Nu börjar grovjobbet...
för i morgon ska Pär och jag sortera och sätta lappar på allt som ska skeppas över i containern. Ett inte allt för roligt jobb, men det måste göras. Känns lite motigt just nu, och vad tomt det kommer att bli sedan.
På torsdag kommer flyttgubbarna, ingen återvändå...Malaysia nästa.
Men det är klart, än är vi kvar några veckor...
Älskar...
Nu är jag undersökt
Helgen har gått utan att jag haft tid att blogga. I fredags var jag lite risig i magen, och låg mest hela dagen och vilade. Som tur är gick det bort lika snabbt som det dök upp och vi kunde fortsätta helgen enligt planerna.
I lördags kom Pär hem från Sydafrika, något försenad och utan sitt bagage. Jag vet egentligen inte hur många gånger han kommit själv och bagaget har anlänt till annan destination. Men om allt går som det ska så kör de ut hans väska under dagen idag. Sist Pär tittade på nätet så skulle den vara i Linköping vid lunchtid.
Lördagseftermiddagen tillbringade vi på på stan där det var Kulturnatta. Vi gick runt på lite olika aktiviteter och stoppade även in en fika på Stadsmuseet i programmet. Det var väldigt mycket folk, vi träffade Santamaria och Anderssons där, och senare åkte vi hem till oss och avslutade kvällen med pastaparty. Trevligt.
I går, söndag, hade vi pysseldag. Först så sorterade vi kläder. Det märkliga är att man tycker att man inte har något, men när man väl börjar rota i garderoberna så hittar man kläder man glömt bort att man hade. Så nu har vi golvet på övervåningen täckt av olika klädhögar. Det vi ska ha kvar hemma, och det som vi ska skeppa över.
På torsdag kommer flyttfirman och hämtar allt som ska skeppas i containern. Så det kommer att kännas lite märkligt efter det, för de kommer att ta ganska mycket. Och det som känns mest, det är att det verkligen närmar sig, snart flyttar vi.
Kvällen ägnade Pär åt bokföring, cirkusens bokföring, som är gigantisk. Själv satt jag och klistrade in kort. Och det här med kort är något som vi verkligen ligger efter med. Vi har så oerhört mycket fotografier, de ligger i högar. Nu har vi bestämt att vi ska komma ifatt och den dag vi flyttar ska alla kort vara inklistrade i fotopärmar. Jag hoppas att vi grejar det, för jag är bara på 1997 just nu. Men det ska gå:)
Nu på morgonen har jag och Pär varit på läkarundersökning. Och det är ju bra att veta att man är ok innan man ger sig ut i världen som vi snart ska göra. De kollade blodvärde, blodtryck, blodfetter, blodsocker mm. och jag mådde bra. Allt var bra, kanske lite lågt blodtryck och lågt blodvärde. Men det har jag alltid haft, egentligen lite konstigt, nu när det är så mycket att fixa med så borde ju blodtrycket hoppa upp.
Vad härligt det är ute just nu, tog en lånpromenad för ett tag sedan, och det är helt underbart att njuta av den friska soliga luften, och alla vackra färger. Kommer att sakna dessa årstider, de är unika.
Här nere kommer några bilder på vår lägenhet i Kuala Lumpur
Vardagsrummet
Här kommer jag och Pär sova gott...
Ett av badrummen, finns ett till varje sovrum, så inget bråk på morgonen...
En lite konstig vy av köket..
och en annan del av köket...
Utsikt från vårt fönster..
Och här kommer vi att bada..
När vi är på plats får jag visa mer hur det ser ut. För i condot finns även tennis, squash och badminton. Det finns också gym, pilates och yogarum. Så vi lär nog inte lida brist på att ha möjlighet att hålla oss i form. Ja, det ska vara i tanken då.
Må gott!
Nej, nu jäklar....
... måste jag gå ut i friska luften i morgon. I två dagar har jag bara suttit vid datorn och i telefon. Visserligen har jag jobbat på ganska bra och fått en hel del gjort. Men, jag mår inte bra, huvudet dunkar, ögonen blöder och axlarna är riktigt stela.
I morgon får det bli en långpromenad, sedan ska jag städa här hemma. Det lustiga är att jag verkligen kan få till det här hemma, tidningar överallt, likaså kläder. Jag tvättar, men orkar inte alltid hänga in det samma dag, det blir gärna liggande några dagara extra. Jag försöker också samla ihop alla tidningar, men av någon konstig anledning kan jag under en dag läsa flera tidningar av olika slag, och de blir liksom kvar där jag läste dem, så det ligger magasin och facktidningar över hela huset.
Ikväll har jag tittat på Idol och Heroes. Håller med de flesta om att nya juryn är betydligt mer proffsig än den förra. Man behöver verkligen inte vara elak för att dissa folk, man kan göra det med glimten i ögat.
Pär ringde från Sydafrika, där han är på möten i Johannesburg, och berättade att flyttfirman kommer tidigare. Redan nästa vecka. Så nu gäller det att vara strukturerad.
Nu är jag så trött så att jag måste hoppa i säng på en gång.
Här nere några bilder som Moa på cirkusen tagit, älskar dom:)
Stilstudie av min Emelie och hennes partner Mathilda...
synd att de bara fick en säsong tillsammans...
för jag gillade verkligen det här cirkusnumret!
Malaysia
Av dygnets alla timmar går en hel del just nu åt till tankar kring vår stundande flytt till Malaysia. Det kan röra sig om allt från nya bostaden, hur ska vi inreda, vilka möbler ska tas med, vad ska vi magasinera. Ja, det mesta är redan bestämt, men man är ju inte mer än människa och jag och min man ändrar oss hela tiden. För någon vecka sedan sa vi till flyttfirman att vi skulle ta med ganska mycket möbler, nu har vi snabbt ändrat det till att enbart röra sig om några få möbler, tavlor och framförallt böcker. Men jag känner mig lite ensam i alla tankar, för jag och min kära make har mest mejlkontakt och några snabba telefonsamtal. Han har varit två veckor i Tyskland, en vecka i Malaysia och så nu är han i Sydafrika och kommer först på lördag. Då tror jag att jag ska ge honom utegångsförbud.
En sak som jag måste förtydliga. På den senaste tiden har en del personer som jag berättat om flytten för trott att vi ska flytta till djungeln och de undrar hur barnen kommer att uppleva detta med att bo i ett sådant fattigt land, och så frågar de om vi ska bo i någon slags hydda. Och om det nu vore så, skulle det nog också vara nyttigt för oss. Men är det inte rätt typiskt oss svenskar, allt är liksom alltid bättre här hemma. Kanske läge att berätta lite om vårt nya land.
Malaysia är en förbundsstat bestående av tidigare brittiska besittningar på Malackahalvön och norra Borneo. Landet består av många olika folkgrupper. Majoritetet är Malajer, men en betydande minoritet är kineser (ca 30%), och en indisk (ca10%).
Malaysia är liksom Sverige ett land för vilket utrikeshandeln har avgörande betydelse för dess ekonomi. Sedan 70-talet har landet genomgått en betydande ekonomisk utveckling. Asienkrisen 1997 och 1998 drabbade visserligen Malaysia men betydligt mindre än grannländerna. Landet drog däremot lärdom av krisen och har sedan dess byggt upp en betydande valutareserv.
Malaysia är sedan länge en av Sveriges största handelspartner i Sydostasien. Enligt Svenska Exportrådet finns över 90 svenska företag etablerade i Malaysia. Och då ska man ju lägga till alla företag som etableras från andra industriländer förutom Sverige.
Kuala Lumpur som vi ska bosätta oss i är en supermodern stad. Visserligen finns det charmiga kvarter med låga hus och som är nedslitet. Där finns både Chinatown och Indiantown, som är fantastiska områden med marknader och restauranger. Urmysigt. Kuala Lumpur City Center är mest skyskrapor, den mest kända är Petronas Tower. Petronas är det stora oljebolaget i Malysia.
När jag efter att ha varit i Kuala Lumpur kom hem till Sverige tyckte jag precis tvärtom, "gud, vad allt såg omodernt ut". För alla ser så himla eleganta ut där och just shopping lär vi inte behöva leta efter. Det finns i varje gathörn, likaså restauranger från världens alla hörn. Så vi kommer att ha både kläder på oss, och inte behöva gå hungriga.
Att det sedan är nära till härliga stränder med sol, bad och härliga hotell är ett stort plus. Visst finns det regnskog och landskapet i Västmalaysia ser grönt och skogsrikt ut, men den riktiga regnskogen finns nästan bara kvar i nationalparker. På den mesta marken odlas mest olje- och kokospalmer, gummiträd, kakaoträd och tebuskar.
Boreno som är delvis Malaysikst och delvis Indonesiskt har ett stort område orörd regnskog.
Sedan vet ju ni sedan tidigare inlägg att jag älskar Sverige och allt det vackra vi har här i vårt avlånga land. Fjällen, Skärgården, svensk sommar, surströmming, lingonsylt och mycket mycket mer.
Men jag känner mig just nu väldigt priviligerad som ska få uppleva en annan del av världen och dess kultur. Och eftersom man i Malaysia firar alla religioners högtider så blir det en hel del ledigt och då ska vi verkligen försöka uppleva hela Malaysia och de kringliggande länderna. Vi ska helt enkelt göra Asien.
Här ska vi bo, visar interiör , pool mm. senare....
Alla barn är inte trygga
Jag har de senaste dagarna funderat mycket över de apatiska flyktingbarnen eller som det också kallas barn med uppgivenhetssyndrom. För ett tag sedan blev ju detta en mycket laddad politisk fråga och alla var inte överrens, de sakkunniga delades upp i två olika läger. Och vi var många som skakades rejält av de bilder som visades i media. En kartläggning har gjorts av regeringens nationella samordnare Marie Hessle och docent Nader Ahmdi vid Stockholms Universitet och högskolan i Gävle, och den bygger på 354 barn som sedan den 1 januari 2003 har varit eller är aktuella inom 79 av landets barn- och ungdomspsykriatiska verksamheter (BUP). De senaste åren har en drastisk ökning skett.
När jag läste om denna kartläggning i DN så kunde jag inte låta bli att bli väldigt berörd, och vetskapen om att dessa barn i vissa fall kanske även får bestående hjärnskador gör mig förtvivlad.
Det som gör mig ännu mer förtvivlad är att det finns människor som tror att dessa barn bluffar. Att de inte alls är uppgivna, utan de gör det för sina föräldrar och för att de ska få politisk asyl lättare.
Jag kanske har fel, men som mamma och medmänniska har jag svårt att tro att ett barn skulle kunna göra något sådant. Att det dessutom finns de som förnekar att dessa barn finns är så skrämmande att jag inte finner ord för det.
Att jag tänkt på allt detta de senaste dagarna var för att jag träffade en person som jag egentligen inte känner så väl, men som jag haft lite diskussioner med om hur man ska hantera barn och ungdomars flytt, till en ny kultur och ett nytt land. Hon har stor erfarenhet av detta, och även det ovanstående med otrygga flyktingar.
Hon sa till mig att vår flytt är en stor omvälvande händelse för barnen, men den behöver inte alls vara skrämmande om de får veta så mycket som möjligt om landet innan, så att de är väl förberedda innan de kommer till det nya landet. Då kan det till och med bli väldigt spännande och utmanande.
Hon sa också att för er som svenskar är det ju inga problem, landet ni kommer ifrån är tryggheten själv. Ni kan ju alltid åka hem om allt skulle gå åt helvete därborta. Värre är det för alla de som flyr från ett otryggt land.
Och det var då alla mina tankar snurrade runt. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på debatten om alla dessa stackars flyktingbarn som kanske inte visste något om Sverige innan de kom. De möttes av ett språk de aldrig hört, de möttes av ett kyligt klimat och en osäkerhet och otrygghet som vi svenskar inte ens kan föreställa oss. De visste inte heller när de skulle få återse sitt hemland igen, om de ens skulle få göra det. De längtade till släktingar, vänner och alla minnen, utan att veta något om framtiden.
Men kanske är det värsta av allt, att veta att man inte kan återvända, att veta att man kanske riskerar förföljelse, tortyr eller dödsstaff, att veta att man aldrig kommer att återse redan döda släktningar och familjemedlemmar.
Hur hanterar barn sådant?
Scenshow och teater
Ja, då har ännu en helg rusat förbi med snabba steg, idag är det ganska precis sju veckor kvar tills dess att vi kliver ombord på planet som ska ta oss till Kuala Lumpur. Och det känns verkligen att det är nära nu, för det mesta är klart inför vår stundand flytt.
Igår hade Pär stor visning på de våningar som han varit och tittat på, och vi alla i familjen granskade och hade synpunkter. Egentligen var de flesta ställena som vi fick se väldigt fina och bra allihopa, men som tur är så fastnade hela familjen för samma ställe.
Ni ska få se bilder snart, men jag kan säga att "condot" heter Kiara Ville, ligger i området Mont Kiara, och är ganska nybyggt. Det är supermoderna lägenheter och den vi valde ligger på 28:e våningen med en superutsikt över hela Kuala Lumpur. Den är på ca 220 kvm och planlösningen såg ut att vara himla bra. Vi har också valt att hyra med viss möblering, och det mesta såg bra ut. Men vi ska byta ut en soffa, och sängarna i några rum samt matsalsbordet som vi vill ha större.
Det som är bäst med detta är att det är gångavstånd till den skola som Emelie och Julia ska gå i. Och vad vi förstått så bor många barn och ungdomar som går på International School här också. Då behöver det inte bli så krångligt med skjutsar mm.
Jag blev också superglad, för Pär berättade att man kunde boka en personlig tränare som hjälpte en att komma igång med träningen. Jag, som den sista tiden bara tittar på andra som rör på sig har ju bestämt att jag ska börja träna på gymet. särskilt nu när vi kommer att ha eget i huset, blev ju överlycklig. Så nu kanske det blir lite struktur på den här gamla rishögen också.
Lördagen tillbringade jag tillsammans med vår STORA familj, nämligen cirkusfamiljen. Vi var i Karlstad, där hade vi tre scenshower, mingel och prova på i ett köpcentrum som fyllde två år. Vi fick kliva upp omänskligt tidigt, och kom hem vid åttatiden på kvällen. Det var väldigt lyckat, och alla artister var otroligt duktiga, och att vi hade kul tillsammans gjorde inte saken sämre. Ett litet smakprov nedan.
Vackra Rebecka i Kautcuk
Rebecka försöker härma min "morgongympa"
Min Emelie och hennes partner Elin i Partär
Emelie och Elin innan ett kast upp i luften
Elin blir uppkastad rakt upp i luften och försvinner...
Shileas var superduktiga och hade verkligen publiken med sig...
Mellanspel i väntan på nästa trick...
Shielas in action...
Stina i Poi..
Affe trollband publiken..
med sin fantastiska charm..
och utstrålning!
Dylan minglade med sina jongleringsbollar....
Själv satt jag mest backstage och fick huvudmnassage...bra fördelning:)
I går var vi lite sega, men blev riktigt glada när vi blev bjudna på Östgötateatern av Hedda och Sallys föräldrar som jobbar på teatern, den ena som skådis och den andra som teaterchef. Vi såg Arsenik & Gamla Spetsar som var riktigt rolig. Jag skrattade gott åt dessa två gamla damer. Varje gång jag är på Östgötateatern så bli jag lika hänförd av den otroligt vackra lokalen, den är verkligen guld värd för alla Norrköpingsbor.
Min kollega...
Idag skulle jag och Marcus på ett möte på kårhuset, vi åkte dit och vi hade ganska gott om tid. Trodde vi, men efter bara några minuter så upptäckte vi att vi var i fel stad och då hade den som vi trodde så väl tilltagna tiden bytts ut mot en rejäl försening. Ja, så kan det gå ibland. Det trista var att nu fick Marcus åka själv på mötet, för att jag skulle inte hinna till ett annat möte en timme senare. Men jag vet ju att Marcus är den bästa att sitta med kunder och planera event. Marcus, det är Mr Mac, magiker, illusionist och trollkarl. Vi har jobbat ganska mycket ihop de senaste åren med olika event här i Norrköping, men även på andra ställen runt om i Sverige och världen. Det roliga med Marcus och mig är att han är en ung kreativ varelse på 23 år, och jag är en old grand lady på 46. Men vi samarbetar så himla bra, och nästan alltid så har resultatet av det vi gjort blivit bra. Självklart har vi stött på både hinder och problem, men inget har varit svårare än att det gått att lösa. Nämnas bör ju att vi har oerhört duktiga människor runt omkring också.
Båda älskar det här med underhållning, glitter och glamour. Båda har lite halvgalna idéer så ingen av oss reagerar nämnvärt när den andra kan förslå det mest hisnande.
Det roliga med Marcus är att han för ett par år sedan varit i Singapore och åkt runt och uppträtt. Han åkte dit med en dansk dirigent och de uppträdde på såväl konserthus som sjukhus för barn. Så nu ska vi ju självklart undersöka möjligheten om att göra en repris på detta, och då utöka till Malaysia och Kuala Lumpur.... det ni:)
Gå gärna in och titta på hans hemsida:
http://www.mrmac.se/
Vemod
Här är Olana på Talang 2007, Tessan gömd bakom det svarta....gullungar:)
Nu på lördag ska jag åka på den sista scenshowen på länge. Vi ska till Karlstad och uppträda, det är inte Olana, men väl Shielas och en del sidonummer. Emelie och Elin kör Partär.
Och Shielas de har blivit riktigt duktiga, och jag vet att de kommer att utvecklas till en himla bra grupp om de får fortsätta ihop. Det är också helgulliga tjejer. Visar bilder efter lördag från scenshowen.
Idag har Pär ringt från KL och berättat om fantastiska våningar han tittat på. Jag är så nyfiken.....
Visar så fort vi bestämt oss.
Kulturstress
Men den här vyn hittar jag nog inte i Malaysia.......snöfrostiga träd....
Har varit lite upptagen i några dagar, vilket gjort att jag inte hunnit skriva i min blogg så mycket. I helgen var vi i Stockholm och shoppade, gick på Gröna Lund och ägnade oss åt lite matkultur. Mycket trevligt. I går hade jag möte med Marcus, min vapendragare och kollega i eventsvängen och vi försökte få fram en plan för 2009 då cirkusen fyller 30 år. Jag ska berätta mer om Marcus senare.
När vi om en och en halv månad är på plats i Kuala Lumpur så ska vi få gå på en slags kulturkurs, där vi ska få reda på hur det nya landet fungerar och hur man gör i olika situationer. Det ska bli intressant.
Det är ju lite så att att vi alla är en produkt av vår kultur och det samhälle vi lever i och man uppfattar sin egen kultur som normal tills man lämnar den. Ofta kan det uppstå problem i kommunikationen och samarbeten när folk från olika kulturer ska samarbeta. Ibland har vi många gånger frågat oss när vi suttit med människor från andra länder, "Varför gör de på det här sättet?" Vi tycker att det sätt vi gör allt på är det enda rätta, och många gånger är ju vi svenskar specialister på att tycka att vårt sätt är det absolut bästa. Men är det alltid det?
Jag och min man har under den senaste tiden försökt förbereda oss och våra barn så mycket som möjligt för den stundande flytten. Godnattsagorna är utbytta mot böcker som handlar om Malaysia och Sydostasien, vi läser blogginlägg från andra som bor utomlands och vi går in och tittar på organisationer som "Svenskar i världen".
Men ibland kan jag sätta mig ner i sköna fotöljen och tänka "Har kulturstressen kommit redan?" Och den ska ju inte komma nu, utan enligt all expertis så ska den s.k. kulturchocken som är en slags kulturstress komma först när man kommit till det nya landet. Fast jag tror i och för sig inte att den slagit till med full kraft för detta tillstånd har ju en symptom som jag inte ännu har drabbats av, nämligen trötthet, man tappar motivationen eller isolerar sig.
Men på något sätt är det som om man dras till alla denna information. Jag har precis läst om Ingrid Anderzén, som är medicine doktor vid Uppsla universitet, och har studerat hemvändarnas svårigheter. (Ja, nu är jag redan tre år fram i tiden.) De flesta företag är otroligt bra på att förbereda anställda inför utlandstjänstgöring men sämre på att ta hand om dem när de återvänder. Många som flyttar har inte innan diskuterat med sin arbetsgivare om vilka arbetsuppgifter som väntar i Sverige.
När jag då läser detta, måste jag ju snabbt checka detta med min man, om hur det blir för oss. Nu är ju jag och min make väldigt olika. Jag är den stressiga, allt måste gå snabbt, gärna innan jag tänkt efter. Han är eftertänksam, säger inget innan han riktigt vet vad som gäller, och blir oboltligt irriterad över mina panikscener som dyker upp allt oftare nu för tiden. Jag ser faror och hinder i varje hörn och på en gång jag ser dem måste jag åtgärda eller få svar.
Nu hade han ju tänkt på detta också, och skaffat en mentor i sin svenska chef, han hade också förberett så att han fortfarande kommer att ha mycket kontakt med sitt svenska kontor. Puh!
Men hur än allt blir så är jag helt övertygad om att det äventyr som vi ska ut på är mycket lärorikt. Och även om vi flyttar långt bort från sverige och svenskarna så har ändå sverige kommit närmare världen. På gott och ont. IKEA som hela tiden fortsatt sin invasion runt om i världen betyder att jag alltid kommer att vara nära en del av vår svenska kultur såsom skorpor, sill, mjölchoklad, knäckebröd och kaviar. Sedan finns vår kultur på annat sätt i Malaysia också, enligt Exportrådet finns över nittio svenska företag i Malaysia. Några jättestora och en del jättesmå, men ändå.
Ja, ni kanske märker på alla mina tankar att det närmar sig. Nu är det inte lång tid tills dess huste töms.
Aftonbladet eller Expressen...?
Den rubriken stämmer ganska bra in på mig just idag. Jag har suttit framför datorn sedan i morse och är helt urlakad. Det är nämligen så att min man åker till KualaLumpur nu på söndag och då ska han bestämma sig för vilken lägenhet vi ska ta. Ja, vi har ju tittat ut en massa alternativ tillsammans när vi var där i april, men nu måste vi bestämma exakt var och vilken av alla alternativ vi väljer. Egentligen ett roligt problem, men man blir faktiskt helt förvirrad.
I dessa stora Asiatiska städer är det status med alla dessa supermoderna lägenheter, Condon, och det är skyskrapor som heter duga. Ju längre upp man bor, desto dyrare och lyxigare. Många av dessa condon är väldigt sterila och kanske ibland inte så charmiga tycker jag. Jag gillar hellre lite runa former och lite äldre sliten charm. Men det är ju olika hur man ser på det, men som tur är har både jag och min man rätt lika smak. Däremot kan jag tycka att deras design på möbler och de raka, enkla inredningarna inomhus är vackra.
När vi var där i april och gick runt med vår agent så sa hon varje gång vi kom till ett sådant där supermodernt komplex, "Här har ni våningen ni söker, ursnyggt!." Vi tyckte självklart att det var modernt och snyggt, men lite väl sterilt. När vi kom till de lite äldre våningarna, då sa hon lite ursäktande, "Ja, ni får se vad ni tycker, det är ju lite gammalt." Och det var ju just dessa som vi tyckte bäst om.
Så idag har jag skrivit ut beskrivningar och bilder, tittat på områden, funderat vad som passar oss bäst. Det trista är att jag och min min man de senaste två veckorna endast haft telefon och mejlkontakt. Så vi har inte kunnat sitta tillsammans och spånat och valt ut. Men så brukar i och för sig vårt liv se ut.
När jag som bäst satt och drömde mig bort till KL så fick jag mejl från Jenny, hon som jag är en stolt faster åt och som är i Brasilien. Hon skickade lite blider över facebok och det var himla kul att se att det går bra för henne, hon jobbar på med sina projekt och jag tycker att hon är så duktig.
Jag lägger ut lite bilder både på henne och hennes resa samt lite bilder från olika condon vi tittat på. 
Jenny på möte
Jenny dricker något? Vad är det? Måste ta reda på det.
Slitet hus 
Besök hos barn
Stolta Jenny i mitten med sina vänner i Brasilien
Nedan följer ett litet axplock hur det kan se ut vid polen på de ställen vi tittar på. Det är ju så att vi är vattendjur samtliga i vår familj så polen är viktig. Nåja, det ser egentligen ganska lika ut på alla ställen, så det är svårt att välja. Man får nästan titta på själva området och om det är nära skolan som Emelie och Julia ska gå på.
Kan nog bli skönt här med ett dopp varje morgon...
eller ett kvällsdopp här....
eller ska det vara en stor pool...
eller det mindre och familjära...
Vad det blir får jag visa om ett par veckor, för det blir ju nästan en överraskning för mig också.
Så vackert, kommer att trivas....
Två månader till vårt äventyr
Det käraste jag har
Nu är det ganska precis två månader kvar till vårt plan lyfter och vi flyttar till Kuala Lumpur för att stanna i tre och ett halvt år. Ibland känns det lite overkligt, och jag försöker varje dag intala mig själv att jag faktiskt ska bosätta mig i ett annat land, och inte åka på semester. Fast å andra sidan kommer vi ju hem varje sommar.
Jag fick för ett tag sedan låna en bok från min goda vän Anna som heter "nu vill jag sjunga dig milda sånger" skriven av Linda Olsson, jag har snart läst ut den. Och det är en bok som är lätt att tycka om, den är lågmäld, enkel men samtidigt går den in på djupet hos de två personer som boken handlar om. Den handlar om vänskap som byggs upp mellan två kvinnor, en äldre och en yngre.
Men det första jag läste i boken var författarens ord, som är ett antal sidor i slutet. Linda Olsson är som det hörs på namnet född i Sverige, men har länge bott utomlands. Sedan många år tillbaka bor hon på Nya Zeeland. Hon skriver om hur det är att bo uomlands och om den ständiga längtan. När hon begav sig utomlands så var det på ett äventyr som skulle vara i tre år. Linda säger i boken att hon inte tror att man längtar om man befinner sig i ett äventyr. Där bakom ligger tryggheten och väntar och man behöver inte längta. Snart kommer man ju ändå att vara tillbaks.
För att uppleva längtan måste man känna sig osäker på om man har en återvändo.
För henne och hennes familj blev de tre åren, fyra och fem, de flyttade ofta, äventyret rullade på. Men det handlade om överblickbara perioder. Några år i taget. Och där hemma väntade Sverige. När äventyret var över skulle de smälta in i den gamla miljön igen. Så hade de tänkt.
Inte förrän hon insåg att hon bott i deras hem i Auckland längre än hon bott i något annat hem slog det henne att detta inte längre var ett äventyr. Det var hennes hem. Då fick hon problem med sin längtan.
Jag funderar oerhört mycket på det här med längtan just nu. Jag undrar hur länge det kommer att gå innan den där beryktade hemlängtan slår till med full kraft. Och vad gör man då?
Kanske tur att IKEA finns i KL, jag får åka dit, gå runt och beställa köttbullar med lingonsylt och låtsas att jag är hemma.
Snuset är min vän
Har gått över till Granit för ett tag sedan, är billigare än General.
Jag förstår hur ni tänker. Hur kan man snusa överhuvudtaget, det är ju skitäckligt. Luktar illa och smakar ännu värre. Sedan är det ju osexigt och inte alls något som en kvinna ska ägna sig åt. Hur sjutton kan man med stolthet och värdighet kyssa sin man efter att man precis spottat ut en prilla under läppen. Och hur vill man utsätta sig för tandlosning och kanske ännu värre cancer eller stroke.
Det finns massor av invändningar till varför man INTE ska snusa. Och jag har hört alla, många gånger. Jag har sett skräckbilder av munnar med tänder och tandkött som är så fruktansvärt illa däran att det skulle avskräcka många att ens lukta på snus. En annan sak som är väl så avskräckande är att mitt snusande kostar runt tusen spänn i månaden, pengar som jag skulle kunna lägga på annat.
Men inget biter på mig. Jag bara snusar på. Otroligt, hur dum man får vara.
Jag har genom dessa år bara varit duktig två gånger, och det var när jag väntade mina två barn och ammade. Men det första jag gjorde när jag slutade amma var att stoppa in en portion General. Och de sista åren har det gått utför med mitt missbruk, i rasande fart.
Jag gjorde ett tappert försök för ett år sedan och skulle gynna en jämtländska från Trångsviken som gör nikotinfritt snus, Choice, med olika smaker. Det gick bra i en dag, sedan började jag smyga in vanliga snusprillor i de nikotinfria dosorna så att min familj inte skulle märka något. Ja, ni förstår ju hur det gick, åt skogen.
Man kan ju undra hur jag funkar, ingen karaktär alls. Nej, jag har nog inte det.
Fast nu inför vår stundande flytt till Malaysia så har jag börjat fundera på att sluta snusa. Det blir för bökigt därborta, och jag skulle gärna vilja känna mig fri från denna last.
Är det någon som har lyckats sluta? Hur gjorde du?
Världen är mindre...
Även när jag är här i KL så är vi nära
Innan jag själv började blogga så läste jag en hel del andra bloggar, av varierande kvalité och innehåll. Nu menar jag naturligtvis inte att min blogg faller alla i smaken, och så ska det väl vara. Det är ungefär som livet i största allmänhet, en del människor fastnar man för på en gång, en del måste man kämpa lite mer för att förstå. Den första blogg jag började läsa var http://ullisblomman.blogg.se/ , och alla hennes inlägg från en långresa i Australien och Asien. Det var intressant att följa den och titta på alla fantastiska bilder. Att Ullisblomman dessutom är en fantastisk cirkusprincessa som jag haft mycket att göra med gjorde att saknaden efter henne blev mindre när man varje dag kunde gå in och läsa, titta och kommentera.
När jag under alla månader som hon var bortrest varje dag klickade in på hennes blogg upptäckte jag flera intressanta bloggar av ungdomar som jag känner från cirkusens värld. Och när jag läste deras bloggar var det som om jag såg dessa ungdomar med helt nya ögon. De hade ett liv utanför cirkusen som jag inte tidigare kände till. De hade förmågor som jag bara häpnades av. En av dem är http://geccod.blogg.se/ som jag upptäckt är en inbiten Travian spelare. Jag var inne på hans blogg igår och läste om detta, och faktum är att jag ska testa detta också. Om jag som är totalt bortkommen i detta ska förklara hur detta webläsarspel går till så blir det säkerligen stor förvirring, så alla Ni som är inyfikna gå in på hans blogg så kommer ni att förstå varför han ägnar stor tid till detta. Geccod har även tidigare i sin blogg skrivit fantastiska noveller, som jag med stor behållning läst.
De här två bloggarna är personer som jag i snart tio års tid träffat nästan varje dag fast i helt andra sammanhang, på scenshower och tältföreställningar och i en svettig träningslokal, då vi tillsammans endast fokuserat på cirkus. Men nu har jag genom att få följa deras liv och intressen på bloggen lärt känna dem på ett annat sätt. Ja, jag menar, vi kände varandra väl innan också, och pratade om mycket, men det här är annorlunda.
Det jag hoppas är att när vi flyttar så kan vi genom bloggen känna att världen verkligen har krymt. För det var nog kämpigare att flytta så himla långt när inte internet fanns.
Och jag jag ska surfa vidare och hitta många nya intressanta bloggar....
Här är det cirkusuppvisning på ett köpcentrum i Kuala Lumpur
Det här är gott det, Steamboat. Ska berätta mer om det senare.
Vi kommer säkerligen inte att behöva gå hungriga i Kuala Lumpur, mat i varje hörn.
Och alla dessa marknader...
och frukter i massor...
Fiskmarknad
Jag är en stolt moster och faster
En stolt maka, mamma, faster och moster som försökte sig på att bli gatuförsäljare i Istanbul förra året.
Jag har helt underbara syskonbarn, ja ni har sett dem på bild, Sara, Olle och Emma. Alla tre är helt unika på sitt sätt, Olle är en riktig busunge, sådär som man ska vara när man precis fyllt nio år. Sara är en drömmare och en fantastiskt duktig tennisspelare som åker land och rike runt på olika tävlingar. (Pär fick storstryk sist de möttes) Och Emma, hon är en av de mest estetiska människor jag känner.
Nu tänker jag göra en PR kupp för henne på min blogg, här är ett axplock av de smycken hon gjort och säljer:
Dream more
Happy Day
Hope
Miracle
Monroe
Mystic
Sky and sea
Soul of Nature (Har jag själv på mig varje dag)
Stars
Hold the time
Truth
Vill Ni köpa eller ha priser gå in på hennes blogg och titta:
http://designofemma.bloggsida.se/
Åt Emma är jag moster Eva, men jag är ju faster Eva också åt Martin, Mathilda och Jenny, också de helt fantastiskt duktiga. Martin som precis som Olle är nio år har visat sig vara specialist på att räkna in publik i vårt cirkustält, han står stolt vid entrén med en räknare och är snabb som bara den. Mathilda är tjejen med den vackra rösten, henne har jag anlitat på event här i Norrköping, ochsenast gjorde succé med Max en annan musikstuderande från Stockholm på vår stora Augustifest här i Norrköping. Och Jenny, ja hon är den modigaste nittonåring jag känner. Just nu är hon i Brasilien, läs gärna hennes blogg:
http://www.jennyinbrazil.blogspot.com/
Ja, nu har jag fått skryta lite, men det skäms jag inte för. När jag ändå är inne på temat barn och ungdomar så kan jag ju skicka med en länk till den skola som Emelie och Julia ska gå på i Kuala Lumpur:
http://www.mkis.edu.my/ När ni gått in på enter, titta sedan på School Facilities. Okey skola va?
Mobiltelefoner
Jag har egentligen inte något emot att åka tåg, faktum är att det kan vara ganska rogivande och trevligt. Att bara kunna sitta och studera landskapet som erbjuds utanför fönstret är som att titta på en fantastisk dokumentär om Sveriges natur. Eller bara sjunka in i en bra bok utan att ha en massa måsten som ska utföras på flera flera timmar är ju rena himmelriket för en som bara hinner läsa precis vid sänggåendet.
Men ibland finns det yttre faktorer som gör att jag ifrågasätter det mest miljövänliga färdsättet efter mina egna fötter och ben, cykel och spark. Det är när medresenärerna pickar på uppmärksamhet utan att jag eller någon annan bett om det.
Precis så var det för Emelie och mig när vi i helgen tillbringade 14 timmar på tåg. Båda hade laddat upp med diverse godsaker, varsin bra bok och massor med retroaktiv sömn som skulle tas igen. På uppresan satt en mor med sin lille son, ja man skulle kunna tro att han var fem, men han var säkerligen någonstans kring 14-16 år, och tjatade om uppmärksamhet hela vägen från Stockholm till Östersund. (Fem timmar för att vara exakt) Vi fick höra allt om både mammans och sonens liv och förhållanden vare sig vi ville eller inte. För båda satt konstant med sina mobiltelefoner och pratade högt så att vi alla skulle förstå hur deras liv var just nu och vad som planerades. Och tro mig, det var inga roliga historier eller romantiska saker de pratade om. Jag kan inte förstå hur man kan sitta och avhandla 100 % privata saker på ett tåg tillsammans med 40 andra medresenärer som man inte träffat tidigare. Eller kanske är det så att man glömmer bort att andra hör vad man säger och tror att man fortfarande sitter uppkrypen i soffan hemma i vardagsrummet för sig själv och pratar där ingen annan hör. För något konstigt har ju hänt sedan vi började ta med oss telefonsamtalen ut på gatan, allt ska offentliggöras och högt ska det pratas också. Ganska irriterande när man sitter bredvid och inte vill höra och då man dessutom glömt öronproppar, iPod och annat.
Egentligen är det ju inte ett dugg bättre med alla dessa pompösa och viktiga personer som VILL att man ska lyssna när de berättar om senaste "storaffären" och all den BIG BUSINESS de håller på med. Faktum är att det kan bli lite plumpt, vilket också det hände på vår resa upp till Östersund då vi mot vår vilja fick lyssna på ett samtal där han som skröt om sina STORA scoop nämnde en god vän till mig flera gånger vid namn högt. Det gällde en stor mediaaffär som han trodde att han hade rott iland bara min vän kunde ringa tillbaka och ge ett ok och vara lite trevlig mot honom. Jag satt och skämdes å hans vägnar och ville bara försvinna. Ni som känner mig vet ju att jag inte är vare sig blyg eller särskilt diskret, men jag väljer noga de ämnen och de tillfällen när jag lever ut i "full blom" offentligt.
Hemresan var däremot mer behaglig förutom att det tog två timmar att få igång värmen, så alla satt och huttrade med ytterkläderna på. Men här kunde vi i alla fall mysa lite mer. På hemresan var det också kul att min kära kusin Lena som jag inte träffar så ofta numera satt i samma vagn. Då kunde vi prata lite eller ja, stundom ganska mycket, mellan lite läsning och sömn.
Jag och Emelie har alltså varit uppe i Östersund och firat min farbror som fyllde 70 år. Det var en mycket trevlig tillställning med underbar mat, bland annat hjortstek som jag älskar. På festen träffade jag kusiner, deras barn och så alla fastrar och farbröder. Ja, ni förstår vilket jämtländskt tjatter det var! Min kusin Leif som också var där kunde till min stora glädje ge en fullständig rapport om den 30 åriga återträff för niondeklassarna som gick ut 1978. Synd att jag inte kunde gå, för vad jag förstod av honom hade det varit så in i norden roligt. Och jag som tycker att det är spännande att se hur alla faller tillbaka i sina fack efter så många år hade naturligtvis varit med i studiesyfte också.
Här nedan är i alla fall lite bilder från Frösön och mitt kära föräldrahem. Även en bild på mina syskonbarn, Sara, Olle och Emma som fick posera i morse när vi åkte förbi och väckte dem innan tåget skulle gå.
Här har jag badat sedan jag lärde mig att gå.
Härbret (stavas det så?) där min familj brukar sova.
Här sover mamma och pappa
Sara, Olle och Emma, (Emma gör underbara smycken, ska visa Er i morgon)
Jamtland nästa...
Julia ville inte följa med, eftersom hon var bjuden på ett kalas till Sigrid. Och det här med kalas är viktigt för henne nu när vi snart ska flytta. Sigrid, förresten, hon är född i Honkong när hennes föräldrar bodde där på samma sätt som vi nu ska bo i Kuala Lumpur. Och det allra roligaste är att när Sigrid och hennes familj fick redan på att vi skulle flytta, ja då kom det fram att hennes pappa som bor och jobbar i i London har en lägenhet i Kuala Lumpur.
Så Julia, ska idag gå hem till sin "andra familj" här i Norrköping, nämligen Cidh-Juarez. Sedan kommer Pär och hämtar vid sex-sju tiden. På söndag efter kalaset ska Pernilla hämta också, för Pär flyger till KL redan på eftermiddagen. Jag är så oerhört glad att jag har Pernilla och hela hennes familj, dom är underbara:)
Ja, geccod.blogg.se, är ju min bloggkompis också, och det är sonen i familjen.
Jag och Emelie uppe i Åre.(Har ju lite vintertema just nu på bilderna)
Så nu ska jag skjutsa Julia till skolan, sedan packa en liten väska, ner på stan snabbt och sedan iväg till station.
Kanske kommer jag att skriva i helgen, kanske inte.
Jag jag jag
Min älskade familj!
När jag för massor av år sedan gick på högstadiet uppe i Österund, så skulle några av oss göra en skoltidning. Vi pratade om vad som skulle skrivas och vilka bilder vi skulle ha med. Det här var ju långt innan datorerna kom till skolan, så allt var mycket hantverksmässigt. Klippa, klistra och kopiera på en väldigt dålig stencilkopieringmaskin. På den tiden hade man ju stenciler och de luktade så himla gott tyckte jag. Men tillbaka till vår skoltidning. En kille kom på att varje klass på skolan skulle presentera sig på något sätt. Det tyckte vi lät jättebra, så vi spred ut till varje klass att de skulle få en hel sida var för att presentera hela klassen eller varje elev för sig. Min klass de ville förstås presentera varje elev för sig med ett litet fyndigt rim. Det rim jag fick har liksom följt mig genom alla år. Ibland har jag funderat om det var just detta rim som fick mig att bli den jag är idag.
Varje augusti när jag skulle börja skolan så tänkte jag innan: "Nu ska det bli en nystart". Jag försökte ändra lite här och lite där. Tänkte att jag kanske kan bli lite tystare, inte prata så mycket utan bli lite mer anonym. Men hur mycket jag försökte så ramlade jag in i den roll som jag tilldelats, vare sig jag ville eller inte. Jag var alltid den "pratiga" och den "spralliga". Jag förväntades alltid vara så.
När man senare i livet träffar gamla klasskompisar, på återträffar eller vid andra tillfällen, så ramlar man ofta också då in i den gamla rollen man hade för så himla många år sedan. Visst är det konstigt?
Mitt rim var: "Eva, klassens vikt, syns och hörs på sikt" Väldigt irriterande just då när jag var 15-16 år, då jag enbart trodde att det hade med min vikt att göra. Mina kompisar sa att den är ju klockren!! Stämmer precis på Eva. Idag förstår jag att jag kanske är en riktig exhibitionist, som vill synas och höras. På gott och ont. Många vänner tycker nog att det är jobbigt, att jag är sådan. Och familjen sedan, dom stackarna får ofta skämmas.
Och tänk....nu går jag här hemma i Norrköping och tänker "Undra om jag ska byta stil när jag kommer till KL, bli lite tystare och lite blygare, ja helt enkelt lite mer anonym". Undrar om det funkar på mig?
Nu ska jag tänka snö ett tag...
På bilden ovan är jag i St Anton och åker skidor. Jag älskar att åka skidor, och jag älskar snö....
Många av mina vänner frågar mig hur jag som är uppvuxen på snö och i Sveriges köldhål Östersund kommer att klara av den tropiska värmen i Malaysia,. Ja, inte vet jag säger jag tillbaka, men jag får för mig att om jag hela tiden tänker kyla, snö, iskalla fötter osv så kanske jag blir "mättad".
En sak som jag alltid har tagit för givet är våra årstider här i Sverige. Jag menar det är ju självklart att vi har sommar, vinter, höst och vår. Det är klart att jag märker att nu är det snart höst, för några dagar sedan var det sommar. Om någon månad kommer vintern. Men jag har egentligen aldrig njutit av var och en för sig, jag har aldrig som Ronja i Ronja Rövardotter haft något vår-vrål. Jag har helt enkelt bara flytit med, ja möjligtvis tagit av mig lite kläder eller satt på mig lite extra kläder när det behövts. Och nu så ska jag till ett land som inte har årstider, och då kommer jag nog att längta ihjäl mig till alla dessa växlingar.
Jag läste en artikel i någon tidning om en kvinna som bodde i ett tropiskt land men åkte hem varje sommar. I stället för att leta upp solen och värmen här hemma så åkte hon så långt upp hon kunde i Norrland och till fjällvärlden för att just få känna på snön och uppleva lite kyla. Nu tror jag inte att jag kommer att bli så drastisk, för jag tycker vår svenska sommar är den absolut bästa. Men jag har börjat fundera mer över detta med våra årstider som är så unika.
Nu ska jag ta mig lite mjölk och flingor, sedan ska jag titta på Heroes som börjar ikväll igen. Har precis kommit hem med Bullen som varit på teater och cirkusträning.
Snart skeppas möblerna
Den mycket trevliga killen som var här sa att de kommer att tömma radhuset ungefär sex veckor innan vi själva flyger till Kuala Lumpur, så det blir till att ligga på madrasser de sista veckorna. Men det är nog nyttigt det också.
Nu sitter jag och väntar på trollkarlen Mr Mac, vi ska ha ett lunchmöte och prata lite framtid. Trots att jag flyttar långt bort så har jag bestämt med Marcus (Mr Mac) att jag ska vara lite "speaking partner" när det gäller scenshower och föreställningar. Vi ska även prata lite 30-årsjubileum av Norrköpings Ungdomscirkus.
Vet ni vad? Jag har faktiskt hittat en cirkus i Kuala Lumpur. Han som driver den heter Marc och verkar vara lite av ett Elvis fans. Han åker runt och imiterar Elvis i stora delar av Asien. Jag pratade med honom på telefon, och vi ska träffas när jag kommer över för att se om jag kan hjälpa till med något. Först när jag ringde uttryckte jag mig lite konstigt, så han trodde att jag var en akrobat från Sverige. Men sedan fick jag naturligtvis förklara att jag jobbar med akrobater och cirkusartister här i Sverige, fast då med PR, marknadsföring och bokningar. Och det var intressant det också tyckte han.
Så vem vet, snart har vi byggt en bro mellan Sverige och Malaysia när det gäller cirkus.
Jag kommer säkert att återkomma många gånger till cirkusens underbara värld i min blogg, och bland det som känns mest i hjärtat just nu är att jag kommer att sakna alla mina artister. Ja, jag är så fräck så jag säger att de är mina, för jag känner det så. Jag har under tio års tid levt så nära dessa underbara ungdomar, vi har haft både medgångar och motgångar ihop. Jag älskar Er, hör Ni det!!!!!! Lite smakprov på dem här nere
Flyttgubbarna kommer
Jag längtar till helgen för då ska jag och Emelie åka upp till Östersund. Ska bli roligt, för det blir nog sista gången innan flytten. Däruppe ska vi träffa hela släkten på pappas sida, min farbror fyller nämligen 70 år och det ska ju firas.
Ny Blogg - Nytt liv
Idag kan man säga att mitt nya liv börjar. Det känns både skrämmande, fast mest spännande och utforskande. Jag slutade jobbet i fredags och snart väntar något helt nytt, i ett helt nytt land. Ja, det dröjer ett tag till, men i november packar vi det sista här hemma för att under tre år bosätta oss i Kuala Lumpur i Malaysia. Det är min man Pär som under tre år ska jobba för Siemens i Kuala Lumpur. Emelie och Julia, våra underbara barn ska gå i skola där, på en Amerikansk internationell skola. Och jag, jag ska vara familjens allt i allo. (Kanske lite lyxhustru också)
Så egentligen har jag inte så mycket ledigt just nu. Det är massor att göra, fylla i papper, bestämma vad som ska tas med i bohagsväg och vad som ska magasineras. Om drygt en vecka åker min käre make Pär till Kuala Lumpur för att en sista gång försöka titta ut vårt boende. Känns kanske lite oroligt att förlita sig helt på någon annan, trots att det är ens livskamrat, fast det är nyttigt att släppa taget, och självklart litar jag på honom.
Och detta, jag har skaffat mig en blogg!!!! På den här bloggen tänkte jag skriva om förberedelserna innan, och hur det känns att lämna den trygghet man har här hemma och flytta långt bort till något okänt. Att resa långt bort från släkt och vänner och inte riktigt veta när man träffar dem nästa gång.
Jag kommer att fortsätta skriva så mycket jag orkar under tiden vi är i Malaysia. Om allt det nya och om alla nya bekantskaper, den goda maten, nya platser vi kommer till och om barnens skola. Kort sagt, vårt liv i Kuala Lumpur.
Men än så länge är jag kvar i Sverige, och faktum är att jag nu försöker njuta av den friska höstluften:)
