evalinder

Lugn, lugn, rubriken kanske skrämmer er just nu. Jag har inte någon större hemlängtan, mer än att det ska bli riktigt kul att åka hem i sommar och träffa många av er. Jag längtar också till att få lite kyla. Ja, nu förstår jag att ni kanske blir lite sura därhemma, men för mig skulle 25 grader kännas riktigt behagligt och kanske en aning kyligt just nu.

Men jag har funderat mycket på det här med hemlängtan den sista tiden. Som jag tidigare berättat så har jag nyligen läst Lennart Hagerfors bok "Längta Hem", en imponerande bok om att växa ur barndomens fångenskap och se världen på gott och ont. Hans föräldrar var under 1900-talets första decennier missionärer i Kongo. På den här tiden fanns varken internet eller andra tekniska moderniteter. Man var helt enkelt långt ifrån sitt hemland på alla plan.

I går åt jag lunch med Anna, Sweas ordförande här i Kuala Lumpur, och det är alltid lika roligt att sitta ett par timmar med henne och prata. Vi kom in på detta med hemlängtan också. Hon har genom sitt ordförandeskap kommit i kontakt med svenska kvinnor runt om i världen, och hört deras berättelser om när de lämnade Sverige.

I går när vi satt där och pratade fick vi båda faktiskt tårara i ögonen. Vi tänkte då på alla de svenska kvinnor som flyttade för många många år sedan till ett nytt land. Kanske gifte de sig med en man från landet, fick barn och har sedan dess bott där. Hur går deras tankar när de idag tänker på sitt gamla hemland långt borta i en annan värld? Barnen kanske inte längre pratar svenska, mannen kanske aldrig gjort det. Och när de får sin hemlängtan så måste den vara outhärdlig. Är man 80 år och inte har så många kopplingar kvar till Sverige, så är det heller inte lätt att bara återvända.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på alla de som invandrat till Sverige. Alla de som flytt från sitt hemland till något helt nytt och främmande. Jag tror faktiskt att det sitter väldigt många runt om i Sverige och tänker på sitt gamla land med alla minnen som följt med i bagaget. Och så har de dessutom kommit till ett land där väldigt många inte ens vill ha invandrare till grannar och kanske än mindre till sin vän.

Jag vet att vår situation här i Kuala Lumpur på inga sätt går att jämföra med de som flytt från politisk förföljelse eller om hopp att finna jobb, lycka och ett mer drägligt liv än de levde i sitt hemland. Jag har det bra här, lever gott och behöver inte bekymra mig för något egentligen. Och mitt hemland finns kvar, jag är svensk, jag tillhör de trygga i världen.

En stor skillnad mellan Sverige och Malaysia är att vi i Sverige inte är lika nyfiken på alla de som är annorlunda hemma i Sverige. Nu är jag kanske hård, men det är så jag upplevt det. Här i Malaysia frågar nästan alla var jag kommer ifrån. De skiner upp när jag säger att jag kommer från Sverige, det kalla landet. Sedan blir jag bombarderad med frågor om mitt hemland. Hur är det där? Ser alla lika blonda ut som mig? Har alla blå ögon? Är det alltid kallt? Vad jobbade du med där? Vad äter ni i Sverige? Hur ser husen ut där? Är du gift? Vad gör du här i Malaysia? Har du barn? Är ni också en före detta brittisk koloni? Vilka styr i Sverige? Är det ett bra land att leva i?

Ja, de är otroligt intresserade. Och det känns så bra och så välkomnande. För alltid på slutet frågar de hur jag trivs här i landet. De önskar mig en trevlig tid här i deras land. En del kanske till och med lämnar sitt visitkort om jag skulle vilja något senare. Ja, de får mig helt enkelt att trivas ännu bättre här. Så skulle man ju önska att vi alla svenskar också var. Jag tror faktiskt att vi skulle kunna dra en enorm nytta av varandra. Och för att inte tala om hur mycket rikare vi skulle bli.

Min tränare på gymmet är från Bangladesh. Han är grym. Duktig och mycket trevlig. Snygg är han också med sina stora bruna ögon och sitt lockiga hår. Och kroppen, ja man kan säga att den är helt ok.

Han brukar ofta mitt under min träning, där jag står på löpbandet och svetten rinner som i duschen, ansiktet är knallrött och jag känner mig hur ful som hellst, utbrista "Eva, your eys, I can´t stop looking at them, so blue! You are beautiful!"

Och nu vill jag att ni ska veta att detta inte är något matcho uttryck eller att han på något sätt är ute efter mig eller min kropp. Nej, här i Malaysia kan både jag och Pär stå i kassan på affären och kvinnan med huvudbonad eller mannen nästan lyriskt säger "Du är så vacker, så vacker!, Och din man, han är också så vacker! Kan jag inte få ta ett kort på er"

Alla våra gäster har nog någon gång varit med om att vi blivit stoppade allihopa på gatan och någon har frågat om de får ta ett kort på oss, gärna tillsammans med sig själv. De blir liksom helt till sig av oss som ser så exotiska och annorlunda ut. Och det är ärlig, spontan och underbar nyfikenhet. För oftast kommer frågorna sedan.

Hemlängtan kan ha så otroligt många olika skepnader. Och jag tror, att när den slår till så där fruktansvärt hårt är när man vet att man kanske inte har något hemland att återvända till. Eller när alla kopplingar försvunnit.. Så länge allt finns kvar och man vet att man ska återvända så är inte heller hemlängtan så svår. Åtminstone inte för mig.

Men jag märker att jag gråter något förskräckligt så fort jag ser en svensk flagga, eller bilder från Sverige. Eller när jag får kommentarer på bloggen eller hälsningar på mejlen från alla er därhemma. Konstigt, för jag har ju inte bott borta mer än ett halvår, men allt blir så starkt här.  Och nu på söndag ska vi på skolavslutning.

Jo, det är Svenska Skolan här i Kuala Lumpur, som har skolavslutning på Svenska Ambassaden. Julia ska naturligtvis vara med, och hennes grupp ska sjunga Per Gessles "Nu kommer alla känslorna..." och jag kan väl redan nu säga att för min del kom alla känslorna när jag lyssnade på låten på Youtube. Jag har länkat längst ner.  Jag såg nästan bara flaggorna och alla blonda svenska ungdomar. Hörde knappt vad han sjöng....

Och Matilda, vi längtar jättemycket efter dig också. Vi ska kramas massor när vi ses i sommar!

Här får ni också (med tanke på hemlängtan) en bild på mina ungdomar därhemma:


Olana som i dagarna uppträder på Tyska Torget i Norrköping. Utan att jag
fått krama om dem innan...buh,uuuuu..

Och till sist Per Gessle, som kommer att sjungas på Svenska Ambassaden här i Kuala Lumpur nu på söndag för alla dessa svenska barn som går i skolan långt borta från sitt hemland Sverige. Många av barnen har kanske bara bott i Sverige ett fåtal år. Men som sagt, en gång svensk alltid svensk!

http://www.youtube.com/watch?v=EV695wSPFcI