När är man tant?
Jag brukar inte tänka på min ålder så jättemycket. Trivs ganska bra med att jag snart ska fylla 49 och ser det inte heller som en särskilt hög ålder. Men de senaste veckorna har jag ändå blivit påmind om att jag faktiskt inte längre tillhör den yngre delen på en arbetsplats, utan snarare den övre delen på skalan. Särskilt min bransch, mediabranschen, översvämmas av det unga, hungriga, vackra och stilsäkra folket.
Som min kollega, som är en otroligt duktig, framåt och väldigt ung kille i 20 årsåldern som redan en av de första dagarna vi jobbade ihop lite glatt påpekade att jag minsann var jämngammal med hans mamma. Jag visste inte riktigt om det var positivt eller negativt. Nu har vi dock jobbat ihop med vårt tidningsprojekt och kommer riktigt bra överrens, jag lär mig massor av hans iver och spontanitet och förhoppningsvis kan han lära sig av min erfarenhet av livet. En ganska bra kombination som jag tror är nyttig för båda.
Eftersom vår åldersskillnad är så pass stor så har jag kommit på mig själv med att fundera över det här med tanten. Ett begrepp som ofta används av den yngre generationen och då anspelas på oss alla tjejer som överstigit 40 års strecket. Men när är man tant och vad förväntas av tanten?
Jag känner mig inte alls som en tant, hur man nu känner sig då? Många av mina vänner är också en bra bit över 40, ja till och med en bra bit över 60, och jag tycker inte heller att de är så mycket tant. Är det kanske så att den klassiska tanten inte längre finns? Jag menar den där underbara damen med hatten och handväskan. Är det definitionen på en tant? Eller är det bara ålder det har att göra med?
Det här med kläder och ålder är ju också ibland lite känsligt. Hur pass ungdomlig ska man vara i sin klädstil när man uppnått en viss ålder? Är det okey för en kvinna i 50 årsåldern att klä sig i kort kort och urringat? Eller ska vi skyla våra lite nergångna och hängiga kroppar mer än tjejer i 20 årsåldern?
Therese Persson som är etnolog vid Linköpings Universitet har gjort en stor undersökning bland kvinnor i åldrarna 6-99 år för att förstå hur de ser på sin egen ålder i en avhandlig som hon kallar Kvinnlig för sin ålder. Själv säger hon att hon är skakad över kraven vi kvinnor ställer på varandra.
Rätt intressant är att många yngre tyckte att det var okey för de lite äldre att färga håret, gympa, göra knipövningar och köpa rynkkrämer, men det ansågs helt fel att att gå och träna på gym som värsta blådåren om man var lite äldre, inte heller plastikoperationer ansågs positivt för äldre.
Många gjorde också skillnad på kropp och ansikte. Det är helt okey att ha ett fårat ansikte, men en kropp som börjar hänga är det absolut värsta som kan inträffa. Hur man nu ska undvika det?
När det gällde kläder menade en del att man absolut inte kan ha kort kjol om man är över 20 år, medan några tyckte att det kanske var okey tills man är typ 40. Självklart kunde man överskrida gränserna, men risken är då stor at man blir kallad patetisk. Herregud, vi kvinnor har det inte lätt.
Jag tycker att det kanske är bra med en sorts guidebok, men genom att följa dessa koder och tyckanden tror jag att vi begränsar oss i onödan. Jag har alltid tyckt om färgstarka kvinnor som vågar gå sin egen väg. De syns och de hörs oftast, och då brukar jag lyssna.
Länge leve tanten, idag tycker jag att det är självklart att vi inte pratar faktisk ålder, utan mental ålder! 
Fortsatt Glad Påsk!
Idag vaknade vi ganska tidigt och tog efter frukost bilen in till Haga Norra för att ta en rejäl promenad i Hagaparken. Idag var det också ett underbart väder, med massor av människor som flanerade eller hade picnic i parken. För många år sedan tog vi väldigt ofta promenader i Hagaparken eftersom vi bodde på Hagagatan i Vasastan och hade då väldigt nära. Hagaparken måste också vara en av de absolut vackraste parkerna i världen.
Efter en stunds vila och fikastund vid koppartälten så begav vi oss till Dramaten för att se världens mest berömda kärlekshistoria, Romeo & Julia, på stora scenen. Den hyllade Shakespeare tolkaren John Caird hade regisserat och ensemlen var ganska ung och precis som på Shakespears tid så omringade publiken spelplatsen, det vill säga sittplatser även på scenen. Christoffer Svensson hade rollen som Romeo och Sofia Pekkari var en underbar Julia. Sofia har vi sett på Dramaten tidigare i Stormen, och hon är en riktig begåvning på scenen.
Nu är vi hemma och bara slappar efter en dag med lite blandnade aktiviteter. I morgon kommer släkten hit på påskmiddag, vilket ska bli riktigt kul. Har väl inte förberett så mycket ännu, men det får vi ta i morgon.
Ha en fortsatt Glad Påsk!
Landet lagom - finns det?
Men varför i herrans namn brukar vi säga att vi bor i landet lagom och mellanmjölkslandet...?
Vi använder det dessutom inte i en positiv bemärkelse, utan det har snarare blivit något negativt.
Jag kan kanske hålla med om att vi svenskar är lite åt mellanmjölkshållet i vår karaktär. Vi blir lite osäkra när vi kommer utanför den komfortabla zonen, skrattar gärna inte för högt, bär inte allt för skrikiga kläder, pratar gärna bara med dem vi känner, försöker rätta in oss i ledet och göra som alla andra för att inte sticka ut för mycket.
Men när det gäller vårt underbara land och alla de otroliga fördelar vi som bor här har, så kan vi ju inte alls säga att vi bor i ett land som är särskilt lagom. Vi får tycka vad vill vill, männen är pappalediga, kvinnor och män spelar oftast på samma planhalva, vi har sambolagar och de flesta av oss gör inte någon som hellst skillnad när det gäller kärlek mellan två av samma kön. Vi är heller inte särskilt lagom när det kommer till vad detta land har åtstadkommit i form av uppfinningar, musikexport, idrottsmän och lönsamma företag.
Jag satt igår och renskrev lite anteckningar från en föreläsning med Annika Rembe från Svenska Institutet som jag var på under världsmötet i Kuala Lumpur som så småningom ska bli en artikel och förundrades faktiskt rejält över hur mycket detta lilla land som bara består av 0,14 procent av världens befolkning har spottat ur sig.
Att svenskar varit innovativa genom historien vet vi redan, men det jag menar är varför vi alltid går omkring och pratar om att vi kommer från landet lagom. Jag gör det också, men har börjat fundera på varför. Vad är det egentligen som är så lagom med att uppfinna allt från dynamiten, skiftnyckeln och blixtlåset till kylskåpet. Vad är det som är så lagom i att ett så litet land uppe i norr med så få invånare är ett föregångsland när det gäller uppfinningar?
Jag kan fortsätta och prata om svenska företag som lyckats så bra, trots att kanske inte alla är helt svenskägda längre. Vi har IKEA, Volvo, HM, Ericsson, Atlas Copco, Sandvik, Scania, Elektrolux, SCA, Skanska mfl. Vad är det för lagom med det? Vad är det för lagom med att detta lilla land har skapat så många lönsamma företag?
Vi fortsätter tycker jag, och nu med alla duktiga idrottsmän som genom tiderna slagit sig fram i världseliten. Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg, Annika Sörenstam, Ingemar Stenmark, Anja Persson, Christian Ohlson, Kenny Bräck, Svenska hockeyspelare, svenska fotbollsspelare, svenska handbollsspelare, Patrik Sjöberg, Pernilla Wiberg, Stefan Holm, Carolina Kluft, Zlatan, Arne Borg, Gert Fredriksson, Tomas Gustavsson, Svenska curlinglandslaget mfl. Ja, vad är det som är så lagom med att detta lilla land med 0,14 procent av världens befolkning fått och fortfarande får fram så många idrottsmän på allra högsta världsnivå?
Vi tar nästa stora svenska gren, nämligen musikindustrin. Svensk musikindustri har under senare tid utvecklats till en otroligt lönsam, konkurrenskraftig exportnäring. Från Sverige kommer namnkunniga låtskrivare, producenter och produktionsbolag. Vi har internationella namn som Max Martin, Murlyn Music, Åkerlund & Pettersson, Roxette, Abba, Ace of Bace, Cardigans, The knockouts och för att inte glömma föregångaren Jenny Lind som var en stor världsstjärna i mitten på 1800-talet. Inte särskilt lagom för ett 0,14 procents land.
Jag skulle kunna fortsätta med en hel del annat som det så kallade landet lagom gjort sig känd för, bara Astrid Lindgren har ensam satt Sverige på den internationella kartan när det gäller barn- och ungdomsböcker.
Så varför är landet Sverige ett land som är lagom? För mig är inget av detta lagom. Utan i stället borde vi använda ord som unikt, otroligt, exotiskt, spännande, innovativt, kreativt, starkt och fantastiskt. Hur många andra länder med så få människor har producerat och fått fram så mycket?
Jag ska självklart inte sitta här och vara kaxig, men visst är Sverige minst av allt ett lagom land? Åtminstone inte när det gäller att få saker och ting gjort. Då är vi något utöver det vanliga. Sedan kanske vi borde kunna vara lite roligare ibland, lite mer spontana och bjuda på oss själva. Här är det lite för mycket mellanmjölk, men definitivt inte när det gäller vad så många svenskar uträttat.
När det gäller vår natur i detta avlånga land med så mycket utrymme för var och en så känns det inte heller särskilt lagom. Vi har fjäll, vi har sjöar, vi har slätter och vi har en fantastisk skärgård, men framförallt så har vi årstider. Det är inte lagom utan både unikt och fantastiskt.
