Vintervitt och vackert!
Men det finns en liten baksida här hemma, och det är att våra förkylningar har radat upp sig. Jag har dragits med en långvarig hosta och förkylning där inget tycks hjälpa, och nu är det Emelies tur också. Vi snorar och hostar som bara den, inte ens de starkaste hostmedicinerna tycks bita på oss. Men som jag sagt tidigare, våra kroppar hade vant sig vid det tropiska klimatet och nu har de fått en rejäl chock och vill protestera lite.
Trots att vi varit lite hängiga så har vi ändå haft en riktigt härlig helg. I lördags var vi en sväng på IKEA för att inhandla lite förvarings prylar. Vi var till Kungens Kurva och det var massor med andra som kommit på samma lördagsnöje. Det kändes lite roligt att vara på IKEA på hemmaplan efter att den senaste tiden besökt denna svenska stolthet i Kuala Lumpur. Vi skämtade lite och undrade om vi skulle gå till matbutiken och handla lite, något som hörde till vardagen i KL, då vi blev sugna på lite svenskt.
Efter IKEA åkte vi in till Sankt Eriksplan för att besöka en nyöppnad matbutik som heter Cajsa Warg och som säljer massor med godsaker och delikatesser. Här var det en fröjd att bara gå runt och titta på allt från goda ostar till kött, fisk och skaldjur. Vi köpte lite smått och gott som vi skulle ha framför den dvd film som vi hyrde. Den här butiken på Sankt Eriksplan i Vasastan har även en systerbutik på söder i Stockholm och deras tankar kring butikerna är att de ska sälja bra, näringsrik och god mat. Gå gärna in på deras hemsida:
http://www.cajsawarg.se/
Som sagt, på kvällen var tanken att vi skulle titta på Kejsaren av Portugallien, av Selma Lagerlöf. Denna underbara roman som utspelar sig i Lagerlöfs hembygd Värmland och som handlar om torparen Jan som älskar sin dotter över allt annat. Hennes flytt till Stockholm blir kanske inte som hon eller han tänkt sig. För ett par år sedan gjordes en TV serie av denna bok som var minst lika underbar, och det var den vi skulle hyra. Tyvärr var den uthyrd och vi fick ändra spår drastiskt, det slutade med att vi hyrde The Shinning med en annan favorit Jack Nicholson. Har sett den flera gånger, men är fortfarande lika imponerad av Jacks talang.
Söndagen ägnades åt att packa upp ytterligare lite flyttlådor. Det tar nämligen aldrig slut. Senare på eftermiddagen åkte vi in till Oscarsteatern för att titta på I hetaste laget. Den var helt fantastisk och jag skrattade så jag fick ont i magen. Det var full fart från början till slut med massor av dans, sång och härliga repliker. Bäst tycker jag att Henrik Dorsin var, jag gick nästan sönder av skratt när han visade sig på scenen.
Mina västerländksa lyxproblem tankar går just nu till min kära hemstad Östersund som har fått parasiter i sitt dricksvatten. Har pratat med mina nära och kära mest varje dag och de får koka upp allt vatten innan de ska göra något, till och med när de borstar tänderna. Min syster och hennes man som har ett gatukök och en lunchrestaurang har haft en del problem, bland annat får de inte sälja läsk ur läskmaskinen längre, de måste också koka upp allt vatten först för att sedan koka maten i det redan uppkokta vattnet. Det går, men på ett lite annorlunda sätt som kanske tar lite längre tid.
Idag läste jag i tidningen att åklagare Christer B Jarlås misstänker brott, vilket nu också ska undersökas. Han tror att någon eller några varit oaktsamma och på grund av okunskap inte haft tillräcklig kontroll på sin verksamhet och därför har parasiterna kommit ut i drickvattnet.
Till alla landsmän i Östersund och Jämtland vill jag ändå uppmana till lite eftertanke, detta är faktiskt vardag för många människor på jorden. Skillnaden kanske ligger i att vi här hemma i Sverige har betydligt bättre möjligheter att ersätta detta vatten under en tid än vad många andra har. Jobbigt självklart och trist med alla insjukna, javisst, men det är ju ändå hanterbart.
Nu har julen kommit
Igår var det då premiär för årets upplaga av julskyltningen på NK, ett besök till Hamngatan kändes som ett måste för oss, och som vanligt så var det en härlig upplevelse. I år har NK i Stockholm och Göteborg samma tema, som handlar om att Nisse och Nissa ska åka världen runt för att hämta färg. Vid varje fönster är det en text som tillsammans blir en berättelse. Det som finns i fönstren är inte reklam för varor på NK och finns heller inte att köpa utan det är enbart till för att förhöja stämningen för oss som vill och gillar att njuta av sagornas och julens förtrollade värld. I går kväll när vi var inne så var det massor med människor som trängdes i det regnduggiga Stockholm, men trots vädret var stämningen på topp.
Det roliga med sagan om Nissa och Nisse är att det är väldigt mycket Indien, som det handlar väldigt mycket om i Stockholm just nu. Bland annat har Kulturhuset en utställning som pågår till i början på januari med tema Indien.
Jag hade en ganska dålig kamera för mörker, men som ni ser så är även Plattan i Stockholm dekorerad. Det ger en härlig stämning och jag älskar verkligen allt ljus som blir så magiskt i mörkret.
Pär och Emelie på Hamngatan denna lite ruggiga kväll då duggregnet inte ville ge sig.
Jag själv som äntligen har fått min varma sköna dunjacka från containern. Den behövs på kvällen.
I fredags berättade jag att vi skulle ut och fira Julia. Hon skulle själv enligt vår tradition få välja restaurang. Hon velade hela dagen hit och dit. Länge var det kinamat som gällde, men efter mycket funderande hit och dit bestämnde hon sig för favoriten indiskt. Hon ville också till Gamla Stan som hon gillar och det slutade med en kombinerad Pakistansk och Indisk restaurang. Lite märkligt kombination egentligen, men det var riktigt god mat och vi blev verkllgen mätta som man alltid blir när det är indiskt. Men under middagen var jag strikt förbjuden att ta bilder, vilket jag fick acceptera. Mina kära familjemedlemmar vill själva välja när de vill vara med i min blogg. Men jag tog en bild på restaurangskylten så att ni vet var vi var.
Jag ber om ursäkt för lite suddiga bilder, men jag springer liksom alltid efter de andra och tar kort i farten, ibalnd blir resultatet därefter, som här. Men jag hoppas att ni känner stämningen, julen är i antågande här hemma.
Vi gillar olika
För varje dag som går blir min kropp vitare och vitare. Det är ju kanske inte så konstigt eftersom jag måste skyla kroppen med lager på lager av varma kläder. De enda gångerna jag är lättklädd är under täcket när jag sover. För bara några månader sedan var min kropp, kanske inte superbrun, men åtminstone gyllenbrun. Började färgen gå bort så kunde man gå ner till poolen några timmar för att bättra på. Här i Sverige finns inte den möjligheten, det är bara att gilla läget om man nu inte ska pröva på solariegrillen, för här är det liksom blek, fet och medelålders som gäller. Det enda som är bra är just att du kan dölja allt i lager på lager med tjocka kläder.
Nu ska gudarna veta att jag absolut inte är särskilt fåfäng när det gäller solning, har aldrig varit och kommer säkerligen aldrig att bli det heller. Men jag gillade att ha färg på kroppen, jag tyckte själv att jag mådde bättre och att allt jag satte på mig såg lite fräschare ut. Men på något sätt så utnyttjade man inte poolen särskilt mycket när man hade den precis in på knuten, det blev liksom aldrig av att ta sig tid att bara ligga där och hänga. Det var mest när andra vita, bleka och solsvultna besökare kom, då var det fåfängan som gällde. Att komma hem till Sverige med en läcker brunfärg är liksom status. I Sverige ska man inte vara vit om man är vit, man ska vara en vit men brun, och allra hellst året om, för då visar du att du är berest och tillhör de lyckligt lottade.
Men tänk vad olika det är. I Malaysia ville de flesta vara vita fast de var bruna. Där möttes du dagligen av reklam för krämer som gjorde dig vitare och vackrare. Olika tekniker på skönhetssalongerna skrek ut att här kan du få den där vita vackra huden. Du kunde till och med med operera dig vitare. När jag som ett yrväder svepte förbi Linda, vår maid, och ropade att jag åker ner till poolen ett tag, så skakade hon på huvudet och sa att jag var mycket vackrare vit. Hon tyckte inte att jag skulle sola och bli brunare, det var inte vackert enligt henne. När jag lite skämtsamt så där som vi svenskar brukar göra satte min arm mot hennes för att se om jag blivit brunare trodde hon att jag fått något allvarligt fel, ingen normal människa vill väl vara brun.
Likadant var det med mina vänner, särskilt de kinesiska och koreanska vännerna. Vid poolen satt de fullt påklädda under parasoll medan deras kära barn lekte i poolen, för herregud om de fick sol på sig. De var särskilt noga med att inte sola ansiktet, för jisses om det skulle framkalla några rynkor så att man plötsligt såg flera år äldre ut. När vi reste runt i Kina hade de flesta paraplyer när de var ute och gick, allt för att skydda sig mot det som vi svenskar i alla tider har jagat som den hungrigaste jägaren på jakt efter ett byte.
Nu när man kommit hem till Sverige, detta kalla land i norden där sommarmånaderna går så fort och de flesta skriker efter värme, så möts man i tidningarna av rubriker som "så behåller du brunfärgen i vinter, sola säkert i solarium, här är krämen som ger dig den rätta färgen i vinter". Överallt påminns du om att det rätta är att vara brun, det är inte fräscht att vara vit, även om det är vinter eller höst och det inte finns en chans i världen att du på naturligt sätt skulle kunna vara det. Men alla jobbar på den perfekta brunfärgen i alla fall, mot alla odds.
Så tänk egentligen vad olika vi är, och jag kan inte säga att jag är det ena eller det andra. Jag gillar värme och varma härliga bad, men jag är och har blivit lite rädd för solens starka strålar och tar det betydligt lugnare idag.
Nåväl, nog om dessa funderingar. För precis en minut sedan kom en budfirma hit och hämtade Aase Bybergs och hennes man Lars flyttlådor och tavlor. Själv har jag hunnit packa upp ytterligare ett par stycken, och i helgen har vi bestämt att vi ska försöka slutföra detta projekt. Vi ser i alla fall ett slut just nu.
I kväll ska vi fira Julia som blev tonåring för en vecka sedan, ja vi har redan firat henne här hemma. Men som tradition har vi alltid låtit våra barn välja restaurang i anslutning till deras födelsedag. Så nu väntar vi med spänning vilken inriktning på mat som Julia väljer, och hoppas på en trevlig kväll.
I Malaysia möttes man överallt av whitening produkter.
Reklam på alla skönhetssalonger hur de kunde få alla att
se vitare och vackrare ut.
Eftersom man själv inte ville vara kritvit så fick man passa sig när man shoppade krämer. Titt som tätt kom jag hem med något som det stod whitening på. Värst var när våra gäster råkade köpa någon solkräm som det stod
whitening på och de märkte det först efter några dagar. Då blev det kris, det hände faktiskt ett par gånger.
Så kommer man då hem till Sverige, där andra skönhetsideal gäller. Här gäller det att bli så brun som möjligt. Till vilket pris som hellst. Här vimlar det av brun utan sol produkter.
Att spraya sig brun blev poppis för ett par år sedan. 
Sola solarium är nästan en folkrörelse i Sverige.
Ja, vad ska man säga, allt för fåfängans skull. Eller är det så att det hänger ihop med var på jorden vi bor?
Föräldrar på gott och ont
Nu är jag absolut ingen ivrare när det gäller att driva på barn och ungdomar, tvärtom, jag tycker att det ska vara lek i så lång utsträckning som möjligt. Men jag tillhör också dem som tycker att elitsatsning och bredd går hand i hand. Man behöver bredden för att få eliten, vilket vi tydligt sett inom den kanske mest framgångsrika sporten här i Sverige, nämligen ishockey.
Jag tänkte absolut inte gå in på hur vi ska bygga upp vårt kära idrottsland, det finns det andra som är betydligt bättre på, utan jag tänkte mer gå in på hur vi föräldrar fungerar, eller ska jag kanske säga inte fungerar.
Julia spelade lite handboll innan vi flyttade till Malaysia, riktigt bra och varierande träning. Hon tyckte att det var jätteroligt....på träningarna. Men efter ett tag blev det då dags för tävling, en cup med lag från olika delar av Östergötland om jag inte minns helt fel. Vi andra i familjen var med och satt på läktaren för att heja fram Julias lag, med applåder och hejarop.
Men jag fick en chock där jag satt på läktaren, jag visste inte om jag skulle resa mig upp och hämta mitt barn ute på planen eller om jag skulle gå fram till var och en av de skrikande självutnämnda "tränarna" på läktaren och ge dem ett sanningens ord. Jag gjorde inget av det, jag bara satt där och lyssnade på den ena efter den andra som skrek på dessa stackars barn som vid den här tiden var 10 och 11 år gamla. "passa henne, spring snabbare, ut på hörnet, va fan gör ni, helvete, ge inte bort bollen, men för fan spring då, djävla domare!".
Det här är inte något nytt, hetsiga föräldrar som driver på sina barn har funnits i alla tider. Själv har jag tävlat i både simning och skidor och jag kan lova att det fanns rötägg bland föräldrar här också. Frågan är bara varför föräldrar gör så här, varför vill de ta bort glädjen från sina barn och varför kan de inte bara vara nöjda med att de gör sitt bästa och har roligt med sina kompisar.
Jag har under mina tio år inom cirkusvärlden sett detta också. Men på ett lite annorlunda sätt eftersom cirkus är en kombination av kultur och idrott. Träningen är visserligen stenhård men när man väl kommer till själva uppträdandet så är det för att roa, underhålla och förföra sin publik in i en magisk värld, och det var ganska många föräldrar som fick en rejäl egotripp av att just deras barn var den som lyste klarast i manegen.
Här kunde föräldrar ibland säga och göra precis vad som hellst för att just deras barn skulle få uppträda eller vara den mest lysande stjärnan i manegen eller på scenen. Ganska ofta när det inför varje säsong skulle bestämmas hur årets föreställning skulle se ut och vilka nummer som skulle vara med och vilka som skulle vara med i respektive nummer så bröt helvetet ut. Inte bland artisterna, det vill säga barnen och ungdomarna, utan mest bland föräldrarna som absolut inte kunde acceptera att deras barn på något sätt inte fick den roll som det borde få enligt dem.
Min roll inom cirkusen var just föreställningar och scenshower och jag vet inte hur många gånger föräldrar försökte påverka mig genom att lägga ett bra ord för just deras barn eller dess grupp. Man kunde också vid flera tillfällen tala om för mig att jag var orättvis eller att jag bara satsade på de bästa numren och att det alltid bara var de som fick uppträda. Ibland stämde det, jag tog bara de bästa, men många gånger så gjordes det en mix mellan nyare förmågor och elit så att verkligen publiken kunde se hur man kunde utvecklas på bara några år.
För mig handlade det ju hela tiden om att få nöjda kunder som gärna spred ut till kollegor hur duktiga vi var så att vi fick mer jobb, och jag ville också gärna ha återkommande kunder. Många betalade mycket pengar för en scenshow och ville självklart ha valuta för sina pengar. Men jag såg absolut inte det som ett hinder att ganska ofta ta med även de allra yngsta vid julshower eller företagsevent som gjordes. Många gånger är det ju också så att de allra minsta barnen är de som charmar publiken mest, och de allra duktigaste får publiken att tappa andan. En ganska bra mix faktiskt. Efersom jag själv också hade egna barn i cirkusen försökte jag aldrig framhäva dem, vilket de ibland surade till över hemma vid middagsbordet. Men jag tycker att det är oerhört viktigt att om man som förälder fått ett förtroende som i mitt fall innebar att jag sålde in scenshower och gjorde upp med kunder om vad de skulle innehålla inte utnyttjar det för egen vinning. Då bör man nog fundera lite på om man är rätt person på jobbet. Här ska en för alla, alla för en gälla.
Men just inom cirkusen hade många, allt för många föräldrar på tok för bråttom när det gällde deras barn. De ville att deras små härliga barn redan efter något år skulle få en chans att vara med i de svåraste numren. Varför orkar man inte vänta på att barnet ska utveckas först, både fysiskt och psykiskt?
Det jag också frågar mig är varför föräldrar inte kan hålla sig i bakgrunden, åtminstone så länge det inte handlar om att deras barn far illa eller blir behandlad på ett kränkande sätt. Självklart förstår jag att våra barn är det absolut bästa vi har och just våra egna barn är ju alltid de absolut bästa, men även för dem kan det ju bli lite pinsamt med föräldrar som står vid sidan om och har åsikter om precis allt. Jag tror heller inte att föräldrar hjälper sina barn genom att alltid stå som en pansarvägg och vädra sina åsikter och föra deras talan i allt, snarare tvärtom. Då lär vi barnen att det bara är att skrika, bli sur och arg när man inte får som man vill och det är inget de har nytta av i framtiden.
Pär och jag på vår sista turne som aktiva i cirkusen, precis innan vi
flyttade till Kuala Lumpur. Under våra år i cirkusen jobbade jag hela tiden
med scenshower, event och föreställningar medan Pär jobbade med ekonomin.
Idag kan jag inte riktigt fatta hur vi båda hann vara så aktiva och i så många år,
trots ganska krävande jobb vid sidan av. Men som sagt, vi tyckte det var
roligt och det absolut bästa var för min del att få ropa ut alla otroligt duktiga
artister ut i manegen. Jag var alltid så stolt över barnen som jag såg som
mina egna allihopa. Så under min aktiva preiod hade jag drygt 100 barn,
och jag älskade dem alla enormt mycket.
Svala klänningar och tjocka tröjor
Det känns lite som om vi har fel inriktning i våra garderober just nu. Jo, självklart har vi en hel del vinterkläder i form av tjocka tröjor, koftor, dunjackor, kappor mm. Men jag måste nog säga att övervägande delen av kläderna inte lämpar sig för det klimat vi har i Sverige just nu. Det som känns trist är att jag i min enfald shoppade lite kläder precis innan vi flyttade hem, sådant som jag trodde skulle vara gångbart.
När jag stod där i butiken så hade jag som måttstock att allt som var på tok för varmt och svettigt i Malaysia var okey att köpa för att ha i Sverige. Men gud så fel jag har, de blusar och byxor jag köpte går absolut inte att ha här, jag fryser ihjäl i allt. Möjligtvis kan kläderna fungera om jag håller mig inomhus.
Likadant är det omvänt. Innan vi flyttade kommer jag så väl ihåg min kära amerikanska syster Liz, som under en period bodde i Thailand med sina två barn och make. Hon sa till mig "Eva, tänk på att allt du brukar ha i Sverige är för varmt i Malaysia". Det stämde ju, åtminstone i början innan man blivit van värmen och luftfuktigheten. Efter ett tag kunde jag faktiskt ha på mig jeans ibland, men det var inte ofta.
Det här med kläder är ganska roligt, eller som jag kanske ska säga, var sak på sin plats. I Malaysia hade jag ganska färgstarka kläder på mig. Jag älskade att köpa tunikor med färger från hela paletten. Det var skrikit, och det kändes bra, åtminstone där. Men när jag här hemma tar fram någon blus eller klänning som jag var förälskad i därborta ser den inte klok ut på mig längre. Det känns helt fel. Trist tycker jag, eller så kanske de kommer fram till sommaren, jag får hoppas det. Nu har jag på något märkligt sätt utan att jag egentligen märkt det själv återgått till den typiska svenska svart-vit-grå-brun nyansen. Urbotligt trist, jag måste ändra på det, för jag gillar verkligen färger. Jag blir glad av det, jag mår bra av det.
Nåväl, här hemma får vi i alla fall göra små inköp mest hela tiden för att klara kylan. Igår var det Julia som ville träffas efter skolan för att köpa lite varma tröjor. Hon älskar H&M, och kunde efter bara en halvtimme titta ut vad hon ville ha. Det blev en härlig tjocktröja samt lite annat smått och gott.
Som vanlig när vi är ute och shoppar så måste vi ta en paus på något
ställe, i avsaknad av Starbucks och Coffee Bean så duger Waynes
Coffee ganska bra åt oss. 
Julia som är ganska nöjd efter lite shopping och fika.
Något som jag helt glömde bort att titta på under vår shoppingtur var om julskyltningen kommit igång ordentligt. Däremot så såg vi att butikerna är fyllda med julsaker just nu, man säljer också lussekatter i allt från Pressbyrån till de mer exklusiva cefeerna. Faktum är att jag tänkte försöka mig på att baka lussekatter till helgen.
Eftersom vi varit utan sogggrupp så länge så fungerar den som matplats, läxplats, TV plats, dataplats eller bara chilla. Vi är fortfarande inte klara med uppackningen, ska försöka bli det till helgen.
Annars är jag förkyld igen. På något knäppt sätt har allt tagit om och jag hostar och har väldigt ont i halsen. Min kropp var inte inställd på detta och har antagligen fått sig en rejäl chock och hämnas kanske lite också.
I går kväll ringde jag till min syster som befinner sig på Gran Canaria för att fira sina 50 år här på jorden. Tänk egentligen vad tiden rusar iväg, om bara en månad är min man där och om mindre än två år är det dags för mig. Herregud, jag tycker att det kändes som igår när hon och jag hade jättebråk och klöstes och slogs tills någon av oss fick låsa in sig på toaletten.
Jenny in Bukoba
Hiv/Aids är en stor nationell katastrof i Tanzania, en riktigt dödlig verklighet. Mycket beror ju på okunskap och att sjukvården inte är tillräcklig och väldigt dyr. Därför satsar man väldigt mycket på just utbildning om Hiv och Aids och en av de absolut viktigaste målgruppen är ungdomar. Men när det gäller smittspridningen har vi under många år kunnat läsa om olika teorier och beskyllningar, bland annat vill man gärna skylla på alla indier som hjärtlöst kastades ut ur Uganda av envåldshärskaren Idi Amin i början på 70-talet. Men de mer bildade menar naturligtvis att det inte är lika lätt idag att skylla den mest akuta smittspridningen på någon särskild grupp. Även om områdena runt Victoria- och Tanganyikasjön gränsar från norr till söder mot Uganda, Rwanda, Burundi, Zaire och Zambia där oroligheter, inbördeskrig och folkmord har gjort att hundratusentals människor har flytt över gränsen till det politiskt stabila Tanzania.
Nåväl, detta är ett ämne som berör och engagerar och jag är riktigt stolt över Jenny som idag reser iväg för att göra en insats för alla dessa lidande barn, ungdomar och vuxna. Jag vet att Jenny är precis rätt tjej för den här uppgiften, hon är glad, mänsklig, kreativ, humoristisk, sprallig, nyfiken och intelligent, alltså precis de egenskaper som kan vara bra att ha när man beger sig iväg som ung till något som ibland också kan kännas lite tufft.
Här ovan en liten karta så att vi alla förstår ungefär var hon kommer att befinna sig. Regionen Kagera, där Bukoba är den regionala huvudstaden, ska vara ett otroligt vackert område med Victoria sjön och dess natur.
Jenny har varit i Bukoba två gånger tidigare, men då kortare visiter, sist med hennes kör. Men för ungefär två år sedan var hon i Brasilien i ett par månader och som hon har berättat så var det en otrolig upplevelse och kunskap. Så det återstår egentligen bara att säga Lycka till Jenny! Det här kommer att bli ett minne för livet och du kommer att växa som människa något enormt. Ja, och vad kan jag ge för råd på vägen...kanske....
"Ha ett öppet sinnelag, och se alla du möter som läromästare."
Till alla Er andra, följ gärna Jennys vardag i Bukoba i Tanzania på hennes blogg. Jag lovar att ni kommer att finna den intressant, humoristisk, tänkvärd och lärorik.
En härligt befriande kontrast mot programmet "Ung och Bortskämd"
http://jennyinbukoba.blogg.se/
Här ovan är hennes blogg, som jag också länkar bland mina favoriter.
Jag och Jenny på minisemester till Singapore.
Nu är det full aktivitet med Borobudur
Det som jag främst har följt med spänning är det enorma arbete man nu lägger ner på att rengöra det buddhistiska templet Borobudur. Har man varit där och vandrat runt så förstår man vilket slit detta innebär. Det är ett gigantiskt tempel. Efter vulkanutbrotten har detta tempel täckts av aska och just nu så rengör man varenda liten detalj i alla dessa statyer och pjäser som är en enorm skatt och stolthet. Just för tillfället kan man inte använda vatten, utan man måste vänta tills vulkanen är färdig för att sedan rengöra allt med vatten. Bilden är tagen från Jakarta Post som jag tillsammans med Yogyakarta News läser nästan varje morgon.
Detta enorma tempel som finns på UNESCOS världsarvslista är från 700 talet och låg i många många år under aska för att sedan återupptäckas av Sir Thomas Stamford Raffles 1814 under den brittiska ockupationen av Java. Templet tog hela 75 år bygga och idag är det en enorm turistattraktion och ett otroligt byggnadsverk.
Här ovanför står Julia och Emelie med vår fanatsiska guide som vi hyrde under vår första resa till Yogyakarta. Han var otroligt duktig och berättade alla fantastiska historier kring detta tempel med en enorm värme, humor och stolthet. I alla dessa klockor som ni ser finns en buddha, och just nu så måsta man alltså för hand putsa och rengöra varenda liten detalj, ett enormt arbete, men väl värt slitet. Ännu vad jag förstår så kan inte besökare gå upp i templet utan man räknar med att det ska ta ytterligare någon vecka.
Här ser ni mig i förgrunden, och bakom mig ser ni detta otroliga världsarv.
Annars har helgen som vanligt rusat iväg och vi har mest ägnat oss åt att packa upp kartong efter kartong. Ännu har vi massor kvar, men på något sätt ser vi ändå ett slut och den största delen av kartonger just nu är böcker, kläder och dataprylar. Men som sagt, efter en tillsägelse om att jag var på tok för stressig och hetsig så har jag lugnat ner mig betydligt och allt får ta sin tid.
I går var vi och sa hej då till Jenny, Pärs brorsdotter, som ska åka till Tanzania och arbeta i ett halvår. Hon har varit där två gånger tidigare, men då kortare visiter. Tidigare har hon också varit i Brasilien och arbetat som volontär för Svenska kyrkan. Det är en duktig tjej och jag kommer att berätta om hennes resa i veckan samtidigt som jag ger er hennes bloggadress så kan ni också följa hennes liv och arbete i Afrika.
Nu ska jag göra lite nytta.
Kvinnor som offer
Efter lite frukost och tidningsläsning på nätet så ska jag snart börja med uppackning igen. Men först lite reflektioner om skandalen kring vår kära kung. Har inte läst den omtalade boken, har egentligen läst ganska lite av de spaltmeter och åter spaltmeter som skrivits och som den senaste tiden verkar vara det absolut största samtalsämnet i Sverige. Men i morse ägnade jag en liten stund åt att lyssna på lite intervjuer och läsa några rader om denna skandal som till och med de mer monarkvänliga tidningarna förkastat. Otroheter och kvinnor som dessert på middagar på klubbar är något som verkligen engagerar och väcker känslor.
Jag ska ju i ärlighetens namn säga att jag absolut inte gillar otrohet, men jag vet ju heller inte säkert om kungen varit otrogen. Men jag tycker i dessa dagar väldigt synd om vår drottning Silvia som måste utstå detta offentligt och med den största juryn man kan tänka sig, nämligen svenska folket.
Några saker tycker jag däremot är lite roliga och kanske lite underliga också, en av dem är när kungen ger en presskonferens och berättar att han och Silvia nu vänder blad och går vidare, för som han förstår så hände detta för länge sedan. Ja, det kanske inte alltid är så lätt att komma ihåg när och om saker verkligen har hänt.
En annan sak som också kommer fram mycket i media är hur lätt det egentligen är idag att fälla män som gjort något otvivelaktigt eller osmakligt. Titta på Littorin där en okänd prostituerad gick ut i media och berättade sin bild och pang så var det en jätteskandal och drevet gick och Littorin fick packa ihop utan att egentligen ha sagt något. Idag är det så lätt att anonymt tipsa och avslöja och det kanske inte alltid är så att trovärdigheten är hög. När det gäller trovärdigheten i boken om kungen vet jag ingenting om, och kommer troligtvis aldrig att få veta det heller. Att vanliga politiker, makthavare och svenssons faller hårt vet vi, men med kungen är det annorlunda.
Här kan man då också komma in på om dessa stackars kvinnor som gör avslöjanden är offer eller inte. Är dessa kvinnor eller tjejer som lekte med kungen och hans kompisgäng tvingade? Ska vi tycka synd om dem, är det de som är offer i hela denna histora? Någon stackare kanske är det, men de flesta tror jag nog helt målmedvetet och med hela deras karriär i sikte har gått in för detta med hull och hår. Många lockades ju också av att detta kunde bli en spark i rätt riktning för deras karriär som modeller eller sångerskor.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som också lockas av män med pengar och makt. Har själv sett det på nära håll. Tar det slut, så börjar jakten efter nästa man med pengar och makt. Man gör allt för att vistas i de rätta kretsarna i hopp om att den rätta ska dyka upp. För visst är det konstigt, kvinnor de vill ha män som är framgångsrika och välutbildade. Medan män inte alltid bryr sig om vad kvinnan är, han kan till och med i många fall vara rädd för att träffa någon med högre lön, mer pengar eller högre utbildning. Jag kan bara tänka mig hur många kvinnor som åmar sig och gör sig till för männen i maktens korridorer eller varför inte framför en så kallad kändis. Allt för att själv få hamna i spotlighten för ett tag. Jag kanske generaliserar, fast i många fall är det nog en trist sanning.
Varför är det så?
Ja, ja, nu har jag slängt skit på mitt eget kön, hemska jag. 
Här en bild på mig och min man när vi är i Paris för ett par år sedan.
Jag vet inte riktigt om vi faller in på ovansående text. Vi firar 30 år
tillsammans nästa år, och har varit med om både motgång och
medgång ihop, från båda håll också. Fast jag tror också att precis som
man stärks av all framgång och lycka så stärks man också av motgångar.
Som Robert F Kennedy sa:
"Bara de som vågar misslyckas stort kan lyckas stort!"
Sakta men säkert
Sakta med säkert börjar det hela nu ta lite form i alla fall, trots att det känns som om antalet flyttlådor inte minskar. Herregud var kommer allt ifrån! Innan vi flyttade till Malaysia rensade vi rejält och kastade och skänkte bort massor av saker, men jag tror nog att vi måste hyra ett släp nu också och åka iväg till Myrorna, Stadsmissionen eller något annat insamlingsställe med en hel del.
Just nu har jag blivit obotligt hatisk till allt vad prydnadssaker heter. Att stå och packa upp ljusstakar, vaser och andra små ting känns inte alls kul, så mycket av det får ligga kvar i lådor, kanske kan man sälja på loppis.
Nu gör jag kväll och sätter mig tillsammans med Emelie och Julia och äter middag i soffan. Pär är borta och kommer hem först i morgon, han ringde precis och undrade hur långt JAG kommit. Självklart sa jag att jag har lämnat massor till honom, för övervåningen har jag inte gjort nbågot åt ännu.
Men det börjar så sakteliga se ut som ett hem hos oss, även om det
fortfarande är mycket kvar, och känner jag oss här hemma rätt
så kommer vi nog att ändra på mycket innan vi känner att allt är där
det ska vara.
Men som sagt, fortfarande en hel del flyttlådor kvar...
och även lite prylar och saker där de inte ska vara. Fast det känns så
otroligt mysigt att få ha sina möbler runt omkring sig igen, så det gör
ingenting att det tar lite tid att packa upp.
Köket är värst, här har jag stått och packat upp kartong efter kartong
idag och det tar verkligen aldrig slut. Vet inte hur allt ska få plats heller,
de flesta skåp är redan överfulla och jag har massor med kartonger
som det står kitchen på.
Flyttkartonger överallt
Då var det äntligen dags för vår kära och efterlängtade container att anlända. Klockan 07.00 knackade de första flyttgubbarna på dörren och meddelade sin ankomst, efter ytterligare några minuter kom hela containern som var stor, och enligt flyttgubbarna hade vi över 60 kubik med möbler och prylar som skeppats över från Malaysia.
Jag hade försökt förbereda så gott det går så att huset skulle vara tomt, bara att hiva in allt. Men ni som någon gång har flyttat ett helt hem från utlandet vet ju att det är just i det ögonblick som alla kartonger och möbler ska in i huset som själva jobbet börjar och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Allt handlar om försäkringar och att inget har försvunnit efter plomberingen gjordes i Kuala Lumpur. Vi hade ungefär 450 kollinummer och varje kolli som kommer in ska prickas av, gärna av oss själva. Sedan ska man försöka komma ihåg vad allt innehåller och dirigera flyttgubbarna till just det rummet. För det är inte alltid man förstår vad som skrivits på kartongen.
När allt sedan är inne i huset, vilket det är just nu, så ska alla möbler som skruvats isär sättas ihop igen och alla stora saker ska på plats. Allt som ska in i skåp och sättas upp på väggar sköter vi själva senare.
Den stora skillnaden mellan Malaysia och Sverige är att där gick luftkonditioneringen för fullt när flyttgubbarna packade och svettades. Här behöver man ingen luftkonditionering, här sker det med automatik efter flera timmar med öppen dörr. Fy sjutton vad kallt vi har här inne nu. När jag under deras lunch gick runt i huset så märkte jag dessutom att de öppnat fönster på övervåningen. Herregud vad jag fryser. Nu har jag tagit ett stort täcke och virat runt mig. Men det är klart, de jobbar hårt och blir svettig, jag och Emelie sitter mest still och pekar.
Och som sagt, allt eftersom tiden gick så blev det mindre och mindre golvyta och fler och fler kartonger stuvades in av de proffsiga flyttgubbarna. Det som just nu känns lite jobbigt är att rummen i Sverige är betydligt mindre än rummen i Malaysia, så än så länge har jag absolut ingen aning om våra möbler kommer att ta sig ut på ett bra sätt. Det märks ju framförallt av att golvytan täcktes betydligt snabbare här, fast detta ändå är som Julia säger ett "svennebananhus" på 170 kvm.
Det som vi tyckte var absolut viktigast var alla varma kläder, det kommer vi att packa upp först. 
Emelie som skulle vara min hjälpreda idag, eftersom hon hade studiedag, satt mest vid datorn. Jag tror knappt hon märkte att det packades kartonger runt omkring henne. 
Just nu är det full aktivitet här hemma, för nu hjälper de till att sätta ihop matbord, soffor och allt annat stort och skrymmande. Men det känns ändå lite som ett evighetsjobb som aldrig kommer att ta slut. Vi vet ju nu i alla fall var vi ska göra de närmaste helgerna.
Det roligaste just nu är att få återuppleva en bit av Malaysia igen. Mycket av det som kom i flytten är köpt där och det ska bli riktigt roligt att packa upp mina buddha statyer och andra vackra asiatiska saker som vi kan sitta och njuta av och drömma oss tillbaka till vårt andra hemland som jag brukar säga.
I morgon kommer containern
Idag har det varit riktigt ruskväder. Först i morse var det regn och en rejäl blåst som senare under dagen har övergått till snöstorm. Känns faktiskt ganska kul och lite spännande eftersom det var ett tag sedan sist för vår del. Men Julia tyckte det var riktigt kallt när hon precis kom hem och fyllde badkaret och lade sig där för att tina upp.
I går var det premiär för en ny serie på SVT, om bortskämda barn som tillsammans ska bo i ett hus och få arbetsuppgifter, göra inköp och allt som här ett hushåll till. Jag såg inte programmet igår, men efter att ha diskuterat det med först mamma och sedan Marcus så var jag tvungen att gå in och titta på SVT play.
Ja, vad ska jag säga. För det första var det ju inte direkt barn utan flera av dem var ju faktiskt vuxna, ja i ålder i alla fall. Egentligen måste jag ju säga att jag inte i detta fallet kan skylla särskilt mycket på dessa odrägliga ungdomar, utan snarare deras föräldrar. Hur tänker de egentligen?
I morgon kommer vår container, yippiii! Som vi har längtat! Jag hoppas verkligen att det blir lite bättre väder eftersom vår ytterdörr kommer att stå öppen i princip hela dagen. Men vad gör det egentligen, snart kan vi ju gosa ner oss i riktiga sängar och en skön soffa.
Julia blir tonåring!
Helgen har gått med en rasande fart, helt plötsligt var det söndag kväll. I fredags var vi som sagt på middag till Agneta och Gunnar, de bjöd på en härligt mustig och god höstgryta. Efter maten var det mys och massor med prat i soffan. I lördags var det bestämt att vi skulle hem till Pärs mamma, men det blev avbokat av henne och flyttat till söndagen. Emelie var inte så glad åt detta, för hon fick i och med det också både boka av och boka om de planer som hon hade. Jag, Pär och Julia fick i stället sätta oss i solstolarna och titta på en dvd film. Men det var riktigt skönt och trevligt det också. Men i söndags var vi på en visit till Pärs mamma och samtidigt var vi till Pärs pappas grav och tände ljus.
Nu hoppas vi att våra möbler kommer till oss på onsdag. Det ska bli så otroligt skönt att få lite ordning och reda här hemma. Men det allra roligaste är att nu kan vi börja ta emot lite besökare. Jag hoppas nu att mina syskon och mina föräldrar hinner med ett besök innan jul.
Ja, julen, snart är den här, och jag längtar enormt mycket efter den. Inte till alla måsten, för sådant har den här familjen lämnat därhän för länge sedan. Det ska vara en stressfri jul med bara sådant som man själv tycker om. Jag tycker att det är ganska jobbigt med människor som klagar på hur mycket de har att göra just kring julen och hur de knappt hinner med allt. Men herregud, det är väl aldrig någon som blir tvingad till att stressa ihjäl sig. För mig är all självömkan kring jul och alla andra högtider ett riktigt i-landsproblem med stort I. Nej, det jag längtar till är att bara få gå runt och titta på julskyltningar, lyssna på julsånger, kanske gå på en julkonsert eller bara krypa upp i soffan med en filt och lite glögg.
Själva julhelgen kommer vi i år att fira i Jämtland hemma hos mina föräldrar och mina syskon. Det ska bli riktigt kul och däruppe brukar det också vara riktigt kallt med åtminstone lite snö. Min faster Inger sa för ett antal år sedan att det skulle vara så kul om hela släkten kunde hyra någon pensionat eller liknande och fira jul ihop. Faktum är att jag skulle vilja det också, kanske något att ta tag i innan det blir för sent.
Nej, nu ska jag sluta drömma om julen, nu är det snart dags att börja med majsplättarna.
Här sitter Julia och dricker ännu en favorit, smoothie.
Snart kan jag kasta mig i soffan!
Här har det varit hostigt värre, hostade så mycket att jag till slut gav upp och åkte till City Akuten och fick stark hostmedicin, så nu har den dämpats rejält och jag kände också att jag började bli lite sugen på att skriva ett inlägg i min blogg. För mellan alla hostningar har jag gjort en hel del och träffat underbara vänner.
Så här kommer en liten resume sedan sist jag skrev.
Förra fredagen hade Pär och jag bestämt att vi skulle gå och äta på någon mysig restaurang innan vi skulle hämta upp Julia från sin fest. Vi vandrade Luntmakargatan fram och jag var så jättehungrig att jag föreslog alla restauranger vi gick förbi. Men min kära man ville att vi skulle gå hela gatan först för att inte missa någon extra bra restaurang. Just på Luntmakargatan ligger massor med asiatiska restauranger, japanska, thailändska, vietnamesiska, koreanska mfl. Efter ett tag såg vi en skylt som det stod Malaysia på och då sa jag att här går vi in, inget snack nu, vi går in. Herregud, det är ju malaysiskt. Pär låtsades lite oberörd och sa att det kanske är fullbokat, men vi kan ju testa. När vi väl möttes av personalen, så visade det sig att han hade beställt bord. Gissa om jag blev glad och överraskad.
Restaurangen var ganska liten men väldigt mysig och självklart fick man en liten känsla av att vara tillbaka i det underbara landet igen. Ja, om man tänkte bort vädret och att alla satt med lite tjockare kläder än vad man gör i Malaysia. Menyn var helt malaysisk och den kvinna som serverade oss hade också på sig en typisk malaysisk dräkt. Hit kommer jag självklart att gå flera gånger.
Jag glömde bort kameran och fick bara med bilder på våra huvudrätter. Titta också på duken under, typisk malaysisk batik. Vi kände oss som hemma. När vi sedan efter ett tag började prata lite mer med personalen och berättade att vi precis flyttat hem från Kuala Lumpur så kom nästan hela kökspersonalen ut och började prata och fråga vart vi hade bott och vad vi tyckte om landet.
Här ovan är min varmrätt, en chicken curry som var riktigt god. För er som är intresserad av att besöka denna restaurang så länkar jag deras hemsida. Där kan ni också läsa lite om den. När det gäller Malaysiska restauranger utanför Malaysia, så får de bidrag från malaysiska staten om de också marknadsför landet på restaurangen och på hemsidan vilket denna restaurang också gör. http://www.restaurangmalaysia.se/
Lördagen förra helgen träffade vi min gamla barndomskompis Rita och hennes vackra dotter Ebba. De var i Stockholm för att shoppa och ha det lite skönt. Rita och jag har känt varandra väldigt länge, ja man skulle kunna säga att vi kände varandra redan innan vi föddes också för våra föräldrar umgicks. Det roliga med Rita är att hon varit i Kuala Lumpur och Malaysia flera gånger och en av hennes bästa vänner bor sedan många år i Kuala Lumpur med sin familj, Jeanette som hon heter, blev också en mycket god vän till mig genom bland annat Swea.
Här ovan ser vi Rita och Ebba tillsammans med Pär, Julia och Emelie. Rita, Pär, Ebba och Julia är på väg in till Östasiatiska museet där de ska se delar av Terrakottaarmen. Jag och Emelie tog en promenad i stället, för jag skulle dit på onsdag vilket ni kan läsa om längre ner i detta inlägg och Emelie ska dit nu på måndag med skolan. Jag hoppas också att Rita åker till Kina och tittar på den riktiga utställningen, hon som är arkeolog skulle verkligen uppskatta denna enorma utställning som finns i Xi'an.
Senare på lördagskvällen skulle vi gå på Dramaten och se Stormen av William Shakespeare. En underbar historia som ger en hel del tankeställare när det gäller hämd och girighet.
Här är Emelie i pausen. Det är alltid roligt att gå på Dramaten, denna underbart vackra teater som verkligen bjuder på otroligt duktiga skådespel och skådespelare.
Här är Pär som ser skräckslagen ut på bilden.
Jag älskar att stå på första våningen och titta ut över folkhavet i pausen. Att det sedan är en av Sveriges absolut vackraste lokaler gör också att det finns massor av detaljer att njuta av.
Måndagen och tisdagen ägnade jag åt återhämtning. Har varit rejält förkyld och efter förkylningen kom en hosta som inte var av denna värld. Men sedan på onsdag hade jag en mycket rolig date med min bloggvän, författaren Kim Kimselius. Jag hittade hennes blogg när vi bodde i Malaysia för drygt ett år sedan, och efter det har vi haft kontakt med varandra och följt varandras bloggar. Hon är en otroligt spännande person och att läsa hennes blogg innebär att du som läsare får en fantastiskt bild av hur hennes liv som författare är. Hon bjuder verkligen på sig själv och ger tips och ideer till alla som är nyfikna på yrket. Att det sedan är en blogg där du också lär dig massor är ett stort plus. Jag kan verkligen rekommendera er att följa henne på bloggen.
http://kim-m-kimselius.blogspot.com/
Som sagt, eftersom både Kim och jag varit i Kina och då också besökt Xi'an så tyckte vi att det var extra roligt att vår förrsta träff kunde kombineras med ett besök på Östasiatiska museet och titta på Terrakottaarmen. Men vi gjorde lite annat också, bland annat en god lunch och en eftermiddagsfika efter museet.
Här ser ni Kim inne på utställningen. Jag var så glad att det äntligen blev av att vi kunde träffas, och det roliga var att det också kändes som vi känt varandra länge. Det här kommer vi att göra om.
Det är fantastiskt roligt att just Sverige är ett av de första länderna i Europa att kunna visa upp delar av denna otroliga utställning, och det passar ju också otroligt bra i detta bergrum under Östasiatiska museet. Att Sverige och Kina också firar 60 år av diplomatiska förbindelser just i år bidrar också att man försöker sprida kunskap och förståelse för det stora landet Kina med sin enormt intressanta histora. Både jag och Kim hade inte så stora förväntningar på just denna utställning efter att ha sett den gigantiska i Kina, men vi blev mäkta imponerad över vad fint de gjort, verkligen sevärt.
Tyvärr blev de flesta av mina bilder väldigt dåliga, men vill ni se bättre bilder, gå in på Kims blogg.
Efter besöket på Östasiatiska ville vi vila våra fötter, så vi gick in på Historiska museet och fikade. Här fick jag också en bok av Kim som hon signerade åt mig. Gissa om jag blev glad, och det kommer en recension senare.
Den här boken fick jag, och jag lovar att Kims böcker är otroligt spännande och också lärorika. En roligt sak är att till och med Svenska skolan i Kuala Lumpur haft hennes böcker i undervisningen.
Ja, det här var en sammanfattning av veckan som gått, och den har varit riktigt bra och rolig. I dag ska vi först åka in till stan och träffa våra Norrköpingsvänner Pernilla, Kelsey, Dylan och Amy som ska förnya sina amerikanska pass, Kelsey, Dylan och Amy ska åka till sin pappa i Los Angeles över jullovet. Sedan ska vi på middag hem till våra kära vänner Agge och Gunnar på middag.
