Rätt skönt utan TV
Vi har lånat en TV, men ännu inte fixat med boxer och kanaler. Tänkte ta tag i det så småningom, men vi har känt att just detta har haft ganska låg prio när det är tusen andra saker som måste komma tillrätta i och med vår hemflytt till Sverige. Men ganska snart ska vi köpa både TV och bestämma vilka kanaler som passar oss här hemma bäst.
Men jag måste säga att det varit ganska skönt att inte ha någon TV, vi har visserligen tittat en del på dvd, men annars har vi mest suttit och pratat. Det har varit väldigt kul och det bästa av allt är att inget dåligt TV program har stört oss i våra samtal om allt mellan himmel och jord. Annars brukar det alltid vara så att jag, Emelie och Julia oftast har ett program vi vill se och sedan blir vi alla sittande framför TVn utan att egentligen reflektera över vad vi ser. När det kommer till min kära make så tittar han väldigt sällan på TV, det ska möjligtvis vara sport eller nyheter. Jag tror heller inte att det är någon slags snobberi från hans sida, han har verkligen aldrig varit speciellt TV frälst, inte någon gång under de snart 30 år som vi levt ihop. Men han tittar gärna på filmer, vilket hela familjen också gjort ganska mycket i Kuala Lumpur där man kan köpa en dvd för 20 kronor, kopia visserligen, men bra sådan.
I morse läste jag en artikel om produktionsbolaget Mastiffs "Celebrity rehab". Ett program som gått i USA och som man nu vill göra en svensk version på. Jag tror att detta program fungerar i USA, men jag tror definitivt inte att det fungerar i lilla Sverige där vi inte alls kommit i närheten av USA när det gäller missbruksproblem. Vi har visserligen ett flertal mycket bra behandlingshem och otroligt duktig personal på dessa. Men när det kommer till gemene man så tror jag att okunskapen fortfarande är enormt stor här i Sverige, dömande och sensationslysten. Vilket inte alls skulle vara bra för dessa kändisar, vare sig i deras tillfrisknande eller i deras fortsatta nykterhet. Det är i alla fall vad jag tror. Amerikanare har till skillnad från oss en fantastisk förmåga att gå vidare, göra bokslut och sedan titta framåt, oavsett hur illa det varit tidigare. Jag tycker många gånger att svenskar och även svensk media agerar precis tvärtom, har du en gång fått en stämpel så sitter den kvar. Jag förstår alla dessa kändisar som tackade nej och kände sig kränkta. Herregud, ska de behöva sitta i TV och berätta om detta och veta att ute i TV sofforna sitter svenskar och skrattar och hånar utan att ha en aning om vad alkoholism eller drogmissbruk är och gör med människor. Nej, Mastiff får nog tänka om eller lägga detta projekt på hyllan.
Läste också idag lite om Nordkoreas högtidliga 65 års firande. Känns lite olustigt att läsa om detta land som är så otroligt slutet och instängt. När vi i somras var på världsutställningen i Shanghai så kunde vi inte motstå att också besöka Nordkoreas paviljong. Det var en av de paviljonger som inte hade någon jättekö, utan du kunde gå direkt in i den. Det här var första gången i Världsutställningens historia som Nordkorea var med, att det blev just i Shanghai är ju inte så konstigt med tanke på Kinas positiva inställning till landet.
Men det var rätt skrammande att gå runt där, man fick en känska av att befinna sig i de forna Öststaterna. Samtidigt som man ville förmedla att detta var ett fantastiskt land för folket att leva i så hade man bara en enda inriktning på budskapet, nämligen hur fantastik Kim-dynastin var och är. Just när vi var inne där så kom också en liten grupp unga kinesiska pionjärer med sin röda näsdukar runt halsen och de hyllade en av personalen för denna paviljong.
Jag kopierar också idag min Taiwanesiska väns Facebook status idag som säger:
Happy 99th Birthday Taiwan!
.
Men jag måste säga att det varit ganska skönt att inte ha någon TV, vi har visserligen tittat en del på dvd, men annars har vi mest suttit och pratat. Det har varit väldigt kul och det bästa av allt är att inget dåligt TV program har stört oss i våra samtal om allt mellan himmel och jord. Annars brukar det alltid vara så att jag, Emelie och Julia oftast har ett program vi vill se och sedan blir vi alla sittande framför TVn utan att egentligen reflektera över vad vi ser. När det kommer till min kära make så tittar han väldigt sällan på TV, det ska möjligtvis vara sport eller nyheter. Jag tror heller inte att det är någon slags snobberi från hans sida, han har verkligen aldrig varit speciellt TV frälst, inte någon gång under de snart 30 år som vi levt ihop. Men han tittar gärna på filmer, vilket hela familjen också gjort ganska mycket i Kuala Lumpur där man kan köpa en dvd för 20 kronor, kopia visserligen, men bra sådan.
I morse läste jag en artikel om produktionsbolaget Mastiffs "Celebrity rehab". Ett program som gått i USA och som man nu vill göra en svensk version på. Jag tror att detta program fungerar i USA, men jag tror definitivt inte att det fungerar i lilla Sverige där vi inte alls kommit i närheten av USA när det gäller missbruksproblem. Vi har visserligen ett flertal mycket bra behandlingshem och otroligt duktig personal på dessa. Men när det kommer till gemene man så tror jag att okunskapen fortfarande är enormt stor här i Sverige, dömande och sensationslysten. Vilket inte alls skulle vara bra för dessa kändisar, vare sig i deras tillfrisknande eller i deras fortsatta nykterhet. Det är i alla fall vad jag tror. Amerikanare har till skillnad från oss en fantastisk förmåga att gå vidare, göra bokslut och sedan titta framåt, oavsett hur illa det varit tidigare. Jag tycker många gånger att svenskar och även svensk media agerar precis tvärtom, har du en gång fått en stämpel så sitter den kvar. Jag förstår alla dessa kändisar som tackade nej och kände sig kränkta. Herregud, ska de behöva sitta i TV och berätta om detta och veta att ute i TV sofforna sitter svenskar och skrattar och hånar utan att ha en aning om vad alkoholism eller drogmissbruk är och gör med människor. Nej, Mastiff får nog tänka om eller lägga detta projekt på hyllan.
Läste också idag lite om Nordkoreas högtidliga 65 års firande. Känns lite olustigt att läsa om detta land som är så otroligt slutet och instängt. När vi i somras var på världsutställningen i Shanghai så kunde vi inte motstå att också besöka Nordkoreas paviljong. Det var en av de paviljonger som inte hade någon jättekö, utan du kunde gå direkt in i den. Det här var första gången i Världsutställningens historia som Nordkorea var med, att det blev just i Shanghai är ju inte så konstigt med tanke på Kinas positiva inställning till landet.
Men det var rätt skrammande att gå runt där, man fick en känska av att befinna sig i de forna Öststaterna. Samtidigt som man ville förmedla att detta var ett fantastiskt land för folket att leva i så hade man bara en enda inriktning på budskapet, nämligen hur fantastik Kim-dynastin var och är. Just när vi var inne där så kom också en liten grupp unga kinesiska pionjärer med sin röda näsdukar runt halsen och de hyllade en av personalen för denna paviljong.
Jag kopierar också idag min Taiwanesiska väns Facebook status idag som säger:
Happy 99th Birthday Taiwan!
.
Kommentarer
Postat av: Elisabet
Jag funderar ibland på att kasta ut tv:n faktiskt men det kommer jag nog inte att göra däremot borde man verkligen tänka på att inte bara låta den stå på utan ransonera tittandet lite, framför allt är det ju så trevligt som du säger att använda den tiden till att umgås och prata istället för att sitta i samma rum men inte egentligen ha något mer än tv:n gemensamt.
Trackback
