Borde föräldrar portas på träningar och idrottsarenor?
Idag var vi säkert många som blev upprörda när vi läste tidningen om ett knattelag som blivit avstängt på grund av föräldrarnas upphetsning över ett felaktigt domslut. Knattarna var åtta år, 8 år, och föräldrarna kunde inte ha överseende med ett domslut som togs av en 16 årig domare. Inte klokt, man blir riktigt upprörd och önskade, trots att det skulle vara lika fel som föräldrarnas agerande, att man fick chansen att läxa upp dessa ivrande hemska föräldrar som inte förstår att idrott ska vara roligt. Särskilt när man är åtta år.
Men vi har sett det förr, och vi kommer säkerligen att få se och höra om detta igen. Barn- och ungdomsidrott har blivit synonymt med hetsande, krävande och jobbiga föräldrar. Har själv stor erfarenhet av barn och ungdomar som blivit enormt hetsade av sina föräldrar, och i flera fall har inte ens föräldrarna märkt det själva utan i sin enfald trott att de stöttat sina barn. Jag har sett barn som nästan fått skämmas över sina föräldrar som drömmer om sitt eget barns framgång eller om det är sina egna uteblivna framgångar som spökar.
Jag kan mycket väl förstå att man älskar sina barn mest på hela jorden, och vill inget hellre än att det ska gå bra för dem i livet. Men många gånger blir det raka motsatsen, barnen ledsnar och finner till slut ingen glädje i det de gör. Föräldrarna står som frågetecken och kanske till och med skyller på annat när barnet vägrar gå till träningen.
Jag tror att Riksidrottsförbundet måste ta tag i detta med krafttag om vi ska få behålla den bredd på ungdomsidrott som vi faktiskt har i vårt land. Både för barnens skull, men också för alla ledare och tränare som sliter sitt hår och varken vet ut eller in när föräldrar kommer fram till dem och skäller, gnäller och tycker att just deras barn blivit illa behandlad. Självklart finns det fall där barn blir illa behandlad, men det finns faktiskt precis lika många fall där tränare och ledare går omvägar för att möta vissa jobbiga föräldrar.
Jag tror att det är viktigt att föräldrarna vågar släppa kontrollen. Att kanske inte alltid bara se till sitt eget barn, utan engagera sig i andras barn också. Jag förstår att detta kanske är lättare när det gäller lagidrott, men problem med föräldrar finns ju inom all typ av idrott eller när barn ska utföra något.
Jag vet inte om det är en bra lösning att stänga ute föräldrar på idrottsarenor eller träningar, men något måste göras. För tydligen är det något som händer precis i det ögonblick de kommer in i träningslokalen eller spelarenan. De blir som förbytta, och likt en gammal kontrollerande öststatspolis kan de inte släppa blicken från vare sig tränaren eller sitt eget barn. Måste vara otroligt jobbigt för både barnet och föräldern.
Jag lider med de stackars knattarna som nu blivit avstängda för att de har föräldrar som inte vet vad som är rätt eller fel. Jag hoppas att de fått sig en tankeställare, och att de skäms otroligt mycket.
Men vi har sett det förr, och vi kommer säkerligen att få se och höra om detta igen. Barn- och ungdomsidrott har blivit synonymt med hetsande, krävande och jobbiga föräldrar. Har själv stor erfarenhet av barn och ungdomar som blivit enormt hetsade av sina föräldrar, och i flera fall har inte ens föräldrarna märkt det själva utan i sin enfald trott att de stöttat sina barn. Jag har sett barn som nästan fått skämmas över sina föräldrar som drömmer om sitt eget barns framgång eller om det är sina egna uteblivna framgångar som spökar.
Jag kan mycket väl förstå att man älskar sina barn mest på hela jorden, och vill inget hellre än att det ska gå bra för dem i livet. Men många gånger blir det raka motsatsen, barnen ledsnar och finner till slut ingen glädje i det de gör. Föräldrarna står som frågetecken och kanske till och med skyller på annat när barnet vägrar gå till träningen.
Jag tror att Riksidrottsförbundet måste ta tag i detta med krafttag om vi ska få behålla den bredd på ungdomsidrott som vi faktiskt har i vårt land. Både för barnens skull, men också för alla ledare och tränare som sliter sitt hår och varken vet ut eller in när föräldrar kommer fram till dem och skäller, gnäller och tycker att just deras barn blivit illa behandlad. Självklart finns det fall där barn blir illa behandlad, men det finns faktiskt precis lika många fall där tränare och ledare går omvägar för att möta vissa jobbiga föräldrar.
Jag tror att det är viktigt att föräldrarna vågar släppa kontrollen. Att kanske inte alltid bara se till sitt eget barn, utan engagera sig i andras barn också. Jag förstår att detta kanske är lättare när det gäller lagidrott, men problem med föräldrar finns ju inom all typ av idrott eller när barn ska utföra något.
Jag vet inte om det är en bra lösning att stänga ute föräldrar på idrottsarenor eller träningar, men något måste göras. För tydligen är det något som händer precis i det ögonblick de kommer in i träningslokalen eller spelarenan. De blir som förbytta, och likt en gammal kontrollerande öststatspolis kan de inte släppa blicken från vare sig tränaren eller sitt eget barn. Måste vara otroligt jobbigt för både barnet och föräldern.
Jag lider med de stackars knattarna som nu blivit avstängda för att de har föräldrar som inte vet vad som är rätt eller fel. Jag hoppas att de fått sig en tankeställare, och att de skäms otroligt mycket.
Kommentarer
Postat av: Elisabet
Under mina tävlande år som ryttare vet jag inte hur många pinsamma raseriutbrott osv från föräldrar jag sett. Så jobbigt för barnen som oftast är kloka nog att inse att det är dåligt beteende och måste stå där och skämmas och för hela tillställningen i sig. Usch, är min värsta mardröm att bli sådan om jag får barn som blir aktiva i någon idrott, burr.
Trackback
