evalinder

Vi har ju ingen TV just nu, jo vi har en TV, men vi kan bara se pa dvd filmer. Egentligen ar det ganska bra, for annars kanske vi hade sappat forbi den nya dokusapan som hade premiar igar. I stallet sag vi pa en riktigt bra film, Flickan, som manga av er sakert redan sett, men om ni inte har det kan jag verkligen rekommendera den.

Den nya dokusapan "Kungarna av Tylosand" har jag da inte sett, bara last om. Egentligen ska man ju inte ha asikter om nagot man inte vet nagot om eller har sett, men jag kan ju alltid prata generellt om fenomenet TV och hur unga hungriga tejejer och killar gor allt for att fa nagra timmar i det eftertraktade och genomslagskraftiga mediet.

Nar jag och fotografen Alexander Savic' for ett par ar sedan skulle gora ett reportage om ungdomar i Norrkoping blev jag ganska radd och ledsen. Reportaget skulle handla om varfor det blivit sa vanligt med harda ord och dalig respekt for varandra pa skolor runt om i Sverige. Varfor man kan kalla varandra for hora, bogjavel, peddo eller ropa "ga och do din djavul" utan att blinka och sedan tycka att det ar helt okey.

Det var en valdigt trevlig dag vi hade med alla ungdomar som da gick i hogstadiet, de var valdigt oppna och berattade oppet om hur klimatet bland unga ar. Faktum var ocksa att manga berattade for oss efterat att de ocksa madde daligt och att de tog at sig, men att det inte gick att gora sa mycket at problemet. Att ga till larare eller nagon vuxen pa skolan var inte aktuellt, da skulle allt bara bli varre.

Det var ocksa skrammande manga som berattade att de blivit utsatta for saker pa natet. Da pa den har tiden var det Bilddagboken som gallde, och flera hade fatt bilder pa sig sjalva upplaggda med diverse texter som de inte alls gillade. Ocksa har var det lite svart att gora nagot, samtidigt som man lider, sa vill man ju ocksa vara cool.

Idag ar vi valdigt manga som anvander Facebook, det gor jag ocksa. Jag tycker att det ar fantastiskt att man kan halla kontakten med sa manga nya och gamla vanner och dessutom kan alla vara spridda over hela varlden. Jag tycker ocksa att det ar kul att lagga upp bilder och jag tycker sjalvklart att det ar roligt att titta pa andras album. Det ar ett natverk som idag ocksa bade politiker och foretag anvander friskt som en del i sin markandsforing.

Men jag tycker samtidigt synd om valdigt manga unga som inte satter granser for vad de lagger ut och hur de anvander detta natverk. Det ser valdigt billigt och hemskt ut nar man vecka efter vecka lagger upp den ena efter den andra festbilden dar man sjalv och kanske hela vanskapskretsen ligger helt utslagna. Det har ju egentligen heller inget las- eller tittarvarde, ganska trist och trakigt. Vad man heller inte tanker pa ar att allt detta kanske en dag kan anvandas emot dem, exempelvis nar man soker jobb.

Idag nar vi har ett mediasamhalle med sa otroligt manga olika mediakanaler sa borde kanske vett och etikett inom medialandskapet vara ett obligatoriskt amne i skolan redan fran ganska tidig alder.

Nar jag var tonaring sag det absolut inte ut som idag nar det galler mediautbud. Da fanns TV 1 och TV 2 och naturligtvis tidningar och lite reklam. Idag fullkomligt sprutar det ut nya medier och vara stackars unga har inte en chans att salla eller ens vila fran allt brus som fullkomligt ramlar over dem.

Vad vill jag saga med detta inlagg? Jo, att idag har sa valdigt manga en enorm vilja att synas till varje pris. De flesta nya medierna gor det ocksa lattare for oss och vi ar manga som utnyttjar det. Vi vill vara med och vi vill visa att vi hanger med och att vi faktiskt lever ett helt okey liv med allt vad det innebar. Vi vill visa att vi ar upptagna och att vi har vanner. Helt enkelt att vi, som mina tjejer sager, "har ett liv". Ja, till mig sager de kanske mer: "skaffa ett liv mamma"!

Jag ar sjalv paverkad av allt detta. Ni ser ju, jag bloggar, ar aktiv pa Facebook och ar om det fungerar som det ska nastan alltid uppkopplad. Men skillnaden mellan mig och manga unga ar att jag ar ganska noga med vad jag skriver och vad jag lagger upp for bilder. Ingenting far bli for privat, och jag skulle aldrig hanga ut nara och kara.

Sa for att aterga till vart reportage och alla ungdomar vi intervjuade. Jag ljuger inte nar jag sager att mer an halften av de vi pratade med hade som sin allra hogsta onskan att fa vara med i TV. De skulle mer an garna stalla upp i en dokusapa oavsett vad det var for innehall. Da fick man ju en eventuell gratisbiljett in i kandisvarlden. Och kand, det ville manga bli. Bland manga ungdomar ar det namligen ett yrke, ett yrke som flera TV kanaler hjalper till att utbilda i. Det ingen bryr sig om ar hur du blivit kand och for vad, bara du blir kand.

Nar jag var liten ville jag ocksa bli kandis ska jag erkanna, men da handlade det mer om att jag ville bli kand for nagot bra jag gjort, en varldstjarna i simning eller i slalom stod valdigt hogt upp. Nu blev jag ju varken det ena eller det andra, men jag ar ratt sa nojd med livet i alla fall.

Ska jag dessutom skryta lite om mitt lilla "kandisskap" sa las under forsta bilden nedan:


Har sitter vi pa KLIA, Kuala Lumpurs International Airport, som vi gjort
sa manga ganger for att bada flyga hem till Sverige och alla resor vi
gjort under var tid i KL. Mellan mig och Julia sitter Nobue Nukui Jansson,
en japanska fran Tokoy som ar gift med en svensk man och bor i KL. 
Innan detta mote hade vi aldrig traffats och gissa hur vi fick kontakt? 
Jo, hon fragade mig i kon till sakerhetskontrollen om jag var Eva Linder?
Ja, sa jag och trodde att hon skulle bli arg for att vi smet lite i kon. 
Det visade sig att hon laser min blogg! Hon visste massor om mig och om
vara resor och vart liv i Kuala Lumpur.  Jag blev bade rord och stolt.
Sa for att aterkoppla till inlagget, nu ar vi vanner pa FB ocksa.
Vi traffas forhoppningsvis i mars nar jag ar tillbaka i KL.


Har i Stockholm finns inte Starbucks, men vi har nu hittat nya stallen..


Har sitter jag pa Wayne's Coffee...


tillsammans med Julia efter skolan...man far inte plocka bort goda vanor!