Idag får vi gäster
Nu ska jag snart åka till KLIA, Kuala Lumpur International Airport och hämta våra gäster. De är säkert väldigt trötta för de startade sin resa i söndags till London, kom i går till Hong Kong och landar här i Kuala Lumpur idag 12.30. Så de ska få ta det riktigt lugnt när de kommer hit, möjligtvis tar jag med dem på en massage så att all stress försvinner.
Idag blir det bara ett väldigt kort inlägg för att vara mig. Men jag ska fixa lite innan jag tar bilen till flygplatsen. Så vi hörs snart igen. 
Här en vy över KL. En stad som inte följer några raka linjer, dessutom
verkar arkitekterna fått fria händer, inget hus är det andra likt. Men det
är just det som är det charmiga.
Tandläkaren
I går kväll åkte Pär till Bangkok på möten, han ska vara där till i morgon kväll då han åker vidare till Jakarta. Han kommer hem igen på torsdag kväll eller fredag morgon. Jag var inte sådär jätteglad när han åkte, för jag tycker att han borde vila lite mer. Men han påstår att han mår ganska bra och har lovat att vila mellan alla möten så gott det går. Det är ju lite svårt att binda fast en 50 åring med stark egen vilja.
I morgon får vi Sverigebesök. Ska bli riktigt roligt. Direkt när de kommer hit ska de naturligtvis få vila ut, men sedan ska jag visa dem runt här i Kuala Lumpur. Egentligen har de gäster som kommer nu det betydligt bättre än de som var här den första tiden vi bodde här. Nu har vi bott in oss och vet betydligt mer om den stad vi bor i och hittar dessutom till de där ställena som man inte visste om i början.
Jag kan också lugna er därhemma i Sverige som läst om de demonstrationer som varit här i Kuala Lumpur i de svenska tidningarna. Ni har säkert följt allt detta om Lars Vilks och de protester som ekat i den muslimska världen, så jag går inte in på det just nu. Det som hänt här i veckan var att det var en demonstration utanför den svenska ambassaden här i Kuala Lumpur, och några rev ner den svenska flaggan från byggnaden och brände den. Det hela är polisanmält av ambassaden och hela händelsen är förkastlig.
Men det var en ganska liten skara demonstranter, cirka 200 personer, främst ungdomar från det konservativa islamitiska partiet PAS här i Malaysia. Denna händelse har inte fått mycket uppmärksamhet här, i den tidning som stöds av regeringen och som vi prenumererar på så har man inte nämnt detta med en endaste rad. De flesta här i Malaysia vet nog heller inte vart Sverige ligger, för dem låter det bara som ett exotiskt land med exotiska männsikor som lever i kyla. Majoriteten av malayerna är också mycket fredliga och tar naturligtvis avstånd från sådana här aktioner. Så det är absolut ingen fara för oss svenskar här.
Under onsdag och torsdag ska jag ta med mina gäster ut på upptäcktsfärd
bland alla underbara skatter i denna underbara stad. På fredag blir det
troligtvis shopping då både Julia och Emelie kommer att vara med. Och på
lördag morgon åker vi till...
till Perhentian Island, en ö på Malaysiska östkusten. En riktig pärla med underbara
stränder och vatten. En riktig Robinson ö.
Idag ska vi handla frukt
För Emelie och Julias del blir det läxläsning. En sista kraftansträngning innan spring break, de går sista dagen på torsdag och är sedan ledig till den 11 april, de längtar enormt efter att få sova ut ordentligt. Skolan är riktigt tuff här och det ställs enorma krav på eleverna, och ibland hjälper det föga att vi föräldrar säger att de kommer att ha igen allt detta i framtiden.
I går eftermiddag hämtade vi Emelie som varit på friidrottstävling med skollaget och åkte till Mid Valley, ett stort shoppingcentrum här i Kuala Lumpur. Vi kom dit strax innan 3 och åkte hem först efter 8, och vi hann med riktigt mycket. Först åt vi en kombinerad lunch/middag på Pizza Hut. Därefter var vi på massage, en underbar fot, nacke och handmassage. Direkt efter det var Pär och Emelie hos frissan medna jag och Julia gick och åt glass.
Julia med sin Mango passion glass, som hon egentligen inte gillade.
Medan jag riktigt njöt av min glass med tre olika chockladsorter.
Nu ska jag äta lite frukost och sedan gå ner och ta en liten simtur innan de andra vaknar. Sedan åker vi till marknaden och handlar alla dessa yhärliga frukter.
Här ser ni drakfrukt, mycket gott och absolut inte samma priser
som hemma i Sverige.
Och här ser ni mango och granatäpplen.
Och sedan har vi den underbara papayan som vi nästan alltid har hemma.
Earth Hour 27th March 2010!
Vi kommer att göra det mellan 20.30 och 21.30. Vi gjorde det förra året också och det var en otroligt häftig känsla när i princip hela Kuala Lumpur blev mörkt. Här hemma från 27:e våningen blir allt också väldigt tydligt då vi har utsikt över hela Kuala Lumpur. Den byggnad som är särskilt häftig att se när den släcks ner är självklart stoltheten Petronas Twin Tower, världens högsta tvillingtorn.
http://www.youtube.com/watch?v=oLkdUtRjju4&NR=1
En film från förra årets Earth Hour, jag kan säga att det ser otroligt häftigt ut i verkligheten.
C´mon friends, let´s support this event!
Det händer bara andra...
Åtminstone brukar jag tänka så i alla fall. Hur många gånger läser man inte i tidningar om andra som drabbas av sjukdom och hur jobbigt det varit för alla anhöriga? Man lider med dem, men tänker inte en endaste gång att detta kanske kan hända oss också. Nej, åtminstone tar jag för givet att alla runt omkring mig, familj, släkt och vänner, ska vara friska och krya. Det är liksom en självklarhet, inte ens något att fundera över.
Men nu har jag och min familj fått smaka på oro, riktig oro, dessutom i ett nytt land långt borta. En prövning som gav åtminstone mig många funderingar och tankar kring vad som är viktigt och inte viktigt här i livet.
Allt började en dag med att Pär hade fruktansvärda magsmärtor. Magsmärtor som gjorde att han knappt kunde stå på benen eller ens prata. Svetten rann och han blev mer och mer orolig, men försökte att inte visa det. Han är lite tjurig också, och ville inte åka in till sjukhuset i onödan, kanske skulle smärtan gå över om ett tag. Kanske hjälper det med lite youghurt och sömn.
Tidigt på morgonen den 7 mars var smärtorna så starka att Pär nästan var helt borta. Efter att snabbt ha konsulterat sjukvården i Sverige åkte vi in till Pantai hospital här i Kuala Lumpur. Ett privat sjukhus som inte ligger långt ifrån där vi bor. Men där blev de rädda, för Pär pekade på alla möjliga ställen. De sa att när de misstänker förgiftning och när inre organ kan vara drabbade så ville de att vi åkte till University Hospital. De var mycket snälla och ringde snabbt taxi och på bara några minuter var vi på nästa ställe. Jag var otroligt nog ganska lugn hela tiden, konstigt, för jag är inte någon sjukhusmänniska att räkna med.
På University Hospital tog de snabbt hand om Pär som fick ett dropp (neutraliserings) mot förgiftningen som man misstänkte var någon slags amöbaliknande och ett vätskedropp. Man tog under tiden massor med prover och ultraljud. Under tiden var Pär ganska borta eftersom smärtorna var så enorma, men han fick efter ett tag också smärtstillande.
De var riktigt skickliga på det här sjukhuset. Själva sjukhuset är inte lika tjusigt som de privata sjukhusen här i Kuala Lumpur, men det intryck man fick av läkare och övrig personal var otroligt positivt. Och egentligen, vem bryr sig om en flott möbel när man är så himla sjuk. Då vill man bara ha hjälp.
Efter några timmar fick Pär komma upp på avdelningen. Han var riktigt dålig nu, och kräktes hela tiden. Till och med vattnet kom upp. När Pär inte kräktes så sov han, var knappt vaken något den första veckan på sjukhuset.
Det som började med förgiftning, som vi ännu inte riktigt vet av vad, tog efter några dagar en ännu värre vändning. Jag hade under de här dagarna väldigt svårt att vara på någon annan plats än just vid Pärs sjuksäng. Även om vi inte kunde säga många ord till varandra så kände jag mig trygg där. Jag mådde jättedåligt varje gång jag lämnade honom för kvällen. Men jag hade inget val, jag måste ju hem till Emelie och Julia. En kväll när jag skulle hem, stannade jag till och pratade med en av hans läkare och frågade hur allt egentligen var. Jag tyckte ju att han inte blev bättre, nästan bara sämre. Jag var riktigt rädd.
Då berättade hon att Pär fått problem med njurarna och då båda två, de hade precis fått reda på det genom blodprov. Jag frågade vad nästa steg var och varför detta kunde hända. Hon berättade att det i vissa fall vid förgiftning, kräkningar och uttorkning kan påverka njurfunktionen. Han kan också ha haft nedsatt njurfunktion sedan tidigare utan att veta om det. Oftast går det tillbaka helt av sig själv eller så får man hjälpa njurarna på traven med dialys.
Pär fick under sin sjukhusvistelse göra tre dialyser. Den första gav inget bra resultat, inte den andra heller egentligen. Men efter den tredje dialysen så såg vi ljuset i denna mörka tunnel. Det började vända och Pär började också bli piggare. De två njurläkarna som haft hand om Pär bekräftade också att allt hade vänt, och nu skulle inte Pär behöva någon mer dialys. Dialysröret togs då bort, en otrolig lättnad för Pär.
Under hela den här tiden kunde jag inte göra annat än åka till sjukhuset och vara där hela dagarna, nätterna ägnade jag åt tankar och nattvandring här i vår lägenhet. Jag var också rejält trött och väldigt orolig. Men när allt började vända så kunde jag också sova, åtminstone någon natt.
För sedan kom nästa dråpslag, Pär började må dåligt igen och fick samtidigt hög feber. En morgon innan jag skulle åka dit så ringde Pär och sa att de skulle åka ner med honom på hjärt och lung röntgen, samtidigt som de tog ett blodprov som de skickade iväg på odling.
Det visade sig att Pär fått infektion i dialyssåret i ljumsken, och antibiotikadropp sattes snabbt in. Nu hade Pär varit på sjukhuset i nästan två veckor och själva sjukhusmiljön kändes inte längre så rolig.
Efter ytterligare ett par dagar gick så febern ner, och efter två feberfria dagar ville Pär åka hem. Läkarna ville gärna att han stannade ytterligare några dagar, men vi sa att vi tar det lugnt i hemmiljö i stället. Vi fick en påse medicin och ett antal återbesökstider och åkte hem till egen säng nu i tisdags kväll, efter 17 dagar på sjukhuset.
Mitt intryck av sjukvården här i Malaysia är väldigt positiv, den håller hög standard. Läkarna och personalen pratar bra engelska och är mycket bra på att förklara vad de gör och vad de ska göra. Allt går snabbt och några väntetider verkar inte existera. Vi hoppas naturligtvis att vi alla ska hålla oss friska och krya framöver, men skulle något mot förmodan hända så vet jag nu att vi bor i ett land där sjukvården håller hög standard, en vetskap som är bra att ha i bakhuvudet.
Men en sak som också tagit hårt på mig är att se alla dessa sjuka barn, ungdomar, medelålders och äldre. Jag har under hela mitt liv varit långt borta från sjukvården. Jag är livrädd för blod och allt som ser läskigt ut. Första gången jag var på dialysen med Pär så kunde jag knappt stå på benen. Jag fick svimningsanfall och panik när jag kände mitt eget blod i ådrorna. Emelie och Julia skrattade åt mig. Emelie som var riktigt nyfiken på allt där nere trodde att jag var knäpp, vilket jag också är ibland.
Jag blev också tagen av två rumskompisar till Pär som dog under tiden vi var där. De båda var rökare och i slutskedet. De låg med en slags påse och var helt borta. Blodtrycket existerade knappt och de kvävdes sakta men säkert till döds. De anhörigas förtvivlan när sista andetaget togs och när kroppen som bara var skinn och ben fördes iväg snabbt och diskret.
En annan patient, som bara en natt låg på samma rum som Pär, också han med en rökares hemska slutskede åkte som vi misstänker hem för att dö bland sina nära och kära. Jag pratade lite snabbt med hans fru som berättade att de inte längre kunde göra något för honom på sjukhuset. Hon var förtvivlad med lugn.
Jag skulle önska att alla ungdomar som funderar på att börja röka fick besöka dessa patienter. En omöjlighet, jag vet, men det skulle kanske få några att aldrig tända dessa giftpinnar. Det ser fruktansvärt plågsamt ut.
Nu är vi i alla fall väldigt glada i familjen. Det känns skönt att laguppställningen i team Linder är fulltalig. Nu ska Pär börja lite smått att återfå sina krafter och vi ska börja reedan idag med en simtur i poolen.
Nästa tisdag kommer familjen Enholm/Johansson hit. Det ska bli väldigt roligt, något vi verkliegn sett fram emot. Nästa lördag åker vi och tar igen oss riktigt rejält på ön Perhentian. 
Här ligger Pär på en av de dialysbehandlingar han fick göra. 
Men snart är han pigg och precis så som vi är vana att se honom.
Internationell fest i helgen!
I går hade vi det sista mötet inför den internationella festen på ISKL nu på lördag. Gud vad alla har planerat och fixat inför detta. För de flesta länderna är det nu det gäller, nu ska de få chansen att visa upp sitt land och den underbara mat som de förberett under en lång tid.
Vi, det vill säga Sverige kommer att stå tillsammans med Finland och Norge. Vi kommer att göra vårt bästa för att visa upp denna del av världen. Jag får rapportera och visa bilder på hur allt gick senare. Vi var med på denna dag förra året, och det var verkligen en fröjd för gommen med all denna mat från när och fjärran.
Synd är att Emelie missar denna dag. Hon åker nämligen till Bangkok nu på fredag med skollaget i friidrott. Där ska de hela lördagen tävla mot andra internationella skolor från den här regionen. En enorm upplevelse för henne.
Snart är det dags för gäster igen. Nu är det familjen Johansson/Enholm från Stockholm som kommer hit. Det ska bli så himla roligt med tanke på att vi pratat om deras visit ända från den stund vi bestämde att vi skulle flytta hit. Vi kommer naturligtvis att visa dem så mycket som möjligt av detta underbara land. Den stora händelsen kommer att bli ett besök på Perhentian, en Robinson ö på östkusten här i Malaysia. Det blir också ett besök i Melakka och alla de intressanta platser här i KL. Naturligtvis ska de även få tillfälle att shoppa, något som är ganska lätt här.
Jag pratar ju mycket om mat på min blogg. Det är ingen tillfällighet, jag älskar god mat i trevligt sällskap. Numera är jag med i två stycken matgrupper, den ena är min internationella cooking club och den andra är med mina svenska vänner. Den med de svenska vännerna hade sin första sittning förra veckan. Tyvärr glömde jag kameran, men har fått bilder av Annelie. 
Först så blev vi indelade i lag, förrätt, huvudrätt, dessert. En väldigt rolig idé och vi hade riktigt roligt i köket medan vi skar, blandade, stekte och la upp. Här ser ni Helen längst till vänster som stod för lokal i form av sin otroligt fina våning i närheten av Petronas Tower. Sedan är det Gerd i mitten som tror att vi inte ser vad hon gör! Längst till höger Monica, som fick lov att sova över, hon bor lite längre bort, nämligen i Port Dixon, som ligger cirka en och en halv timme söder om Kuala Lumpur. 
Här ser ni närmast Nora, som är från Norge men gärna "leker" med oss svenskar. I mitten är det Jessika som pratar svenska men är finsk och gift en norsk man, sedan ser ni Linda som är svensk men också gift med en norsk man. Helt enkel en salig blandning av härliga tjejer.
Här har vi satt oss till bords. Ja, här ser ni då mig i förgrunden, bakom mig sitter Linda, sedan ser ni Helen, Gerd och Pia. Pia och jag bor ganska nära så vi kommer att bli taxipartners. 
En till bild där nu Madeleine i lila syns. Denna underbara kvinna som efter pensionering bestämde sig för att flytta hit till Kuala Lumpur. En mycket intressant dam som jag också arbetar med i kommittén för Sweas världsmöte.
Här serverar min grupp, det vill säga Linda och Jessika huvudrätten som bestod av lax och en massa annat gott. själv satt jag och pratade så mycket så jag glömde bort att jag skulle hjälpa till. De blev kanske lite irriterade, men jag erbjöd mig att prata mer, det vill säga berätta vad de serverade. Till vänster ser ni Annelie som jag också fått bilderna ifrån. Det är så roligt med Annelie, för precis innan hon flyttade hit från Italien skrev hon ett kommentar på min blogg. Hon började med att skriva: "Hej Eva, jag känner dig, men du känner inte mig. Jag ska nämligen flytta till Kuala Lumpur och jag har följt dig jättelänge på bloggen." Det var så roligt tyckte jag. Till höger sitter Monica och väntar med spänning på den goda maten.
Här serverar Gerd och Monica dessert till Helen som ger sitt betyg som jag tror var bra. Detta var en jättetrevlig kväll, vi pratade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi åt denna fantastiska middag. Jag ser redan fram emot nästa träff med detta härliga gäng.
Möten och god mat
Nästa möte handlade om världsmötet som vi ska ha här i Kuala Lumpur nästa år. Det här var vårt andra möte och faktum är att det nu börjar ta lite form och de olika arbetsgrupperna har också börjat sitt arbete. Jag tycker att det här är jätteroligt, och jag hoppas och tror att detta kommer att bli ett riktigt roligt minne för livet.
Efter avslutat möte och långlunch på Bijou, så åkte jag hem. Jag hade lovat Julia att noga gå igenom hennes säng och sängkläder, för igår innan hon skulle gå och lägga sig hittade hon en kackerlacka under kudden. Så närt jag kom hem i går natt efter en mycket trevlig middag med mitt svenska matlag så hittade jag henne i min säng.
Som sagt, igår var jag hemma hos Helen, en svenska som bor i en fantastisk våning precis vid Petronas Tower. Där hade vi träffats tio stycken härliga svenska tjejer för att laga mat ihop. Helen hade satt samman en meny som bestod av förrätt, (rödbetor med getost och saffranssås) varmrätt, (lax med cashenötter och potatissallad med sparris och vårlök) och dessert (vit choklad paj på något sätt och massor med tropisk frukt). Vi var uppdelade i grupper och lagade maten tillsammans, vilket var riktigt roligt. Jag, Jessika och Linda fick den stora att laga huvudrätten. De här kvällarna kommer jag verkligen att se fram emot. Hoppas också att jag kan lägga upp lite foton som Annelie lovat att skicka. Jag har blivit en dålig bloggare som allt oftare glömmer kameran.
Och apropå mat, idag skulle jag ha varit hemma hos Veronica från Indonesien med det andra matlagningsgänget jag är med i. Men eftersom jag hade möten hela förmiddagen så fick jag avboka det. Och jag lider varje gång jag inte kan gå på dessa matlagningsdagar för det är bland det roligaste jag vet.
Men Veronica som är världens gulligaste tjej, skickade ett sms på eftermiddagen och sa att hon sparat lite mat till mig. Så jag och Julia åkte hem till henne och blev bjudna på en fantastisk god Javanesisk kycklingsoppa och en indonesisk dessert. Så otroligt kryddigt och gott. Vi fick också med oss två lådor med paj och sallad.
Det är så roligt med Veronica, för hon är från Indonesien men pratar svenska. Hon är gift med en svensk man från Övertorneo och har även bott i Sverige ett par år. De har två pojkar som båda pratar flytande svenska, indonesiska och engelska. Den äldsta har förresten Julia gått i Svenska skolan med.
I morgon ska jag upp riktigt tidigt, Emelie ska vara på skolan före sex för att träna friidrott. Så nu måste jag logga ut och gå och lägga mig.
I brist på bilder så visar jag en bild på vårt närmaste centrum, Solaris.
Ligger endast ett par minuter från vårt condo, och här finns massor av
restauranger, spa- och massageställen.
Långhelg i KL
Nu har det gått en längre period utan att jag varit så aktiv på bloggen. Men nu är jag tillbaka, och egentligen borde jag ha skrivit oftare för här händer det hela tiden roliga saker.
I går kväll var vi på 50 årsfest. Det var Ravi, en arbetskompis till Pär som fyllde år. Han hade tillsammans med familjen hyrt en Italiensk restaurang en liten bit från KLCC. Valet av restaurang var lite överraskande för oss eftersom vi vet att Ravi är en mycket kräsen person när det kommer till mat. Han vill nämligen gärna äta indiskt. Pär och Ravi har genom åren rest en hel del ihop och enligt Pär så är det oftast, för att inte säga alltid, indiska restauranger som gäller. Men jag har inget att klaga över, maten igår kväll var helt underbart god. Och det var verkligen massor av mat. 
Här sitter födelsedagsbarnet Ravi och äter, och han äter italienskt!
Det var en riktigt mysig restaurang och stämningen var på topp. Vi var
ganska många, cirka 120 inbjudna, de flesta var indiska vänner.
Syns kanske lite dåligt på bilden, men längst fram står Ravi hans fru
Asha och deras barn Palavi och Arjun och smakar på tårtan. Ravi fick
naturligtvis blåsa ut ljusen och därefter bjöd de varandra på tårtbitar.
Här ser ni min ryggtavla och frun till en kollega till Pär. Hon är malaysiska
och älskar såpoperor, så vi satt en stund och pratade lite såpor. Här i
Asien älskar man verkligen såpor, och på flera kanaler sänder de kinesiska
och malaysiska serier som innehåller allt en såpa ska, intriger, kärlek och pengar.
Pär i samspråk med Ravi.
Nu går vi tillbaka lite och hamnar på torsdag kväll. Då hade vi som traditionen bjuder fest här i vårt condominium. Chinese New Year firades med dunder och brak. Det var managementkontoret som hade ordnat med underhållning såsom den traditionella lejondansen, sång och massor med mat. Hela festen avslutades ganska tidigt med ett fyrverkeri. Vi höll till vid poolen, och det var riktigt varmt trots att det var på kvällen. Alla var dyngblöta och några var till och med och bytte om mitt under festen. Emelie och Julia var inte med på festen, de var båda upptagna på annat håll. Julia sov över hon en klasskompis och Emelie var på fest hos en klasskompis.
I fredags var det Public Holiday här, naturligtvis, för det var Muhammeds födelsedag. Så både Pär, Emelie och Julia var lediga från skolan. Men Emelie var inte riktigt ledig, hon hade friidrottsträning på morgonen. Senare på dagen var jag och träffade en mycket intressant norsk kvinna som bor här i Kuala Lumpur. Hon och hennes man har ett produktionsbolag där de producerar TV och Web TV. Bland annat har de i samarbete med Viasat gjort en serie som precis gått hemma i Sverige, "Smakresan". Jag gjorde en medlemsprofil på henne som ska vara med i tidningen Snofida där vi båda jobbar. Men nu fick hon som sagt vara "offer".
I lördags var vi först och tittade på friidrottstävlingar. Det var samtliga internationella skolor som tillsammans med Japanska och Tyska skolan hade tävlingarna. I år var det Japanska skolan som var arrangörer. Det var riktigt roligt att titta på alla dessa duktiga barn och ungdomar, men varmt så in i norden. Vi som satt på läktaren var dyngblöta trots att vi satt stilla, så jag kan bara tänka mig hur svettigt det var för alla tävlande. De senste veckorna har varit otroligt varma här i Kuala Lumpur, svetten rinner bara man går ut genom dörren, så det är ingen mening att försöka se fräsch ut.
Här är en bild på Emelie, dock inte från i lördags, då hon tyckte att det
gick dåligt. Här hade hon kommit hem från en annan tävling och tagit medalj.
Senare på lördagskvällen var vi på Skandinaviska föreningens årsmöte med efterföljande middag. Vi var cirka 25 personer som genomförde årsmötet, drack och åt gott och umgicks på en riktigt mysig restaurang i Bukit Damansara. Det roliga den här kvällen var att jag träffade Jan som arbetar med Malaysiaspecialisten för första gången live. Vi har haft kontakt via bloggen och via mejl, men aldrig träffats. Det var riktigt roligt, och det är det som är så fanatstiskt här i Kuala Lumpur, man träffar alltid så spännande människor.
Nu på morgonen fick jag åka akut in till tandläkaren. Jag hade tidigare i helgen bitit sönder en lagning och i natt har det gjort riktigt ont. Som tur är hade de tid och jag fick komma direkt i morse. Här är det otroligt högteknologiskt att gå till tandläkaren. Alla maskiner och allt material känns otroligt lyxigt. När man sitter i stolen så har man dessutom en bildskärm framför, så att man kan följa precis vad tandläkaren gör. Och det allra roligaste är att notan man får efteråt är betydligt lägre än vad man brukar få hemma i Sverige.
I kväll ska jag och några till tjejer träffas hemma hos Helene för att laga mat tillsammans. Det ska bli riktigt roligt, dels att äta gott, men också att få träffas och bara sitta och prata. 
Här är en bild från förra veckan då jag var på en riktigt god Taiwanese restaurang och firade Chinese New Year med mina cooking club vänner. Så nu har jag verkligen firat in Tigerns år, som jag själv också tillhör.
