evalinder

Här i Malaysia nöjer man sig inte med att bara skriva på cigarettpaketen att det är livsfarligt att röka. Nej, här visar man bilder också, och inga vackra bilder, utan bilder på människor som insjuknat svårt på grund av rökningen. Bilderna ovan visar hur paketen och reklamen ser ut här. Dessutom sätter man upp bilder i anslutning till cigaretthyllan också. Allt för att skrämma de "stackars" rökarna. Tur att jag inte är rökare, för då hade jag haft dessa bilder för ögonen dygnet runt.
Nu tillhör ju egentligen jag också de som tycker att detta är bra. Jag tror inte att man nog mycket kan berätta för barn, ungdomar och vuxna hur farligt det är att röka. Och ja, jag vet, jag snusar, och det är farligt det också. Tyvärr är inte snus så vanligt i detta landet, så det finns inga skrämselbilder på det. 

Och här i Malaysia är det många som röker, överhuvudtaget så röker man mycket i Asien. Värst är nog kineser och koreaner som inte verkar bry sig om varken bilder eller fakta. Men malayer är inte heller dåliga på att bolma, och det känns verkligen ofräscht. Ibland när man kliver in i en taxibil så är den helt inpyrd av cigarettrök, så dessa bilder behövs nog för att minska antalet rökare.

I dag vill jag också berätta om en ny portal om Malaysia. Jag har länkat den längst ner. Gå gärna in och läs den, och sprid gärna ut att den finns. Jag hjälper som sagt gärna till att marknadsföra detta underbara land som jag nu bott i drygt ett år.

Som jag tidigare skrivit så blev det kärlek vid första ögonblicket jag landade på flygplatsen i Kuala Lumpur. Det som är så underbart med landet är alla de öppna och glada människorna, den otroligt vackra miljön, maten, klimatet och de underbara paradisöarna. Självklart vill jag ju att så många svenskar som möjligt ska få uppleva Malaysia, och just på denna sida kan man få många svar på sina frågor och läsa massor om Malaysia.

Gå in och läs om portalen, vilka som står bakom och framförallt om Malaysia:
http://www.malaysiaspecialisten.com/

Idag fick jag en sådan där härlig känsla i kroppen, eller egentligen har jag haft den hela vecka. Och känslan som kommer emot mig säger att jag just nu trivs jag så oerhört bra med livet och att bo här i Kuala Lumpur. Jag har verkligen kommit in i en härlig vardag utan måsten, men med en massa roliga stunder, möten med intressanta människor och utbyten av erfarenheter. Jag vill verkligen "fånga dagen" som det så fint heter och jag tänker verkligen göra det också. Åtminstone så länge den här känslan finns kvar.

I tisdags kväll var jag på bokklubben. Det var Tina som var värdinna denna gång, och hon bjöd in oss till sin annorlunda arbetsplats. Ett ställe som inte ligger mer än tio minuter från Mont Kiara, men som ändå ger en känsla av att ligga mitt i djungeln. Hon driver ett yoga, meditation och healingställe tillsammans med tre stycken andra. Jag tror att de var malayer som slutat sina vanliga karriärer och satsar helt på detta.



Vi möttes av Tina (hon i rött) och en massa hundar på gårdsplanen. Tina är född och uppvuxen i Rumänien, men har bott många år i Sverige. Hon kom till Kuala Lumpur ungefär samtidigt som jag gjorde. Jag har en förmåga att vara ganska rädd för hundarna här i Malaysia, mycket på grund av sjukdomarna som de bär på. Kanske inte rädd eftersom jag älskar hundar, men jag har respekt för dem om de skulle börja slicka på mig. Men jag tror att de här hundarna var ok, åtminstone sa Tina att de som bor i huvudbyggnaden tar hand om dem och ger dem mat. Annars var det som de flesta stackars hundar här, gatuhundar.



Stället som vi var på hade yogarum, meditaionsplatser mm. Men också ett stort kök med flera bord och stolar. De har en hel del stamgäster som brukar äta mat där, skriva eller bara sitta och meditera. Som vanligt var det en otroligt härlig kväll med massor av prat om allt mellan himmel och jord och som vanligt god mat. Jag lånade en del böcker och en dvd box med Skärgårdsdoktorn, som jag, Emelie och Julia nu börjar se. Vi skrattar lite åt den, men vi njuter också av de härliga bilderna av svenska skärgården som vi alla tre älskar.



Innan vi började med själva bokklubben fick vi en lektion i kristallstenar och på vilket sätt de är bra för kroppen. Jag köpte några stycken, men har inte prövat någon ännu. Jag köpte också rökelse, älskar att tända rökelse när jag badar.

I går skjutsade jag Pär till KL Central strax före sju på morgonen. Han skulle till Jakarta på möte, och beräknas komma hem i natt. Senare vid elvatiden åkte jag till Nasha Abdullah, småländskan som har en stor resebyrå och eventbolag här i Kuala Lumpur. Hon flyttade hit för drygt tjugo år sedan och gifte sig då med en Malaysisk man och har två tonårsbarn med honom. Numera är hon skild, men lever muslimskt, men lite mer light.



Åt inte frukost hemma i tisdags morse, så jag gick till en indisk restaurang och åt det som ni ser ovan på bilden. Ett glas mango lassi, en indisk yougurtdryck och currypuff, inbakad potatis och starka kryddor. Kanske inte den bästa frukosten, men riktigt gott faktiskt. 

Nasha och jag hade ett möte om bland annat ett eventuellt världsmöte för Swea här i Kuala Lumpur 2011. Vi drog upp lite riktlinjer och skrev ihop en hel del fördelar med att ha detta i Kuala Lumpur.

Vi skissade också på Sweas program fram till sommaruppehållet. Och det är så bra att jobba med Nasha för hon känner till allt här i Malaysia och har ett enormt kontaktnät. Till och med när vi var på Pankor Island med familjen Adlers så träffade jag en kvinna som bodde i Australien som kände Nasha. Hon är en klippa och mycket effektiv att arbeta med.

Senare på kvällen var det först läxläsning. Så här som på bilden nedan ser det ut varje kväll här hemma. Efter det att läxorna var klara så tittade vi på några avsnitt ur Skärgårdsdoktorn.



Idag har jag varit på min cooking club, och som vanligt massor med mat. Idag var det Fay från Fhilippines och Chennene från Canada som stod som värdinnor. De lagade mat från Libanon, och just nu känner jag att jag håller på att spricka. Här i Malaysia är det mycket mat, man äter jämt. Och nu känner jag att jag måste börja trappa ner på intaget ett litet tag. Snart kommer julen och då blir det säkerligen frossa också.







Ikväll ska Julia ha sleep over här hemma. Det är hennes två koreanska kompisar som ska stanna här till någon gång mitt på dagen i morgon. Jag hade lite problem med att få ur Julia vad hon ville bjuda på, men efter ett tag så har vi bestämt allt. Linda, vår underbara maid, åkte och handlade i morse och står nu och fixar allt möjligt gott åt tjejerna. Bland annat pannkaka som Julia bestämt till frukost i morgon.

Emelie ska träffa sina kompisar inne i KLCC vid Pavillion, där de ska se på Twilight filmen. Som tur är så är det en tjej som bor i ett condominium ganska nära oss som också ska med, så Emelie får tigga skjuts både dit och hem av hennes föräldrar. Annars kan det lätt bli lite struligt med logistiken när Pär är ute och reser och båda har saker att göra som kräver skjutsning. Många bland barnens kompisar har egna chaufförer som skjutsar ungdomarna och sedan står utanför och väntar tills det är dags att åka hem.

Vi kommer inte att få vaccinera oss mot svininfluensan. Efter att ha ringt runt till flera instanser så har jag nu fått besked om att man här i Malaysia inte kommer att ha någon allmän vaccination. Man kan heller inte betala själv för att bli vaccinerad. De enda som kommer att få vaccin är de som tillhör de absoluta riskgrupperna.

Det vi kan göra är att ta det vanliga influensavaccinet, som kanske kan ge ett visst skydd. Eftersom vi inte är boende och skrivna i Sverige så får vi naturligtvis inte något vaccin där heller.

Så nu är det bara att hoppas att vi inte blir sjuka, eller om vi skulle bli sjuka får det lindrigt.

Här i Malaysia är det visserligen ganska lugnt just nu på A (H1N1) fronten, och en rolig sak är att idag kunde man läsa i tidingen att WHO berömmer Malaysia för deras sätt att hantera det första utbrottet (man väntar ju på en andra omgång också) som kom när vi kom tillbaka efter Sverigesemestern. Så här stod det i dagens tidning:

http://www.nst.com.my/Current_News/NST/articles/07leda/Article/index_html

När jag ändå är inne på sjukdomar, så kan jag ju nämna att här i Malaysia så har också ett stort antal människor fått kolera, en epidemi som framförallt har drabbat de områden som nu är översvämmade. Man hävdar i tidningarna att det inte beror på dessa översvämningar, utan att det kommer från fisk och skaldjur och hade ändå kunnat komma utan dessa vattenmängder.  Och egentligen är kolera ingen tropisk sjukdom utan hänger samman med hygien. Framförallt är det fisk och skaldjur från förorenat vatten som är den största boven, och den matmarknad där man tror att smittan kommer från är nu stängd. Men det här behöver inte vi vara oroliga för som bor där vi bor.

Annars är allt ganska bra, lite förkylda är vi, men inget allvarligt. I kväll ska jag på bokklubben, vilket ska bli himla kul. Det är alltid så kul att träffas och prata om allt mellan himmel och jord.


Nu börjar julen synas överallt här i Kuala Lumpur. Och smyckningen här
är naturligtvis väldigt storslaget. Ska inte skriva så mycket om det ännu,
för då hinner jag bli less. Däremot ska jag gå på en julmarknad nu på
lördag hade jag tänkt. Det är Austria, Germany och Switzerland som
gemensamt har en marknad på Renaissance Hotel här i Kuala Lumpur,
med traditionell julmat, hantverk och godis från respektive land. Jag älskar
julmarknader och detta är väl det närmaste Sverige jag kan komma.

Var fjärde orangutang offer för illegal avverkning

Måndag morgon och för en gång skull en ganska lugn morgon. Emelie och Julia är lediga från skolan idag och sover ännu. Pär åkte till Indien i går kväll och kommer hem först nästa söndag.

I går kväll åkte jag, Emelie och Julia till Sri Hartamas, ett ganska litet shoppingcentrum nära där vi bor. Julia ville gå på massage, och Emelie hade fått för sig att hon skulle färga håret. Jag hade tjatat och tjatat på att hon inte skulle färga det eftersom jag verkligen tycker att hennes naturliga blonda färg klär henne bäst.

Men jag fick vika mig, hon var mycket bestämd, håret skulle färgas i en lite ljusare nyans än den hon har naturligt. Vi gick till en salong som vi varit på flera gånger tidigare. De började med hela proceduren, och när hon efter ett ganska långt tag satt med handduken framför spegeln för att för få se hur håret blev var vi alla lite spända och nyfikna. När väl handduken föll av huvudet var Emelie den första att få en chock. Jag blev nog också chockad, för jag kunde inte sluta skratta. (Dålig mamma som jag är ibland.) Håret var orange, och då menar jag orange, MOROT. Emelie hade panik och började gråta och skrika och jag fick inte fram ett ord.

Efter ett tag så lyckades vi båda samla ihop oss och sa att så här kan hon ju inte se ut. De måste försöka få bort den brandgula färgen. Då sa de att de skulle lägga i en färg som gjorde så att det oranga gick bort, men fortfarande skulle håret vara blont.

Så de började om på nytt och vi fick sitta ytterligare ett långt tag. Salongen stängde och det var bara vi och två ganska stirriga frisörer kvar. När så Emelie kom tillbaka med handduken på huvudet sa jag till henne att nu får vi nästan acceptera detta hur än det ser ut. De stackarna är ju också förtvivlade.

Men när de tog av handduken så blev vi ännu mer chockade och verkligen panikslagna. Jag såg hur Emelie höll på att bryta ihop och det första hon sa var att jag kan ju inte gå ut och visa mig bland folk. Jag vägrar att gå till skolan. Håret var nämligen blått nu, och då menar jag blått.

Jag gick fram till de båda frisörerna och både jag och Emelie sa att det här kan vi inte acceptera. Vi kom in och ville ha håret en nyans blondare och det hela slutar med blått hår. Den kvinnliga frisören försökte ursäktande säga att hon tycket det var snyggt, och att det inte var blått utan askblont. Nej sa vi, det är blått. Frisörkillen som ändå på något sätt förstod hur illa detta var tog med sig Emelie ut i tvätten igen och försökte få bort den blåa färgen på något sätt. Jag är så dålig på allt som har med hårfärgning att göra, har aldrig själv färgat håret, så jag kan väldigt lite om allt i den här branschen.

Men när Emelie kom ut igen med handduken var vi lite lättade och trodde att nu, äntligen, kommer det att se normalt ut igen. Men herregud, nu hade håret blivit grått istället. Det första Emelie sa var: "här betalar jag massor med pengar för att få håret att se ut som mormor och farmor".

När vi kom hem tog jag till en huskur jag hört talas om någonstans, nämligen ketchup. Vad sjutton, inget kunde ju bli värre. Sagt och gjort, vi kletade in hela håret i ketchup och lät det sitta i ett tag. Därefter tvättade hon det igen. På något sätt blev håret lite bättre. Nu får vi väl vänta ett tag och se vad vi ska göra.


Så här fin är Emelie när hon har sitt naturliga hår som mamma gillar
mest. Självklart!


Här är Emelie mitt i första chocken i går kväll. Håret är brandgult.


En gråtande Emelie som efter nästa procedur upptäcker att håret är
blått. Faktiskt samma nyans som på vår fjällstuga, men där kanske
den passar lite bättre så att säga. Emelie gillade inte den jämförelsen.


Efter flera flera timmar och flera tvättar fick de äntligen ur det mesta
av det blåa. Men helt nöjd är inte Emelie och väl hemma tömde vi
ketchupflaskan i håret.

I helgen har vi bland annat varit på Science Center här i Kuala Lumpur. Det som lockade oss var en utställning om konstnären, vetenskapsmannen, allkonstnären och uppfinnaren Leonardo da Vinci. En otroligt spännande man. Tyvärr fick man inte fota inne på själva utställningen, men jag tog lite andra bilder.


Utställningen är från Italien, naturligtvis, och har åkt runt i världen.
Som de flesta utställningar som denna har man naturligtvis en egen butik.
Själva Science Center är ganska stort och ligger inte långt borta från
där vi bor. Här är det vanligt att hela skolklasser kommer på besök
och på ett bra sätt får lära sig om fysik, kemi och all annan vetenskap.


Emelie och Julia fastnade vid något klurigt som de försökte lösa.


En rolig sak för oss var att de också hade en utställning om Nobelpriset
där band annat Nobelstiftelsen stod som avsändare.


Bland annat hade man en vägg med samtliga Nobelpristagare.


Senare i lördags kväll gick Pär och Julia till hårfrissan och jag och
Emelie gick till ett underbart ställe i Bangsar där vi tog helkropps-
aroma massage. Så himla skönt, här sitter vi och slappar direkt efteråt
med te och lite goda kakor.


Stället vi var på är så vackert och här kunde man även få turkiskt bad
med efterföljande massage. Det skulle ta för lång tid, så vi tar det nästa gång.

Jag har försökt följa den mediastorm som varit kring vårdföretagets Attendos transitboende i Vellinge. Moderaten Lars-Inge Ljungman går hårt ut och säger att han inte viker en tum och att Hököpingeborna inte vill ha dit några flyktningbarn. Han säger sig ha stor majoritet bakom sig. Väldigt tragiskt tycker jag, och att ett av hans argument är att dessa barn kanske blir kvar i kommunen får mig nästan att kräkas.

Svenskar är ett folk som reser oerhört mycket. De flesta skryter gärna om sina exotiska resor runt om i världen och om alla människor som de mött och hur intressant det var att ta del av deras kultur. De flesta svenskar är väldigt öppenhjärtlig och frågvis under sina resor och har inget emot att bli fotograferad med någon lokal människa i det land de rest till.

Men när svensken landar på Arlanda igen efter några veckor ute i vida världen är det stop. Då är man svensk och umgås gärna bara med svenskar. Och viktigast av allt, man bor gärna bara där andra svenskar bor. Herregud, det går ju inte för sig att blanda sig med någon utlänning. Tänk om de skulle börja bete sig konstigt, odla grönsaker i vardagsrummet eller ha stora grillfester med hela släkten var och varannan helg. Det skulle kanske börja stinka hemska kryddor och våra barn kanske skulle bli rädda. Men framförallt, tänk om huspriserna skulle börja sjunka. Hemska tanke!

Jag måste gång på gång ställa mig samma frågor; Vad är det egentligen som svenskarna är rädda för? Varför är så många så rädda för allt som är annorlunda? Varför tror alltid svenskarna att allt som vi gör i Sverige är det mest rätta och att allt annat är konstigt och skrämmande?

Jag menar, vi är ju ett resande folk och borde ha sett att allt inte är som i Sverige. Dessutom finns ju i dag en närhet mellan länderna som inte fanns tidigare. Vi har internet och ett mediautbud som är enormt. Möjligheten att ta del av andras kultur finns bara runt hörnet. Dessutom borde alla vara upplysta och förstå att Sverige egentligen bara är ett litet ganska obetydligt land i det stora hela. Ett mycket vackert land som jag älskar, men som har sina mörka fläckar som måste stoppas. Nämligen främlingsfientlighet i alla grupper i samhället.

Jag tycker att det är omodernt att vara rädd för människor från andra kulturer. Jag tycker precis tvärtom att det är just genom att ta del av varandras erfarenheter och olikheter som världen blir bättre och som männskligheten går framåt. Jag vill verkligen att mina barn ska möta världen och människor med ett öppet sinnelag.

Nu vill jag absolut inte påstå att detta är något som är typiskt för bara Sverige. Nej, rasism finns på många ställen och på något sätt verkar det som om den brett ut sig ännu mer de sista åren.

När vi bodde i Norrköping bodde vi i ett radhusområde där det faktiskt bodde en hel del invandrare. Vi trivdes där, och de flesta var oerhört glada när man mötte dem på väg till garaget eller bara skulle ut och gå. De lade märke till om vi varit bortresta eller om någon i familjen inte synts till på länge. Då kunde de fråga om vi varit sjuka eller om vi varit ute och rest igen. Ibland kom någon förbi med en spännande maträtt som de ville att vi skulle smaka. Efteråt undrade de vad vi tyckte. Helt enkelt en öppenhet som vi svenskar inte har. Men vi hade många vänner som rynkade lite på näsan sådär så att inte vi skulle märka det och tänkte säkert: "vad i herrans namn gör de i ett sådant område när det finns så otroligt fina områden".

Jag tror att det är därför jag kommit att trivas i Malaysia så bra. Det passar mig. Här får man prata med andra människor i affären eller ute på gatan, oavsett om man känner dem eller inte. Här behöver jag inte oroa mig för att någon ska tycka att jag är tokig eller kanske rent av tro att jag är påverkad av något för att jag är som jag är. Nämligen nyfiken på andra och gärna byter några ord med de människor jag möter.

Jag hoppas att alla törs ta kampen mot rasism och främlingsfientlighet och att vi aldrig på något sätt accepterar den. Att vi törs säga ifrån. Jag tycker att det ska gälla allt från invandrare, homosexuella, handikappade och sjuka människor. Vi måste säga ifrån när grannen, kompisen eller kollegan försöker göra sig rolig eller dra en rolig historia om någon medmänniska. Det hör inte hemma i ett modernt samhälle med moderna människor.



Ganska vanlig och hemsk öppningsfras, eller....

Det märks ganska tydligt att det är regnperiod just nu. För nästan varje dag kommer det ett enormt kraftigt åsk och regnoväder. Himlen fullkomligt öppnar sig och det regn som kommer har jag aldrig tidigare varit med om förrän jag satte ner bopålarna här i tropikerna. För att inte tala om alla blixtrar och dunder, det är något i hästväg. Känns som om det dundrar inne i lägenheten eller rättare sagt, som om någon släpper bomber här inne precis bredvid mig. Och bor man dessutom på 27:e våningen så kan jag lova att det är en speciell känsla. Ovädret brukar hålla på en stund och därefter blir det ofta fint väder igen, och framförallt blir luften fräschare.

I går kom det ett vid femtiden på eftermiddagen. Efter ett tag kunde man inte se ut för att regnet var så kraftigt, det enda man såg var blixtrar som verkligen ser ut som i en serietidning, klara och tydliga. Och dånet, som är så kraftigt att man hela tiden tänker: "Nu slog det ner här i huset".

Det var bara jag och Julia hemma och mitt i alla blixtrar och dunder ringde Pär och Emelie och sa att vi kunde åka ner och möta upp dem hos vakten. Vi skulle nämligen åka först till 1 Utama shoppingmall och sedan till IKEA. Väl nere vid vakten kämpade all personal med att torka upp de stora vattenmassorna.

I 1 Utama köpte vi lite av varje och avslutade med sushi, något vi äter ganska ofta här. Mycket godare och mer varierat än hemma i Sverige. Och framförallt mycket billigare.

Efter sushi och mätta magar skulle vi åka till IKEA för att inhandla julmust, sill och pepparkaksdeg. Tänk att vi bor i Kuala Lumpur och kan ändå köpa det svenskaste av allt, nämligen julmust. Fantastiskt!

När vi väl kom till IKEA så bunkrade vi upp och den malaysiska kassörskan log lite åt oss när jag slängde upp en hel korg full med julmust. Men vi får nog åka dit igen och handla för både Emelie och Julia har en förmåga att tjyvstarta med dessa godsaker, ja kanske jag också för den delen.

Här i Kuala Lumpur har man redan börjat med julskyltningen. På många shoppingcentrum står redan julgranarna fullt utsmyckade och juldekorationer håller på att sättas upp. Också det är fantastiskt tycker jag, och en orsak till att jag verkligen älskar Malaysia.

Malaysia som är ett muslimskt land är minst lika noga med att uppfylla alla andras högtider som sina egna. Vare sig det är ramadan, kinesiska nyåret, depavali eller jul så går man in för det med hull och hår. Ingen ska kunna missa vad det är för högtid och självklart är det också en stor inkomstkälla för handeln.

I helgen ska vi ta det ganska lugnt. Vi funderar dock på att gå på en utställning om Leonardo da Vinci som de just nu har på Science center här i Kuala Lumpur. Han är en  spännande person med alla sina uppfinningar och sin konst.

Och sedan vill vi också gå och titta på

Nu har det gått några dagar utan att jag skrivit igen. Den här gången beror det inte på att jag varit lat eller inte haft lust att skriva. Tiden har helt enkelt inte funnits.

I fredags fick vi ett nytt Sverigebesök, det var Janne Berglund, TV producenten som jag egentligen lärt känna genom cirkusen. Vi har varit runt och tittat på det mesta som man bör göra när man är i KL under ett par dagar. KL Tower, Petronas Tower, Bukit Bintang, China Town, Little India och Batu Caves. Janne var också iväg på lite egna utflykter, främst nattetid, då övriga familjen Linder låg och sov.

Emelie blev som sagt väldigt mycket sämre i söndags och vi fick åka in till Global Doctors i måndags morse. Där bedömde de att hon både var uttorkad och hade näringsbrist. Hon fick ligga med dropp nästan hela dagen och samtidigt sprutade de in antibiotika och kramplösande medicin. Allt detta började efter hennes Nepalresa. Som tur var så kände hon sig bra under själva resan, och tycker nog att det var en av de bästa upplevelser hon haft. Men det är trist när man blir sjuk efteråt. Nu är hon dock lite bättre, så vi håller tummarna att hon ska bli helt återställd snart.

I går flög Janne vidare till Borneos djungel. Själv var jag på matlagningsklubben jag är med i. Och det är nog bland det absolut roligaste jag vet. Jag lär mig massor, kanske kan jag öppna restaurang när jag kommer hem. Lite ångest har jag förstås när jag tänker på att det snart är min tur att ha här hemma. Herregud, dessa människor är ju riktiga proffs känns det som. Så är det någon som har tips på lätta, enkla svenska maträtter? Hör av Er! I går var vi hemma hos Marina som är från Argentina. Hon och tre medarbetare hade gjort en lätt julmeny. 

Cheese Empanadas
Ensalada Tomato - Chickpea
Ensalada Waldorf
Matambrito De Cerdo
Vitel Tonne
Merengon
Spummini
Austrian Appfelstrudel
Fresh Strawberry Margaritas

Allt var som vanligt otroligt gott. En annan rolig sak är att den här matklubben har funnits ett tag här i KL och de har givit ut kokböcker. En av deltagarna fotar hela tiden och en ny kokbok är på gång. Riktigt roligt faktiskt.


Här ser ni det glada gäng från Sydamerika som var dagens värdinnor
och kockar. I mitten ser ni Marina Spinelli från Argentina, och det var 
hemma hos henne vi var i går. till höger om henne Rosa Carobene,
också hon från Argentina. Till vänster ser ni Nubia Garson från Colombia.


Här ser ni damerna igen tillsammans med en inlånad vännina dagen
till ära. Det är Sigrid från Österrike som enligt Marina gör de absolut
godaste Apfelstrudel. Och jag är nog beredd att hålla med.


Efter lite fotografering var det då dags att börja med all matlagning och
bakning. Det var full rulle i köket kan man säga. Här är det Sigrid som
har börjat med Apfelstrudel.


Nubia gjorde Cheese Empanadas, otroligt gott. Den blonda till höger
är Hanne från Norge. Hon och jag är de enda skandinavierna i klubben.



Cheese Empanadas som blev min favorit, är en deg på majsmjöl som
fylls med ost och sedan..


friteras i olja. Ska nog göra det till helgen och bjuda de mina på.



Här gör Marina Waldorf Sallad. Lätt men mycket gott. Marina berättade
att i Argentina äter man oftas kall mat på julen. Det är väldigt hett ute
och de flesta är bara sugen på kalla rätter. Dessutom är man väldigt
inspirerad av Italiensk mat i Argentina.


Vi som är med i klubben står med receptpapper och antecknar för fullt.
Längst till vänster i vitt ser ni Veronica från Indonesien. Hon träffade
sin man när hon pluggade på universitetet i Tokyo. När jag träffade henne
så pratade vi engelska med varandra ända tills hon chockade mig med att
svara på flytande svenska. Hennes man är från Övertorneo. Världen är
som sagt väldigt liten nuförtiden.


När allt är klart så dukas det upp och alla hugger in.


Och varje gång jag varit på matklubben så börjar jag få panik över att
jag också måste komma på något bra att laga. Så har ni förslag, hojta.
Det måste vara lätt och gå snabbt.

Här nere är det också lite bilder från veckan som gått.


Det här var i fredags då vi var ute och åt Julias födelsedagsmiddag.
Hon ville ha västerländsk mat och då fick det bli TGI Friday. Här skålar
hon och Janne i fruktdrinkar. Bara några timmar innan hade Janne dykt
upp från Bangkok där han träffat lite vänner.


På lördagen var jag och Janne runt på stan och hamnade mitt i ett stort
jippo och modeshow på Pavillion, det absolut finaste shoppingcentret
här i KL. Den här killen är troligtvis någon kändis här för det var en vägg
av pressfotografer framför honom hela tiden. Jag hoppade naturligtvis
fram också och tog en bild.


Synd att vi missade modeshowen, för enligt en av alla de journalister
som fanns på plats hade det varit grymt bra. Var lite kul att gå runt
och titta efteråt också. Verkar ha samlat hela det vackra folket i KL.


Här var vi på ett annat ställe och stötte ihop med några mingelartister.
I KL är de riktigt duktiga på mingel, de har ett minspel och en kontakt
med publiken som är fantastisk. Något att ta med sig hem till cirkusen.
Janne fotade riktigt mycket och blev otroligt imponerad.


När vi blev hungriga så stannade vi till på en food court och åt japanskt.
Det här är en av mina favoriter bland så mycket annat här i Malaysia.
Man sätter sig vid bordet som är som en cirkel runt kockarna som står
i mitten. Sedan beställer man och efter det lägger de folio framför en.
Bordet är kokhett, och de steker maten framför dig och lägger sedan upp
på foliet. Allt ser så enkelt ut, och det smakar gudomligt.


På söndag morgon grattade vi vår lilla älskling Julia som fyllde 12 hela år.
Här får hon första kramen av storasyster Emelie. Hennes födelsedag är
den 8 november, alltså på dagen ett år sedan vi flyttade hit. Förra året
fick nämligen Julia fira sin födelsedag på flygplanet till Malaysia.