evalinder

I morse när jag vaknade öste regnet ner. Kändes som en sådan där dag då man inte orkar ta sig för något. Men eftersom vi bara har sju dagar kvar i Sverige så måste vi utnyttja varje minut. Så vi packade in oss i två bilar och åkte ner till byn, det vill säga Östersund. Vi strosade runt och jag mötte faktiskt några gamla kompisar som jag inte sett på massor med år. Det roliga är att vi fortfarande känner igen varandra, trots att det i vissa fall gått närmare tjugo år sedan vi sågs sist. Men vi kanske inte har åldrats så mycket, eller?

I morgon ska jag och de andra i familjen gå med i Pridetåget här i Östersund. Jag har många gånger tänkt att jag ska gå med i tåget i Stockholm, men har alltid varit bortrest då. Nu när jag har chansen att gå, och dessutom  i min gamla hemstad ska jag verkligen inte missa chansen. Detta Pridetåg som är ett samarrangemang med Storsjöyran som för fullt håller på att rusta upp för festival här i Östersund.

Jag tycker att det är ett bra sett att tala om att jag säger ja till kärlek och nej till fördomar. Känns extra viktigt i en liten stad som Östersund där säkert många tycker att det är jobbigt att prata öppet om sin sexuella läggning.

Med mig kommer både Emelie och Julia. Även min syster och hennes tre barn går med. Jag hoppas också att mamma och pappa följer med oss. Och jag hoppas också att det inte regnar.

Nu har vi bara sju dagar kvar i Sverige. Tiden har verkligen rusat iväg. Nästa torsdag flyger vi hem till Kuala Lumpur. Den femte augusti startar skolan. Julia kommer dessutom att byta skola, vilket säkert är både spännande och pirrigt för henne. Och på något sätt ska det bli skönt att komma hem till sitt eget. Har varit ganska jobbigt att bo i en kappsäck. Men jag kan inte nog många gånger säga hur glad jag är att jag har så underbara vänner och släktingar här hemma i Sverige. De har verkligen tagit väl hand om oss och deras gästfrihet har varit enorm. Tusen miljoner tack!

För det svåraste rent känslomässigt har varit att komma tillbaka till sitt hemland utan att ha en fast punkt, ett hem. Sedan har det också varit svårt att ta säga hej då till alla vänner som vi mött under denna sverigesemester. Det känns lite tungt att veta att det är ett helt år tills vi kommer att besöka Sverige igen. Pelle, min bloggkompis säger i en kommentar attt året kommer att swischa förbi. På något sätt hoppas jag det, för även om vi stormtrivs i Malaysia, så är det lång tid att vara borta från nära och kära.


Mamma och Julia


Jag, Julia och mamma fikar hos Monika Nordenström på hennes underbara
café som har allt. Monika är min släkting som startade Cirkus Kul & Bus, en
ungdomscirkus med eget tält här i Östersund. Den är lite mindre än
Norrköpings Ungdomscirkus, men riktigt charmig. Monika har slutat med
cirkus, men var nyfiken på att höra lite skvaller om allt och alla. Jag vet ju inte
längre så mycket heller, men hon blev väldigt ledsen när hon fick budet om
Anita Plambecks bortgång förra året. Hon, Anita och Barbro i Ludvika har i
många år stått varandra väldigt nära.



I morgon går jag Pridetåget här i Östersund