evalinder

Åtminstone brukar jag tänka så i alla fall. Hur många gånger läser man inte i tidningar om andra som drabbas av sjukdom och hur jobbigt det varit för alla anhöriga? Man lider med dem, men tänker inte en endaste gång att detta kanske kan hända oss också. Nej, åtminstone tar jag för givet att alla runt omkring mig, familj, släkt och vänner, ska vara friska och krya. Det är liksom en självklarhet, inte ens något att fundera över.

Men nu har jag och min familj fått smaka på oro, riktig oro, dessutom i ett nytt land långt borta. En prövning som gav åtminstone mig många funderingar och tankar kring vad som är viktigt och inte viktigt här i livet.

Allt började en dag med att Pär hade fruktansvärda magsmärtor. Magsmärtor som gjorde att han knappt kunde stå på benen eller ens prata. Svetten rann och han blev mer och mer orolig, men försökte att inte visa det. Han är lite tjurig också, och ville inte åka in till sjukhuset i onödan, kanske skulle smärtan gå över om ett tag. Kanske hjälper det med lite youghurt och sömn.

Tidigt på morgonen den 7 mars var smärtorna så starka att Pär nästan var helt borta. Efter att snabbt ha konsulterat sjukvården i Sverige åkte vi in till Pantai hospital här i Kuala Lumpur. Ett privat sjukhus som inte ligger långt ifrån där vi bor. Men där blev de rädda, för Pär pekade på alla möjliga ställen. De sa att när de misstänker förgiftning och när inre organ kan vara drabbade så ville de att vi åkte till University Hospital. De var mycket snälla och ringde snabbt taxi och på bara några minuter var vi på nästa ställe. Jag var otroligt nog ganska lugn hela tiden, konstigt, för jag är inte någon sjukhusmänniska att räkna med. 

På University Hospital tog de snabbt hand om Pär som fick ett dropp (neutraliserings) mot förgiftningen som man misstänkte var någon slags amöbaliknande och ett vätskedropp. Man tog under tiden massor med prover och ultraljud. Under tiden var Pär ganska borta eftersom smärtorna var så enorma, men han fick efter ett tag också smärtstillande.

De var riktigt skickliga på det här sjukhuset. Själva sjukhuset är inte lika tjusigt som de privata sjukhusen här i Kuala Lumpur, men det intryck man fick av läkare och övrig personal var otroligt positivt. Och egentligen, vem bryr sig om en flott möbel när man är så himla sjuk. Då vill man bara ha hjälp.

Efter några timmar fick Pär komma upp på avdelningen. Han var riktigt dålig nu, och kräktes hela tiden. Till och med vattnet kom upp. När Pär inte kräktes så sov han, var knappt vaken något den första veckan på sjukhuset.

Det som började med förgiftning, som vi ännu inte riktigt vet av vad, tog efter några dagar en ännu värre vändning. Jag hade under de här dagarna väldigt svårt att vara på någon annan plats än just vid Pärs sjuksäng. Även om vi inte kunde säga många ord till varandra så kände jag mig trygg där. Jag mådde jättedåligt varje gång jag lämnade honom för kvällen. Men jag hade inget val, jag måste ju hem till Emelie och Julia. En kväll när jag skulle hem, stannade jag till och pratade med en av hans läkare och frågade hur allt egentligen var. Jag tyckte ju att han inte blev bättre, nästan bara sämre. Jag var riktigt rädd.

Då berättade hon att Pär fått problem med njurarna och då båda två, de hade precis fått reda på det genom blodprov. Jag frågade vad nästa steg var och varför detta kunde hända. Hon berättade att det  i vissa fall vid förgiftning, kräkningar och uttorkning kan påverka njurfunktionen. Han kan också ha haft nedsatt njurfunktion sedan tidigare utan att veta om det. Oftast går det tillbaka helt av sig själv eller så får man hjälpa njurarna på traven med dialys.

Pär fick under sin sjukhusvistelse göra tre dialyser. Den första gav inget bra resultat, inte den andra heller egentligen. Men efter den tredje dialysen så såg vi ljuset i denna mörka tunnel. Det började vända och Pär började också bli piggare. De två njurläkarna som haft hand om Pär bekräftade också att allt hade vänt, och nu skulle inte Pär behöva någon mer dialys. Dialysröret togs då bort, en otrolig lättnad för Pär.

Under hela den här tiden kunde jag inte göra annat än åka till sjukhuset och vara där hela dagarna, nätterna ägnade jag åt tankar och nattvandring här i vår lägenhet. Jag var också rejält trött och väldigt orolig. Men när allt började vända så kunde jag också sova, åtminstone någon natt.

För sedan kom nästa dråpslag, Pär började må dåligt igen och fick samtidigt hög feber. En morgon innan jag skulle åka dit så ringde Pär och sa att de skulle åka ner med honom på hjärt och lung röntgen, samtidigt som de tog ett blodprov som de skickade iväg på odling.

Det visade sig att Pär fått infektion i dialyssåret i ljumsken, och antibiotikadropp sattes snabbt in. Nu hade Pär varit på sjukhuset i nästan två veckor och själva sjukhusmiljön kändes inte längre så rolig.

Efter ytterligare ett par dagar gick så febern ner, och efter två feberfria dagar ville Pär åka hem. Läkarna ville gärna att han stannade ytterligare några dagar, men vi sa att vi tar det lugnt i hemmiljö i stället. Vi fick en påse medicin och ett antal återbesökstider och åkte hem till egen säng nu i tisdags kväll, efter 17 dagar på sjukhuset.

Mitt intryck av sjukvården här i Malaysia är väldigt positiv, den håller hög standard. Läkarna och personalen pratar bra engelska och är mycket bra på att förklara vad de gör och vad de ska göra. Allt går snabbt och några väntetider verkar inte existera. Vi hoppas naturligtvis att vi alla ska hålla oss friska och krya framöver, men skulle något mot förmodan hända så vet jag nu att vi bor i ett land där sjukvården håller hög standard, en vetskap som är bra att ha i bakhuvudet.

Men en sak som också tagit hårt på mig är att se alla dessa sjuka barn, ungdomar, medelålders och äldre. Jag har under hela mitt liv varit långt borta från sjukvården. Jag är livrädd för blod och allt som ser läskigt ut. Första gången jag var på dialysen med Pär så kunde jag knappt stå på benen. Jag fick svimningsanfall och panik när jag kände mitt eget blod i ådrorna. Emelie och Julia skrattade åt mig. Emelie som var riktigt nyfiken på allt där nere trodde att jag var knäpp, vilket jag också är ibland.

Jag blev också tagen av två rumskompisar till Pär som dog under tiden vi var där. De båda var rökare och i slutskedet. De låg med en slags påse och var helt borta. Blodtrycket existerade knappt och de kvävdes sakta men säkert till döds. De anhörigas förtvivlan när sista andetaget togs och när kroppen som bara var skinn och ben fördes iväg snabbt och diskret.

En annan patient, som bara en natt låg på samma rum som Pär, också han med en rökares hemska slutskede åkte som vi misstänker hem för att dö bland sina nära och kära. Jag pratade lite snabbt med hans fru som berättade att de inte längre kunde göra något för honom på sjukhuset. Hon var förtvivlad med lugn.

Jag skulle önska att alla ungdomar som funderar på att börja röka fick besöka dessa patienter. En omöjlighet, jag vet, men det skulle kanske få några att aldrig tända dessa giftpinnar. Det ser fruktansvärt plågsamt ut.

Nu är vi i alla fall väldigt glada i familjen. Det känns skönt att laguppställningen i team Linder är fulltalig. Nu ska Pär börja lite smått att återfå sina krafter och vi ska börja reedan idag med en simtur i poolen.

Nästa tisdag kommer familjen Enholm/Johansson hit. Det ska bli väldigt roligt, något vi verkliegn sett fram emot. Nästa lördag åker vi och tar igen oss riktigt rejält på ön Perhentian.


Här ligger Pär på en av de dialysbehandlingar han fick göra.


Men snart är han pigg och precis så som vi är vana att se honom.