Usch, vad halsen gör ont!
I veckan har vi kunnar läsa om att Jimmie Akesson inte kommer att bli bjuden på Nobelfesten, och det har flitigt diskuterats om det är rätt eller fel med tanke på att alla de andra partiledarna är inbjudna enligt traditionen. Jag kan ju förstå hur diskussionen har gått i stiftelsen som också är en privat sammanslutning och jag förstår av hela mitt hjärta deras beslut. Men samtidigt finns det något där inne inom mig som säger att just den här typen av beslut som vi säkerligen kommer att få se flera av under den här mandatperioden enbart kommer att gynna de främlingsfientliga krafterna ännu mer. Det vill jag ju absolut inte, och jag är en av de största motståndarna till rasism och främlingsfientlighet på alla plan, men jag tror att det kan bli en upptrappning i hat och missnöje.
I går framkom det också att SDs partiledare har fler livvakter än vår statsminister, och att flera SD ledamöter också måste ha skydd dygnet runt. Trots att jag fullständigt förkastar Sverigedemokraterna och deras politik så är det en farlig utveckling. Det är dessutom flera nätverk och hemsidor på nätet som uppmanar till att utföra våld och som till och med ställer frågor som "Hur skulle du vilja döda Jimmie Akesson?" Denna utveckling har vi sett i andra delar av världen och vi minns alla 2002 då extremledaren Pim Fortyuyn mördades i Holland.
Jag tycker att vi i stället för att hela tiden utesluta och som en följd av detta uppmana till hat och hot kring SD, ta debatten hela tiden, inför varje nytt uttalande, inför varje händelse. Det måste ju vara väldigt enkelt för alla våra tränade och kära politiker att fullständligt smula sönder alla de argument som SD kör med, och sedan när mandatperioden är slut så har förhoppningsvis väljarna fått se och höra att detta parti inte var något att lägga sin röst på. Alla vi andra som står utanför riksdag och regering har också viktiga funktioner genom att på vårt sätt fungera som opinionsbildare och lobbyister.
Malaysia är ju mitt favoritland, så klart. Men ett annat land som vi rest till mycket och kommit att tycka otroligt mycket om är som ni vet Indonesien. Utan att vara elak mot mitt Malaysia och alla dessa otroligt gästvänliga och underbara männsikor som jag mött där så måste jag nog ändå säga att människorna i Indonesien är strået trevligare. De är så chosefria, enkla, nyfikna och gästvänliga på ett sätt som får en att fullkomligt vilja krama alla man möter.
Just nu går mina tankar till detta drabbade land som under åren har haft så många naturkatastrofer och som just nu genomlider ytterligare en. Det var inte så länge sedan vi vandrade upp på Merapi, den vulkan på Java som nu blivit aktiv. Igen. Det som slog oss när vi var där är att det bor så otroligt många människor så högt upp. Jag förstår ju varför, det är frodigt vilket ger mer pengar och mat till dessa bönder som nästan ingenting har. Men vilken stress och oro det måste vara kan jag tycka, för Merapi är ju den mest aktiva av Indonesiens alla vulkaner.
Dödssiffran ökar hela tiden i de två katastrofer som just nu drabbat landet, de tsunamidrabbade öarna i västra Indonesien och de vulkandrabbade i de centrala delarna hade igår krävt över 300 dödsoffer. Nu hoppas vi på hjälp till de drabbade områdena.
I kväll ska både Julia och Emelie på halloweenfest, Julia på skolan och Emelie till en kompis i Bromma. Så igår var det lite pusslande med hur de båda ska komma hem på bästa sätt. Pär och jag åker nog in till stan och avnjuter några timmar för oss själva innan vi möter upp Julia.
I morgon kväll ska vi gå på Dramaten och titta på Stormen av William Shakespeare. Det var länge sedan vi var på Dramaten nu och det ska bli kul att återuppta den traditionen.
Nästa vecka är det sportlov och då ska vi försöka hitta på lite roliga saker också. Bland annat så ska jag gå på Ostasiatiska museet med författaren Kim Kimselius som jag har lärt känna genom våra bloggar. Det ska bli så kul att äntligen få träffa henne och jag tror att vi kommer att ha massor att prata om.
Här är Julia, Pär och Emelie på vackra Java i Indonesien.
Här är vi också på Java, i bakgrunden ser man Merapi.
Halalkött ska det vara
Idag har Qibbla Halal upptäckt att efterfrågan på halalkött är stor och den ökar faktiskt också hela tiden. Idag samarbetar företaget med ICA, Axfood och Konsum och dessutom har nu halalköttet fått detaljhandeln att öppna ögonen för produkter riktade till andra kulturer. Här finns pengar att hämta och halalköttet skapade en trend.
Allt detta läste jag i en artikel i SvD idag där också Andreas Hatzigeorgiou som arbetar för handelsminister Eva Björling på utrikesdepartemenet säger att "när invandringen i Sverige ökar med 10 procent så ökar i genomsnitt lanets export med 7 procent". Så det är verkligen ekonomiskt lönsamt med kulturkännedom, något som vi ska tänka på i dessa dagar när främlingsfientliga krafter växer i vårt land.
Hela familjen har varit så in i norden glada för att vi nu gått omkring och trott att vår container ska komma nu på fredag. I går fick vi besked från flyttfirman att de är ytterligare en vecka försenad, så nu är nästa datum satt till den 4 november. Herregud, jag har börjat drömma mardrömmar om att jag aldrig mer ska få återse våra möbler och saker som skeppades över från Malaysia. Det är framförallt alla de minnen och de prylar som vi köpt på våra resor som jag längtar mest efter. Men, men, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
I morse pratade jag med mamma, som jag brukar göra varje dag. Vi pratade om de flyktingar som kommit till Östersund och Frösö Park där de ska bo medan de söker asyl i Sverige. Östersund kommer att ta emot 300 flyktingar och kommunen har lovat att ta hand om dessa på ett värdigt sätt. Jag blev också mäkta stolt över mamma som berättade att de skänkt pengar till detta boende.
Men så berättade hon också att det har skett ett flertal attacker mot flyktinganläggningen. Man har kastat glasflaskor och bananer mot dem och skrikit djävla svartskallar. Fruktansvärt beteende, hur kan man göra något sådant. Men nu ska polisen ordna med extra bevakning runt omkring förläggningen, fast man kan ju fråga sig varför något sådant ska vara nödvändigt i ett land där de flesta av oss faktiskt har det väldigt bra.
En liten bild på min kära mor, i bakgrunden min syster.
Jag hakar på Annette Kullenberg
Här hemma i Sverige håller många av mina kära vänner på med sina surdegar som de matar med mjöl och vatten, likaså var det i Kuala Lumpur, där hade nog nästan alla mina vänner en surdegsklump i kylen. De pratade om denna deg som om det var något heligt och att baka vanligt bröd med levande gäst var ju inte att tänka på. Jag vågade ju inte säga att min passion var att baka onyttiga scones på helgerna som vi åt med äkta smör och marmelad. Jag håller med Annette och frågar precis som henne, vart tog den heliga gamla krärnmjölkslimpan vägen? Den har jag verkligen en relation till och som är supergod med prickekorv på. Jag ska nog förresten köpa en limpa idag, prickig korv har jag i kylen.
Det här med trender är ganska intressant. Varför tycker vissa att det är så otroligt viktigt att följa alla trender? Varför är vissa helt ointresserade av trender? Har det med självkänsla och självförtroende att göra? Eller är det bara så att vi genom att följa vissa trender visar vilken grupp eller nätverk vi tillhör.
Nu var det ju inte så jätteallvarligt med just surdegsbröd, jag bara hatar det namnet. Kanske för att jag är specialist på surdegar, bara en annan typ av surdegar. Jag kan förstå att man hakar på just den trenden som tillhör nyttighetstrenden. Jag borde också göra det lite oftare, men är aldrig riktigt motiverad.
Däremot slog det mig när vi i september kom till Stockholm och såg alla dessa rödbyxade pojkar, grabbar, män och gubbar som stolt spatserade inne i Stockholms innerstad, att här verkar det vara en jättetrend på gång just nu. Jag förstod ju att det inte berodde på att de nyligen haft någon form av utförsäljning på just röda byxor på Coop forum eller Dressman utan att det handlade om att man genom sina röda byxor ville visa att man tillhörde en viss grupp av män. Man ville visa att man var något, att man hörde hemma i den grupp av män som tror sig vara framgångsrika, arbetar i innerstan och umgås i de rätta kretsarna. De så kallade stekarna på Stureplan med omnejd. Herregud vad jag log varje gång jag såg någon av det manliga könet komma gående i sina röda byxor, gärna med en sådan där rutmönstrad jacka som man har på polomatscher och bland hästfolk, eller någon dyr stickad polo eller tröja. När jag möter dessa män så snurrar mina tankar runt och jag skulle så görna vilja gå fram och fråga hur de tänkte där på morgonen när de klädde på sig. När de står där och tittar sig i spegeln och säger tyst för sig själv, "helt rätt, nu ser jag helt rätt ut, alla kommer att bemöta mig med respekt och aktning". Lite spännande faktiskt, men ganska slätstruket.
Jag ska naturligtvis inte hänga ut trendkänsliga män bara, för det finns av det andra könet också. Men det måste vara ganska jobbigt att alltid behöva hänga med i alla trender. Jag menar då måste du ju hela tiden hålla dig uppdaterad på vad som gäller just nu och skulle du hitta något som du verkligen tycker är snyggt i butiken fast det inte är riktigt inne så måste du låta plagget hänga kvar, trots att det är favoritfärgen och modellen.
Nej då skulle jag hellre vilja vara den som startar trenderna, det måste ju vara betydligt enklare.
När det gäller krog och nöjeslivet är ju det också väldigt trendkänsligt. Nu ska gudarna veta att jag för många år sedan lämnade det där riktiga kroglivet bakom mig, för lite mer lugnare kvällar på en mysig restaurang eller hemma med familj eller vänner. Men under glada 80 talet så besökte jag ofta Stockholms krogar och ibland kunde det bli både tre och fyra gånger i veckan, med vänner eller med någon från den då så sjudande mediabranschen i Stockholm. Många gånger under den här tiden var det Cafe' Opera som gällde, och här blandades kändisar med oss vanliga i en salig blandning under kristallkronornas gungning.
Men idag är Cafeets storhetstid ett minne blott. Förra veckan firade man 30 års jubileum och innan hade man haft en stor skylt på Stureplan där gästlistan rullade. Festen blev blev en flopp enligt många journalistkritiker som var där. Stockholms partylejon har övergivit detta ställe och den glamour som en gång skimrade över denna lokal är ett minne blott. Så kan det gå när trender vänder, och för att vara en av Sveriges mest kända hak måste jag säga att det gått väldigt snabbt utför.
Men när det gäller Stockholm som stad så håller trenden i sig. En underbar stad som idag bjuder på ett strålande väder med klarblå himmel och strålande sol. Låt oss få slippa novembervädret i år!
Ikväll tittar jag på Barnkanalen 18.45, för då är min systerson Olle med och pratar om ett dataspel som han gjort av med massor med pengar på, spelet som heter Habbo Hotell har fått många anmälningar det senaste året.
En bild på Olle från vintern 2007.
En helg med shopping och god mat
I fredags var jag lite krasslig på dagen, en förkylning som inte ville bryta ut på riktigt, utan bara irritera med lite ömma leder och ett dunkande huvud. Men efter någon timmes vila på den numera ganska sköna madrassen så började jag känna mig betydligt bättre.
På kvällen skulle Emelie träffa lite kompisar, så det var jag, Pär och Julia som träffades inne i stan för att äta lite mat. Vi promenerade runt lite i kylan, för kallt var det, och hamnade efter ett tag på Rodolfino i Gamla stan. Vi åt lite god italiensk pasta och pratade om veckan som gått. Mycket mysigt och trevligt.
Senare när vi kom hem fick Pär agera sambandscentral för att lotsa hem Emelie med rätt tunnelbana och tåg. Det är lite pusslande att ha en tonåring med vänner spridda över hela Stockholm. Vi trodde att hon var någonstans på Fridhemsplan, men efter ett tag fick vi ett sms där det visade sig att hela gänget åkt till en fest på Lidingö. Men efter många sms och telefonsamtal så kom Emelie hem i en taxi. Känns oerhört skönt som förälder när de äntligen kommer genom dörren och kan man somna om.
Lördagen ägnade vi åt shopping. Vi har ju under en lång tid bara handlat sommarkläder, och till och med de kläder som vi tyckte var på tok för varma för Malaysia är på tok för kalla här i Sverige. Så vi behövde fylla på med lite varma skor, tjockare tröjor och jackor.
Vi åkte till ett nytt shoppingcenter som ligger i Bromma och är byggt inne i Linjeflygs gamla hangarer. Ett riktigt trevligt och bra shoppingcenter, helt i klass med de shoppingcenter vi är vana vid i Kuala Lumpur. De hade dessutom en riktigt bra food court i mitten där vi kunde välja mellan allt möjligt till lunch. Pär och Emelie åt sushi och jag och Julia åt grekiskt. Mycket gott och riktigt generösa potioner. Tyvärr hade jag glömt min kamera, så jag länkar till deras hemsida, och jag kan verkligen rekommendera detta ställe.
http://www.brommablocks.se/
Egentligen var det meningen att vi skulle gå på I hetaste laget, på kvällen, men det fanns inga bra biljetter så det får vänta till ett senare tillfälle. Men vi ville ju fira Emelie lite i efterskott så vi åkte in till Sturehof där vi åt en mycket god middag. Jag själv åt deras kalvkorv med mandelpotatispure och murkelsås, som jag verkligen tyckte var en riktig hit.
Efter middagen gick vi på en sen bio och tittade på Hämnden av Susanne Bier och med Mikael Persbrant i en av huvudrollerna. Mycket tänkvärd och sevärd film, som tidvis också var väldigt stark.
I går tog vi det ganska lugnt, men hann ändå med ett litet snabbt besök inne i stan, och sedan en rejäl storhandling av mat. Blev riktigt glad när jag upptäckte att vår butik säljer fisk från Fiskbutiken i Nynäshamn. Där brukar vi ofta stanna till när vi är ute och seglar för att bunkra upp med lite godsaker. Godsaker blev det i går också i form av rökta laxfenor, vanlig rökt lax och till det en god och krämig avocadosoppa.
Nu ska jag precis åka in till stan för att äta lunch med två stycken vänninor från mediabranschen här i Stockholm.
En liten bild på Pär och Julia från restaurang Rodolfino. På Sturehof var
jag strikt förbjuden att ta fram kameran, ingen ville vara med på bild.
Idag snöar det!
En bild som ser lite annorlunda ut än de bilder som de senste åren varit på min blogg. Vi var alla i familjen helt upprymda i morse när det snöade och marken var täckt med ett tunt täcke av det vita undret. Det är ganska precis tre år sedan vi såg snö sist, och jag kan bara föreställa mig hur det ska kännas för de som ser snö för första gången. Det här är från vårt köksfönster, där jag nu sitter och tittar ut och funderar över hur olika det kan vara runt om i världen.
I morgon flyttar ett par av våra KL vänner också hem till Sverige och Stockholm, och jag förstår hur deras tankar går just nu. Från ett tropiskt klimat som inte ändrar sig särskilt mycket under året till ett klimat där förändringar hör till vanligheten. De hade idag tagit ett sista dopp i poolen och börjar nu den omvälvande förberedelsen till ett helt annat liv och leverne.
Jag vet att jag skrivit om detta med väder tidigare i min blogg, men gör det i alla fall. Jag tycker självklart bäst om värme. Det har varit otroligt lättsamt under vår tid i Malaysia då man inte behövde bry sig om några växlingar i temperaturen. Alltid varmt, oavsett om det regnade eller var solsken. Bara att stoppa fötterna i sina flipflop och gå ut. Vi hade inte ens en hall som man har i Sverige där man förvarar sina ytterkläder, vi hade ett stort skoskåp som var överfullt med sandaler, slipin, flipflop och andra lättsamma skor. Det var så skönt att slippa hela den där röran som det lätt blir hos en familj som bor i Sverige, med halsdukar, mössor, vantar, skor och jackor i en enda röra. Nu börjar det kännas att man är hemma igen. Trots att det mesta i våra garderober fortfarande är sommarkläder så börjar hatthyllan fyllas med diverse vinterplagg.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att vi är lyckligt lottade vi som bor i ett land med årstider. Vi får uppleva en variation som faktiskt är riktigt häftig, ena dagen soligt höstväder och nästa dag vintervitt. På sommaren kan vi vakna till 25 grader och sol för att nästa dag vakna till 10 grader och regn. Rätt otroligt, inte undra på att vi svenskar pratar om väder hela tiden. I många andra länder är inte alls väder något intressant samtalsämne, mer än att man kanske påminner varandra om att dricka mycket på grund av värmen. Det går ju dessutom alltid att sätta på sig mer kläder om man fryser, men om man svettas så är det svårare.
Jag vet att vi många gånger pratade om den enorma värme och luftfuktighet som var i Malaysia, och hur det måste ha varit innan luftkonditioneringen gjorde sin debut. För inte ens i skuggan är det någon direkt svalka, det fullkomligt rinner svett och hur än du beter dig så rinner det bara ännu mer. Efter ett tag blir du naturligtvis van detta och lider inte alls så mycket av det som i början, men det var många gånger jag gick och tänkte på snö för att försöka lura kroppen.
Men jag ska inte klaga, ju längre tiden gick ju mer kom jag att älska det tropiska klimatet. Jag känner mig så lyckligt lottad som har fått bo och uppleva det under en längre tid, inte bara på en semester. Till och med de häftiga åskovädren som man bara kan uppleva i tropikerna blev en spännande upplevelse med blixtar som såg ut som i serietidningar.
I helgen ska vi försöka komma iväg på någon show, kanske I hetaste laget, och sedan ett mysigt restaurangbesök. Lite omväxling från det tomma hus vi levt i så länge behöver vi verkligen.
Om allt stämmer så ska vår kära och efterlängtade container komma om precis en vecka till Stockholms hamn.
En kontrast mellan idag hemma i Stockholm och här på bilden "hemma" i Kuala Lumpur. Här är jag och Julia på en vandring i FRIM, Forest Research Institute Malaysia, ett litet bevarat djungelområde nära KL där man bedriver forskning. Här rinner svetten och att vandra uppför i djungeln i den höga luftfuktigheten tar på krafterna. Det här var dessutom innan jag började träna med min PT som jag hade under en tid i KL. Konditionen var inte på topp....
Grattis till Emelie!
Våran lilla tjej Emelie!
Annars så är det ungefär som vanligt här hemma, inga möbler ännu. Jag vet att jag tjatar om detta, men nu börjar det bli lite väl jobbigt. Förstår att i det på det stora hela är ett mycket litet problem, men ett mycket irriterande sådant. Dessutom börjar det bli ganska ruggigt utomhus och att då inte kunna kura ihop sig i en soffa med en filt känns inte bra. Ett hus utan möbler känns också väldigt kallt, så vi fryser ganska mycket. Men, men snart kan vi skratta åt allt när vi sitter i vår soffa.
Det finns som sagt betydligt värre problem än de inne i vårt hus. Vad är det egentligen som händer i Sverige? Varje dag när man slår upp tidningen så är det någon ny våldtäkt eller ett nytt mord. Den trygghet som vi alltid har skrytit om här i Sverige känns lite som ett minne blott. Vad beror det på?
Sedan kan jag inte heller låta bli att uppröras och bli fruktansvärt ledsen när jag idag läser följande mening i Aftonbladet:
Nu börjar det bli kallt
Nu börjar man känna att vintern är i antågande. På Expressens första sida kan man idag läsa "Nu kommer snöovädret" och man varnar för blixthalka. Jag tycker det ska bli riktigt spännande och riktigt roligt att få uppleva lite snö, men ska jag ut på vägarna så blir det till att ta det lite lugnt.
I dag har jag ätit lunch med en före detta kollega, vilket var riktigt roligt. Han och jag jobbade ihop för massor med år sedan, långt innan vi båda hade barn. Nu har han två stycken killar i övre tonåren och vi hade en liten diskussion om hur länge vi ska låta våra ungdomar vara ute och ränna på nätterna. För det känns lite annorlunda mot i Kuala Lumpur, där man ofta åkte och hämtade sina ungdomar där de var. Kunde man inte hämta så ordnade man en taxi som man kände, allt för att det skulle bli så tryggt som möjligt. Här vill ju ungdomarna ta sig hem själva och det är inte alltid så lätt att få dem att tycka att föräldrarnas tider och regler är bra. Det blir många och långa diskussioner inför varje helg.
Läste en lite roligt artikel om hur vi kommunicerar med varandra. Frågan var om du kommunicerar mer med din partner över sms, facebook än ansikte mot ansikte. Nu kanske målgruppen här var några år yngre än mig, och några av dem bodde inte heller ihop. Men en färsk undersökning som ett brittiskt försäkringsbolag hade gjort visade att en av tio kommunicerar mer via sms, telefon, chatt eller e-post än just face to face. Lite skrämmande va? Enligt undersökningen tillbringar vi mindre än en timme dagligen med att verkligen prata med vår partner. Oftast är det då heller inte några verkligt riktiga samtal vi har, utan mer om vardagliga och praktiska saker. De där riktiga samtalen om hur vi mår och känner uteblir gärna till förmån för alla störningsmoment som finns idag, främst TV och internet.
Idag på arbetsplatser skickar man ju också e-post till varandra trots att man kanske sitter vägg i vägg eller kanske till och med närmare. Den där mer naturliga kontakten försvinner mer och mer, all kontakt sker digitalt.
Läste också en märklig artikel i Metro om Angela Merkel som nu vill skärpa tonen rejält i debatten om integration. Regeringspartiet CDU vill att invandrarna ska lära sig språket, vilket jag i och för sig tycker är bra, men sedan vill de vidare att de tar till sig en "tysk livsstil", vad nu det är för något. Här verkar man inte tycka att det är berikande och utvecklande med olika slags kulturer i ett land. Det mest skrämmande i artikeln var att en tredjedel av de 2 400 tillfrågae ansåg att Tyskland "överfylls av utlänningar" och fler än en av tio tycker att det behövs en "Fuhrer" som kan styra landet. 
Ett mycket trevligt ställe som jag återupptäckt igen är Kulturhuset, här
brukar jag och Julia träffas efter hennes skola och bara mysa, prata och
titta på människor. Ofta är det också någon intressant utställning eller
något annat spännande att titta på.
Skönt - äntligen fredag!
Idag är det fredag, känns oerhört skönt och efterlängtat. Jag vill också att det ska gå fort just nu, men bara tills dess att vår container kommer, sedan får tiden stanna upp igen och återgå till en lugnare takt. Börjar bli riktigt less på att campa inomhus, och att inte ha någonstans att göra av våra grejor. Vår familj är inte supernoga, men gillar att ha var sak på sin plats. Vi tycker inte om när allt ligger huller om buller så att man inte hittar sakerna. Man kan ju tro att det skulle vara lättare att hålla ordning när man inga möbler har, men det är precis tvärtom, finns ingenting att stuva in det i.
I kväll ska vi försöka komma iväg på en bio, känner att det skulle vara snällt mot kroppen att få sitta i en skön biostol i stället för i en solstol och se en film. I morgon ska vi åka till Liljeholmen där de har invigning av ett nytt köpcentrum. Det ska vara en del jippon och efter att ha bott i köpcentrumens mecka så kan det vara spännande att se ett nytt sådant i vår kära huvudstad Stockholm också. Efter det så har ett par kära vänner förbarmat sig över oss och bjudit hem oss på middag, det går inte att beskriva hur skönt det känns att komma till ett hem med möbler!
I går kväll efter att jag duschat tittade jag på mina fötter. Det är inte så att jag alltid tittar på mina fötter efter en dusch, men igår fick jag syn på dem och fick en enorm längtan till mitt favoritställe i KL som en gång var fjortonde dag fixade mina fötter så att de blev fina och lena. Något som jag vet att jag inte kommer att prioritera här hemma i Sverige med tanke på prisskillnaden. I Malaysia har man råd att gå på fotbehandlingar, massage och annat som har med ditt välbefinnande att göra. En fotbehandling på en timme kostar mellan 25-60 RM, den vi gick hos kostade 40 RM, ungefär 85 kronor, så det unnade vi oss minst en gång i veckan. Detta är något som jag verkligen saknar just nu.
Annars njuter jag något enormt just nu av hösten. Det är så otroligt vackert och friskt, och mina promenader är kanske minst lika bra för välbefinnandet som fotbehandlingarna i Malaysia, om inte bättre. Jag går omkring och tänker på hur lycklig jag ändå är som är svensk och som bor i ett land där vi har årstider, och så tydliga sådana.
Flera gånger när vi bodde i KL så mötte jag lokalbefolkning som var så nyfiken på hur det var att bo i ett land med årstider. Då ville man vara snäll så man sa först att man tyckte klimatet där var betydligt mer behagligt, man slipper frysa. Men jag skulle aldrig vilja byta för gott med dem. Under perioder går det bra, både längre och kortare, men jag skulle alltid vilja ha möjligheten att återkomma till denna mångfald som vi har här uppe i norden.
Finns det något underbarare än att sätta sig i en snödriva och dricka en kopp
varm choklad och äta en limpmacka med prickig korv? Här sitter Julia, jag, min
pappa och mamma uppe i fjällen och myser.
Måndag morgon
I går kväll gick vi runt och planerade var vi skulle ställa våra möbler, vi möblerade i fantasin och fick till det ganska bra tror jag, tills dess vi upptäckte att vi glömt bort vissa möbler och då fick vi lite svårt att få allt att rymmas. Men vi har fortfarande drygt två veckor på oss innan vår container kommer, så vi har tid på oss att möblera om på låtsas. Jag ska inte klaga, för vi har haft det riktigt bra tillsammans i all vår enkelhet, men en skön fåtölj vore ju inte helt fel.
Vi fortsätter också att vandra runt i vårt nya område, vi brukar ta en stund varje kväll. Då får vi både frisk luft och lär oss att hitta lite bättre. Det är också kul att gå runt bland hus den här tiden på året för trädgårdarna är så härliga med sina äppelträd och lövtäckta gräsmattor.
Läste nedanstående artikel i morse, och funderade lite över det mediebrus som vi alla utsätts för idag. För över 20 år sedan arbetade jag med utomhusreklam i Stockholm. Det var riktigt roligt, stort och väldigt populärt bland de som ville synas på stortavlor, tunnelbanor och bussar. På den tiden var inte TV reklam så stort och mediabruset betydligt tystare, inte som idag när vi fullkomligt bombarderas från alla möjliga håll och kanter.
Hur upplever du reklam?
Artikeln handlar om hur reklamen förandrats de senaste 60 åren.
http://www.e24.se/business/reklam-och-media/seglivad-tunneleffekt_2352771.e24
Rätt skönt utan TV
Men jag måste säga att det varit ganska skönt att inte ha någon TV, vi har visserligen tittat en del på dvd, men annars har vi mest suttit och pratat. Det har varit väldigt kul och det bästa av allt är att inget dåligt TV program har stört oss i våra samtal om allt mellan himmel och jord. Annars brukar det alltid vara så att jag, Emelie och Julia oftast har ett program vi vill se och sedan blir vi alla sittande framför TVn utan att egentligen reflektera över vad vi ser. När det kommer till min kära make så tittar han väldigt sällan på TV, det ska möjligtvis vara sport eller nyheter. Jag tror heller inte att det är någon slags snobberi från hans sida, han har verkligen aldrig varit speciellt TV frälst, inte någon gång under de snart 30 år som vi levt ihop. Men han tittar gärna på filmer, vilket hela familjen också gjort ganska mycket i Kuala Lumpur där man kan köpa en dvd för 20 kronor, kopia visserligen, men bra sådan.
I morse läste jag en artikel om produktionsbolaget Mastiffs "Celebrity rehab". Ett program som gått i USA och som man nu vill göra en svensk version på. Jag tror att detta program fungerar i USA, men jag tror definitivt inte att det fungerar i lilla Sverige där vi inte alls kommit i närheten av USA när det gäller missbruksproblem. Vi har visserligen ett flertal mycket bra behandlingshem och otroligt duktig personal på dessa. Men när det kommer till gemene man så tror jag att okunskapen fortfarande är enormt stor här i Sverige, dömande och sensationslysten. Vilket inte alls skulle vara bra för dessa kändisar, vare sig i deras tillfrisknande eller i deras fortsatta nykterhet. Det är i alla fall vad jag tror. Amerikanare har till skillnad från oss en fantastisk förmåga att gå vidare, göra bokslut och sedan titta framåt, oavsett hur illa det varit tidigare. Jag tycker många gånger att svenskar och även svensk media agerar precis tvärtom, har du en gång fått en stämpel så sitter den kvar. Jag förstår alla dessa kändisar som tackade nej och kände sig kränkta. Herregud, ska de behöva sitta i TV och berätta om detta och veta att ute i TV sofforna sitter svenskar och skrattar och hånar utan att ha en aning om vad alkoholism eller drogmissbruk är och gör med människor. Nej, Mastiff får nog tänka om eller lägga detta projekt på hyllan.
Läste också idag lite om Nordkoreas högtidliga 65 års firande. Känns lite olustigt att läsa om detta land som är så otroligt slutet och instängt. När vi i somras var på världsutställningen i Shanghai så kunde vi inte motstå att också besöka Nordkoreas paviljong. Det var en av de paviljonger som inte hade någon jättekö, utan du kunde gå direkt in i den. Det här var första gången i Världsutställningens historia som Nordkorea var med, att det blev just i Shanghai är ju inte så konstigt med tanke på Kinas positiva inställning till landet.
Men det var rätt skrammande att gå runt där, man fick en känska av att befinna sig i de forna Öststaterna. Samtidigt som man ville förmedla att detta var ett fantastiskt land för folket att leva i så hade man bara en enda inriktning på budskapet, nämligen hur fantastik Kim-dynastin var och är. Just när vi var inne där så kom också en liten grupp unga kinesiska pionjärer med sin röda näsdukar runt halsen och de hyllade en av personalen för denna paviljong.
Jag kopierar också idag min Taiwanesiska väns Facebook status idag som säger:
Happy 99th Birthday Taiwan!
.
Grattis till Liu Xiaobo!
När vi i somras var på rundresa i Kina så var vi naturligtvis också ett antal dagar i Peking, denna otroligt spännande och historiskt intressanta stad som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Vårt hotell låg inte så jättelångt från just Himmelska Fridens Torg och den Förbjudna staden så vi vandrade förbi där flera gånger. Det som slår en särskilt mycket när man står mitt på Himmelska fridens torg är all den otroligt massiva bevakning som fortfarande efter så lång tid efter massakern ändå finns kvar. Det är en uppsjö av vakter och kamerasystem uppsatta runt hela torget, och ändå ser nog inte vi turister allt. Numera försöker man ju också dölja mycket med stora jättereklamskyltar och även digitala jätteskärmar. Men på något sätt kan man nästan känna inom sig hur fruktansvärt det måste ha varit under dessa dagar när främst Pekings studenter för första gången protesterade mot regimen. Här hemma var vi ju många som satt och höll andan vid TV inslag som utländska turister lyckades filma från hotell runt torget för att sedan smyga ut dem till världen utanför. Under den här tiden hade Pär och jag också väldigt mycket kontakt med ett par forskarstudenter från Kina som tillfälligt var gästforskare på KTH. En av dem åkte hem till Kina, men en stannade kvar och är numera bosatt i Sverige. Men vi pratade väldigt mycket om händelserna i Peking och båda var naturligtvis både oroliga och bekymrade. En av dem var också med i en del svenska nyhetsprogram i svensk TV.
Här ovan är en bild på Julia och Emelie som står mitt på Himmelska Fridens torg.
Som turist i Kina idag så märker du annars inte av så väldigt mycket av den stränga regimen som man ändå vet existerar. Landet har utvecklats något enormt och kineserna har fått det så mycket bättre ekonomiskt. Vi brukade sitta och diskutera kommunism under vår resa och vi trodde att även om man i Kina skulle ha 100 % fria val med flera olika partier så skulle nog kommunisterna vinna i alla fall. För det första vet de inte om så mycket annat och dels tror jag att många kineser tycker att de har det kommunistiska partiet att tacka för sin uppgång. Skrämmande tycker vi som bor i en demokrati där vi får tycka och säga vad vi vill och där det hör till att kritisera makthavare och även kungahus.
Men en sak tyckte jag var genomgående i Kina, oavsett om vi var i en storstad eller mer ute på landsbygden, männsikorna är helt underbara. De är hjälpsamma och tillmötesgående på ett sätt som jag tycker är ovanligt här hemma i Sverige. Vi som reste helt på egen hand och bokade alla tåg och bussresor allt eftersom de dök upp hade aldrig några problem med att kommunicera, trots att de flesta kineser inte kan ett enda ord engelska.
Jag kommer aldrig att glömma det bemötande vi fick efter en lång tågresa från Xian till Chonqing (alla resor är i och för sig långa i Kina). Vi hade träffat en otroligt trevlig kille i Xian som jobbade extra på ett ungdomshotel för backpackers. Vi bodde inte på det hotellet, men av erfarenhet så vet vi att personalen på dessa hotell brukar veta väldigt mycket, så vi travade in och möttes då av denna kines som var flera huvuden längre än oss. Vi berättade att vi ville åka på en kryssning påYangtzee river, men hade bara hittat svindyra sådana. Vi pratade ett bra tag om vad vi ville ha, och efter ett antal samtal till kollegor så hade han hittat något som vi blev intresserade av. Vi ville som försiktiga svenskar fundera ett tag eftersom det fortfarande var ganska mycket pengar. Så vi bestämde att han skulle komma förbi vårt hotell senare på eftermiddagen.
Vi träffades och bestämde oss för att köpa hans förslag. När det kom till betalning så var det bara kontanter som gällde, så vi fick hämta ut alla pengar och betala honom. Det vi fick var tågbiljetter till Chongqing, men sedan bara ett papper med uppgifter om hur vi skulle få hjälp i Chongqing där kryssningsfartyget skulle gå.
Senare på kvällen var jag lite orolig och tankar om att vi kanske har blivit blåsta dök upp flera gånger. Men vi hoppade i alla fall på tåget någon dag senare och där stämde allt. Vi fick en trevlig och ren sovkupe för fyra personer.
När vi väl var framme i jättestaden Chongqing så pirrade det lite i magen igen. Nu kommer vi att märka hur lurade vi har blivit tänkte jag. Men jag fick äta upp allt, både en och två gånger. För precis utanför tågstationen möttes vi av en ursnäll kines som skjutsade hem oss hem till sig. Han pratade om Chongqing som visade sig vara världens näst största stad med sina 31 miljoner invånare. Vi åkte runt lite i denna charmiga men kanske lite ruffiga stad.
När vi sedan kom hem till honom fixade han tilltugg och vi fick låna dusch och internet, ja i princip fick vi låna det vi ville. Maken till gästfrihet har jag sällan skådat. isserligen fick han säkert provision på oss, men ändå. Vilken service.
Efter en rundvandring i denna jättestad så började vi packa ihop oss för att tillsammans med vår nye kinesiske vän bege oss till kryssningsfartyget. Där blev vi mottagna som kungligheter och det första de frågade var om vi inte ville bli uppgraderade till sviten eftersom den var ledig denna tur.
Kryssningen var något helt otroligt, en upplevelse som jag aldrig skulle vilja vara utan. Idag kan vi också känna att vi har fått två stycken nya vänner för livet i killen från Xian och killen från Chongqing. För vi har en del kontakt på internet. Båda är också väldigt nyfikna på Sverige, så vem vet, kanske får vi träna på gästfrihet också.
Här sitter jag och Julia i vår kupe. Faktum är att tåg är ett utomordentligt
färdmedel i Kina. Men man får vara beredd på att tåla en och annan rökande
kines, för röker, det gör dom.
Den yttersta båten är vår, Victoria heter den. Jag ska berätta mer om själva
kryssningen i ett annat inlägg, för det här är verkligen något jag kan rekommendera.
Ja, det blev lite om Kina i dagens inlägg. Får återkoppla till dagens utnämning av Nobels Fredspris och säga Grattis till ett väldigt bra val av pristagare. Må nu denna kämpe inte straffas ännu hårdare på grund av detta. Världen ler idag och blir påmind om alla de fantastiska människor runt om i världen som törs ställa sig upp och kämpa mot överheten och makten.
Bättre och bättre dag för dag...
Har ni märkt att jag har prickar nu? Det är Kalle Adlers som hjälpt mig med det, han är den yngsta medlemmen i familjen Adlers, men jag tror banne mig att han är den mest datakunniga av dem. För just när det gäller datorer är han outstanding. Familjen Adlers var en av alla de familjer som hälsade på oss i Malaysia också, så här får ni en bild på dem när vi var på den underbara ön Pangkor Island, som är ett utmärkt alternativ om man inte vill åka så långt från Kuala Lumpur.
Kalle sitter längst ner i högra hörnet, och jag är tacksam att han hjälpte mig med prickarna. Fast nu har jag vant mig vid att skippa åäö och slinter gärna pa tangentbordet, glömmer också att ändra om till svenskt tangentbord när jag behöver det.
I morse var jag ute på en promenad innan jag satte mig vid köksbordet, för att jobba. Det är verkligen underbart ute just nu, kommer på mig själv varje dag att jag faktiskt har saknat denna luft väldigt mycket. Självklart annpassar man sig snabbt till olika klimat, och när vi var i Malaysia kunde jag inte tänka mig något annat än det härliga klimat som var där. Nu när jag vandrar runt här i Sverige och insuper den friska och höga luft som erbjuds här, blir jag så glad och så pigg, verkligen ett sätt att samla kraft och energi på. Jag kan heller inte riktigt välja vilket jag gillar bäst
Tänk om det fanns snabbflyg, billiga sådana, så att jag snabbt kunde ta mig till Kuala Lumpur om jag kände för det, för att sedan i nästa stund snabbt åka till vackra Sverige och få njuta av det som erbjuds här. Det vore väl härligt!
Som så många andra som bor i länder med årstider har också jag väldigt många minnen som är kopplade till de olika månaderna. När man inte har dessa fantastiska årstider så är det väldigt lätt att allt bara flyter ihop och man har svårt att så där direkt komma ihåg exakt när något hände. Vi refererar ju ofta till månader och årstider, exempelvis: "Jo, jag kommer ihåg att det var i oktober, vi hade just tagit upp båten då." Men det var annorlunda i Malaysia, flera gånger när mamma ibland ringde och pratade om hur hon hade varit ute och plockat ris i skogen eller att pappa just då skottade snö för fulla muggar så kom jag på mig själv med att nästan ha glömt bort vad det var för tid på året, för mig var det ju sommar jämt.
Vi bor väldigt nära Örby Slott där Vietnams Ambassad numera finns. Första dagarna vi gick förbi där så kände jag mig väldigt hemma med all deras personal som gick ut och in och såg ut precis så som jag är van att folk ska se ut numera. 
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur de har det där inne, om de tycker det är kallt här i Sverige, om de tycker att vi svenskar är trista, ointresserade och självgoda människor. Jag har tidigare berättat att jag skriver lite för en skandinavisk tidning i Kuala Lumpur, och en av de första personintervjuerna jag gjorde var med en fantastisk kvinna som jag flera gånger nämnt på min blogg. Hon berättade så mycket om Vietnam där hon under flera år arbetat mycket och hur fantastiska människorna i detta land är, om hur hon senare i livet ville flytta dit för gott. Nu blev det i stället Kuala Lumpur som hon flyttade till, och det är jag glad över, för jag fick nöjet att lära känna henne. Men min nyfikenhet när det gäller Vietnam och dess folk har bitit sig fast i mig, och innan vi åkte till Sverige tänkte jag mycket och ofta på detta land. Känns lite som om detta land nu ropar på mig, och ödet har nu också gjort så att vi är lite som grannar.
Idag läser vi om den nya regeringen i alla tidningar. Men det är också i många tidningar krigsrubriker om hur den ena tog knark, den andra har betalat svart och en tredje har fått mångmiljonbonusar. Missförstå mig inte, jag tycker självklart att alla som ska styra vårt land och vara med och stifta nya lagar åt oss gräsrötter ska föregå med gott exempel. Jag är absolut inte någon förespråkare för korruption och att maktens männsikor ska kunna gå före i köer och ha gräddfiler som vi vanliga bara kan drömma om. Men gräver inte media lite väl djupt ibland?
Många gånger är det befogat och jag är också den första att tycka att det är mediernas jobb och skyldighet att granska makthavare, det hör självklart till en demokrati. Vi har genom åren sett många avslöjanden som fått både den ena och den andre på fall efter tvivelaktiga affärer och rena kriminella handlingar. Men kommer vi i framtiden få svårt att rekrytera politiker?
Jag kan i alla fall säga att jag inte skulle klara en granskning, har nog på tok för många lik i garderoben. Jag har åkt fast för fortkörning flera gånger och nästan blivit av med körkortet, jag har fått flera parkeringsböter, jag har visserligen aldrig provat knark, men haft många vänner som gjort det, jag har varit sen med betalningar, jag har blivit utslängd från nöjesställen i min ungdom, jag har fått skäll av grannar efter att ha haft fest i min ungdom, jag har anlitat svart arbetskraft vid något tillfälle, när jag var ung så struntade jag i radio och TV avgiften mm mm.
Så jag skulle nog få avgå snabbt om jag nu skulle bli aktuell. Men allt det jag gjort står jag för, vissa saker skulle jag självklart aldrig göra om igen, men varje enskild sak har gjort mig mer erfaren och jag har lärt mig mycket av mina dumheter. Jag kan också ibland tycka att alla dessa perfekta människor som alltid gör allt rätt och gärna talar om för oss mer normalt felande människor hur allt ska vara är ganska trista. Ja, ungefär som politiker brukar vara.
Hösten är härligt frisk!
Faktum är att jag gruvade mig lite för att komma hem till Sverige under den har tiden. Kändes som om det kunde blir riktigt ruggigt och kallt så att jag verkligen skulle längta tillbaka till Malaysia. Klart att jag längtar tillbaka till massor av saker, men just nu tycker jag att det är väldigt skönt och framförallt vackert här hemma i Sverige. Det är också helt underbart att kunna sätta på sig sköna skor, en varm jacka och ett glatt humör och sedan bara gå ut och promenera hur länge man vill utan att svetten fullkomligt dryper ner för kroppen. Det är något som jag faktiskt inte gjorde särskilt mycket i Kuala Lumpur, där fick man antingen gå ut och promenera väldigt tidigt på morgonen eller väldigt sent på kvällen, om man nu inte valde att ta en promenad pa gymmets löpband i luftkonditionering. KL är egentligen inte heller någon stad som är vandringsvänlig eftersom den på ganska många ställen saknar trottoarer. Där åker man främst bil eller taxi. 
Precis bredvid vårt hus finns en härlig led som vi brukar gå, den är 7 km och precis lagom lång för en kvällspromenad. Igår var Julia och jag ute och gick efter hennes skola. Just här har det ännu inte hunnit bli så mycket färgskiftningar i träden, men det kommer nog, fast det är underbart ändå, för att luften är så hög och frisk, något jag verkligen har saknat i Malaysia. Börjar faktiskt tycka att det är riktigt mysigt här hemma i Sverige.
I dag har vi kunnat följa Riksdagens högtidliga öppnande och vi har också kunnat läsa om Sverigedemokraterna som reser sig upp och lämnar Storkyrkan i protest mot det tal som biskop Eva Brunne höll. Jag har läst talet och kan inte förstå varför egentligen, men tydligen tog de åt sig. Det säger väldigt mycket om det parti som så många röstat in i riksdagen, och det talar också mer än någonsin om att vi nu en gång för alla måste bemöta alla argument som Sverigedemokraterna fört ut under valrörelsen. Politiker, oavsett partitillhörighet, får inte längre sopa allt under mattan. Det är inte fult att prata om främlingsfientlighet och rädsla för olikheter, det är inte fult att bemöta argument och prata om humansim. Det som är fult är om dessa framlingsfientliga högerpopulistiska partier får fortsätta att gro och då får ännu större fotfäste. Det kommer de att få om vi använder oss av uttrycket: "ser vi dom inte så finns dom inte, eller låtsas vi inte om dom så finns dom inte heller".
Nu finns SD, ett populistiskt högerextremt parti, i Sveriges högsta beslutande organ. De har blivit inröstade med demokratiska medel och av människor som tror att detta parti är lösningen på deras missnöje. Nu måste vi alla tillsammans kämpa för att slå hål på deras rädsla och deras syn på människor och deras olikhet som är så berikande. 
Da tar jag ett steg fram
Det kommer jag nog att gora ocksa, skratta alltsa, och jag kan aven erkanna att jag ler lite for mig sjalv nu ocksa. Igar nar jag fick klart for mig att var container inte kommer att komma forran om minst en manad, sa forsokte jag tanka att det kunde ju varit varre. Den hade kunnat varit forsvunnen, fartyget hade kunnat sjunka, alla vara tillhorigheter hade kunnat legat pa havets botten. Nu finns den ju, och forhoppningsvis kan vi borja lasta in alla vara 450 kartonger och mobler i slutet pa oktober om det vill sig val. Fast jag vet inte hur vi ska sta ut i vart tomma hus som ekar och kanns riktigt kallt just nu. Far losa det pa nagot satt.
Jag tycker mest synd om Emelie och Julia som verkligen saknar sina saker och sina sangar. Har sitter vi i Gamla stan dar vi haromdagen at en god middag. Vi kande att vi ville komma hemifran och fa lite mysfaktor, till skillnad mot vart numera valdigt omysiga hem dar det ekar och kanns valdigt trist.
Jag lovade ocksa haromdagen att jag ska ha lite recept pa bloggen, jag ska sjalvklart ha det. Men ni far vanta ett tag, jag maste hitta alla smaskiga recept som jag lart mig under min tid i Malaysia. Jag var ju med i en cooking club med tjejer fran alla mojliga lander. Jag ar sa otroligt tacksam att JoAnne, som sjalv ar fran Taiwan, tog med mig dig for snart tva ar sedan sa att jag fick mojlighet att lara kannna sa manga trevliga och spannde manniskor. For att inte tala om all den goda mat jag fatt smaka och lara mig laga.
Vi traffades tva ganger i manaden hemma hos nagon av oss medlemmar. Den som stod som vard fick da bestamma sjalv vilka matratter, desserter mm som skulle lagas. Alla fick recepten och de eller den som stod som vard lagade maten och forklarade alla moment for oss andra. Ungefar som ett matlagningsprogram, fast i verkligeheten.
Forsta gangen jag var pa cooking class sa fick jag panik. Jag hade aldrig tankt pa att for manga manniskor runt om i varlden ar maten det absolut viktigaste i livet. Det ar den ju forvisso for manga, men dar ar det religion, varenda liten matratt har en histora och flera av dem har gatt i arv fran generation till generation.
Sa dar stod jag mest och tankte pa hur jag skulle fa ihop en cooking class hemma hos mig. Vad skulle jag laga, vad skulle jag saga om varje matratt. Att manga kulturer dessutom har sa dar en 5-8 ratter vid varje maltid gjorde ju inte att jag blev lugnare. Vi som har hemma i Sverige endast ater en ratt vid varje maltid, ja kanske forratt och efterratt i bland ocksa, nar vi vill ha det lite extra fint.
Men sa fick jag lite perspektiv pa allt, och tankte att det ar ju det som ar det roliga med denna cooking club, vi kommer fran olika kulturer och vi ater pa lite olika satt. Det var ju det vi skulle visa och fa lara oss. Sedan blev jag annu gladare nar vi var tva svenskor som kunde ga ihop och ha tillsammans. Faktum ar att jag tyckte vi gjorde bra ifran oss och vi bjod verkligen pa "a taste from Sweden". Vi hade potatis, lax, kantareller, brod och massor med andra typiskt svenska eller skandinaviska ravaror. Ni far recept senare.
Den har matlagnings klubben ger ocksa ut kokbocker, frramst till oss medlemmar som ett minne, men ocksa som vi kan kopa till slakt och vanner. Dar ar bilder pa alla ratter och aven pa medlemmarna, ja en egen fotograf i Kim fran Malaysia har vi ocksa. Jag har en kokbok, och tanker kopa nasta ocksa, det ar sa harligt att fa ta del av denna blandning av matkulturer. Dessutom ar det ett minne for livet att fa ha varit en del av denna otroliga klubb. Just nu star jag som vilande medlem, for om jag flyttar dit igen kommer jag sjalvklart att vara aktiv igen. Nar jag i mars nasta ar aker till KL ska jag sjalvklart forsoka vara med en dag, om det stammer med tiden.
Har ar fran augusti da jag hann vara med pa en innan vi flog hem till
Sverige. Det ar en fantastisk sammanhallning och mycket prat innan vi
kommer igang med sjalva matlagningen. Men riktigt kul!
Mat ar ju otroligt kul tycker jag, och jag var ocksa med i ett matlag
med bara svenskor. Det var ocksa valdigt roligt, och jag har en del
recept harifran ocksa. Har gick det till sa att vi traffades hemma hos en
av de som var med och den fick gora en meny, sedan hjalptes vi at i
mindre grupper att laga maten. Alltid riktigt gott. Tyvarr hann jag aldrig
ha nagot hemma hos mig, men jag far kompensera det pa nagot satt
senare. Har sitter vi i alla fall hemma hos Helen som bor precis bredvid
Kuala Lumpurs stolthet, Petronas Twin Tower.
Ja, det kanns bra att ha alla minnen med sig hem i alla fall. De har inte blivit forsenade, inte annu!
