evalinder

När vi var här i Kuala Lumpur i april förra året för att titta på bland annat boende var jag för det mesta skräckslagen. Inte för att jag blev rädd för Kuala Lumpur eller tyckte att det var särskilt otäckt, nej, det var för att nästan alla lägenheter som vi tittade på låg högt upp i luften. En del av dem hade en terass eller balkong som bara hade ett räcke, och då blev jag mer än skräckslagen. Jag stod alltid flera meter ifrån, medan Pär hängde sig ut och ropade att utsikten var magnifik.

När man har höjdskräck så skiter man fullständigt i magnifika utsikter. Det får man nöja sig med att se på bild. Självklart förstår jag tjusningen i att vara högt uppe och blicka ut över härligheten, men det är inte roligt när man får tvångstankar, benen skakar, illamåendet kommer och man nästan har hjärtklappning. Det finns ingen vackert och underbart i det.

Nu blev det ju så att Pär åkte tillbaka till Kuala Lumpur för att slutgiltigt välja lägenhet åt oss. Och nu sitter jag här i en skrapa på 27:e våningen med den där vackra utsikten. Men vi har ingen terass eller balkong att falla ner från. Vi har en totalt säker inglasad del där det inte finns någon risk att jag ska ramla ut. Men jag har lyckats hitta ett annat sätt att hålla min höjdrädsla aktiv. Jag har börjat drömma, både på dagen och natten. Hemska drömmar, och jag vrålar rakt ut.

Nästan varje dag ploppar det upp en tanke i mitt huvud att jag ramlar ut genom något fönster, rakt ner, pang! Men jag hinner stoppa tanken innan jag nuddar marken, för jag vrålar lite för mig själv och styr in tanken på något annat. Hela min familj har vid flertalet tillfällen hoppat till och undrat om jag blivit tokig på något sätt när jag skriker till. Ni undrar nog säkert också.

Jag har ju tidigare skrivit om alla de saker som jag missat på grund av min höjdskräck. Inga Canapy Walk i djungeln, jag fick sitta och blunda och hålla för ögonen när jag åkte linbana över till Sentosa Island i Singapore och när vi varit på Langkawi har jag inte kunnat åka linbanan. För att inte tala om alla gånger vi varit på skidsemster och jag får sitta och blunda ändå tills vi är framme och jag bara kan hoppa ner från liften. Jag är handikappad helt enkelt.

Nu säger ju många att man kan bota höjdskräck med kognitiv beteendeterapi. Men jag tror inte att det hjälper på mig, för jag blir precis skakis bara jag pratar höjder. Just nu sitter jag bara och tänker på att jag snart ska hoppa. Och till saken hör att Linda, vår älskade maid just nu håller på att putsa våra fönster. Hon är inte klok, hon hänger sig ut från en stege och verkar inte alls bry sig. Och jag tror att hon blir väldigt irriterad på mig som hela tiden smyger fram och påpekar att hon måste "take care". Det ser inte så lite hemskt ut.

Men på det stora hela går det riktigt bra att bo så här högt. Jag känner inte av att jag är högt uppe, det är bara i tanken. Nästan alla andra hus runt omkring är lika höga så det blir någon slags utjämning. Jag försöker också intala mig om att vi här uppe har färre moskitos, färre kackelackor och en underbar utsikt. Och att bo i Kuala Lumpur och ha höjdskräck är en utmaning nästan varje dag. Här bygger man nämligen på höjden, och numera har skyskrapor blivit vardag för mig. Men mina drömmar och mina tankar på att hoppa blir bara starkare och starkare. Kanske dags att åtgärda.


Väldigt mörk bild, men här står då Linda och putsar fönster. Hon skrattar
åt mig när jag pringer runt henne och ber henne ta det lugnt. Hellre skitiga
fönster än att hon ska ramla ut. Usch kan knappt tänka tanken. Första gången
Linda var hemma här så gick vi runt och tittade på alla fönster, och utanför
finns en liten avsats på några decimeter, och där tyckte hon att hon kanske
kunde stå och putsa utasidan. Aldrig över min döda kropp tyckte jag. Nu
känns det bättre för precis nu gick hon in i köket och ska laga middag. Där
står hon stadigt långt ifrån fönstren.