evalinder

Jag brukar inte tänka på min ålder så jättemycket. Trivs ganska bra med att jag snart ska fylla 49 och ser det inte heller som en särskilt hög ålder. Men de senaste veckorna har jag ändå blivit påmind om att jag faktiskt inte längre tillhör den yngre delen på en arbetsplats, utan snarare den övre delen på skalan. Särskilt min bransch, mediabranschen, översvämmas av det unga, hungriga, vackra och stilsäkra folket.

Som min kollega, som är en otroligt duktig, framåt och väldigt ung kille i 20 årsåldern som redan en av de första dagarna vi jobbade ihop lite glatt påpekade att jag minsann var jämngammal med hans mamma. Jag visste inte riktigt om det var positivt eller negativt. Nu har vi dock jobbat ihop med vårt tidningsprojekt och kommer riktigt bra överrens, jag lär mig massor av hans iver och spontanitet och förhoppningsvis kan han lära sig av min erfarenhet av livet. En ganska bra kombination som jag tror är nyttig för båda.

Eftersom vår åldersskillnad är så pass stor så har jag kommit på mig själv med att fundera över det här med tanten. Ett begrepp som ofta används av den yngre generationen och då anspelas på oss alla tjejer som överstigit 40 års strecket. Men när är man tant och vad förväntas av tanten?

Jag känner mig inte alls som en tant, hur man nu känner sig då? Många av mina vänner är också en bra bit över 40, ja till och med en bra bit över 60, och jag tycker inte heller att de är så mycket tant. Är det kanske så att den klassiska tanten inte längre finns? Jag menar den där underbara damen med hatten och handväskan. Är det definitionen på en tant? Eller är det bara ålder det har att göra med?

Det här med kläder och ålder är ju också ibland lite känsligt. Hur pass ungdomlig ska man vara i sin klädstil när man uppnått en viss ålder? Är det okey för en kvinna i 50 årsåldern att klä sig i kort kort och urringat? Eller ska vi skyla våra lite nergångna och hängiga kroppar mer än tjejer i 20 årsåldern? 

Therese Persson som är etnolog vid Linköpings Universitet har gjort en stor undersökning bland kvinnor i åldrarna 6-99 år för att förstå hur de ser på sin egen ålder i en avhandlig som hon kallar Kvinnlig för sin ålder. Själv säger hon att hon är skakad över kraven vi kvinnor ställer på varandra.

Rätt intressant är att många yngre tyckte att det var okey för de lite äldre att färga håret, gympa, göra knipövningar och köpa rynkkrämer, men det ansågs helt fel att att gå och träna på gym som värsta blådåren om man var lite äldre, inte heller plastikoperationer ansågs positivt för äldre.

Många gjorde också skillnad på kropp och ansikte. Det är helt okey att ha ett fårat ansikte, men en kropp som börjar hänga är det absolut värsta som kan inträffa. Hur man nu ska undvika det?

När det gällde kläder menade en del att man absolut inte kan ha kort kjol om man är över 20 år, medan några tyckte att det kanske var okey tills man är typ 40. Självklart kunde man överskrida gränserna, men risken är då stor at man blir kallad patetisk. Herregud, vi kvinnor har det inte lätt.

Jag tycker att det kanske är bra med en sorts guidebok, men genom att följa dessa koder och tyckanden tror jag att vi begränsar oss i onödan. Jag har alltid tyckt om färgstarka kvinnor som vågar gå sin egen väg. De syns och de hörs oftast, och då brukar jag lyssna.

Länge leve tanten, idag tycker jag att det är självklart att vi inte pratar faktisk ålder, utan mental ålder!