evalinder

Nu ar vi i Sverige och Stockholm. Hur det kanns? Jag maste erkanna att det kanns valdigt blandat och det ar manga kanslor och tankar som dyker upp  hela tiden. Vi har ju inte varit borta sa jattelange, men anda ar det sa mycket som man glomt bort eller fortrangt och som far en att kanna sig valdigt frammande i sitt eget hemland.

Fortfarande vantar vi pa att fa bekraftat fran olika myndigheter att vi ar aterinskrivna i den svenska rulliansen. I huset ar det minst sagt minimalistiskt med nastan inga mobler alls. Till fotoljer i vardagsrummet har vi solstolar, vilket i och for sig for tankarna till Malaysia. For har hemma i Sverige kan man absolut inte sitta utomhus i nagot sadant for det ar rent ut sagt svinkallt. Vi fryser som vi aldrig gjort tidigare och ar omslutna av tacken nar vi sitter framfor TV:n. Fast vi ar oerhort tacksamma mot min svagerska Catrine och hennes foraldrar Lisbeth och Borje som lanat ut det mesta i koksvag till oss. Tusen tack!

Jag ser nog sakert lite bortkommen ut, for det ar manga som kommit fram och fragat om jag behover hjalp med att hitta ratt i buss- och tunnelbanenatet. En var till och med sa trevlig att han halsade mig valkommen till storstaden! Stockholm ar ju for alla Stockholmare en stor stad, en metropol, inget ar som Stockholm, varldens medelpunkt!

Jag trivs ocksa i Stockholm, har alltid alskat denna otroligt vackra stad som fullkomligt glittrar, sarskilt under sommartid. I Sverige ar nog ocksa Stockholm den mest mangkulturella och mest spannande staden och for oss kandes det som det enda alternativet nar vi skulle komma hem till Sverige igen. Det kan lata drygt, det forstar jag, men jag vill verkligen att mina barn ska fa fortsatta att leva i mangfald och oppet sinnelag och da tror jag att Stockholm ar det ratta i Sverige. Har finns ocksa de skolor som bast kan erbjuda det.

I gar var det forsta dagen for Julia pa Rodabergsskolan, och hon fullkomligt sprudlade av gladje nar jag motte upp henne. Hon berattade om sin klass som bestod av elever fran varldens alla horn, och om flera som precis som hon sjalv kommit hem fran en utlandsstationering. Nar jag fragade hennes mentor om hon var den enda som var sen till skolstart sa berattade han att det rullar in elever lite da och da nu under september manad. Julia tyckte att det kandes ungefar som pa ISKL i Kuala Lumpur.

En annan sak som ar slaende och som jag egentligen aldrig tidigare tankt pa ar att alla ser valdigt lika ut har i Sverige och Stockholm. Ja, en del sticker ut lite mer an andra, men pa det stora hela sa ser alla tonaringar precis likadana ut i klader och stil, alla medelalders foljer ungefar samma koder och de aldre skiljer sig inte heller mycket fran varandra. Ratt slatstruket faktiskt, och lite gratt och trist. Jag ska inte saga sa mycket for jag marker faktiskt sjalv hur jag valjer bort de klader jag hade i KL och borjar mer och mer anvanda de som jag far for mig passar mer har i Sverige. Mina kara tonaringar har som sagt ocksa varit lite orolig over min garderob och sagt att jag inte kan satta pa mig "Malaysia stilen" i Stockholm. Nu ar det ju i och for sig sa otroligt kallt har ocksa sa mycket gar ju bort bara darfor, vilket ar synd.

Jag har ju tidigare skrivit valdigt mycket om hur jag blivit bemott i Malayisa, alltid med ett leende och med en nyfikenhet som jag kommit att alska. Har i Stockholm ser man inte sa jattemanga leenden, inte heller ar sarskilt manga nyfikna heller, far jag i alla fall for mig. Kanske har jag fel, men det aterstar att se.

Nar vi akte taxi fran Arlanda till vart hus som vi ska hyra sa pratade vi mycket med chaufforen som var fran Polen. Han hade bott har i Sverige i 33 ar men fortfarande kande han sig som en framling och invandrare. Ganska skrammande att vi har sa svart att fa inflyttade att kanna sig som hemma. Varfor ar det sa?

Kanske beror det pa att vi har i Sverige aldrig egentligen varit med om sa mycket svarigheter som fatt oss att bry oss om andra. Vi tar det mesta for givet och vi ar ocksa valdigt misstanksamma mot allt som ar nytt och frammande.

Nu ska jag snart ga occh mota Julia som fortfarande inte hittar till 100 har. Men om nagra dagar sa kan hon sakerligen aka till och fran skolan pa egen hand. For Emelie ar det inga problem, hon tar sig overallt pa egen hand och jag tror ocksa att hon pa ett satt kanner sig friare har an i KL.

Det blev ett ganska spretigt inlagg, men det ar val ungefar som jag sjalv kanner mig just nu.