Fel uppstod!
Kungen och drevet
Njuter av den svenska sommaren!
Gör sociala medier barn och ungdomar mindre sociala?
Jag och min man har egentligen aldrig haft någon begränsning när det gäller våra barns sittande med sina datorer och mobiler. Visst har vi sagt till dem att de sitter på tok för mycket, och föreslagit att vi ska spela något spel istället eller göra något annat med mera fysisk närvaro. Oftast har de gått med på det, trots att de numera är äldre, då har vi en riktigt mysig stund med skratt eller en långa diskussioner om spelets regler som alla vill vinna.
När vi är ute med vår båt så har vi i stort sett alltid haft avstängda mobiler och ingen sitter heller med sin dator. Riktigt skönt faktiskt, vi spelar kort, bråkar lite, spelar spel eller läser högt för varandra ur någon spännande bok. Det är stunder som man efteråt kommer ihåg, det är just de stunderna man vill ha och längtar till.
Men är det så att de sociala medierna har gjort oss mindre sociala? Jag vill ju hellst inte tro det, eftersom jag själv är en stor älskare av både facebook, bloggar och mycket annat på nätet.
Men jag är ganska glad att jag tillhör den generation som växte upp utan dator, utan mobiltelefon, bara svartvit TV och med föräldrar som inte alls skjutsade och curlade särskilt mycket, det var cykel som gällde vart än jag skulle. Jag är ju dessutom uppvuxen i Östersund och nästan alla min kompisar bodde i samma område så det var ju bara att promenera över till Marie, Karin, Birgitta, Annika eller Anna-Karin om jag ville umgås. Fanns ju inte ens på kartan att man på något sätt skulle ha haft en liten bärbar telefonmojäng där man skickade textmeddelanden om ditten och datten. Jag menar för min generation var ju Watergateaffären nästan som sciencefiction.
När jag sedan i början på 80-talet började på SvD och vi hade Norsk Data, det vill säga stora otympliga datorburkar som jag var livrädd för. Herregud om jag skulle skriva in något fel, eller ännu värre, tänk om hela datorn skulle gå sönder och sprängas i bitar. På den tiden hade man respekt för datorer, litade inte riktigt på vad det var för en pryl som kommit för att göra livet lättare för oss alla.
Från början matade man egentligen bara datorn med en massa information och text. Mejl fanns ju inte, utan man fick fortfarande resa sig från stolen och gå in till sin kollega om man ville diskutera något, ja om man nu inte valde att ringa ett internsamtal. Idag mejlar vi varandra även om vi sitter någon meter ifrån varandra.
Jag läser idag i tidningen om 10-12 åringar, särskilt tejejer, som ägnar hela sin lediga tid till att sms:a, blogga och vara inne på nätets alla sociala medier. De leker inte längre som jag gjorde när jag var tolv år uppe i Östersund. På min tid hade vi tävlingar i miniskidor, samlades vid isbanan för att hänga samtidigt som vi åkte några varv på vingliga fötter, eller så samlades vi hemma hos någon och spelade spel eller bara pratade. Vi kunde också bygga kojor i träden till våra föräldrars förtvivlan när de märkte att vi spikat rakt in i trädet. Jag kommer ihåg ett av de allra största projekt som både jag, min syster Karin, och vår härligt vilda granne Peter var inblandad i, nämligen ett båtbygge. Vi byggde en liten roddbåt som vi tillsammans sjösatte vid vår brygga. Den läckte in vatten och var säkert livsfarlig eftersom vi oftast inte ens hann tänka på flytvästar. Ett år kom vi på att vi skulle skrota våra gamla barnvagnar och göra racebilar av dem. Gud vad vi åkte ner för slänten. Pappa ropade att vi skulle ta det lite lugnare och försöka lämna lite gräsmatta kvar. Vi voltade och slog oss rejält många gånger.
Men vi gjorde något som var så underbart, och som jag idag tänker tillbaka på med ett leende, vi lekte. Vi hade kul, vi var rejält smutsiga, hål på de redan lappade knäna, svarta under fötterna och med grönska över hela kläderna. Min pedantiska mamma tog oftast av oss kläderna innan vi gick in i huset, bums i badet för att få en grovregöring på de sommarbruna och genomlekta kropparna.
Vi somnade gott, trötta och utmattade av all frisk luft, och allt spring vi hade i benen. Jag kommer också ihåg att jag nästan alltid var hungrig och åt med stor härlig aptit. För det är klart att man blir extra hungrig av att leka så mycket som jag gjorde när jag var liten.
När jag idag läste artikeln om dagens 12 åringar så blev jag lite ledsen, jag började nästan tycka synd om dem. Tänk att vara 10 eller 12 år och välja bort spring, lek och bus för att sitta och blippa med en mobil eller dator! När jag var 10 och 12 år så var också just den här tiden på året min mest hektiska. Det var ju nu jag kunde vara ute och springa lite extra länge på kvällarna. Det var ju just den här tiden som jag kunde börja smyga utanför "arga gubbens" hus och känna spänningen om jag skulle bli upptäckt eller inte. Ja, jag hade massor att stå i, massor av bus skulle planeras, sådant där bus som bara kunde göras utomhus.
Idag är jag vuxen och jag kanske inte ens är en bra förebild för alla 10 och 12 åringar idag. Jag sitter ofta vid datorn, först hela dagen på jobbet, sedan någon timme när jag kommer hem. Egentligen inte riktigt klokt. Jag har ju egentligen ingen rätt att klaga på mina egna eller andras barn och ungdomar för att de sitter för mycket med datorn, och leker och rör sig för lite. Då måste jag ju själv också stänga av min egen, för att det ska bli trovärdigt.
Eller är det så att min generation inte bryr sig tillräckligt mycket för att vi redan har fått vår dos av frisk luft, lek, spel, bokläsning, promenader, datorfria och mobilfria år. Jag hoppas inte det. För det är en ganska skrämmande utveckling vi går till mötes annars. Idag är det skrämmande många barn som har läs- och skrivsvårigheter. Idag är det skrämmande många barn som är överviktiga redan i 10 årsåldern. Idag är det skrämmande många barn som inte vet hur man umgås med varandra, förutom via sms och facebook.
Jag vet att det finns en del saker som barnen blir mycket bättre på idag än när jag var liten. De lär sig engelska via alla datorspel betydligt tidigare än vad min generation gjorde. De lär sig hantera datorn, söka information och blir betydligt mer allmänbildade tidigare än många i min generation blev i unga år. De får en mycket mer global uppfattning och världen kommer självklart närmare med internet. Jag köper det, jag är en stor älskare av datorn och internet, skulle idag inte kunna vara utan.
Men jag tror ändå att de som växer upp idag skulle må betydligt bättre både fysiskt och psykiskt om de under en period fick logga ut från både iphones, ipads, datorer och allt annat som hör normalt barn och ungdomsliv till i dagens läge. De skulle få uppleva natur och glädje på ett sätt som lever kvar i kroppen länge, och som verkligen berikar och stimulerar kreativitet på ett mer naturligt och verkligt sätt. 
Borde föräldrar portas på träningar och idrottsarenor?
Men vi har sett det förr, och vi kommer säkerligen att få se och höra om detta igen. Barn- och ungdomsidrott har blivit synonymt med hetsande, krävande och jobbiga föräldrar. Har själv stor erfarenhet av barn och ungdomar som blivit enormt hetsade av sina föräldrar, och i flera fall har inte ens föräldrarna märkt det själva utan i sin enfald trott att de stöttat sina barn. Jag har sett barn som nästan fått skämmas över sina föräldrar som drömmer om sitt eget barns framgång eller om det är sina egna uteblivna framgångar som spökar.
Jag kan mycket väl förstå att man älskar sina barn mest på hela jorden, och vill inget hellre än att det ska gå bra för dem i livet. Men många gånger blir det raka motsatsen, barnen ledsnar och finner till slut ingen glädje i det de gör. Föräldrarna står som frågetecken och kanske till och med skyller på annat när barnet vägrar gå till träningen.
Jag tror att Riksidrottsförbundet måste ta tag i detta med krafttag om vi ska få behålla den bredd på ungdomsidrott som vi faktiskt har i vårt land. Både för barnens skull, men också för alla ledare och tränare som sliter sitt hår och varken vet ut eller in när föräldrar kommer fram till dem och skäller, gnäller och tycker att just deras barn blivit illa behandlad. Självklart finns det fall där barn blir illa behandlad, men det finns faktiskt precis lika många fall där tränare och ledare går omvägar för att möta vissa jobbiga föräldrar.
Jag tror att det är viktigt att föräldrarna vågar släppa kontrollen. Att kanske inte alltid bara se till sitt eget barn, utan engagera sig i andras barn också. Jag förstår att detta kanske är lättare när det gäller lagidrott, men problem med föräldrar finns ju inom all typ av idrott eller när barn ska utföra något.
Jag vet inte om det är en bra lösning att stänga ute föräldrar på idrottsarenor eller träningar, men något måste göras. För tydligen är det något som händer precis i det ögonblick de kommer in i träningslokalen eller spelarenan. De blir som förbytta, och likt en gammal kontrollerande öststatspolis kan de inte släppa blicken från vare sig tränaren eller sitt eget barn. Måste vara otroligt jobbigt för både barnet och föräldern.
Jag lider med de stackars knattarna som nu blivit avstängda för att de har föräldrar som inte vet vad som är rätt eller fel. Jag hoppas att de fått sig en tankeställare, och att de skäms otroligt mycket.
När är man tant?
Jag brukar inte tänka på min ålder så jättemycket. Trivs ganska bra med att jag snart ska fylla 49 och ser det inte heller som en särskilt hög ålder. Men de senaste veckorna har jag ändå blivit påmind om att jag faktiskt inte längre tillhör den yngre delen på en arbetsplats, utan snarare den övre delen på skalan. Särskilt min bransch, mediabranschen, översvämmas av det unga, hungriga, vackra och stilsäkra folket.
Som min kollega, som är en otroligt duktig, framåt och väldigt ung kille i 20 årsåldern som redan en av de första dagarna vi jobbade ihop lite glatt påpekade att jag minsann var jämngammal med hans mamma. Jag visste inte riktigt om det var positivt eller negativt. Nu har vi dock jobbat ihop med vårt tidningsprojekt och kommer riktigt bra överrens, jag lär mig massor av hans iver och spontanitet och förhoppningsvis kan han lära sig av min erfarenhet av livet. En ganska bra kombination som jag tror är nyttig för båda.
Eftersom vår åldersskillnad är så pass stor så har jag kommit på mig själv med att fundera över det här med tanten. Ett begrepp som ofta används av den yngre generationen och då anspelas på oss alla tjejer som överstigit 40 års strecket. Men när är man tant och vad förväntas av tanten?
Jag känner mig inte alls som en tant, hur man nu känner sig då? Många av mina vänner är också en bra bit över 40, ja till och med en bra bit över 60, och jag tycker inte heller att de är så mycket tant. Är det kanske så att den klassiska tanten inte längre finns? Jag menar den där underbara damen med hatten och handväskan. Är det definitionen på en tant? Eller är det bara ålder det har att göra med?
Det här med kläder och ålder är ju också ibland lite känsligt. Hur pass ungdomlig ska man vara i sin klädstil när man uppnått en viss ålder? Är det okey för en kvinna i 50 årsåldern att klä sig i kort kort och urringat? Eller ska vi skyla våra lite nergångna och hängiga kroppar mer än tjejer i 20 årsåldern?
Therese Persson som är etnolog vid Linköpings Universitet har gjort en stor undersökning bland kvinnor i åldrarna 6-99 år för att förstå hur de ser på sin egen ålder i en avhandlig som hon kallar Kvinnlig för sin ålder. Själv säger hon att hon är skakad över kraven vi kvinnor ställer på varandra.
Rätt intressant är att många yngre tyckte att det var okey för de lite äldre att färga håret, gympa, göra knipövningar och köpa rynkkrämer, men det ansågs helt fel att att gå och träna på gym som värsta blådåren om man var lite äldre, inte heller plastikoperationer ansågs positivt för äldre.
Många gjorde också skillnad på kropp och ansikte. Det är helt okey att ha ett fårat ansikte, men en kropp som börjar hänga är det absolut värsta som kan inträffa. Hur man nu ska undvika det?
När det gällde kläder menade en del att man absolut inte kan ha kort kjol om man är över 20 år, medan några tyckte att det kanske var okey tills man är typ 40. Självklart kunde man överskrida gränserna, men risken är då stor at man blir kallad patetisk. Herregud, vi kvinnor har det inte lätt.
Jag tycker att det kanske är bra med en sorts guidebok, men genom att följa dessa koder och tyckanden tror jag att vi begränsar oss i onödan. Jag har alltid tyckt om färgstarka kvinnor som vågar gå sin egen väg. De syns och de hörs oftast, och då brukar jag lyssna.
Länge leve tanten, idag tycker jag att det är självklart att vi inte pratar faktisk ålder, utan mental ålder! 
Fortsatt Glad Påsk!
Idag vaknade vi ganska tidigt och tog efter frukost bilen in till Haga Norra för att ta en rejäl promenad i Hagaparken. Idag var det också ett underbart väder, med massor av människor som flanerade eller hade picnic i parken. För många år sedan tog vi väldigt ofta promenader i Hagaparken eftersom vi bodde på Hagagatan i Vasastan och hade då väldigt nära. Hagaparken måste också vara en av de absolut vackraste parkerna i världen.
Efter en stunds vila och fikastund vid koppartälten så begav vi oss till Dramaten för att se världens mest berömda kärlekshistoria, Romeo & Julia, på stora scenen. Den hyllade Shakespeare tolkaren John Caird hade regisserat och ensemlen var ganska ung och precis som på Shakespears tid så omringade publiken spelplatsen, det vill säga sittplatser även på scenen. Christoffer Svensson hade rollen som Romeo och Sofia Pekkari var en underbar Julia. Sofia har vi sett på Dramaten tidigare i Stormen, och hon är en riktig begåvning på scenen.
Nu är vi hemma och bara slappar efter en dag med lite blandnade aktiviteter. I morgon kommer släkten hit på påskmiddag, vilket ska bli riktigt kul. Har väl inte förberett så mycket ännu, men det får vi ta i morgon.
Ha en fortsatt Glad Påsk!
Landet lagom - finns det?
Men varför i herrans namn brukar vi säga att vi bor i landet lagom och mellanmjölkslandet...?
Vi använder det dessutom inte i en positiv bemärkelse, utan det har snarare blivit något negativt.
Jag kan kanske hålla med om att vi svenskar är lite åt mellanmjölkshållet i vår karaktär. Vi blir lite osäkra när vi kommer utanför den komfortabla zonen, skrattar gärna inte för högt, bär inte allt för skrikiga kläder, pratar gärna bara med dem vi känner, försöker rätta in oss i ledet och göra som alla andra för att inte sticka ut för mycket.
Men när det gäller vårt underbara land och alla de otroliga fördelar vi som bor här har, så kan vi ju inte alls säga att vi bor i ett land som är särskilt lagom. Vi får tycka vad vill vill, männen är pappalediga, kvinnor och män spelar oftast på samma planhalva, vi har sambolagar och de flesta av oss gör inte någon som hellst skillnad när det gäller kärlek mellan två av samma kön. Vi är heller inte särskilt lagom när det kommer till vad detta land har åtstadkommit i form av uppfinningar, musikexport, idrottsmän och lönsamma företag.
Jag satt igår och renskrev lite anteckningar från en föreläsning med Annika Rembe från Svenska Institutet som jag var på under världsmötet i Kuala Lumpur som så småningom ska bli en artikel och förundrades faktiskt rejält över hur mycket detta lilla land som bara består av 0,14 procent av världens befolkning har spottat ur sig.
Att svenskar varit innovativa genom historien vet vi redan, men det jag menar är varför vi alltid går omkring och pratar om att vi kommer från landet lagom. Jag gör det också, men har börjat fundera på varför. Vad är det egentligen som är så lagom med att uppfinna allt från dynamiten, skiftnyckeln och blixtlåset till kylskåpet. Vad är det som är så lagom i att ett så litet land uppe i norr med så få invånare är ett föregångsland när det gäller uppfinningar?
Jag kan fortsätta och prata om svenska företag som lyckats så bra, trots att kanske inte alla är helt svenskägda längre. Vi har IKEA, Volvo, HM, Ericsson, Atlas Copco, Sandvik, Scania, Elektrolux, SCA, Skanska mfl. Vad är det för lagom med det? Vad är det för lagom med att detta lilla land har skapat så många lönsamma företag?
Vi fortsätter tycker jag, och nu med alla duktiga idrottsmän som genom tiderna slagit sig fram i världseliten. Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg, Annika Sörenstam, Ingemar Stenmark, Anja Persson, Christian Ohlson, Kenny Bräck, Svenska hockeyspelare, svenska fotbollsspelare, svenska handbollsspelare, Patrik Sjöberg, Pernilla Wiberg, Stefan Holm, Carolina Kluft, Zlatan, Arne Borg, Gert Fredriksson, Tomas Gustavsson, Svenska curlinglandslaget mfl. Ja, vad är det som är så lagom med att detta lilla land med 0,14 procent av världens befolkning fått och fortfarande får fram så många idrottsmän på allra högsta världsnivå?
Vi tar nästa stora svenska gren, nämligen musikindustrin. Svensk musikindustri har under senare tid utvecklats till en otroligt lönsam, konkurrenskraftig exportnäring. Från Sverige kommer namnkunniga låtskrivare, producenter och produktionsbolag. Vi har internationella namn som Max Martin, Murlyn Music, Åkerlund & Pettersson, Roxette, Abba, Ace of Bace, Cardigans, The knockouts och för att inte glömma föregångaren Jenny Lind som var en stor världsstjärna i mitten på 1800-talet. Inte särskilt lagom för ett 0,14 procents land.
Jag skulle kunna fortsätta med en hel del annat som det så kallade landet lagom gjort sig känd för, bara Astrid Lindgren har ensam satt Sverige på den internationella kartan när det gäller barn- och ungdomsböcker.
Så varför är landet Sverige ett land som är lagom? För mig är inget av detta lagom. Utan i stället borde vi använda ord som unikt, otroligt, exotiskt, spännande, innovativt, kreativt, starkt och fantastiskt. Hur många andra länder med så få människor har producerat och fått fram så mycket?
Jag ska självklart inte sitta här och vara kaxig, men visst är Sverige minst av allt ett lagom land? Åtminstone inte när det gäller att få saker och ting gjort. Då är vi något utöver det vanliga. Sedan kanske vi borde kunna vara lite roligare ibland, lite mer spontana och bjuda på oss själva. Här är det lite för mycket mellanmjölk, men definitivt inte när det gäller vad så många svenskar uträttat.
När det gäller vår natur i detta avlånga land med så mycket utrymme för var och en så känns det inte heller särskilt lagom. Vi har fjäll, vi har sjöar, vi har slätter och vi har en fantastisk skärgård, men framförallt så har vi årstider. Det är inte lagom utan både unikt och fantastiskt.
Våren kom tillbaka!
Idag har Pär varit hemma från jobbet för att besöka en sjukgymnast som skulle titta på hans skada som han fick i söndags när han var ute och sprang. Inget allvarligt, men väl en bristning som gjort väldigt ont. Nu har han fått tips på lite stretching som tydligen är väldigt viktigt enligt sjukgymnasten ju äldre man blir.
På vägen hem roade vi oss med att åka och titta på den nya fotbollsarenan, Swedbank Arena, som man för fullt håller på att bygga i Solna. Vilken arena det kommer att bli, stor och spektakulär med ett tak som går att lyfta bort och sätta tillbaka vid behov, och med plats för 65 000 åskådare. Första spadtaget togs 2009 och invigning blir 2012. Jag är inte så där jättehemma på dessa arenor, men min fotbollstokiga man berättade att det verkligen byggs nytt även här i Stockholm när det gäller fotbollsbranschen. Djurgården ska bygga ny arena någonstans uppe vid Stadion och Hammarby ska bygga en ny arena vid Globen.
Så här är det tänkt att arenan ska se ut i färdigt skick, enormt stor och som nu ska uppfylla alla krav som FIFA och UEFA ställer rent tekniskt.
En bild på hur det är tänkt att det ska se ut inne. Måste ju erkänna att det blir en häftig arena, trots att jag kanske någonstans också tycker att det behövs fyllas många andra hål med friska pengar. I Sverige pratar vi också väldigt mycket om hur lite korrupta vi är i jämförelse med andra länder ute i världen. Men i detta projekt har redan flera inblandade fått lämna på grund av just korruption och svågerpolitik.
I dag har jag också ägnat mig lite åt mitt nya uppdrag inom SWEAS PR kommitte, genom att skicka ut pressmeddelanden till svensk press angående flera stipendier som offentliggjordes under världsmötet i KL. Nästa vecka ska vi också ha vår första telefonkonferens med den nya kommitten där alla sitter på lite olika ställen runt om i världen.
Nu ska jag snart försöka renskriva lite anteckningar från världsmötet som ska bli tre stycken reportage. Därefter ska jag nog ta en skön promenad i det vackra vädret. Andas in den friska luften som ger så mycket energi.
Vårkänslor!
Helgen har varit riktigt skön, med massor av vårkänslor. Jag hade nästan glömt bort hur underbart det är den här årstiden, då man varje dag upptäcker ett nytt tecken på att något stort håller på att hända i naturen. Jag tycker att det mest underbara med den här delen av världen är just årstiderna, och en av årstiderna sticker ut lite extra tycker jag, och det är våren. Titeln Släpp fångarne loss det är vår, den kända svenska komedin regisserad av Tage Danielsson, får mig just nu att känna detsamma, släpp loss allt för snart är det vår!
Jag är ju dessutom född på våren, och varje år när våren är i antågande blir jag upprymd på ett sätt som är svårt att beskriva. Jag känner att ingenting är omöjligt, hur höga hindren än är. När jag kom hem till Sverige i torsdags förra veckan så kändes allt så otroligt bra, och mycket är nog på grund av ljuset. Det är ljust när jag vaknar och på kvällen är det också ljust betydligt längre. Jag är helt övertygad om att vi alla behöver ljus för att må bra.
I lördags var jag, Pär och Julia en sväng ut på Djurgården, och på många ställen gjorde sig våren påmind. Det var en strålande dag med massor av sol, dock lite kallt, men det är förlåtet när man ändå vet att snart så.....
Vi besökte även Thielska Galleriet som ligger längst ut på Djurgården på Blockhusudden. Jag älskar detta museum, det är en fröjd att vandra runt där och njuta av allskön konst från våra mest kända konstnärer. Bankiren Ernest Thiel som var en stor konst och teaterälskare skänkte massor med pengar till flera och var också nära vän med många av de allra största. En rolig syssla inne på Thielska är att läsa alla de brev som han fick under sina år där man bad om pengar till olika projekt och till teatrar som var nedläggningshotade. 
Här sitter Julia i toalettkön, ganska bekvämt i en vacker stol. Julia som var på detta museum för första gången tyckte också att det var roligt att få se detta vackra hus och alla tavlor av vilka hon också kände igen en del.
Julia och Pär i den kanske lite kalla men ändå härliga vårsolen.
Senare skulle Julia träffa sina kompisar för att gå på bio och natten tillbringade hon hos Ping. Emelie var i Norrköping hos Kelsey i helgen, så Pär och jag hade en lugn lördagskväll själva.
En tråkig sak som jag faktiskt missade förra veckan är att isbjörnen Knut i Berlin har dött. Vi var faktiskt och hälsade på honom de första månaderna av hans liv. Knut hade ramlat ner från klipporna inför åskådare, och senare upptäcktes att han led av epilepsi. Denna världsberömde lilla isbjörn som övergavs av sin mamma och fick uppfortras av människor.
Tillbaka till Sverige!
Den här gången kändes det också betydligt bättre när jag landade på Arlanda flygplats, och mycket berodde nog på att det faktiskt kändes som om våren närmat sig med stormsteg. När jag åkte från Sverige var det massor med snö kvar och flera minusgrader, nu hade mycket av snön smält bort och det var faktiskt plusgrader. Dessutom visste jag att jag skulle komma hem till min kära familj och ett hem som var möblerat.
Jag har haft det helt underbart i Kuala Lumpur, min älskade stad som tog emot mig med öppna armar. Det är en härlig känsla att få återvända till en stad som man faktiskt bott och levt i och vet hur den fungerar. Allt var sig likt, klimatet, maten och människorna som jag tycker så mycket om.
Jag har egentligen inte slappat så som man gör i vanlig bemärkelse på en semester, utan också jobbat en hel del med det stora världsmötet som SWEA hade i Kuala Lumpur. Fast det gjorde ingenting, för jag har haft det så otroligt roligt och träffat så många nya intressanta vänner. Jag måste också ge en stor eloge till alla mina kära KL vänner som gjort ett gigantiskt jobb med detta möte som överträffade det mesta jag varit med om.
Jag visar lite bilder från detta möte här nedan, men får återkomma med bilder från själva fetsmiddagen då jag var konferencier. Har inte laddat över de bilderna ännu. Däremot kan jag säga att det gick väldigt bra och så fort jag gick in på den ganska stora scenen så försvann all nervositet och jag kunde vara precis mig själv.
Den första kvällen av mötet så bjöd Svenska ambassadparet på en buffe middag på residencet. Här i mitten syns Per-Arne Hjelmborn som är svensk ambassadör i Malaysia. Till höger och skymd är hans fru Anette. Till vänster står Maria Kjellberg Harkins som är ordförande i SWEA KL. Det var riktigt god mat, bland annat serverades roti canai, vilket är en traditionell malaysisk pannkakslik rätt. Per-Arne var bara med från början och hälsade välkommen, sedan fick han snällt avvika, det här var en kväll för SWEOR. För er som följer min blogg, så har jag tidigare skrivit om att den svenska ambassaden i Kuala Lumpur stänger nu till sommaren. Väldigt trist och dumt beslut tycker jag, vilket också väldigt många gav uttryck för under dessa dagar.
Här på bilden ser ni Madeleine Mandorff som ska överöämna blommor till Annette Hjelmeborn som så snällt bjöd oss på middag denna underbara kväll på svenska ambassaden i Kuala Lumpur. Lite dystert också för alla som bor eller har bott i KL, många minnen och trevliga stunder har vi haft där.
Här ovan är från förra torsdagen då det var välkomstcoctail vid poolen på hotell Mariott där själva världsmötet ägde rum. Den som står och gestikulerar är KLs Anki Cederkvist som var denna kvälls konferencier. Ett jobb som hon klarade galant. Vi skämtade lite jag och Anki och sa att KL ska vara glada som har två stycken som oss, vi är definitivt inte rädda för att göra bort oss, trots så fint besök som SWEOR från hela världen.
En bild på en av alla de servitörer som serverade oss under coctailpartyt vid poolen.
Här ser ni Maria Kjellberg Harkins igen, som gjort ett fanatstiskt jobb inför detta VM. Jag bodde också ett par nätter hemma hos henne och blev riktigt varmt omhändertagen av hennes familj.
Här ovan ser ni en tjej som heter Pia, och vi fick väldigt bra kontakt under detta möte. Både hon och jag är från Jämtland och Frösön, och är man två jamtlandsstorser som möts ute i världen, ja då blir man som systrar. Hon har tidigare också bott i Malaysia, både på Borneo och i Kuala Lumpur och en hel del andra platser runt om på vår jord. Men numera är hon också en hemvändare och bor i Västerås, så ni förstår kanske att vi kommer att hålla kontakten. Båda är också helt övertygade om att vi kommer att bosätta oss i Malaysia igen!
Här ovan ett glatt gäng sköna damer, från vänster en dam som sedan många många år bor i Haag, kommer inte på namnet just nu, men satt med henne vid flera tillfällen och pratade gamla Sverigeminnen. Det är så otroligt häftigt att träffa dessa intressanta tjejer som bott utomlands i så många år, och jag kan mycket väl förstå att Sverige och SWEA betyder enormt mycket för dem. I mitten sitter Tove, som bott flera år i Bryssel där hon arbetat som jurist, numera bor hon i Skåne och driver en advokatfirma, vi kommer också att fortsätta ha kontakt. Till höger sitter Tina O'Malley som sedan flera år tillbaka bor i Chicago. Hon och jag kommer att jobba en hel del med varandra inom SWEA, eftersom vi båda sitter i PR kommitten. Vi hade också ganska tät mejlkontakt innan världsmötet, och därför blev det extra roligt att träffas IRL.
Det var naturligtvis inte bara fest och glamour på detta världsmöte utan också väldigt mycket matnyttigt. Här var det en en heldag med föreläsningar med tre mycket intressanta talare. Här syns Annika Rembe som är generaldirektör för Svenska Institutet, som pratade om Sverige i Asien. Hon var också den som ansvarade för Svenska paviljongen under världsutställningen i Shanghai. Jag och Annika fick också tillfälle att prata lite mer när vi senare på kvällen satt tillsammans på ett restaurangbesök som vi gjorde. En annan talare var Per-Arne Hjelmborn, ambassadören i KL som jag nämnde tidigare, och han berättade om ett flertal satsningar som gjorts när det gäller att profilera Sverige i Asien. Den talare som var mest karismatisk och lockade till sig flest applåder och skratt var utan tvekan Fredrik Hären, som pratade om Asien i ett perspektiv som vi västerlänningar oftast inte tänker på. En hel världsdel som kommer eller kanske till och med redan har tagit över det mesta. Jag bevakade dessa dagar för SWEAs tidning, så när jag är klar med reportagen kan jag, om jag får, kanske lägga upp på bloggen. Det var i alla fall en rejäl vitamininjektion att sitta med och lyssna.
Här sitter tre stycken KLare och lyssnar intensivt. Från vänster, Lotta, Jennifer och Charlotte.
En färgstark duo med två stycken imponerande damer. Till höger ser ni Agneta Nilsson som 1979 grundade SWEA i Los Angeles. En otroligt karismatisk och duktig kvinna som har varit årets svensk i världen, årets svensk-amerikan, fått två kungamedaljer och ett flertal hedersutmärkelser för sina insatser. Till höger ser ni Christina Moliteus, en av de mest färgstarka och positiva människor jag träffat. Hon bor sedan många år i New York, och hon är numera SWEAs specielle rådgivare, men har tidigare varit dess internationella ordförande. Hon älskar båtar, och hon ser inga hinder, bara möjligheter. Christina och jag har under en tid före världsmötet haft en hel del mejlkontakt och kommer också att fortsätta ha kontakt i och med att jag är invald i PR kommitten. Det var fantastiskt att få träffa dessa två inspirerande damer. Jag fick också det hedersfulla uppdraget att intervjua Agneta på scenen under festmiddagen, en ganaks kort intervju, som jag gärna hade gjort längre om tid gavs.
Lite suddigt, men självklart tog jag mig tid till lite avkopplande luncher och middagar med gamla KL vänner. Som här tillsammans med från vänster Harriet, Linda och Jeanette. Jeanette var också den som jag bodde hos den största delen av min tid i KL. Hon och hennes familj är så otroligt gästvänliga och de tog verkligen hand om mig på bästa möjliga sätt. Under själva mötet bodde jag på JW Mariott, där jag delade rum med Maud från HongKong.
Här ser ni fler kompisar från KL, längst ner från vänster Lottie, Lotta, Claudia och så Harriet.
En suddig och dålig bild, men jag måste ta med den. För den absolut godaste middagen åt jag tillsammans med Lena och hennes man Egil på en kinesisk sylta i Bangsar. För mig är alltid det enklaste det godaste. Tack till er som tog er tid. Lena har arbetat mycket intensivt alla dagar under detta världsmöte.
Här en till lunch med KL vännerna Lena och Maria. Jag hoppas att ni förstår hur mycket jag njöt av att vara tillbaka i detta underbara tropiska klimat där man alltid kan sitta ute och äta. Tyvärr är jag lika vit som jag var när jag åkte, fanns ingen tid till solande, och mina vänner solar dessvärre inte särskilt mycket heller. Man gör inte det när man har sol, bad och värme in på knuten. Men det gör ingenting, jag överlever, jag har ju fått så mycket mer än en solbränna som försvinner så snabbt.
Motion blev det också på resan, här är jag på väg på en riktig power walk vandring med Jeanette, Harriet och Elisabeth på apberget i KL. Gissa om det var jobbigt? På ett halvår hade jag glömt hur det är att vandra i detta tropiska och fuktiga djungelklimat. Var fanns den friska luften? Jag flåsade och flåsade hela vägen, medan de andra trippade på som om ingenting påverkade dem. Dagen efter kunde jag knappt gå. Men det sägs vara nyttigt!
Här ser ni Elisabeth, som är en otroligt duktig löpare också. Hon var med till Cambodja för drygt ett år sedan och sprang till sig en topplacering i det välgörenhetslopp vi var med i. Ja, jag sprang då en betydligt kortare sträcka. Elisabeth bor sedan ett halvår tillbaka i Beijing, en stad som jag också gärna skulle bo i. Elisabeth var på besök i KL under världsmötet precis som jag var. Riktigt kul att få träffas och umgås ett par dagar. Det blir lite speciella band mellan oss utlandssvenskar, man kommer varandra nära eftersom man går igenom så mycket ihop, både i medgång och motgång.
Jag passade också på att träffa Jan Orrnert, för att göra en intrevju med honom. Jan är en Malaysiavän av stora mått, och har också startat Malaysiaspecialisten som numera också finns på FB. Han har också hand om MM2 programmet, för svenskar som vill flytta till Malaysia som permanent bofasta. En mycket intressant man som kom till den här delen av världen för första gången 1972, och då såg det inte alls ut som det gör idag. Han bodde då i Singapore och skulle starta upp Astras verksamhet i sydostasien. Han har efter det bott i tio olika länder varav ett är Malaysia där han bodde på 80-talet. Sedan 2008 är han fast bosatt i Kuala Lumpur, ett beslut som han definitivt är riktigt nöjd med. Jag känner ju faktiskt själv för att om några år använda mig av MM2 programmet.
En av dagarna var riktigt mysig, det var när jag och Jeanette åkte in till China Town och också Central Market. Då är det också självklart med ett besök på Old China Cafe, ett historiskt och kolonialskt cafe som ligger i närheten av Petaling Street. Jag är så glad att jag fick möjlighet att komma hit igen, älskar detta ställe!
Mycket hinner hända i denna del av världen på bara ett halvår. Det byggs och det förändras i en takt som vi här hemma i västvärlden inte upplever längre. Här är en gata som man gjort om rejält sedan jag flyttade.
Här är numera tak, och en massa stånd där man säljer traditionella malaysiska prylar. Den här gatan går längs hela Central Market och var faktiskt riktigt trevlig.
Min näst sista dag åt jag lunch med Elisabeth och Linda. Senare på kvällen skulle Elisabeth flyga hem till Beijing och Linda skulle flyga hem till Göteborg. Linda pendlar numera mellan Malaysia och Sverige eftersom hennes barn bor i Sverige numera. Men familjen har bott i Kuala Lumpur i över tolv år.
Ja, det blev ett långt inlägg med ett axplock med bilder från min Malaysia resa. Jag har haft det så bra, och blivit så väl omhändertagen av gamla och nya KL vänner. Jag saknar fortfarande Malaysia väldigt mycket, men det kändes ändå väldigt bra att komma hem till Sverige denna gång. Nu vet jag att allt finns kvar, och att jag faktiskt har möjlighet att återvända om jag vill. Fast nu ska jag gå våren till mötes här hemma och för första gången på flera år har jag riktiga vårkänslor i kroppen. Det känns underbart!
Så fort jag bara kan, så ska jag visa er bilder från när jag var konferencier under festmiddagen i den vackra röda kaftanen. En kväll som var så underbar och så otroligt välordnad att jag allatid kommer att minnas den.
Planering och åter planering!
Därefter kom Harriet som bor grannne förbi och frågade om vi ville följa med på lite pedikyr och manikyr. Självklart tyckte jag och Malin, så nu har jag fina fötter och händer. En lyx som man verkligen kan unna sig här, för mig kostade det 75 RM, som är drygt 150 kronor.
Efter det satte jag mig i en taxi för att åka till Mariott, där hela festkommitten skulle ha generalrepetition. Känns riktigt bra att vara här ett tag innan detta stora världsmöte, så att jag blir riktigt uppdaterad.
Vi samlades i ett konferensrum och på ena sidan satt alla vi svenskor som har någon uppgift inför de stora festligheterna, och på andra sidan satt hotellens ansvariga uppradade. Den ytterst ansvarige är Eddie, som på ett strukturerat, humoristiskt och väl utarbetat sätt berättade hur allt kommer att presenteras med frukost, snackpauser, festmiddagen och välkomstcoctail, bordsplaceringar, incheckning mm. Mig ser ni längst till vänster.
Det är mycket att tänka på och även om det alltid sker förändringar och händelser som gör att man måste vara beredd på att förändra något i sista stund är det alltid bra att vara förberedd. I vår grupp finns det flera som har arbetat enormt mycket och som har kunskap om allt vad stora möten innebär.
Bland annat vår klippa Nasha som ni ser här till vänster. Hon äger en stor rese och eventbyrå, Malai Adventure, här i KL och har en enorm kunskap och utan henne hade nog inte all planering gått så bra som det gjort. Nasha kom till KL för tjugo år sedan och förutom småländska och engelska så pratar hon också flytande bahasa malay. Till höger ser ni Maria som kommer att fungera som fotograf under detta världsmöte. Hon och jag är också gamla kollegor på tidningen snofida.
Här ovan ser ni några svenskor som är från Karlstad där de går en turistutbildning och gör praktik hos Nasha. De kommer att vara här under vårt världsmöte och hjälpa till. Ett fanatstiskt tillfälle för både dem och oss.
Vi tittade naturligtvis på festlokalen som idag var bokad för ett annat event. Här kommer festmiddagen nästa lördag att äga rum, och dukningen kommer att bli superfin med blomsterarragemang och förhoppningsvis stämningen med alla hitresta också, ett härligt gäng svenska kvinnor boende runt om i världen.
Här ser ni mig uppe på den scen där jag ska vara konferencier. Vi kommer självklart att ha en helt annan utsmyckning med blommor och en svensk och malaysisk flagga. Dessutom kommer det att byggas en catwalk för modevisningen, vilken jag också fritt kan använda om jag behöver. Men den är naturligtvis uppbyggd för modeshowen, men det kanske kan bli lite kul att de ser mig som absolut inte ser ut som en modell komma gående i en kaftan av designern som står för showen först, och därefter får de se dessa vackra modeller som är både långa och supersmala. Kanske kan det vara bra för publiken att se att vem som hellst kan ha dessa kläder.
Här ovan ser vi Eddie och Madeleine i hotellets foaje, de båda har haft ganska mycket med varandra att göra den sista tiden. Men båda verkar nu ha det mesta under kontroll.
Oj, vilken suddig bild...igen...att jag aldrig lär mig! Efter all genomgång på hotell Mariott gick jag, Madeleine och Maria till Dorsett Hotell för att äta en middag och fortsätta gå igenom körschemat och min roll som konferencier. Madeleine är den som är ytterst ansvarig för festligheterna under världsmötet och Maria är ordförande i SWEA KL och har gjort ett enormt arbete inför detta event. Maria har också en lång bakgrund inom hotell och restaurang så hon har verkligen med lupp gått igenom alla menyer och allt som hör hotellen till och inte lämnat något åt slumpen. Mariott och Dorsett är de hotell som Sweorna kommer att bo på. Själv checkar jag in på Mariott på onsdag och bor där under hela världsmötet.
Ja, det blev mycket världsmöte, men det har tagit den största delen av min tid här än så länge. Annars är allt som det ska, har som vanligt haft långa och roliga konversationer med taxichaufförer och också blivit stoppad av vakterna när jag skulle in till condot där jag bor. Här i KL är de lite finare condona mycket bevakade och när gäster kommer ska de legitimera sig och berätta var de ska. Så var det på det condo vi bodde på också. Problemet när jag kom hem i taxi ikväll var att jag inte kom ihåg vilket nummer lägenhetn jag bor i hade, men jag kunde förklara vad de jag bodde hos heter. Jag sa också att det är ingen mening med att ni ringer för de är bortresta men jag bor där ändå. Låter kanske lite misstänksamt i en vakts ögon, men efter en stund hade vi klarat ut allt och en av vakterna följde med mig upp och lämnade av mig.
I morgon hoppas jag på lite solsken, idag har det regnat från tidig morgon och sedan hela dagen. Men kanske kan jag åtminstone kunna ligga nere vid poolen ett par timmar och få lite färg på denna bleka kropp.
Här jobbas det för fullt!
Jag som trodde att jag skulle få ligga lite vid poolen och få lite färg på min bleka kropp! Det har jag hittills fått glömma, och utan överdrift så har det varit två dagar fulla av möten och jobb inför det stundande världsmötet för SWEA. Men jag hoppas nu lite på lördag och söndag, kanske hittar jag några luckor med sol och bad.
I går var det som jag skrev först coffemorning, sedan VM möte och senare på kvällen träffades några tappra SWEOR hemma hos Anki för att vika mappar som deltagarna ska få. Här ovan på bilden ser ni från vänster Anki, Lena, Linda, Nilla och Maria som precis har packat klart allt och belöningen var ost, kex och vin. Det är verkligen roligt att vara tillbaka och träffa alla, känns inte alls som om jag varit borta i ett halvår, utan allt tar vid där det slutade. Vi pratade om allt möjligt och tiden bara rusade iväg, precis som den gör när man har det som bäst!
Här är bildbevis på allt som vi packat. Tillsammans var vi snabba och på en timme hade vi vikt ihop allt detta.
Jag och Lena som skulle åt samma håll fick skjuts av Nilla och hennes chaufför till Plaza Mont Kiara. Där hoppade Lena in i en taxi och jag promenerade den sista mycket korta biten hem till det Condo där jag nu bor. Bilden ovan är mycket mörk och det var det ute också. Men det är något speciellt med kvällarna här i Malaysia, det blir kolsvart på en gång strax efter klockan sju. Jag gillar det, och det härliga är att det fortfarande är väldigt varmt och allt blir så vackert med alla skyltar och all belysning.
Jag bor i Jeanettes och hennes familjs lägenhet som är en otroligt vacker sådan, fast våning är nog ett bättre ord för detta boende. Det som är så charmigt här är alla deras uteplatser som finns i alla vädersträck tror jag. Utsikten är fanatstisk och jag kan inte annat än säga att jag verkligen njuter, trots att det har varit hektiskt. Tyvärr har Jeanette och hennes familj åkt hem till Sverige, men de är åter i KL medan jag är kvar så jag får chansen att träffa dem och tacka så mycket. Här kommer jag att bo till i början på nästa vecka, sedan ska jag bo på hotell under själva världsmötet, och sista veckan kommer jag att bo hos Maria.
Den här dagen började med ett besök hos den kända och duktiga batikdesignern iKARTiNi, som har en butik i KLCC som är shoppingcentret i anslutning till Petronas Tower. Det var jag, Madeleine, Kartini och hennes två assistenter som hjälptes åt att välja, vraka och tycka till om den kreation jag ska bära under festmiddagen då jag ska vara konferencier eller som de säger här Master of Cermony. Det blev till sist en malaysisk kaftan i en härligt stark färg med vida armar och en längd ända ner till fötterna. Vill inte visa ännu, men självklart ska ni få se den på bild senare. Det är inget tvivel om att jag kommer att synas!
Efter klädval så åt jag och Madeleine en lunch på Chinoz, som också ligger i KLCC, har blivit lite av tradition när jag äter lunch med Madeleine. Första gången jag var där med henne var för att intervjua henne till ett personporträtt i Snofida, den skandinaviska tidningen här i KL.
Efter lunchen bar det av till hotell Mandarin för ett möte med festgruppen. Ett mycket bra och effektivt möte som leddes av Madeleine som är ansvarig för alla middagar och festligheter under världsmötet. Hon är otroligt fokuserad, duktig och noggrann in i minsta detalj. På bilden här ovan ser ni till vänster Maria, som är ordförande i SWEA KL, Charlotte i mitten, som bott här i fyra månader, samt Madeleine längst till höger.
Med på mötet var också Annelie, här i förgrunden, och Helene. Alla som överhuvudtaget på något sätt varit inblandad i världsmötet har gjort ett fantastiskt jobb. Förresten Helene här ovan har tidigare bott i Singapore och är kompis med Julias kompis Pings mamma i Stockholm som flyttade hem från Singapore till Sverige ungefär samtidigt som vi gjorde. Ibland är världen ganska liten, eller den här världen kanske!
Efter mötet delade jag och Charlotte taxi, hon klev av vid Plaza Damas, och jag fortsatte till Mont Kiara. Men som vanligt i denna charmiga och helt underbara stad så hittade inte taxichauffören så där jättebra. Jag försökte säga hur han skulle köra, och berätta att de gjort om infarten till Mont Kiara, men han ville inte lyssna riktigt. Han pratade på om Penang där han kom ifrån och jag försökte uppmärksamma honom på att vi snart kommer att vara vid IKEA. Helt plötsligt märkte han ju naturligtvis att han var fel, och hade en vägtull framför sig, och här i Kuala Lumpur kan det vara ganska svårt att bara vända om som hemma i Sverige. Så det var bara att fortsätta tills vi kom till en U-turn och svänga tillbaka där. Taxametern tickade på och jag tänkte lite för mig själv hur han skulle reda ut allt, men väl framme i Mont Kiara så drog han snällt av de extra ringgit den extra turen kostat.
Bilden ovan är mörk, men här sitter jag och äter middag på Plaza Mont Kiara som kvällen till ära hade sin kvällsmarknad. Jag njöt verkligen av att sitta där med min chicken satay och bara njuta av den tropiska värmen och alla människor. Det var också lite roligt, för under den timme jag satt där och åt min mat, funderade och njöt så hann jag träffa flera gamla bekanta. En härlig känsla med tanke på att jag kan gå runt i Stockholm en hel dag utan att träffa en endaste liten människa som jag känner igen, och så sitter jag här på andra sidan jordklotet och hejar för fullt på människor som går omkring. Extra roligt var det när ett indiskt par som jag ofta pratade med vid poolen i det condo som vi bodde i under vår tid här i KL kom förbi och började prata om allt möjligt och sedan sa att det var länge sedan de såg mig nere vid poolen. Det är härligt att vara här!
Nu är klockan över halv två på natten och jag måste gå och sova, har fortfarande inte riktigt kommit in i dygnsrytmen. I morgon är det ytterligare punkter på agendan, bland annat generalrepetition på Mariott.
Jag har det bra, och jag njuter, och kära Kim, du har rätt, jag älskar att vara tillbaka!
Godnatt!
Tillbaka i Kuala Lumpur!
Efter en ganska turbulent flygning landade jag 07.00 lokal tid på Kuala Lumpurs International Airport, KLIA. Trött, men otroligt lycklig över att få vara tillbaka i den stad jag kommit att älska så mycket.
Jag tog KLIA Express till KL Central och därefter taxi till Mont Kiara, bilden ovan, och Almas Puri Condo där jag ska bo några nätter i början av min vistelse. Det är familjen Vännström som så snällt lånat ut sin lägenhet till mig, och jag är mer än tacksam för det. De bor nämligen i Penthouse, en otroligt charmig lägenhet i tre våningar med en vidsträckt utsikt i flera riktingar. Jag kan inte ha det bättre.
Men det kändes lite konstigt när jag satt på tåget och tittade ut genom fönstret, svårt att riktigt få in att jag äntligen är tillbaka. När jag kom till Mont Kiara och såg alla skolbarn som var på väg till skolan i sina skoluniformer kom naturligtvis minnen tillbaka och jag tänkte mycket på Emelie och Julia. När man bott här så finns det minnen i allt man ser och självklart hade jag gärna sett hela familjen här. Men det får bli senare, nu ska jag utnyttja varenda sekund av min tid.
Det har jag hittills också gjort. Direkt efter att jag lämnat av min packning så begav jag mig till Ann-Sofie, en KL SWEA som stod som värdinna för coffemorning med tema volontärsarbete. Jätteroligt att träffa alla igen, kändes som om tiden stått stilla och att jag inte varit borta från detta alls.
Direkt efter Coffeemorningen åkte jag med Annelie och Helene till Anki där vi hade VM möte. Riktigt roligt att se hur engagerade och duktiga alla är och har varit under denna hektiska tid då de planerat detta världsmöte. Allt är under kontroll och som jag ser det har inget lämnats åt slumpen.
Nu är jag tillbaka i condot för att läsa och skicka mejl, samt slappa lite och ta en behövlig dusch. Sedan ska jag åter till Anki, där vi ska fortsätta med förberedelser inför världsmötet. Ingen vila alltså.
I morgon klockan tio ska jag träffa Madeleine och den duktiga designern iKARTiNi, för att prova ut den klänning jag ska ha när jag ska vara konferencier på festmiddagen nästa lördag. Direkt efter det bär det av till Mariott där festgruppen ska ha möte. Ett hektiskt schema, men mycket roligt.
Jag måste också försöka klämma in någon dag vid poolen, för ni skulle se hur skrattretande det såg ut när jag mötte de andra, jag såg ut som ett lakan. Helt klart är att jag är vitast i hela KL, och det är ju inte så konstigt när man kommer från Sverige och har varit inpackad i tjocka kläder i snart sex månader.
Glömde naturligtvis kameran idag, men ska komma ihåg den i fortsättningen. För ni vill väl ha bilder också!
Nu ska jag in i duschen, eller så kanske jag kan gå ut och ställa mig i den mer naturella duschen, det ser ut att bli ett kvällsregn här, inte helt ovanligt för att vara Kuala Lumpur.
Nu packar jag för varmare väder!
I går kom också Emelie hem efter att ha varit i Bagdastein en vecka med skolkompisar. Det var en mycket trött dotter som kom hem, och i morse var hon nästan ännu tröttare då hon hasade sig iväg till skolan och plikterna.
I morgon åker jag till Kuala Lumpur och ska snart packa ner sommarkläder i resväskan. Betydligt enklare än att packa ner vinterkläder inför en skidresa, åtminstone mindre skrymmande. Det ska bli riktigt skönt att få komma iväg, och jag har verkligen längtat.
I går avslutades VM i Holmenkollen med herrarnas femmil, en inte allt för rolig händelse för svensk del, men desto roligare för Norge. Norge är verkligen världens bästa skidnation, och trots att vi svenskar är så otroligt avundsjuka på grannlandet, så går det inte att komma ifrån att detta land är nummer ett när det gäller skidsport.
Vilken folkfest, vilket VM! Det blir nog svårt för andra länder att matcha 600 000 som står och hejar längs spåret, och 700 000 som tittar på prisutdelningen på Karl Johan. Norge borde alltid få arrangera skid VM!
Foto: SCANPIX från Aftonbladet
Grattis Norge, till ett fanatstiskt VM och till alla medaljer!
Idag går mina tankar till Lena Nyman, som idag begravs i Adolf Fredriks kyrka. Vila i frid underbara Lena!
