kom även Palavi och hennes föräldrar. De är från Indien och Palavi går på samma skola som de andra, och hennes far är arbetskompis med Pär.
Alla ungdomar var sedan kvar hemma och vi lite vuxnare drog iväg på fest till en arbetskompis till Pär som hade flyttat till ett nytt condo och hade inflyttningsfest. Det var riktigt roligt med massor av god mat och dryck. Och framför allt många trevliga människor.
Klara och Julia har riktigt kul i vattnet
med huvud som både är under och över ytan
sedan var det lite hopp och skutt från kanten..
så att de blev så hungriga att vi snabbt fick gå till vår restaurang och äta mat.
Emelie, Klara och Julia mumsar för fullt på Siesta som restaurangen heter
och som ligger precis vid vårt poolområde.
Liten vy över vårt poolområde som jag tycker är helt fantastiskt skönt. Idag
låg jag där några timmar med Rita, min norska kompis som åker hem till
Norge på torsdag och stannar till augusti då hon är åter i Kuala Lumpur.
Sedan på kvällen var det party party... här är jag och en arbetskompis till
Pär som hade inflyttningsfesten.
Vi minglade ute på hennes terass och vi åt och drack massor av gott. När
det gäller Pärs jobb så är det naturligtvis internationellt och personer från
alla möjliga håll runt om i världen. Men han i mitten bor i Norrköping...
han har varit här i tre månader som trainee och skulle dagen efter åka
hem till Norrköping och sitt jobb i Finspång. Och vet ni, han hade 28 dosor
snus kvar som jag med glädje tog emot:)
Ja, nu är det måndag igen. Och till helgen är det Valborg. Vad ska ni göra då?
Själv packar vi ihop oss på torsdag efter skola och jobb och drar iväg till Langkawi för massor av sol och bad. Vi är cirka 10 svenska familjer som ska åka dit och fira att våren har kommit till Sverige. Där ser ni, vi tänker på er.
Först lite pool sedan lite fest
Vad underbart det är att sitta ett gäng glada tjejer på en uteservering och bara prata och dricka drinkar. I torsdags var vi ett glatt gäng tjejer som åkte till ett område här i KL som heter Bangsar, där åt vi tapas och drack drinkar på en underbar restaurang som heter La Bodega. När jag väl satt där och sippade på mina frozen margarithas så slog det mig ännu en gång vad nöjd jag är med det mesta just nu. Och egentligen ska man ju inte offentligt säga att man är nöjd, lite tabu är det väl åtminstone. Men egentligen är det väl en skön devis att vara nöjd? Och jag säger det igen, just nu mår jag så otroligt bra.
Igår hade jag hela styrelsen för Swea Kuala Lumpur på lunch och kombinerat styrelsemöte. Det var väldigt effektivt och mastigt. Vår ordförande hade varit på världsmötet i Washington och hade massor att rapportera till oss.
Själv fick jag efter två timmar smita iväg och lämna alla. Jag hade ju en underbar, slavdrivande och stenhård tränare som väntade nere på gymmet. Marie fick ta nyckeln och låsa efter alla. Kändes lite pinsamt, när vi var hemma hos mig, men just nu kan inget komma mellan mig och min personliga tränare, inte ens ett styrelsemöte.
I eftermiddag kommer Pär hem från Jakarta där han varit hela veckan. I torsdags ringde han och sa att vi skulle på fest i kväll. Det är en arbetskamrat till honom som ska ha en fest i sitt condo i Bangsar. Vi går dit med Rawi och Asha som kommer förbi här på en drink först.
Egentligen skulle vi ha en arbetskompis till Pär och hans fru här på middag, men Pärs arbetskompis har blivit sjuk och ligger just nu på sjukhus. Det var lite oroligt när Pär för drygt en vecka sedan kom hem och berättade det. Han hade känt sig dålig på väg hem från jobbet, och sedan hade han svimmat, vilket upprepade sig flera gånger. Man har tagit prover i massor och konstaterat att det inte är hjärtat, men vad jag förstår vet man inte riktigt vad det är, man misstänker en infektion av något slag. Jag lider mer hans fru som måste ha det väldigt jobbigt, ensam i ett nytt land och dessutom pratar hon inte så bra eller nästan obefintlig engelska. Men Pär berättade att i samma condo bor en annan arbetskamrat som tydligen kan prata tyska med henne och skjutsa till och från sjukhuset, för hon har aldrig kört bil här heller.
Och när jag hörde detta, så blev det ännu tydligare vad viktigt det faktiskt är för oss medföljande kvinnor (för det är till 99% männen som jobbar) att skapa ett eget liv här. Att vi faktiskt engagerar oss i olika projekt och att vi skapar ett eget nätverk av personer som vi litar på och som vi kanske faktiskt kan komma att behöva om något inträffar. Själv känner jag att det är oerhört viktigt att jag kan klara mig själv och inte behöver vara beroende hela tiden. Och mitt nätverk av tjejer från både Sverige och andra länder är oerhört viktiga för mig.
Emelie och Julia ska vara hemma ikväll själva tillsammans med två av Emelies kompisar från ISKL. Det är en tjej från Frankrike och en tjej från Australien som sover över här när vi är borta.
Nu ska jag faktiskt gå ner till poolen och sola. Det har inte blivit så mycket av den varan på sista tiden. Men idag kände jag för att ligga och slappa därnere ett par timmar med en bra bok. Det är klarblå himmel och kanske blir det sådär en 35 grader senare på dagen.
Hörde att ni får det härligt där hemma i Sverige idag också, runt 18-20 grader. Vad svalt och skönt:) (Hi, hi, hi)
Det här är La Bodega, en underbart god tapas har de där.
Att köra bil i Malaysia
Jag har ju ofta skrivit eller åtminstone nämnt min bilkörning här i Malaysia på bloggen. När jag för första gången i april förra året besökte Kuala Lumpur för att titta på boende och skolor med Pär så sa jag till honom: "här kommer jag aldrig att våga köra bil". Trafiken var oerhört intensiv och för att inte tala om alla dessa mopeder som kom från alla håll och kanter. Vägarna gick hit och dit och att få något riktit grepp om hur staden Kuala Lumpur är uppbyggd var och är egentligen fortfarande ganska svårt.
När vi väl hade flyttat hit så insåg jag ju att jag måste börja köra bil här. Jag vill absolut inte vara beroende av någon. Visserligen är det billigt att åka taxi, så självklart kan man göra det. Men jag ville lära mig att köra här och jag vill fortfarande lära mig att hitta. Och framförallt, inte vara rädd när jag kör fel. Och jag gör framsteg.
Det är en underbar känsla att upptäcka att man för varje gång man är ute och kör hittar mer och mer. Och det är absolut inte vänstertrafiken som är det svåra. Det lär man sig första dagen, det finns liksom inget annat att göra än att köra på vänster sida. Alla andra gör ju det också!
Jag har fått en del kommentarer och frågor från Sverige om att det måste vara svårt för vägarna kanske inte är så bra i Kuala Lumpur och Malaysia. Många kanske också tänker att det är väldigt omoderna farkoster på vägarna som blandas med oxar och allt annat som kan tänkas vara typiskt för den här delen världen. Och det är här jag måste få gripa in.
Malaysia har ett enormt vägnät, deras infrastruktur har hög standard. Här finns stora fina motorvägar med flera filer, många gånger fem-sex, som korsar hela Malaysia i alla dess riktningar. Vi har under vår tid här bilat till bland annat Singapore, Penang, Melaka och östkusten, både själva och med de gäster vi haft här, och när det gäller vägnätet har vi absolut inget att klaga på, det är på många sätt betydligt bättre än hemma i Sverige och Europa.
Med jämna mellanrum på alla motorvägar finns vägkrogar med restauranger, toaletter, dusch, bönerum (finns överallt), butiker mm. Rena, fräscha och med all den service man kan tänkas behöva. Bensinmackar är det heller ingen brist på.
Så det jag menar med att det är svårt att köra bil här är först och främst min egen rädsla. Kuala Lumpur är en storstad med en intensiv trafik, och malayerna är inte alltid lika trevliga när de sitter bakom ratten som när de klivit ut ur bilen. Man kan bli utprejad och väntar man för länge med att tränga sig ut själv så kan man få stå där hela dagen. Det måste gå snabbt och du måste veta vart du ska. Men vägnätet kan jag absolut inte klaga på.
Det har gått åt mycket betong till att bygga detta vägnät.
Här i Malaysia finns det gott om vägtullar.
Men som sagt, vägnätet är otroligt modernt.
Onsdag
I går kväll hade bokklubben möte här hemma hos mig. Tyvärr kunde nästan ingen komma så vi var bara tre stycken, jag, Lotta och Karin. Det var som vanligt riktigt trevligt med massor av prat om allt mellan himmel och jord, och sist men inte minst några boktips och utbyte av svenska böcker. Jag var ganska trött när jag gick och la mig så jag orkade inte börja läsa något, men jag ser fram emot att läsa en av böckerna som jag tyckte lät väldigt spännande. Det var Karin som hade läst Lennart Hagerfors bok "Längta hem". Det är en självbiografi om att växa upp som barn i en missionärsfamilj. Detta är ju ett antal år sedan och som vi sa igår så måste förutsättningarna för utlandssvenskar vara helt annorlunda på den tiden. Ska bli spännande att läsa den.
Nu har jag inte så många minuter på mig att skriva detta inlägg. Ska hämta Julia på skolan och sedan ska vi snabbt åka till Svenska Skolan där det också idag är vår tur att stå för mellanmålet. Så jag har stått här hemma och brett baugetter och skurit melon till femton barn. Och jag måste nog tyvärr göra Julia lite generad och åka med träningskläder på mig, för sedan har jag inte många minuter på mig tills jag ska möta min slavdrivare på gymmet. Hon tycker nämligen att jag ska se lika proper ut som de andra urtjusiga mammorna som hämtar sina barn.
Nu har Mac varit i Turkiet i snart en vecka. Jag hoppas att han har det bra och att hans show går bra. Och jag hoppas också att få höra ifrån honom och med hans ord höra hur allt går. Har precis som många andra varit lite deppig över att jag inte kommer att få träffa honom i sommar, men jag är naturligtvis glad för hans skull.
Men Mac, du kan ju höra av dig om det går! Jag vill veta allt om hur du har det!!!
Hittade ingen bra bild på Mac, men här är hans systerdotter Rebecca, som
också har tagit över vår katt Kajsa. Så här vig är hon, men det är inte Mac.
Sverige vs Malaysia
I morse ringde väckarklockan redan 05.30 och både Pär och jag var riktigt trötta, herregud, det är ju nästan mitt i natten. Men Pär klev i alla fall upp och gjorde sig i ordning för att åka till Jakarta. Emelie och Julia väcktes som vanligt 06.00 och hämtades av respektive skolbuss vid sjutiden. Båda alltid väldigt trötta!
Själv gick jag faktiskt och la mig ett tag till.
Efter det att Anderssons har åkt hem så har det här hemma blivit mycket prat om när vi ska boka biljetter hem till Sverige i sommar och hur länge det är kvar tills dess att vi åker.
Vi pratade lite igår och som det ser ut nu så åker jag och Emelie i förväg kring den 10-15 juni. Därefter kommer Pär och Julia som åker någon gång den 27-28 juni. Ja, så här blir det när de båda går på olika skolor med olika system. Egentligen ska Julia gå två veckor till, men vi låter henne avsluta den 26 juni. Efter sommaren börjar hon på ISKL, samma skola som Emelie, och det ska bli skönt.
Sedan kommer vi att åka "hem" till Kuala Lumpur igen ungefär första helgen i augusti. Skolan börjar den 6 augusti om jag inte minns fel.
Vi konstaterade i går att alla längtar hem lite till Sverige just nu. Man tänker på våren och allt som är så underbart med den. Sedan längtar vi självklart hem till släkt och vänner och till den ibland kyliga luften.
Men mitt i allt detta så skulle ingen av oss vilja flytta hem till Sverige. Åtminstone inte nu. Kanske om några år, men absolut inte nu. Vi trivs och har börjat komma in i livet här. Vi har helt enkelt fått en vardag som faktiskt fungerar riktigt bra. Sedan är det så otroligt mycket kvar att upptäcka och uppleva här i Malaysia och alla de länder runt omkring . Sverige finns kvar, det är så vi tänker. Nu är vi mitt i den tid då vi ska upptäcka Asien.
Men här är några saker som jag riktigt längtar efter:
Att vara ute i skärgården och riktigt njuta av den svenska sommaren. Här på
bilden är det Emelie och hennes bästis och vårt extrabarn Kelsey som njuter
av sol, knäcke och hamnen på Utö i Stockholms skärgård.
Att få se Pär göra det han tycker är det absolut roligaste, nämligen segla.
Att få träffa mina kära cirkusartister.
Att få ligga på bryggan hos mamma och pappa på Frösön.
Att kunna köpa "riktigt" snus när jag vill. Anna och Patrik hade med sig
20 dosor, men snart är de slut, jag har liksom snusat nonstop.
Naturligtvis är det mycket mer som jag tänker på, men det här är ett axplock. Nu ska jag iväg och handla, ikväll ska bokklubben komma hem till mig på prat och mat.
Ha det så bra!
Lost i trafiken
I morse var det lite struligt kan man säga. Jag och Pär skulle åka och lämna tillbaka en hyrbil inne i KL. Jag körde vår bil och Pär körde hyrbilen och vi hade bestämt att jag skulle åka efter honom hela vägen utan att tappa bort honom. Men vad tror ni hände? Naturligtvis var det rusningstrafik och bilar kom från alla håll och kanter, och efter bara tio minuter var Pär helt borta och jag hade egentligen ingen aning om vart jag skulle åka. Klantigt av mig kan man tycka, jag hade inte tittat på kartan innan och då får man nog skylla sig själv. Det hela slutade i alla fall med några mobilsamtal och att Pär fick ta taxi från uthyrningsfirman till jobbet och jag fick försöka hitta hem igen. Det låter kanske inte så svårt, men jag kan säga att det inte bara är att vända om här i KL. Vägarna följer ingen logik och jag snurrade väl runt ett tag inne i KLCC innan jag lyckades hitta en väg som jag kände igen. Sedan kom jag fel några gånger till, men lyckades ändå på något sätt mjölka mig tillbaka till Mont Kiara.
Idag måste jag nog hoppa över träningen, känner att det är något med kroppen som inte är bra. Kanske en liten förkylning, men jag törs inte gå dit och riskera att bli borta betydligt längre nu när jag äntligen har kommit igång och faktiskt tycker att det är riktigt kul.
Jag ska försöka ta lite bilder på min tränare, så ni får se honom. Han är en riktig slavdrivare och pressar mig till max, och just när jag är där så tycker jag riktigt illa om honom. Men efteråt känns det skönt och då vill jag bara krama om honom.
Nu har ni väl vår därhemma i Sverige? Det är nog den bästa årstiden. Här har vi ju inga årstider, samma väder varje dag. Antingen stekande sol eller regn och åska. Men temperaturen är nästan alltid den samma, runt 32-33 grader. Har faktiskt funderat lite på hur det kommer att kännas när vi kommer hem till Sverige i sommar. En del säger att man fryser väldigt lätt när man precis har kommit hem. Men jag längtar faktiskt också lite till att få frysa när jag är utomhus, att få sätta på sig en extra tröja.
Har ni sett många?
Talangjakt - Melaka - KLIA - Avsked
I går var vi till Melaka med familjen Andersson. Vi åkte i två bilar och jag körde den ena. Nu tycker jag att körningen går bättre och bättre. Men tycker fortfarande att det är svårare att köra i mörker, jag ser liksom bilarna dubbelt, och för att inte tala om alla motorcyklister! I Melaka gick vi runt och tittade på fortet och hann även med lite shopping i China Town. China Town i Melaka är betydligt mer trivsam än i KL och det finns dessutom en hel del fina butiker med hantverk och kläder där man inte behöver bli irriterad på alla inropare och försäljare. Man tar det i sin egen takt helt enkelt.
Vid sjutiden bar det iväg till KLIA. Våra besökare skulle lämna Malaysia för att åka hem till Sverige och möta våren. Det är alltid trist att ta avsked på flygplatsen, man får liksom en klump i halsen och allt blir så påtagligt att Sverige inte längre är hemma. Åtminstone inte än på ett tag. Familjen Andersson verkade nöjda med sitt besök hos oss, och jag tror att både Frida och Emma hade kunnat stanna ett tag till. Däremot fick Julia ett litet sting av hemlängtan och ville nog gärna hänga med hem till Sverige.
I fredags var vi på en talangjakts konsert på ISKL, det var Middle School som underhöll med dans, sång och teater. Väldigt bra och mycket roligt. Emma och Frida fick träffa några av Emelies kompisar och rektorn hade till och med lärt sig deras namn.
Efter konserten åkte vi till djungelrestaurangen Tamarin Spring, fast denna gång åt vi i den italienska delen en trappa ner. Vi var över en timme sena och för de minsta i gänget blev det lite väl sent att äta middag vid halv elva. Men det var gott och som alltid en underbar miljö.
I dag ska vi bara slappa och ta det lugnt. Läsa och se på film. Möjligtvis kanske vi orkar ta hissen ner för ett dopp i poolen. Vi får se. Nästa vecka är det ganska späckat med bokklubb, pubkväll och Swea möte. Mycket numera för en som inte jobbar på riktigt!
Lite mörka ansikten, men det är familjen Andersson, det vill säga från vänster
Anna, Emma, Frida och Patrik som är uppe i Petronas Twin Tower.
Julia, Frida, Emma och Emelie i den historiska staden Melaka.
Anna och jag pustar ut i den tryckande värmen.
Pär och Patrik som är ganska svettiga!
När Julia och Emma inte ville gå längre satte vi dem i en cykeltaxi..
samma sak med Emelie och Frida.
Taman Negara - en blöt djungelupplevelse!
Nu är jag här igen! Hej på er alla! Jag har saknat er och jag hoppas att ni har saknat mig. Men som sagt, här händer det saker hela tiden, och jag har faktiskt inte loggat in på datorn på länge. Skönt ibland!Just nu har vi familjen Andersson här, det är Anna, Patrik, Frida och Emma. Tillsammans med dem har vi gjort en hel del nya upptäckter i detta fantastiska land med en natur som är något utöver det vanliga.
De kom i tisdags för en vecka sedan och vi startade med en hel del turistande redan på onsdagen då vi åkte in till KLCC först för att titta på de mäktiga Petronas Twin Tower. Ett måste för alla som kommer hit. Sedan åkte vi upp i KL Tower, så att de skulle få ett grepp om hur KL ser ut. Och som de flesta säger så är det en stad där arkitekturen fått väldigt fria händer. Inget hus är det andra likt och inget följer några raka trista linjer.
Därefter fick de nosa på lite shopping i Bukit Bintang. Så nu är Frida och Emma helbitna och vill så fort som möjligt ut och spendera. Och självklart ska de få shoppa. Idag ska vi ner till China Town. Sedan ska vi även visa dem de stora shoppingkomplexen, så jag tror att de kommer att bli lite mätta.
Men den häftigaste upplevelsen hade vi i helgen då vi tidigt i fredags morse begav oss till Taman Negara. Taman Negara som är en av världens största naturreservat och också en av den absolut äldsta regnskogen i världen med sina 130 miljoner år på nacken. Här finns också ett av världens rikaste ecosystem.
Själva naturreservatet etablerades av britterna med Kung Georg V 1938-1939. Och det är ett enormt område på 4.343 kvkm, där vi i helgen upptäckte en liten del av det. Det bästa är om jag visar lite bilder och låter er också få uppleva denna otroliga häftiga känsla av att vara i djungeln.
Vi startade redan vid 06.30 på fredag morgon. Vå åkte bil från Kuala Lumpur
till Kuala Tembeling Jetty där vi sedan fick färdas med båt rakt in i djungeln
till Mutiara Taman Negara Resort där vi skulle bo. Båtresan tog drygt två timmar.
Ganska länge för de som inte har någon stor blåsa, vilket gjorde att vi fick stanna
lite snabbt så att herrskapet Linder fick göra sina behov medan åtminstone alla
barn satt och skämdes. Men nöden har ingen lag. Jag fick helt enkelt bortse från
att det kanske var lite pinsamt för de stackars Malayer som körde båten när jag
drog ner byxorna mitt på flodstranden. Här på bilden Frida och Emelie.
Anna och Patrik ser förväntansfulla ut.
Vi bodde på motsatta sidan. En jättefin resort men med ganska dyr mat, så vi
valde att varje kväll ta snabbåten över till andra sidan där det låg en hel del
restauranger på flottar med normala billiga Malaypriser. Här på bilden ser ni
några av restaurangerna som man klev in i direkt från båten.
Det första vi gjorde när vi kom fram var att åka ut med båt på floderna längre
in i djungeln. En riktigt häftig upplevelse att känna den fuktiga luften i regn-
skogen och dessutom höra alla ljud som är så speciella. När vi väl var ute på
floden så öppnade sig naturligtvis himlen precis så där som den så ofta gör
här i Malaysia. Och jag kan väl säga att vi var dyngblöta. ..
Men som ni ser, en upplevelse av stora format...Och vi var under hela flodresan
otroligt imponerad av "skepparen" som sicksackade mellan stenar och grund,
han visste verkligen exakt var han skulle åka.
Vi stannade till vid ett ställe där vi fick vandra längs flodkanten i cirka tjugo
minuter för att sedan komma fram till ett vattenfall med friskt och skönt vatten.
Men det var väldigt strömt vatten och om man inte tog i rejält med armar och
ben när man simmade så kunde man lätt flyta iväg en bra bit nerför floden.
Här på bilden är det Emelie och Pär som lyckats ta sig upp en bit i vattenfallet.
Här på bilden har Emelie, Emma och Julia det riktigt svalkande.
Här sitter vi och äter på en av flodrestaurangerna. Billigt och gott.
Men den absolut häftigaste turen gjorde vi tillsammans med denna man.
En djungelguide som är uppvuxen i djungeln och vandrar lika lätt där som
vi gör på asfalt. Vi packade i alla fall ihop oss på lördag morgon för att bege
oss ut på en riktig djungelklättring. Vi var ute i drygt tre timmar och vi konstaterade
allihopa att så mycket som vi svettade under denna tripp har vi aldrig gjort i hela
vårt liv. Det fullkomligt rann om oss. Men själva turen var väldigt rolig och också
väldigt lärorik eftersom vår häftiga guid kunde så mycket om både djurliv och växter.
Här hade familjen Linder kommit upp till den första utsiktspunkten. Svettiga,
trötta men mycket stolta. Ni ser också en liten bit av Frida.
I djungeln finns det gott om lianer och har man en cirkusartist med sig så
måste de ju naturligtvis testa om det kanske kan bli en ny gren. Här svingar
sig Frida upp på höga höjder mitt i regnskogen.
Naturligtvis fanns även en Canapy Walk även här i djungeln. Men ni känner
mig, omöjligt att gå på en hängbro 40 meter upp bland trädkronor. Men de
övriga gjorde naturligtvis det. Det som skiljer den här bron mot den som vi
var uppe på i FRIM är att den här är 100% gjord på "riktigt" sätt utan maskiner.
Avslutningsvis kan jag verkligen rekommendera Taman Negara. En
fantastisk upplevelse för alla som gillar naturupplevelser. Vi var naturligtvis
trötta och svettiga mest hela tiden, men vad gör det när man får med sig
så mycket i bagaget hem. Här på bilden är Emelie, Frida, Emma och Julia
på väg ut i djungeln med sin flodguid.
På hemvägen tänkte vi göra en liten snabb avstickare över Cameron Highlands, också ett häftigt område. Här finns massor av odlingar av både te och grönsaker. Det finns även en hel del resorter där man kan bo och njuta av både nöjen och naturen. Men som sagt, det ligger högt upp och vägen dit är både smal och går mycket upp och ner.
Vi trodde i vår enfald att detta skulle gå ganska snabbt och att vi skulle vara hemma vid fem-sex på kvällen. Men så vi misstog oss, vi var hemma först vid elvatiden efter att ha kört upp och ner i totalt mörker. Pär, Patrik och alla barn åkte i en lite större bil och jag och Anna åkte tillsammans i en mindre. Och att köra på dessa vägar i mörker är inget jag tycker är så jättekul. Men som tur är hade jag Anna som fick sköta hel och halvljus under färden. Och det enda vi satt och tänkte på var om det skulle bli något fel på bilen och vi skulle behöva gå ut. Det vimlade av vildhundar, apor och säkert en hel del andra vilda djur. Men som tur är så gick allt bra, vi kom hem och kunde konstatera att det varit en bra helg!
Nu ska vi bege oss till China Town. Shopping, shopping och shopping, de ord som Emma och Frida upprepar!
Ny premiärminister, mor-dotter dag, och turistdax! En helt vanlig dag i KL!
Förra veckan fick Malaysia en ny premiärminister. Vår gamla premiärminister hade redan efter förra valet sagt att han skulle hoppa av efter ett svagt valresultat för UMNO (största partiet i Malaysia) och ganska mycket kritik. Det som hedrar honom är att han höll sitt löfte.Vår nye premiärminister är på inga sätt någon nykomling på den politiska arenan. Hans far har tidigare varit premiärminister och familjen har även en stor gata uppkallad efter sig här i Kuala Lumpur. Jalan tun Razak heter gatan och vår nya premiärminister heter YAB Dato´Sri Mohd Najib Tun Abdul Razak, men man kallar honom Najib Razak. Tidigare var han finansminister.
Men det är många som tror på honom, han verkar åtminstone väldigt öppen för förändringar. Det första han gjorde var att släppa ett antal fångar som på grumliga grunder satt fängslade. Han kommer även att jobba mycket för att få bort korruption. Han håller sina tal på engelska och han har barn som studerar både i USA och i England, så han verkar inte vara så jättepatriotisk.
I dag ska jag och Julia ha en riktig mor och dotter-dag. Vi ska nu packa ihop oss och gå på bio, självklart goldclass med täcke och sköna fåtöljer. Sedan ska vi shoppa lite hade vi tänkt.
Senare i kväll ska jag och Pär på ett möte på ISKL, Emelies skola. Sedan kommer familjen Andersson hit. Det ska bli riktigt roligt att få visa dem denna underbara stad. Har försökt göra upp en liten plan hur vi ska lägga upp turistandet på bästa sätt.
I morgon ska jag visa Anderssons min nya hemstad, hoppas att de också
gillar den. Först blir det en tur till
KL Tower eller Menara KL som det heter här för att se helheten av staden...
sedan en tur till Bukit Bintang så de får se lite "big shopping"...
och naturligtvis ska de få se Petronas Twin Towers, KL:s stolthet!
