evalinder

"Dear Mr Linder,

Please be advice your shipment is due to sail on 30 Sept estimated to arrive Stockholm Port on 29 Oct 10.
Our destination office Team Allied will handle for the clearance and will contact you for delivery arrangement.

 Team Allied"

Ja, och sa lite telefonnummer mm, som inte ni behover se.

Jag fick lasa mejlet flera ganger innan jag pa riktigt uppfattde de datum som stod dar. Sedan blev jag riktigt arg, och da menar jag riktigt arg, jag blev skitforbannad! Tog min mobil och ringde upp Sverigekontoret for Team Allied dar en mycket trevlig tjej svarade. Jag laste upp mejlet for henne och hon blev lika forvanad hon.

Nar vi akte fran Kuala Lumpur den sista augusti hade var container enligt Team Allied redan gatt ivag fran hamnstaden Klang som ligger en bit utanfor KL. De hade dyrt och heligt lovat oss att det skulle ta max fem veckor, kanske till och med bara fyra. Det var darfor vi valde dem framfor tva andra flyttfirmor som inte skulle vara lika snabba.  Det var ocksa darfor som vi valde att ta med sa lite som mojligt pa flyget, och slippa betala sa mycket overvikt, for vi tyckte att fem veckor, det gar snabbt. Forresten sa hade vi inte kunnat ta med sa mycket mer an vi gjorde pa flyget, vi hade overvikt sa det rackte till.

Nu hoppas jag innerligt att detta mejl ar fel, att den som skrev mejlet har blandat ihop siffror, for annars blir det inte roligt. Den trevliga tjejen pa Stockholms kontoret ska nu undersoka var containern ar. Sjalv har jag ocksa svarat pa mejlet och jag lat nog inte allt for glad i tonen. Just nu har vi hela vart liv i denna container, och vi vet annu inte om den gatt ivag fran KL! Vi som varit helt sakra pa att den skulle komma denna vecka eller atminstone nasta vecka. Herregud, vi har viktiga parmar som behovs, vi har klader som behovs, vi har en hardisk pa datorn som verkligen behovs. Vi kommer att trana upp vart talamod, det ar ett som ar sakert. 

For det mesta brukar jag vara en oerhort positiv person, ar nog egentligen det nu ocksa, men det kanns som om det dar positiva i mig forsvinner sakta men sakert for varje steg i denna flytt som inte gar framat utan bakat. 

Men nu hoppas som sagt att detta ar en felskrivning, om inte far vi prata med Pars arbetsgivare om hur vi gar vidare med detta. Allt detta kostar ju dessutom massor med pengar ocksa, sa det kanns oerhort slarvigt om man ska ha latit denna container sta stilla i en ham i Klang i en manad innan den gar ivag. 

Sa till nagot mer positivt. Jag fick en del kommentarer om att lagga ut recept pa asiatisk och malaysisk mat pa min blogg igar. Det ska jag verkligen gora, och jag har massor av godsaker att bjuda pa. Ska hem och leta igenom det jag har har hemma, och det jag har i huvudet. Resten kommer i containern....


Hoppas inte var container ar i Klang. En hamnstad som vi akte till i borjan
av var vistelse i KL tillsammans med min spraklarare och hennes familj.
Hon sjalv ar fran Tyskland och hennes man ar indier och har faktiskt sina
rotter har i Klang. En trevlig stad med mycket indiskt. Kopte lite typiska
indiska klader har och ocksa massor med kryddor. Men som sagt, jag
hoppas att containern har skeppats darifran!

Varje morgon hittills har vi forst tagit en buss fran vart villaomrade till Alvsjo pendeltagstation, den bussen tar inte manga minuter, sedan har vi tagit pendeltaget in till T-centralen. Men eftersom det nastan alltid ar forseningar pa pendeltaget sa tankte vi testa lite andra mojligheter. Kan ju vara bra att vara forberedd med lite alternativ innan vintern kommer och den tagkaos som kan uppsta da.

Sa nu gick vi till en busshallsplats som ocksa ligger valdigt nara vart hus och hoppade pa bussen mot Gullmarsplan och dar bytte vi till tunnelbanan. Det gick faktiskt mycket snabbare, sa det har blir nog ett alternativ som kanske till och med blir till en rutin.

Alla i familjen utom Julia har kunnat anvanda sina mobiler i Sverige. Vi glomde helt enkelt bort att oppna upp hennes, sa nar vi kom hit och skulle byta sim kort sa var den naturligtvis landskodad. Emelie hade varit sa pass klok att hon redan innan vi akte till Sverige gick upp till sin kompis i KL dar hon kopt sin iphone och fick den oppnad. Det tog inte manga minuter. Nar vi flyttade till KL hade vi samma problem med de svenska mobilerna, men det gick snabbt och pa bara en kvart oppnade de vara mobiler.

Har i Sverige finns heller inte sa manga stallen dar man oppnar landskoder, men jag hittade ett stalle pa Fridhemsplan som heter MobilTele akuten, och han som jobbade dar var mycket trevlig och berattade att de fixar det mesta, vattenskador, kodoppningar mm. Men vilken tid det tagit. Vi lamnade in hennes telefon for snart tre veckor sedan och ingen har hort av sig annu. Nu sitter jag pa McDonalds precis bredvid och ska ga forbi nar de oppnar och jag hoppas verkligen att den ar klar. Under tiden har Julia fatt anvanda en av alla de gamla mobiler som sakerligen alla familjer i dag har i en liten samling. Hur an illa man tycker om mobiler, sa ar det jattebra att ha, sarskilt nar man har barn som sprider ut sig overallt.

Nu har vi fatt vart startpaket for bredband och telefoni hemma. Vi blev overlyckliga nar det kom, och Emelie som ar den mest tekniska i familjen satte igang med sladdar och kopplingar pa en gang. Men inget fungerade, absolut ingenting. Det visade sig efter att ha pratat med experter pa omradet att han som bodde i huset innan oss haft ett eget system pa precis allt. Mycket avancerat for visso, men som en stopkloss for oss som flyttade in efter. Han har namligen dragit om allt och haft en hel datacentral i garaget som passat for hans saker, men inte for vara. Detta har nu gjort sa att vi i var tur maste dra om allt igen, kanns lite jobbigt att allt inte blir som man vill. 

I morse nar jag vaknade hade jag fatt ett sms fran var Landlord i KL, hon ar kinesiska och jattekul. Vi fick valdigt bra kontakt, och vara familjer kommer att halla kontakten med varandra, och tanken ar oksa att de ska komma och halsa pa oss har i Stockholm. De ar lite radda att de ska frysa sonder, men vi far val samla ihop sa mycket klader vi kan. Hon skrev i sms:et: "Eva, du ar inte ensam om att ha arstider, vi har det pa vart satt i KL just nu ocksa, har regnar det och blaser som bara den. Och har faller ocksa lov ner, sa det sa!"

Ja, alla tolkar vi arstider pa olika satt. En sak som jag i alla fall kommit pa, ar att jag nu kommer pa mig sjalv med att planera for julen som i och for sig drojer ett tag till. Jag tittar pa julbordsannonser, funderar pa hur vi ska fira. Med slakten i Stockholm, slakten pa Froson eller for oss sjalva i Stockholm. Jag ser fram emot julstamningen som alltid infinner sig i Sverige och jag ser ocksa fram emot en vit jul.

For i Malaysia kom pa nagot satt julen bort. Hur an vi forsokte med julgran och julmat sa ville inte den dar riktiga stamningen infinna sig. Det var gigantiska julskyltningar, egentligen mycket mer an i Sverige, men nagon kansla for en vit vintrig och stamningsfull jul kom aldrig. Markligt nog, har jag mer julstamning i mig nu i slutet pa september i Sverige an i december i KL.


Fast julmaten far vanta, ikvall ska jag forsoka mig pa malaysiska currypuff!

Naturligtvis gar det inte att skydda sig mot de forkylningar som sprids just nu. Atminstone har inte vi kunnat gora det. Emelie och Julia ar dunderforkylda, och sjalv ar jag pa god vag att bli det, med lite vark bade har och dar i kroppens alla leder. Kanner bara att jag inte har tid att vara sjuk just nu. Snart kommer ju var container och da bor vi ju kunna sta uppratta for att ta emot allting. Jag har dessutom planer pa att traffa vanner jag inte sett pa lange i helgen, sa jag ar lite sur pa bacillerna som fastnat i mig.

Jag laste den har artikeln i Aftonbladet idag

http://www.aftonbladet.se/debatt/article7834728.ab

och tycker att den var bra, aven om jag inte haller med i allt.

Jag har under aret skrivit en del inlagg om de framlingsfientliga vindar som blaser i Europa just nu. Framforallt har jag skrivit om de enkelspariga och ganska trangsynta vasterlandska tidningarna som faktiskt manga ganger bidrar till det det ganska hetska klimatet som uppstatt. Bland annat pa hur man rapporterar om islam och muslimer.

Men jag vill anknyta till artikeln och ta lite privata exempel som gor att jag just nu kanner mig valdigt orolig over att dessa morka framlingsfientliga krafter kan fa annu storra utrymme och annu fler sympatisorer.

Nar jag for massor med ar sedan pratade trangsynthet med en gammal arbetskamrat som bodde och aven var uppvuxen i ett av Stockholms mest bespottade miljonprojekt fick jag svar pa tal. Sjalv hade jag knappt sett ett miljonprojekt innan jag fyllde 20 och da flyttat ner till Stockholm fran lilla skyddade Ostersund i Jamtland. Jag hade nog egentligen inte sett sarskilt mycket annat heller, mer an de stallen min familj akte till pa semestrarna. En ganska overbeskyddad miljo kan jag kanna nu, men anda ganska vanlig for en tjej fran den lilla svenska "mellanmjolk" staden. Inget oforutsett dar heller, utan valdigt tryggt och inom ramen for trygg uppvaxt. 

Min vannina, som jag fortfarande ar mycket god van med, sa med starka ord till mig: "Eva, jag forstar att du tycker som du tycker, det kan sadana som du gora. Men alla vi svenskar som bor har, och som kampar for att allt ska ga ihop och som varje dag bara ser invandrare omkring oss samtidigt som vi laser i tidningen om hur daligt det har omradet ar och att det bara ar forlorare som bor har, kriminaliteten ar stor och arbetslosheten annu storre, vi kanske inte ser sakerna pa riktigt samma satt som du gor".

Den har diskussionen har jag tagit med mig under alla ar som gatt, och de senaste dagarna har jag tankt annu mer pa det an tidigare med tanke pa det chockartade valresultatet. Jag tror namligen att denna fientlighet mot olikhet och mot invandrare ar djupt rotad i Sverige. Vi har aldrig velat erkanna det, inte ens pa valdagen. Vilket ar skrammande och helt enkelt fruktansvart. Sa just nu kanner jag an mer att vi maste gora nagot radikalt innan detta hat for mangfald och mangkultur tar annu storre grepp over vart land. For ju fler som visar sitt stod for SD, desto mindre skamligt blir det, och till slut star vi dar med ett framlingsfientligt parti som ar helt accepterat. 

Nu vet jag att min vaninna absolut inte ar framlingsfientlig, inte alls. Men det jag vill saga, ar att de ord hon slangde i mitt ansikte for 25 ar sedan ar valdigt aktuella idag. Kanske annu mer idag, och kanske ar det ocksa valdigt manga som kanner sa som hon gjorde da. De ar besvikna och ledsna pa varfor de alltid fatt kampa extra hart och varfor ingenting kanns gott nog, och det enklaste ar da att skaffa sig hackkycklingar, i detta fall allt och alla som ar lite olika och som skiljer sig fran mangden.  

Darfor sager jag det igen: nu maste alla politiker ta debatten med SD, de maste sla sonder deras argument och de maste visa alla valjare runt om i Sverige hur farligt detta parti ar, som har sina rotter i nazism.  

Vi andra grasrotter kan ocksa paverka pa vart satt. Det finns massor med tillfallen da vi mots av smygrasism, pa skolor, arbetsplatser, gymmet och middagen med vannerna. Vi maste saga ifran, vi maste ocksa ta debatten. Vi ska inte acceptera nar vara vanner oppnar sina meningar med "ja, jag ar ju inte rasist, men...

I sverige har vi inte skoluniform. Jag skulle garna vilja att det blev en debatt om detta, och jag tror ocksa att jag tillhor de som vill infora skoluniform pa skolorna i Sverige. Jag ar inte saker, men jag tror att jag tycker sa. Det skulle i alla fall underlatta for valdigt manga barnfamiljer runt om i landet som stangas med krav om kladkoder och de ratta kladerna av sina barn hemma. Ett evigt tjat om vad som ratt och vad som ar fel att ha pa sig.

I Malaysia hade vara barn skoluniform, dar har alla skolor uniform, oavsett vilken skola du gar pa. Sjalvklart var det en betydligt lattsammare uniform an vad vi skulle komma att behova i detta vadervaxlande land. Dar hade man antingen kjol eller short till en tennistroja med skolans logo. Det var mycket lattsamt och aldrig nagot att ens fundera over innan de akte ivag till skolan. Bade Emelie och Julia gillade ocksa sina uniformer, de visade vilken skola de gick pa och dessutom tyckte de att den var skon att ha pa.  


Sa har sag Emelies och Julias skoluniform ut. De hade ocksa vita trojor
att byta med om de ville.


Forsta aret gick Julia pa en annan skola och sa har sag den uniformen
ut. Nar bada hade gymnastik sa hade alla likadana gympaklader ocksa.

Men tillbaka till Sverige och eventuella skoluniformer. Manga som ar emot skoluniform menar att det ar ett ingrepp i den personliga friheten, att man bor fa valja sina egna klader och sin egen stil. Det ar ett bra argument, men a andra sidan kan den personliga friheten och tryggheten ocksa bli begransad om du inte har mojlighet att folja de kladkoder som manga elever tror att de maste gora.

Alla elever skulle med uniform bli tvungna att uttrycka sin personlighet pa andra satt an med klader som egentligen ar ett ganska ytligt satt att visa vem man ar pa. Jag tycker sjalv valdigt mycket om klader, alskar olika stilar och tycker att det ar oerhort roligt att shoppa loss lite da och da, och det kan man ju fortfarande bejaka som elev, men pa fritiden. 

Sjalv har jag tva dottrar i precis den dar aldern da allt ytligt ar valdigt viktigt. Det ska det kanske ocksa vara i en speciell alder, det tillhor liksom deras utveckling in i den vuxna mer sjalvstandiga varlden. Bada tva ar i och for sig valdigt duktiga tjejer, och absolut inte ytliga i sina satt. Men som sagt, de har precis som manga andra i samma alder paverkats av vad som ar ratt och vad som ar fel att bara pa sin kropp. Det har ar ju nagot som de flesta ungdomar gar igenom, man laborerar med olika stilar och harfarger tills man till slut kanske hittar nagot som man kanner sig bekvam i och som representerar den "grupp" av ungdom man vill tillhora. Jag tycker att det ar kul och spannande, var sjalv lite av en sokare som ung tonaring.

I forrgar kom Julia hem fran ett tre dagar langt lager med sin skola. Hon hade haft jattekul, de hade seglat, rott, vandrat i skogen och atit massor med god mat. Dessutom larde hon kanna sina nya kompisar lite mer ocksa. Eftersom vi har ganska begransat med klader har i Sverige innan var container kommer sa fick vi aka och kopa lite varmare trojor, regnklader och nya stovlar. Nar jag motte henne efter lagret sa fragade jag om stovlarna var bra. Tydligen ar det ju lite mode i det har med gummistovlar ocksa, vilket jag verkligen fick veta av henne ocksa. For det forsta hon sa var "mamma, de flesta hade de dar dyra stovlarna du vet, som kostar 1200 kronor och som jag inte fick kopa, det var bara en till som hade samma som mig, de som ar billigare."

Ja, vad ska man saga. Jag skulle aldrig kopa ett par stovlar till min 12 ariga dotter for 1 200 kronor, det skulle kannas helt fel och som att nastan lura henne att tro att det ar en sjalvklarhet. Herregud, hennes fotter vaxer ju dessutom. Jag och min kara man ar inte pa nagot satt snala mot vara barn, har aldrig varit. En del skulle kanske till och med saga att de ar lite bortskamda, och det ar de kanske ocksa och det ar ju sjalvklart vart fel i sa fall.  Vi koper garna bra klader som haller och om vi vet att de ska anvanda dem mycket och i speciella sammanhang sa satsar vi garna pa bra kvalitet.

Men det ar just det har som jag menar, om vi infor skoluniform sa behover inte barn ga omkring och jamfora sina kladmarken och hur mycket deras klader kostar. Nu kanner jag att jag ar trygg i detta och faktiskt kan forklara for Julia varfor jag inte vill satsa pa ett par moderiktiga gummistovlar for 1 200 kronor utan att jag dar valjer ett billigare men minst lika bra alternativ, och hon forstar och haller med. Men det finns valdigt manga ungdomar som kanske inte ar lika trygg som Julia, de forstar inte alls varfor det ska vara just de som alltid far kopa de billigaste alternativen medan deras kompisar glanser runt i markesklader for tusentals kronor. 

Hittade nedanstaende angaende debatten om att fa bort markeshysterin bland ungdomar i Schweiz.

http://www.bgf.nu/ij/schw4.html

Lite bilder pa olika skoluniformer

Sa har motte man manga pa gatorna, Malaysisk high school uniforms for public school.



En annan vanlig uniform i Malaysia, kanske den man oftast motte. 


Eller sa har, primer school elever i en public school, ocksa i Malaysia



Det kan ju ocksa vara riktigt snyggt med uniform, som har i Gossip girls..
I USA ar det fler skolor som har skouniform, dock kanske fortfarande mest pa 
de privata skolorna. Men jag har last att det blir fler och fler public schools aven dar,
framst i storstadsregionerna.




 

Laste en artikel i Svenska Dagbladet for nagot ar sedan som handlade om en tjej som bott utomlands och sedan flyttat hem till Sverige igen. Enligt henne brukar utlandssvenskarna kalla hemkomsten for hemsk-komsten. Nar jag laste artikeln forstod jag inte riktigt vad hon menade, men det gor jag nu.

Innan vi flyttade till Malaysia hade vi planerat allt minst ett ar innan vi flyttade. Vi hade last pa om landet, vi hade kollat upp skolor, boende, forsakringar, ekonomin, ja allt var otroligt valplanerat och ingenting lamnades at slumpen. Vi reste till och med dit en gang innan for att reka allt pa plats, ja Par var forresten dar flera ganger. Sa nar vi val kom till landet sa kandes det inte alls sarskilt svart nagonting, vi var val forberedda. 

Nu nar vi nu flyttade hem igen gick allt valdigt snabbt, eftersom det handlade om att avbryta allt i forvag pa grund av halsoskal. Det ar klart att vi hade ett litet tag pa oss innan vi flyttade, men absolut inte i narheten av hur mycket vi planerade innan vi flyttade ut ur Sverige. Dessutom var ju detta ocksa en helt annan situation som kanske var lite turbulent for oss alla. Och kanske misstog vi oss ocksa pa hur allt skulle vara.

For det ar ju sa att man tror att bara for att man flyttar hem till sitt hemland igen sa ar allt mycket lattare. Det kan nog manga utlandssvenskar skriva under pa att det inte ar. Bade kanslomassigt och rent praktiskt.

Men allt det praktiska ar nagot som man later ta sin tid, det ar nagot som maste goras och aven om man tycker att mycket tar lite val lang tid sa vet man ju att till slut ar man tillbaka i allt. Atminstone nar det galler skolor, jobbet, forskringssystemet och allt det dar som tillhor den vanliga vardagen. Det tar tid men ar lattast. 

Det ar varre med det kanslomassiga, det tar nog langre tid, och ar ocksa betydligt svarare att hantera. Alla vi som kommit hem efter att ha bott utomlands tror jag genomgar ett slags sorgearbete som maste fa ta sin tid.  

Nar man kommer hem sa ser man hur alla ens nara och kara lunkar pa med sitt och att det egentligen inte har hant sa valdigt mycket under tiden man varit borta. Sjalv sa har man varit med om massor och har enormt manga upplevelser inom sig, bade positiva och negativa. Man har mott manniskor som man aldrig annars skulle ha mott, sett platser som man kanske annars aldrig skulle fa se, ens barn har fatt uppleva en otroligt massa och tillsammans ar detta erfarenheter som man egentligen inte har nagon att dela med sig till. 

Nar vi skulle aka hem till Sverige den forsta sommaren sa var det manga med stor erfarenhet av att bo utomlands som sa till oss att vi inte skulle forvanta oss att nagon ar speciellt intresserad av vad vi har varit med om eller kanske ens fraga oss om nagot. Skulle nagon fraga sa ar det bara nagra snabba fragor och borjar du utveckla allt sa drar de oronen at sig och slutar lyssna. Daremot var det manga som sa att de som varit och halsat pa mojligtvis har storre intresse av att veta mer, och det stammer kanske lite. 

Sjalv ar jag ju en nyfiken person och jag ar ocksa en pratglad sadan som garna vill dela med mig av allt jag varit med om och sett, darfor har ocksa den har bloggen varit till stor hjalp genom att jag dar fatt beratta om allt och visat bilder fran alla mojliga moten och platser, nagot som kommer att vara ett minne for livet.

Det har kan ju lata som om man vill vara for mer an andra, elller kanske rent av ar lite dryg. Manga kanske tanker att "varfor lyssna pa detta, hon vill val bara beratta for att skryta". Kanske ar det drygt eller valdigt osvenskt att vilja beratta om saker som for manga ar okant och som manga heller kanske aldrig kommer att fa vara med om, namligen att fa mojligheten att bo utomlands och uppleva en helt annan kultur.

Men jag tror anda att det ar viktigt att alla de hemvandande svenskar har kanaler dar de kan ventilera och bearbeta allt. For jag kan saga att det ar omvalvande att flytta hem. Mycket mer an att flytta ut fran Sverige.

Det var en man pa ett stort svenskt internationellt foretag som sa en bra sak i ett av Sweas (natverket for svensktalande kvinnor som bor eller har bott utomlands) tidning Forum, "dessa kvinnor som tar med sig Sverige ut i varlden och sedan tar med sig varlden hem ar en enorm tillgang och den basta PR ett land kan ha".

Men trots att vi nu sitter i ett hus ett tag till som ar tomt pa mobler, inget internet, ingen TV annu, ingen fast telefon, massor av byrakrati och med ett steg fram och tre steg tillbaka sa skulle jag sjalvklart gora om allt igen. Nu vet vi ju ocksa vad man skulle kunna gora battre till nasta gang.

Jag kanner ocksa att jag utvecklats enormt och aven om jag ar precis samma person som flyttade sa ar jag samtidigt en helt annan manniska. En marklig kansla att kanna sa, men sa ar det. Jag har fatt perspektiv, ser mer nu vad som kanns viktigt i livet och vad som ar vart att slosa energi pa. En av de viktigaste sakerna som jag kanner ar att jag ser annorlunda pa mitt Sverige nu, detta fantastiska land som har sa otroligt mycket att se och uppleva, inte alltid ar perfekt eller centrum for universum. Man kan faktiskt gora saker pa helt andra satt an vi svenskar ar vana vid och det fungerar det ocksa, kanske inte likadant och lika effektivt, men det fungerar.


Men mina upplevelser kommer jag att ha kvar och jag forvarar dem
med stor gladje. Har ar jag i pa Java i Indonesien och den underbara
staden Yogyakarta som av invanarna kallas Yogya. Vi ska precis titta
pa Borobudur, ett flera tusen ar gammalt Buddhistisk tempel. Jag ar
ju som alla vet redan foralskad i Malaysia. Men ett land som satt stora
spar i mig och som jag kommit att tycka minst lika mycket om ar just
Indonesien. Har finns massor av spannande och mytomspunna saker
att upptacka, sedan ar manniskorna enormt gastvanliga och snalla. Har
forresten en indonesisk van som precis flyttade hem till Indonesien fran
Malayisa, och jag har lovat att halsa pa henne och hon har lovat att
guida oss runt pa lite roliga och udda stallen.

Vi har ju ingen TV just nu, jo vi har en TV, men vi kan bara se pa dvd filmer. Egentligen ar det ganska bra, for annars kanske vi hade sappat forbi den nya dokusapan som hade premiar igar. I stallet sag vi pa en riktigt bra film, Flickan, som manga av er sakert redan sett, men om ni inte har det kan jag verkligen rekommendera den.

Den nya dokusapan "Kungarna av Tylosand" har jag da inte sett, bara last om. Egentligen ska man ju inte ha asikter om nagot man inte vet nagot om eller har sett, men jag kan ju alltid prata generellt om fenomenet TV och hur unga hungriga tejejer och killar gor allt for att fa nagra timmar i det eftertraktade och genomslagskraftiga mediet.

Nar jag och fotografen Alexander Savic' for ett par ar sedan skulle gora ett reportage om ungdomar i Norrkoping blev jag ganska radd och ledsen. Reportaget skulle handla om varfor det blivit sa vanligt med harda ord och dalig respekt for varandra pa skolor runt om i Sverige. Varfor man kan kalla varandra for hora, bogjavel, peddo eller ropa "ga och do din djavul" utan att blinka och sedan tycka att det ar helt okey.

Det var en valdigt trevlig dag vi hade med alla ungdomar som da gick i hogstadiet, de var valdigt oppna och berattade oppet om hur klimatet bland unga ar. Faktum var ocksa att manga berattade for oss efterat att de ocksa madde daligt och att de tog at sig, men att det inte gick att gora sa mycket at problemet. Att ga till larare eller nagon vuxen pa skolan var inte aktuellt, da skulle allt bara bli varre.

Det var ocksa skrammande manga som berattade att de blivit utsatta for saker pa natet. Da pa den har tiden var det Bilddagboken som gallde, och flera hade fatt bilder pa sig sjalva upplaggda med diverse texter som de inte alls gillade. Ocksa har var det lite svart att gora nagot, samtidigt som man lider, sa vill man ju ocksa vara cool.

Idag ar vi valdigt manga som anvander Facebook, det gor jag ocksa. Jag tycker att det ar fantastiskt att man kan halla kontakten med sa manga nya och gamla vanner och dessutom kan alla vara spridda over hela varlden. Jag tycker ocksa att det ar kul att lagga upp bilder och jag tycker sjalvklart att det ar roligt att titta pa andras album. Det ar ett natverk som idag ocksa bade politiker och foretag anvander friskt som en del i sin markandsforing.

Men jag tycker samtidigt synd om valdigt manga unga som inte satter granser for vad de lagger ut och hur de anvander detta natverk. Det ser valdigt billigt och hemskt ut nar man vecka efter vecka lagger upp den ena efter den andra festbilden dar man sjalv och kanske hela vanskapskretsen ligger helt utslagna. Det har ju egentligen heller inget las- eller tittarvarde, ganska trist och trakigt. Vad man heller inte tanker pa ar att allt detta kanske en dag kan anvandas emot dem, exempelvis nar man soker jobb.

Idag nar vi har ett mediasamhalle med sa otroligt manga olika mediakanaler sa borde kanske vett och etikett inom medialandskapet vara ett obligatoriskt amne i skolan redan fran ganska tidig alder.

Nar jag var tonaring sag det absolut inte ut som idag nar det galler mediautbud. Da fanns TV 1 och TV 2 och naturligtvis tidningar och lite reklam. Idag fullkomligt sprutar det ut nya medier och vara stackars unga har inte en chans att salla eller ens vila fran allt brus som fullkomligt ramlar over dem.

Vad vill jag saga med detta inlagg? Jo, att idag har sa valdigt manga en enorm vilja att synas till varje pris. De flesta nya medierna gor det ocksa lattare for oss och vi ar manga som utnyttjar det. Vi vill vara med och vi vill visa att vi hanger med och att vi faktiskt lever ett helt okey liv med allt vad det innebar. Vi vill visa att vi ar upptagna och att vi har vanner. Helt enkelt att vi, som mina tjejer sager, "har ett liv". Ja, till mig sager de kanske mer: "skaffa ett liv mamma"!

Jag ar sjalv paverkad av allt detta. Ni ser ju, jag bloggar, ar aktiv pa Facebook och ar om det fungerar som det ska nastan alltid uppkopplad. Men skillnaden mellan mig och manga unga ar att jag ar ganska noga med vad jag skriver och vad jag lagger upp for bilder. Ingenting far bli for privat, och jag skulle aldrig hanga ut nara och kara.

Sa for att aterga till vart reportage och alla ungdomar vi intervjuade. Jag ljuger inte nar jag sager att mer an halften av de vi pratade med hade som sin allra hogsta onskan att fa vara med i TV. De skulle mer an garna stalla upp i en dokusapa oavsett vad det var for innehall. Da fick man ju en eventuell gratisbiljett in i kandisvarlden. Och kand, det ville manga bli. Bland manga ungdomar ar det namligen ett yrke, ett yrke som flera TV kanaler hjalper till att utbilda i. Det ingen bryr sig om ar hur du blivit kand och for vad, bara du blir kand.

Nar jag var liten ville jag ocksa bli kandis ska jag erkanna, men da handlade det mer om att jag ville bli kand for nagot bra jag gjort, en varldstjarna i simning eller i slalom stod valdigt hogt upp. Nu blev jag ju varken det ena eller det andra, men jag ar ratt sa nojd med livet i alla fall.

Ska jag dessutom skryta lite om mitt lilla "kandisskap" sa las under forsta bilden nedan:


Har sitter vi pa KLIA, Kuala Lumpurs International Airport, som vi gjort
sa manga ganger for att bada flyga hem till Sverige och alla resor vi
gjort under var tid i KL. Mellan mig och Julia sitter Nobue Nukui Jansson,
en japanska fran Tokoy som ar gift med en svensk man och bor i KL. 
Innan detta mote hade vi aldrig traffats och gissa hur vi fick kontakt? 
Jo, hon fragade mig i kon till sakerhetskontrollen om jag var Eva Linder?
Ja, sa jag och trodde att hon skulle bli arg for att vi smet lite i kon. 
Det visade sig att hon laser min blogg! Hon visste massor om mig och om
vara resor och vart liv i Kuala Lumpur.  Jag blev bade rord och stolt.
Sa for att aterkoppla till inlagget, nu ar vi vanner pa FB ocksa.
Vi traffas forhoppningsvis i mars nar jag ar tillbaka i KL.


Har i Stockholm finns inte Starbucks, men vi har nu hittat nya stallen..


Har sitter jag pa Wayne's Coffee...


tillsammans med Julia efter skolan...man far inte plocka bort goda vanor!

Jag forstar att det ar lite irriterande for alla er som laser min blogg att det fattas prickar, men vara barbara datorer har inga. Var stationara dator som har prickar, ar ute pa havet och beraknas komma om ett par veckor. Tills dess far alla sta ut med att lasa utan prickar.

I gar hade vi i alla fall lite mys hemma i vart hus i Alvsjo. Riktigt mysigt att sitta i solstolar och titta pa en dvd. Vi sag "Snabba Cash", en ganska skrammande historia om hur huvudpersonen i filmen dras djupare och djupare in i kriminalitet for att kunna matcha sina rika vanner i Stockholms innekretsar.

I dag har vi tagit oss in till Stadsbiblioteket for att kunna anvanda internet och veta att det fungerar till 100%. Det ar alltid ett stort problem vid flytt, men vi hoppas att det ska borja fungera hemma ocksa redan nasta vecka. Da hoppas vi ocksa kunna ha ett fast telefonnummer. 

For er som nu sitter i KL och laser bloggen, kan jag meddela att har i Sverige ar det mycket valsnack just nu. Overallt mots man av valaffischer och valstugor. Valarbetare star vid varenda T-banestation och ska forsoka varva roster med broschyrer och ett leende. Tidningarna fylls av kommentarer och analyser. Ni som inte har rostat annu, glom inte bort det! Jag tycker att det ar viktigt att rosta, det ar en sjalvklarhet for mig att varna om demokratin och allas var ratt att rosta fram de som vi vill ska styra vart land.

Jag hoppas ocksa kunna lagga upp lite bilder i bloggen snart, for det blir som sagt betydligt roligare att lasa da.