evalinder

I dag är det Första Advent, helt otroligt vad snabbt det har gått. Och vi har absolut inte hängt med, ingen av oss. I går kväll konstaterade vi att vi absolut inte känner att det bara är runt tre veckor kvar till jul. Så nu ska vi försöka sätta upp lite julpynt för att försöka få lite julkänsla.

I går åkte vi till en möbelmarknad en bit utanför KL. Det var en hel länga full med bara möbelaffärer, och en del av dem var riktigt bra. Vi köpte  en läsfotölj, ett matbord med åtta stolar, samt en soffgrupp. Ja, sedan hittade Emelie några smågrejer till sitt rum, och vi hittade en ganska snygg golvlampa. Allt detta kommer att levereras hem till oss i lite olika omgångar, men förhoppningsvis har vi allt omkring den 16 december.

Sedan tog vi en tur ut till IKEA, och IKANO-huset. Där var det så otroligt mycket folk, tydligen ett populärt ställe att åka till på helgerna. Vi köpte en hylla och några förvaringsboxar till Julia. Samt en massa annat smått, såsom lakan, örngott, handdukar, täcken, lite köksgrejor mm. Och det bästa av allt, vi handlade i Svensk Shoppen; Kalles kaviar, laxpastej, knäckebröd i lite olika former, lingonsylt, hellekakor, sill, julmust, glögg, kopparbergscider och sill i lite olika smaker.

Och när jag stod där i kön och skulle betala, så kom det fram en kinesiska till mig och höll i ett paket knäckebröd och en tub Kalles kaviar och frågade vad det var och om det var gott. Ja, sa jag, det är himla gott, och väldigt typiskt svenskt. Sedan ville jag vara lite extra snäll, så jag öppnade mitt paket knäcke och tog ut en liten bit, skruvade upp kaviaren och klämde ut på brödet. Hon fick biten och tog en tugga, sedan sken hon upp som en sol och tyckte att det var fantastiskt gott. Hon gick och hämtade ett extra paket knäcke och en extra tub kaviar. Borde få provis av Ingvar!

Naturligtvis var vi även i restaurangen och åt en bit svensk mat. Där är det roligt att se alla dessa kineser, indier och malayer äta vår svenska mat, och det verkar som om de bäst gillar köttbullarna och den inkokta laxen, men med pomme till. Men de är nog inte lika vana vid kokt potatis som vi är.

Adventskaffet intar vi idag vid familjen Molins pool. Och vad är vädret då, så här på första advent? Jo, det är klarblå himmel och mycket mycket varmt.



Naturligtvis köpte vi pepperkakor också!

Gud vad skönt med helg, och idag ska vi åka och titta på möbler. Ska bli så kul. Har fått tips ifrån flera håll på bra möbelaffärer, så jag hoppas verkligen att vi hittar något. Vi vill ha lite asiatisk stil på matbordet i alla fall. Kanske en tur till IKEA för att köpa lite julpynt, pepparkakor mm.

I går kväll var Emelie ute med sina nya kompisar, och hon har inte kommit hem ännu. Ja, fast det var bestämt, de skulle sova över hos en annan svensk tjej som bor här i Mont Kiara. Hoppas att hon har haft riktigt roligt. Hon dyker väl upp om ett par timmar.

Nu har jag anmält mitt intresse att vara med i en bokklubb här. Det är ett nätverk av svensktalande kvinnor som träffas en gång i månaden hemma hos varandra. Ska bli himla roligt.

Och jag måste nog ta tillbaka alla de fördomar som jag hade innan jag åkte hit, mammorna är inte alls som jag hade föreställt mig. Jag trodde ju att de flesta skulle vara sådana som bara lever genom sina män, och att de bara springer runt på manikyr, spa och är allmänt piffiga.

Men ack så jag bedrog mig. Dessa kvinnor är välutbildade, framåt och väldigt duktiga. De lever verkligen inte genom sina män här, utan tar tag i situationen på det allra bästa sättet. De ser detta som en möjlighet att utveckla sig själva och de intressen de har. Många är väldigt aktiva och jag tror inte att de har särskilt mycket tid att bara gå omkring och vara diviga. Så jag kommer nog att trivas riktigt bra tror jag.

I går kväll efter det att vi skjutsat Emelie till Sandra, så åkte vi andra in till KL City. Och jag måste säga att jag är imponerad av min man. Han kör som värsta taxiföraren. Vi hittade, och kom precis på det ställe vi skulle. Och det låter kanske inte så märkvärdigt, men jag kan än en gång säga att vägarna går överallt här, ett enormt nät, särskilt i och runt KL.

Väl inne i KL City så gick vi och åt på en Kina restaurang. Det var Julia som var sugen på det, och då fick det bli det. Blev en ganska sen middag, började beställa först vid halv tio, och då brukar Julia vara rätt trött. Sedan gick vi runt lite och tittade på folklivet, och alla dessa restauranger och hål i väggen. Det är otroligt vad många matställen det finns. Av olika kvalité säkert också.

Efter ett tag började det att regna, ett riktigt tropiskt regn. Fick nästan springa till garaget och hämta bilen. Väl där var det den längsta kö jag någonsin sett till automaten där vi skulle betala parkeringen. Alla var upp över öronen finklädda i alla dess färger och de höll små presenter i handen. Och där kom vi genomblöta och inte alls finklädda.

Det hade troligtvis varit på ett bröllop, på hotellet. Vi parkerade på det hotell vi bodde på de första dagarna här, ett fantastiskt vackert hotell. Och vad jag förstår nu så är det väldigt vanligt i Asien  att ha sina bröllop på just hotell. De har fina festvåningar, och de flesta verkar bjuda sjukt mycket folk.

I morgon är det 1:a advent. Jag har inte förstått det ännu, för här tror man att det är mitt i juli eller någon sådant. Men vi ska faktiskt på adventskaffe till Molins i morgon, vid deras pool.



Folkliv i vår nya stad

Hur Cabarén var?

Jo, Ni, det var nog den bästa show jag någonsin sett, som skolbarn från Elementary school upp till High School ungdomar genomfört. Den var så bra så att man nästan trodde att man satt på Broadway. Fast å andra sidan har jag ju inte sett någon tidigare.

Och det är klart, dessa Internationella skolor har ju lite andra resurser än våra svenska skolor, så allt runtomkring var helproffsigt såsom ljus, ljud, kostym och rekvisita.

Och artisterna då? Dessa underbara ungdomar som både kunde dansa och sjunga som proffs. Det var säkerligen över 100 stycken med i föreställningen och den ena musikalen efter den andra avlöstes. Det var Les Miserables, Cats, You will Rock Me, Sound of Music, West Side Story, Oliver Twist, Mary Popins, Annie Get Your Gun och flera stycken till i ett rasande tempo.

Pratade med en mamma som jag satt bredvid och hon sa att de hade riktigt duktiga dans-, musik-., och dramainstruktörer här, ofta proffs själva. Och det såg man verkligen kan jag säga, oerhört välregiserat men ändå fritt. Föreställningen höll på i cirka två timmar inklusive paus.

Julia som har spelat teater i flera år hemma i Norrköping och faktiskt tänkt ta just drama som fritidsval, blev lite skraj i går tror jag. När vi efteråt var på väg hem så sa hon att hon kanske inte ska välja drama, utan något annat som simning eller så istället. Julia är ju lite blyg och tyckte att alla såg så duktiga ut. Den tjej hon träffade på Svenskan tidigare i veckan, Moa, hade flera roller, och både sjöng och pratade med absolut flytande engelska. Härligt att se alla barn och ungdomar från världens alla hörn, och att de så snabbt lärt sig ett nytt språk och pratar det som om de inte gjort annat. Så jag sa till Julia, att om ett par månader pratar du också engelska obehindrat och dessa dramalärare är så duktiga att du också kommer att bli duktig. Då sa hon att hon ska fundera på saken.

Nu ska jag snart väcka Emelie och Julia som ska gå ner till Hillarys och plugga matte och engelska. Emelie som är en superduktig tjej i matte hemma i sverige och ligger långt före sin egen ålder (lik Pär, inte mig), har för första gången i sitt liv fått kämpa med matten. Kanske inte själva talen i sig, men den totalt annorlunda uppställningen mot hemma. Helt andra tecken och ett helt annat språk och då mattespråk. Hon kämpar som bara den, och till saken hör, att vi föräldrar INTE får hjälpa till. Inte så länge de går på Hillarys. Sedan när de väl börjat på riktiga skolan får vi det, men absolut inte nu.

Vi hade hjälpt Julia med hennes engelska, och det märkte de på en gång, så då fick vi tillsägelse. Det beror på att de inte vet hur deras utveckling går, eller var de behöver sätta in en extra stöt, om vi hela tiden hjälper till. Och den här kursen är verkligen intensiv.

Julia läser också matte, och hon har fått börja med åk 1 och går nu framåt i en rasande fart, typ ett läsår på någon dag. Allt för att lära sig matten på ett helt nytt språk. Och jag kan säga att jag tycker att de är duktiga och snabba på att lära.
Vi hade inte tänkt på det innan, men faktum är att i vissa ämnen ligger de före Sverige på de internationella skolorna. Vi trodde precis tvärtom. Men efter att ha träffat både barn och föräldrar så har vi förstått att det är så det är. Allt går snabbt, och de har flera prov varje vecka, uppsatser, muntliga redogörelser och flera läxor varje dag. Sedan märks det ganska väl att det är många duktiga barn på skolorna, alla väldigt fokuserade med högt uppsatta mål.

När vi pratat med föräldrar och ungdomar så är det plugg som gäller varje kväll förutom fredag och lördag. 100 % fokus på skolan. Låter ju både bra och dåligt. Dåligt på det sätt att detta ska ju vara några upplevelserika år för våra barn också, dåligt också för att vi vet att i alla fall Emelie ställer sådana krav på sig själv så att det kan bli jobbigt för henne, hon vill alltid vara bland de bästa. Men bra för att båda kommer att få en otrolig erfarenhet som de tar med sig hela livet. Och vänner från alla möjliga delar av världen.

I eftermiddag ska Emelie träffa några nya kompisar utanför Mont Kiara International School. De ska först åka till ett shoppingcenter, och sedan till ett ställe som heter Sri Hartamas. Där brukar ungdomar från alla dom internationella skolorna träffas på fredag- och lördagkvällar. Så nu måste vi snabbt, direkt efter deras lektioner, fixa med hennes mobil.

Jag är ju lite nervös, min Emelie ska iväg själv här i KL, hu, hu, hu. Men självklart hämtar någon förälder, ska ringa Elisabet och kolla vem som gör det.

I helgen blir det till att försöka hitta ett matbord och en soffa. Har fått tips på en hel del möbelaffärer. Det roliga är att om man frågar Malaysier om var man ska åka, så säger de Ya, Ya, IKEA is good, go to IKEA.


Min Emelie...

I går eftermiddag gick jag och Julia iväg till Mont Kiara International School för att ha svenskaundervisning genom svenska skolan. Det var Marie Molin som mötte upp oss utanför skolan. Första gången vi sågs "face to face" så att säga. Kändes lite overkligt att träffa Marie live, eftersom jag följt hennes blogg så länge och  deras äventyr här i KL. Men jag kan säga att det var bara var positivt, hon var supersnäll och trevlig.

Hon hade med sig en till mamma, som faktiskt var född i Norrköping, men bodde i Örebro. Hon och familjen har varit här i två år, men ska flytta hem till jul, med blandade känslor om jag förstod deras 11-åriga son.

I går var det filmvisning och popcorn på schemat, vi såg en svensk film (naturligtvis) som hette "Det brinner". Den var riktigt bra, med budskap till både vuxna och barn.

Och jag måste säga att alla var väldigt tillmötesgående. Och det roliga är att många verkade redan veta att vi var på plats och vilka vi var. Djungeltelegrafen fungerar även här. Men jag tror att det faller sig naturligt, alla har varit i samma situation.

Bland annat fick vi höra att den situation vi hamnat i när det gäller skolorna tydligen något som alla varit med om tidigare. För både föräldrar och barn berättade om hur länge de fått vänta på besked, och under tiden hade alla gått hos Hillary, som Emelie och Julia nu gör. Detta gör ju att man blir lite lugnare. Och alla hade bra erfarenhet av just Hillary och hennse institut.

Barnen tog väl hand om Julia, som äntligen fick träffa lite kompisar i hennes ålder. Hon var riktigt upprymd när vi senare promenerade hem. Och på vägen hem var det en  mamma som ropade på oss från andra sidan vägen. Hon hade ett barn som också varit med på svenskaundervisningen och som skulle vara med på en Cabaré ikväll på skolan. Så nu ska vi också gå på den, och det ska bli jätteroligt.

Och jag märkte att det är lite som på cirkusen här. Alla hjälper till, mamman vi träffade hade suttit och sytt kläder under en längre tid nu. Så jag kände mig riktigt hemma när de berättade om allt. Så vem vet, nästa år kanske jag får till en cirkusföreställning, med lite hjälp från er därhemma.

Har precis haft engelskalektion nu. Vi sitter fortfarande och pratar mycket, men nu känns det faktiskt bättre. Eftersom hon bott här i så många år så får jag många bra tips. Nästa vecka ska vi åka runt och hon ska visa mig duktiga frisörer som kan klippa oss västerlänningar, vi ska åka till en slaktare som hon känner och lite annat.

I helgen ska vi köpa lite möbler hit hem, sedan är vi hembjudna till Molins, ska ringa och kolla tid och dag.


Nu Cabaré, vem vet, en cirkusshow nästa år?

För mig har det blivit en vana att sätta mig på vår inglasade terass och äta min frukost. Då har jag som sagt utsikt över hela Kuala Lumpur. Jag ser Petronas Tower resa sig med sina båda vackra torn, jag ser KL Tower och alla andra skyskrapor.Tittar jag rakt fram ser jag Hilton hotell högt vid KL Central och riktar jag ögonen lite mer till höger ser jag  HSBC:s skyskrapa som ser ut som Joakim von Ankas bankvalv, och strax bredvid ligger min mans kontor CP Tower. Ja, det är fantastiskt, all denna prakt!

Men riktar jag ögonen rakt ner får jag en klump i halsen, det är nästan så att jag börjar gråta. Det första jag ser är ännu ett bygge av en stor skrapa på över 40 våningar. Där nere går dessa stackars byggarbetare från Indonesien och Filippinerna runt och sliter hela dagarna i denna värme. Jag tror att några av dem jobbar nästan dygnet runt. De har slitna kläder och som jag tycker dåliga skor. Inte några Snickers overaller här inte eller skor med stål där framme.

Riktar jag sedan blicken en bit bort från bygget ser jag deras bostäder. Och det är när jag tittar på dessa kartongliknande baracker som jag får en klump i halsen. Det ser hemskt ut, jag kan inte riktigt beskriva det, men jag kan säga så mycket som att vi inte ens skulle använda detta till komposter hemma i Sverige.

I morse när jag satt här i vår stora våning med luftkonditionering i varje rum, och andra moderna finesser och drack min färskpressade juice med rostat bröd och frukt så såg jag hur männen gick iväg till sina byggen. Kvinnorna tog fram sopar och började sopa utanför dessa, ja vad ska jag säga, skjul. Runt deras ben sprang det hundar, katter och apor. Allt i en salig röra. Jag kan inte låta bli att stirra och fundera, och jag mår så dåligt. Allt detta  mitt bland alla skyskrapor och lyxiga Condominiums.

Min engelska lärarinna, som bott här i många år berättade att det är arbetskraft från just Indonesien och Filippinerna som är här, ofta papperslösa. Och hon sa till mig på sin Tyskengelska att "håll Dig borta från dessa områden, där frodas det sjukdomar".

Jag kan inte sluta tänka på detta, har gjort det sedan första dagen. Jag mår så dåligt och varje gång jag går ut på terassen får jag en klump i halsen. Jag vet ju att jag inte kan göra något. Men jag måste ändå få berätta om det.

För det som slår en är att det verkligen är skillnader här. Och visst jag sitter själv här och har det hur bra som jag bara kan önska mig. Fin lägenhet med alla tänkbara faciliteter, pool, tennisbanor, gym mm. Runt omkring går det arbetare som ska göra livet så lättsamt som möjligt för sådana som oss. De servar, städar, rensar rabatter och niger och bockar. Jag tror att det är fler än jag som i början blir tagen av allt detta, både på gott och ont. Och jag då, som gråter när Kalle Anka kör av vägen på TV, blir ju extra tagen.

I alla dessa lägenheter som vi expats bor i finns en avdelning där den sk maiden ska bo. Det är alltså ett ganska kalt liten rum där enbart en säng och ett bord ryms. I anslutning finns en mycket enkel toalett med dusch. Väldigt, väldigt enkelt i anslutning till köks- och tvättavdelningen. Jag får ångest när jag tänker på att någon ska skuffas in där. OCH, det här är det enda rummet i lägenheten som INTE har luftkonditionering.

Men när jag försöker fråga de jag lärt känna här som har en maid boende hos dem så säger de att det kändes hemskt i början, men nu har de förstått att dessa kvinnor har det bättre hemma hos en familj än om de skulle bo med en massa andra någon annanstans. Både säkrare och renare. Och tydligen ser de inte på detta med samma ögon som oss. 

Men jag kan inte låta bli att må dåligt. Vi ska i alla fall inte ha någon maid boende här. Vårt rum ska vi ha som förråd, ja ni som följt min blogg vet ju att vi har med oss mycket. Så vi har skidutrustningar, triangakök och tält där. Samt alla prydnadsaker som jag inte vill se längre. Kanske kan jag dela ut lite här. 

Men jag ska ha en som kommer och städar några gånger i veckan, för jag hatar ju att städa. Hemma i Sverige gjorde Pär det nästan jämt. Och här jobbar han ju sent och på helgerna och ledigheter  vill vi ju resa runt och upptäcka. Jag får  behandla henne med värdighet och kanske lära mig något om hennes liv.

Märkligt inlägg kanske, men jag vill att Ni ska känna hur jag känner det.

En annan sak som jag reagerat på är hur långt vi i Sverige faktiskt kommit när det gäller jämställdhet. Åtminstone om man ska jämföra med detta land. När vi har haft hantverkare här och både jag och Pär varit hemma så tittar de bara på Pär. Likadant är det i nästan alla sammanhang. De tittar inte mig i ögonen. Vi var på banken och öppnade ett nytt konto, och då kände jag mig verkligen som den hemmafru jag är just nu. Lite ovant för en som mig, som är van att säga vad jag tycker och tänker. Och på banken var det ändå en kvinna som hjälpte oss.

När vi i fredags var på skolan och träffade den mycket trevliga damen där, så var det bara Pär hon riktade all uppmärksamhet mot. Det var han som skulle fylla i alla papper, han som hon ställde frågorna till. Själv satt jag där återigen som den lilla ynkliga hemmafru jag är här. Men lugn, jag har inte ändrat mig, men jag måste ju anpassa mig.

Allt detta blir väldigt frustrerande eftersom Pär och jag är väldigt jämställda. Vi litar på varandra och är ungefär lika driftiga båda två och är inte banga för att ta tag i saker.  Pär märker ju inte detta på samma sätt, och nu när han är i Japan så ringer han mig och frågar om jag ringt hit och dit och fixat än det ena än det andra. Och visst, jag har ringt och jag har försökt fixa. Men många frågar mig när jag ringer om Mr Linder hit och Mr Linder dit, och de ska verifiera det med honom också. Fan, vad gör man? Jag är ju bara halv här.

Fast för att summera mina tankar och funderingar så är detta nog lärorikt. Allt är inte som hemma, och det är nyttigt att få se detta. Jag är lycklig att jag får uppleva allt och det är ett stort äventyr för oss alla. Och jag ska studera detta land mer ingående under min tid här. Och jag är säker på att jag, trots alla orättvisor, kommer att älska det som mitt eget.

Nu har jag på min älskling, Magnus Uggla, högt på stereon och drömmer mig bort till en strand i Tylösand. Och ibland dyker det upp tankar om när jag i somras var uppe i mitt älskade Jämtland och Östersund när jag dansade runt till honom på stortorget under Yran. Ja, jag tänker på alla er i Norrköping också, ja, och alla ni andra också. Ni finns med mig hela tiden, och jag hoppas att ni också är med mig på denna resa.


KL med Petronas Tower högt över skyn


KL Tower, var uppe där första dagen, här ser man allt!


Matmarknad i Bangsar


Vid Frihetstorget, byggnaden var tidigare Högsta Domstol, mycket Brittiskt.

I går tog jag, Emelie och Julia bilen själva. Vi tänkte att det är lika bra att börja på riktigt så att säga, och utan kartläsare (Pär) bredvid. Vi tog hissen ner till garaget och satte oss i vår nya silverfärgade Proton, som vi fått låna av Siemens tills dess vi köper eller hyr en bil.

Väl inne i bilen så kan jag inte vrida om nyckeln. Jag kämpar, tjafsar med Emelie om varför inte hon fattar hur man ska göra, svär några riktigt dåliga svärord inför mina stackars barn och blir precis svettig. När jag nu ska ut och köra själv, utan Pär, ja då ska jag inte ens kunna starta bilen. Ja, tänkte jag, det är bara att svälja prestigen och försöka få tag i någon snäll människa som kan hjälpa mig att vrida om nyckeln.

Sagt och gjort, först frågar jag en av alla de stackars byggarbetarna från Indonesien som springer runt här och där, men han förstod inte vad jag menade utan trodde att inte bilen startade för att det var något fel på batteriet och ville skjuta på bilen. Jag försökte peka på nyckeln och säga att "det är nyckeln jag inte kan vrida om, vet du hur jag gör?" Nej, han skakade på huvudet och gick. Han tänkte nog att vi är bra knäppa vi västerlänningar.

Då satt vi där igen och gnabbades, jag och Emelie, hon tycker ju jämt att jag är fruktansvärt pinsam och dålig på det mesta.  Men helt plötsligt får vi syn på en bil som kör in i garaget, bra tänkte jag, säkert en som bor här precis som vi och som kan engelska. Mycket riktigt, det var en söt liten nätt familj från Korea som åkte in med sin jättedyra, fina bil. Jag gick fram och förklarade mitt problem, och pappan i familjen följde med till min bil.

Jag förklarade lite ynkligt att vi skulle ut med bilen för första gången själv och att min man var på affärsresa till Japan, men nu kunde jag inte vrida om nyckeln och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa till. Han undrade om det var så lämpligt att jag gav mig ut i rusningstrafiken med barnen själv om jag inte kört så mycket tidigare. Inga problem sa jag, det går nog bra.

Han satte sig i bilen, rörde lite lätt på ratten, vred om nyckeln och bilen var igång. Sedan såg han väldigt rädd ut när jag satte mig bakom ratten och körde iväg. Ut i den oerhört intensiva trafiken mitt i rusningstid.  I backspegeln såg jag hur han stod kvar och tittade efter oss, han skakade lite lätt på huvudet. Jag tror han tänkte att vi västerländska kvinnor, borde ta det lite lugnare och ta lärdom av de asiatiska, ljuvliga, kvinnorna som är lena som silke.

Väl i väg så gick det väldigt bra, är riktigt imponerad av mig själv. Vi åkte och hälsade på en annan svensk familj som bor i ett annat Condo här i Mont Kiara. Det var väldigt trevligt och lärorikt, de berättade massor av intressanta saker och vi fick flera tips som kan vara matnyttiga för oss som är nya här. Bland annat fick vi veta att ett helt gäng svenska familjer brukar åka upp till Langkawi över Valborg, och det lät riktigt roligt. Senare på kvällen mejlade hon över en inbjudan.

Nu är Emelie och Julia på engelska, mennär de kommer hem tror jag att vi går ner till poolen ett tag, för idag är det jättefint väder. Senare funderar jag på om vi ska åka in till Bangsar eller KLCC, fast då med taxi. Ja, vi får se hur vi känner oss efter några uppfriskande dopp i vår härliga pool.


Hit går vi ner snart...


Mor lilla mor, saknar dig så, ringer snart. Min syster Karin  i bakgrunden.

Och jag saknar Kajsa, måste mejla till Bertlisson/Axelsson och höra hur hon mår. Men jag är säker på att hon har det bra hemma hos sin nya härliga familj. Becka, hur har du det? Du vårdar väl Kajsa ömt?

Idag har jag kört bil! Det var en otroligt härlig känsla men också lite stressande. Fast å andra sidan hade jag Pär bredvid mig som läste karta och talade om var jag skulle svänga. Men egentligen var det inte för att lära mig hitta jag  testade idag, utan för att komma över rädslan med vänstertrafik. Och jag måste säga att det faktiskt inte var särskilt svårt. Det svåraste blir nog att hitta, för det är ingen logik i vägarna här, åtminstone inte min logik. Men vi ska skaffa en GPS, det är tydligen många som har det här.

Ja, som sagt, jag körde alltså de övriga i familjen  till Lake Garden. Ett fantastiskt ställe, en stor park som egentligen ligger väldigt nära KL Centrum. Ja, ungefär som Djurgården för Stockholmarna, fast med den skillnaden att här får man verkligen känslan av att vara i ett tropiskt land. Och i den här parken finns det olika mindre parker, fjärilspark, fågelpark och orchidépark bland annat. Vi valde för dagen fågelparken och det var verkligen en upplevelse. Vilka fåglar! Och vilken vacker park, en utflykt som var väl värd all svett som rann utefter kroppen, för varmt var det.

Idag ringde Marie Molin, och hon, jag och Elisabeth ska träffas i veckan. För min del om jag får bestämma blir det nog troligtvis på onsdag för i morgon har jag engelska och "handy man" här. På tisdag tänkte jag ta i tu med telefoner, och då framförallt så att jag kan ringa utomlands på hemtelefonen.

De är väldigt omtänksamma,  både Marie och Elisabeth har hört av sig och frågat om vi behöver hjälp eller undrar över något. Det uppskattar man verkligen när man är i ett helt nytt land som fungerar helt annorlunda mot hemma i Sverige.

I morgon bitti åker som sagt Pär till Tokyo och blir borta till på torsdag. Så då får vi klara oss själva. Men jag längtar redan till helgen för då ska vi titta på möbler, och det finns massor av fina här. Vi har tänkt oss att det ska vara lite Asienstil på det hela.

Här nedan lite bilder från Lake Garden.


Först ett bildbevis på mig bakom ratten


Emelie och Julia med nya vänner


Okänd man som fick mata fåglar


Julia och Flamingos


Överallt oerhört vackert


med vattenfall och en enorm frodighet


Suddigt, men det är en Påfågel


Det blev flera drickapauser


Uppställning, Pär, Julia och Emelie


Hemma och på väg upp till 27:e våningen, trötta, svettiga men lyckliga!

Nu är det natti natti här!

I går var vi nere vid poolen och solade en stund, UTAN solskydd. Hur dum får man bli, nu har jag bränt mig på flera ställen, och det stramar både här och där. Ska springa ner och köpa en flaska så fort klockan blir lite mer.

Annars hade vi igår en dag som bestod i att packa upp flyttkartonger. Nu börjar det mer och mer se bebott ut här hemma. Vi tänkte fortsätta idag för att nästa helg när Pär kommer hem från Japan åka och köpa soffa och matbord.

Ska även ringa till vår "handy man", så att han kan sätta upp tavlor, kristallkrona samt ta bort några fläckar vi upptäckt på våra golv. Ja, nu skrattar säkert några av er som vet att Pär och jag har tummen mitt i handen, men här verkar det som om det ska vara så. Man gör inte mycket själv.

Idag ska vi åka till en park där de ska ha oerhört vackra blommor. Fotar och visar senare. Och vet ni vad? Jag ska köra dit. Ja, jag ska i alla fall försöka.

Pratade i går med en mamma som bott här i drygt ett år. Vi kände redan till varandra innan vi flyttade, för min mamma och hennes mamma är goda vänner sedan barnsben. Hennes dotter Sandra och Emelie har haft en del kontakt via msn. Hon sa i alla fall att det bara var att ge sig ut, inte vänta. Men att jag skulle skaffa GPS, för det är lätt att åka vilse och inte hitta tillbaka. Vägarna har liksom ingen struktur här. Missar du en avfart är det inte säkert att du kan åka av och åka samma väg tillbaka. Ja, svårt att förklara, men det är vägar överallt, ovanför och under och hit och dit. Förstår ni? Mac, Du måste väl ändå förstå, som har samma problem som jag med att hitta rätt?

Jag måste bara berätta en rolig sak. För några dagar sedan var vi i Bangsar, ett ganska stort område där det också bor många expats. Vi var på ett stort shoppingcentrum (ja, dom är stora här) och det första jag ser är en stor utställning med smycken av Thomas Sabo.

Då cirkusmammor tänkte jag på Er, och armbandet jag fick av Er hade jag runt handleden.

Igår kväll var vi och köpte sushi på vår närmaste matbutik. Där säljer de mat från många delar av världen. På övervåningen har de mat från Japan och Korea och då naturligtvis massor av sushi. Först ville vi köpa en sk festbricka med massor av bitar för endast 80 kronor, men den kunde hon inte göra så snabbt. Så vi valde lösa bitar och det blev en hel del. Jag tror att vi betalade 40 kronor för massor av bitar och hela familjen blev proppmätta. Lite prisskillnad mot Sverige, där sushi är ganska dyrt. Till det blev det en nyinköpt dvd, en Coen Brothers film "No Country for old men" med bland annat Tommy Lee Jones för ca 30 svenska kronor. Filmerna här kostar mellan 20-30 kronor, helt otroligt billigt.

Nu ska jag fixa lite frukost ute på terassen. Ja, appropå terassen, igår fick jag höra att det bygge som är utanför oss ska bli ett nytt condo på över 40 våningar. Jag blev lite rädd att vår utsikt skulle bli hotad, men jag tror inte det, inte helt i alla fall. Och byggen, här i Kuala Lumpur verkar det inte vara någon byggkris, det byggs överallt.


Och ni, det är väl klart att sådana vintermänniskor som vi är kommer att sakna snön...

Ja, utom jag som i regel vaknar ganska tidigt varje morgon. Å andra sidan lägger jag mig betydligt tidigare än de andra, förutom Julia som lägger sig allra först. Men Emelie och Pär kan sitta uppe vid datorn eller med något dataspel i princip till småtimmarna. Så just nu är det väldigt tyst här hemma, det enda jag hör är luftkonditioneringen och byggarbetarna utanför.

När de andra vaknar har vi bestämt att vi ska gå ner och inviga gymmet. Ta en löprunda, ja på löpbandet alltså. Sedan ett dopp och kanske några längder i poolen. Har egentligen inte sett så många som springer på gatorna här, jo någon kanske. Men det är så varmt och fuktigt här så de flesta springer på löpband.

I går kväll när vi åkte hem från en liten inhandling av mat så såg jag ett jättestort gym och det var fullsatt verkade det som. Själva gymmet var på något sätt inglasat så man såg allt och alla. Då var klockan säkert åtta på kvällen och det var fredag.

Ni som känner mig vet ju att jag inte är eller har varit någon gym människa, kanske beror det just på att jag inte känt mig hemma i dessa lokaler, eller rättare sagt hela min kropp har känt sig på något konstigt sätt felplacerad:) Är ju inte precis vältränad...Men nu ska jag i alla fall testa löpbandet. Ett steg i taget som man säger...

Senare ska vi kanske åka till någon matmarknad, ett intresse som faktiskt både Pär och jag delar. Och här ser man grönsaker och frukter som man aldrig sett tidigare och inte riktigt vet vad man ska göra med. Samma sak gäller fiskarna, förutom lax och skaldjur. Men det är så häftigt att gå runt och titta, en upplevelse väl så rolig som konstutställningar.

I går eftermiddag var vi hela familjen och träffade en oerhört trevlig kvinna på ISKL (International School Kuala Lumpur) och vi fick ett oerhört gott intryck av skolan. Den är också amerikansk och det gick barn från hela världen där. Flertalet från Sverige och Norge men även en från Island. Den största gruppen elever var naturligtvis från USA men Korea tror jag var snäppet större. Ja, det känns verkligen internationellt när man kommer till dessa skolor. Nu håller vi tummarna, gör det ni också! Vi fick även reda på att det gick expressbussar (skolbussar) direkt från vårt Condo och det tar bara 25-40 minuter beroende på trafiken.

Nu ska jag gå runt och låta lite så att mina älskade sömntutor vaknar. Vi måste fånga dagen!



Vi dricker mycket, ett måste!


Ödlor finns det också


Sushi finns i alla dess former...


riktigt gott...


Vill du köpa färdigt på marknad? Helt ok, ett par kronor biten...


Fiskar jag aldrig sett tidigare


Som sagt, mat finns överallt här...

Jag känner att jag ändå måste vara nöjd med att vi fått internet inkopplat. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite irriterad på att allt går så långsamt. Vi kan ännu inte ringa utlandssamtal, och jag vet inte när vi kommer att få Skype och IP telefoni. Det är lite så här, att först kommer det en och gör en sak, sedan en annan för att göra nästa sak. Verkar inte gå att göra allt på en och samma gång. Men jag får ju träna på det som är min absolut sämsta sida, nämligen tålamod.

Idag har det inte gått så många timmar ännu. Klockan är nu 11 minuter över 11 på förmiddagen. I morse gick Emelie och Julia iväg på engelska och Pär åkte till jobbet. Men jag har suttit hela tiden sedan jag vaknade och läst svenska tidningar på nätet. Känns faktiskt som jag sitter hemma i Sverige när jag väl tittar på skärmen, ingen skillnad. Men tittar jag ut så är det helt annorlunda. Idag är det också gansk bra väder.

Och det här med värmen, konstigt att man vänjer sig så snabbt. Självklart svettas man som om man skulle sitta i bastun, allt är klibbigt. Men på något konstigt sätt reagerar man när det är lite svalare, sådär en 26-27 grader bara. Då tycker man att det är behagligt, och skulle man då varit hemma i Sverige skulle man dö av värmeslag.

Min engelska lärare sa att att när hon åkte hem till Tyskland på somrarna så frös hon jättemycket. När hon satt med sina kompisar på kvällarna och de knappt hade kläder på sig, så var hon däremot tvungen att ha en kofta på sig. Så vi kommer nog att vänja oss vid detta tropiska klimat vi också. Även jag som är uppvuxen i ett köldhål.

Precis nu ringde Pär från sitt jobb. Det verkar lösa sig med skolorna. Kanske inte som vi tänkt oss från början, utan på ett lite annat sätt. Kanske till och med bättre. I eftermiddag ska vi till ISKL (International Shool of Kuala Lumpur) och där tar de med stor sannolikhet emot Emelie. Detta är också en amerikansk skola och det innebär att Emelie kan ta sin examen precis som vi tänkt. Däremot har de andra regler som innebär att barn som är födda sent på året börjar i grade 8. Så ni där hemma, det kanske blir ytterligare ett år för Emelies skull här i Malaysia.

När det gäller Julia, så ringde de från Garden International Shool, en skola med brittisk inriktning. Där kan Julia göra en test redan den 2 december och de har plats för henne i hennes årgång. Denna skola har Pär och jag besökt och de har alla våra ansökningar och då behöver vi inte ansöka på nytt. Anmälningsavgiften är också redan betald.

Detta betyder att de inte kommer på samma skola, men det kanske inte gör något. För Julias del känns det bra att skolan ligger här i Mont Kiara där vi bor. Däremot vet jag att de inte har sommarlov riktigt samtidigt.

Nu ska jag gå och möta Emelie och Julia. Sedan blir det nog ett dopp i poolen.

Till Mikkis: Jag har döpt gosedjuret till Mikkis och hon sover mellan mig och Pär varje natt.

Lite bilder härifrån


Emelie är lycklig över att ha ett eget badrum


Julia är lite less på att packa upp


Ingång till Chinatown


Pär under en vilopaus

Nu kan jag äntligen börja blogga igen, för idag fick vi  internet inkopplat. En snäll Indier var här och fixade det. Han pratade lite otydligt, så vi hade fullt sjå jag och Emelie att förstå vad han sa. Men det är tur att det finns ett världsspråk, det vill säga gester.

Just i denna skrivande stund så dundrar det så in i bomben utanför mitt fönster, himlen är öppen och jag skulle vilja beskriva det som ett skyfall. Här är det regnperiod nu, och jag kan säga att det inte ens kommer i närheten av de regn och åskoväder vi har i Sverige. Men ingen verkar bry sig, allt fortskrider precis som vanligt, här är man ju van. Men själv sitter jag och funderar på om blixtrarna ska slå ner i skyskrapan vi bor i.

Och skrapan,  eller det Condominium som vi bor i är flera så kallade block. Vi bor i block A på 27 våningen. Och ni som undrar hur det går för en sådan höjdrädd människa som mig kan vara lugna. Inga problem, jag var ute på vår inglasade terass redan första dagen. Och jag kan säga att det är en underbar känsla att sitta där på kvällen när allt är upplyst och vi ser hela Kuala Lumpur. Har blivit lite av min favoritplats redan.

Innanför alla block, jag tror det finns fyra stycken, två skyskrapor och två mindre hus så ligger poolområdet. Det finns två pooler, en stor och en något mindre. Vi har badat nästan varje dag. Vackrast är på kvällen då det är upplyst med vacker belysning. Det känns som om man är i himmelriket. I närheten av poolen finns gymmet, som är supermodernt med instruktörer. Tyvärr har jag inte visat min vackra och vältränade kropp där ännu, men jag ska göra det så fort allt praktiskt är ordnat. Vi har även två tennisbanor och två squasbanor samt workout mm. Ja, vi kommer nog att trivas tror jag.

Det enda som just nu känns negativt är att de bygger som bara den runt omkring. Så när man går ut från vårt condo är det som en stor byggarbetsplats. Men det verkar gå snabbt, de jobbar nästan dygnet runt så mycket har hänt bara sedan vi flyttat in. Vi har fått förklarat att det ska bli ett nytt shoppingcenter, och vi hoppas verkligen att det är sant, för om det skulle vara en ny skyskrapa kan vår vackra utsikt vara hotad.

Ja, det mesta har gått enligt planerna, containern kom när den skulle och nu har vi flyttkartonger lite här och där. Vi tar det ganska lugnt och hoppas att de sista kartongerna ska vara uppackade efter helgen.

För på måndag åker Pär till Japan, och då är jag helt själv med allt. Men det ska väl gå bra det också.

Vi har fått en lånebil också. Själv har jag inte vågat mig ut i trafiken, behöver peppa mig lite först. Men Pär måste jag verkligen berömma. Han stoppade in hela familjen i bilen redan första dagen och sedan bar det iväg ut i denna ibland ganska täta trafik. Men jag blev imponerad. Lite rädd också, känns lite konstigt när man sitter som passagerare på vänster sida, som om bilen ska skrapa i allt. Men det är en vanesak, känns rerdan bättre. I helgen ska jag testa trafiken jag också.

Vi har gjort en utflykt till Putra Jaja, en stad strax utanför KL där regeringen sitter. En hypermodern och ganska steril stad. Kändes lite som att komma till en stad där alla människor flytt. Vad jag förstår efter att ha pratat med Malaysier, så är de inte glada åt att staten satsat så mycket pengar på Putrja Jaja och allt runt omkring, och det kan ju jag som svensk hålla med om. Finns annat att satsa pengar på här, för många har det inte så bra. Jag återkommer mer om det här fenomenet senare.

Och Catrine och Ulf, vi har redan varit på IKEA. Det kändes lite märkligt att vara på andra sidan jordklotet men ändå i Sverige. Allt var precis som hemma, bilder från olika delar av Sverige, och menyn i restaurangen var även på svenska.
I shoppen med svensk mat fanns det mesta som man kan tänkas komma att sakna. Både konserver, frysvaror, knäckebröd, ja allt.

Appropå vad man kan komma att sakna så kan jag informera er om att jag INTE behöver sluta snusa. Kanske ska jag göra det ändå, får se. Men i vår närmaste mataffär här så finns det snus. Jag skrattade och hoppade hela vägen hem första gången jag var där. Än har ju min ranson som jag hade med mig från Sverige inte tagit slut. Men när den gör det så kan jag köpa en dosa för ca 8 RM, vilket är ungefär 17 svenska kronor. Så ni förstår, jag kommer ju att tjäna på att fortsätta snusa här! Eller...

Jag har börjat mina engelska studier också, varje måndag och torsdag kommer en lärare hem till mig privat. Hon är från Tyskland och kom även hon hit med sin man för ungefär 12 år sedan. Han var expat som Pär, medan hon var hemmafru som jag är. Låter kul, hemmafru:) Men efter några år skilde de sig, han träffade en ny och hon med. Så nu bor hon här med en Indier och undervisar i engelska och tyska. Bland annat anlitar Siemens henne. Hennes förra man har flyttat hem till Tyskland. Ja, så kan det också gå...

Att det är ganska korrupt här kommer jag säkert att återkomma till flera gånger. Innan vi åkte hade Emelie och Julia blivit lovade att börja på MKI`S, vi hade haft många kontakter med skolan. Men när vi kom hit så visar det sig att skolan är proppfull. De fick göra testet, och det gick bra för Emelie men kanske mindre bra för Julia.

Efter att ha pratat med andra här som bott länge har vi fått reda på att vissa företag är av störra betydelse än andra, bland annat finns många stora koreanska och japanska företag här som de här Internationella skolorna är väldigt beroende av. Även Ericsson. Deras barn har andra förutsättningar vid intagningarna, inte alltid så rättvisa.

Men nu har vi bestämt att både Emelie och Julia ska läsa engelska och matte på ett språkinstitut som vi blev tipsade om av MKI´S fram till årsskiftet. Därefter kommer de att börja på antingen MKI`S eller International School Kuala Lumpur ISKL även kallad. Båda är amerikanska, men den senare lär vara den bästa här i KL enligt många. Ända kruxet då är att restiden till och från skolan blir längre.

Men som sagt, allt är mycket bra och än så länge har vi ingen hemlängtan. Kanske till lite kyla, för här rinner svetten bara man sticker ut tån. Fast det är klart, vi har ju alltid poolen, och nära till havet. Hi, hi!

Kram på Er alla, saknar Er, men vill ändå inte hem.


Jag mellan uppackningen av kartonger


Sängen är numera bäddad och invigd


Ingången till Pärs nya kontor


Favoritplatsen ute på inglasade terassen med utsikt över KL


Pär och Emelie bland flyttkartonger

Nu är det ganska tomt hemma hos oss, det mesta av det som är kvar är papper, pärmar, lite gamla kläder, sängar, en bod full med allt möjligt och ett gammalt köksbord. Men det får vi inte behålla särskilt länge till heller, för i morgon bitti kommer flyttgubbarna ännu en gång hem till oss. Då ska hela rasket bort för att magasineras under de år vi är borta. Så farväl till de gamla ägodelarna på ett tag. 

På torsdag kommer städfirman och då är även vi utkörda från vårt gamla hem. Men det känns ganska skönt att få checka in på hotell de sista dagarna och glömma allt det jobbiga vi haft under ett par veckor nu.

Och sedan på lördag bär det iväg, långt långt bort från Sverige . Det känns skönt att vi flyger från Norrköping, för då checkar vi in här och slipper transportera alla väskor till Arlanda. Vi har fruktansvärt stor packning med oss, jag vet inte riktgt ännu hur många väskor det blir, men många blir det.

När vi väl är i framme i Kuala Lumpur kommer vi att bo på hotell de fyra första nätterna, eftersom vi behöver göra en del inköp, bland annat sängar till Emelie och Julia. Och det roliga är att vi har cynkat containern väl, för den anländer den 6 november och allt kommer till vår lägenhet den 11 november. Så då blir det till att packa upp igen.

I dag har det varit mycket kånkande till Returpunkten, men även en trevlig liten fikastund på eftermiddagen med Marcus och Per-Arne Wåhlberg. Han är så oerhört trevlig och jag hoppas att jag kan fortsätta att hålla kontakten med denna cirkuskunniga gentleman.

Ha det bra och må så gott!



Lite shopping i KL blir det kanske snart..

Helkroppsmassage, trerätters middag, dans och delfinshow har gjort helgen fulländad. Om jag ska rangordna allt så var massagen det allra bästa. Jag blev väldigt avslappnad, men ska jag vara ärlig så låg jag de första tio minuterna och funderade över mina tånaglar, hur blek jag var och annat fåfängt. Det är väl konstigt att sådana tankar kommer upp när man verkligen ska försöka koppla bort allt och bara ha det skönt. Typiskt mig. Men jag somnade efter tjugo minuter och sov riktigt skönt i trettio minuter.

Jo, vi var alltså i Kolmården och bodde på Vildmarkshotellet i helgen. Vi firade svärmor som den 20 november fyller 80 år. Då är ju inte vi hemma, så hela familjen passade på att fira ordentligt. Och familjen det är vi alla fyra, samt den andra familjen Linder i Västerhaninge, Uffe, Catrine, Mathilda och Martin. Jenny är ju som Ni vet i Brasilien, så henne hoppas vi att vi får träffa i KL nästa gång. Men vi alla hade det riktigt mysigt på alla sätt. Martin njöt nog mst av alla, han vill nu fira sin tio-årsdag där bland tigrar och barndisco.

Här hemma är det verkligen upp och ner. Jag har sagt det i bloggen några gånger nu, men det accelererar verkligen. Nu har vi resväskor och ryggsäckar fulla med kläder och annat på golven. Allt som vi ska ha med oss på lördag måste vara färdigpackat senast tisdag kväll.

På onsdag morgon kommer flyttfirman igen och tömmer hela huset för magasinering. På torsdag kommer städfirman och gör en flyttstädning. Sedan får vi ta in på hotell de sista nätterna.

Allt har gått så oerhört fort, verkligen sprinttempo. För varje dag är det nya vänner och släktingar som man ska säga "på återseende" till. Och det är inte så kul, för jag tycker verkligen inte om att ta avsked. Det är så sorgligt och det formas alltid en klump i halsen på mig.

Ha det bra så hörs vi snart igen!