Gör sociala medier barn och ungdomar mindre sociala?
Jag och min man har egentligen aldrig haft någon begränsning när det gäller våra barns sittande med sina datorer och mobiler. Visst har vi sagt till dem att de sitter på tok för mycket, och föreslagit att vi ska spela något spel istället eller göra något annat med mera fysisk närvaro. Oftast har de gått med på det, trots att de numera är äldre, då har vi en riktigt mysig stund med skratt eller en långa diskussioner om spelets regler som alla vill vinna.
När vi är ute med vår båt så har vi i stort sett alltid haft avstängda mobiler och ingen sitter heller med sin dator. Riktigt skönt faktiskt, vi spelar kort, bråkar lite, spelar spel eller läser högt för varandra ur någon spännande bok. Det är stunder som man efteråt kommer ihåg, det är just de stunderna man vill ha och längtar till.
Men är det så att de sociala medierna har gjort oss mindre sociala? Jag vill ju hellst inte tro det, eftersom jag själv är en stor älskare av både facebook, bloggar och mycket annat på nätet.
Men jag är ganska glad att jag tillhör den generation som växte upp utan dator, utan mobiltelefon, bara svartvit TV och med föräldrar som inte alls skjutsade och curlade särskilt mycket, det var cykel som gällde vart än jag skulle. Jag är ju dessutom uppvuxen i Östersund och nästan alla min kompisar bodde i samma område så det var ju bara att promenera över till Marie, Karin, Birgitta, Annika eller Anna-Karin om jag ville umgås. Fanns ju inte ens på kartan att man på något sätt skulle ha haft en liten bärbar telefonmojäng där man skickade textmeddelanden om ditten och datten. Jag menar för min generation var ju Watergateaffären nästan som sciencefiction.
När jag sedan i början på 80-talet började på SvD och vi hade Norsk Data, det vill säga stora otympliga datorburkar som jag var livrädd för. Herregud om jag skulle skriva in något fel, eller ännu värre, tänk om hela datorn skulle gå sönder och sprängas i bitar. På den tiden hade man respekt för datorer, litade inte riktigt på vad det var för en pryl som kommit för att göra livet lättare för oss alla.
Från början matade man egentligen bara datorn med en massa information och text. Mejl fanns ju inte, utan man fick fortfarande resa sig från stolen och gå in till sin kollega om man ville diskutera något, ja om man nu inte valde att ringa ett internsamtal. Idag mejlar vi varandra även om vi sitter någon meter ifrån varandra.
Jag läser idag i tidningen om 10-12 åringar, särskilt tejejer, som ägnar hela sin lediga tid till att sms:a, blogga och vara inne på nätets alla sociala medier. De leker inte längre som jag gjorde när jag var tolv år uppe i Östersund. På min tid hade vi tävlingar i miniskidor, samlades vid isbanan för att hänga samtidigt som vi åkte några varv på vingliga fötter, eller så samlades vi hemma hos någon och spelade spel eller bara pratade. Vi kunde också bygga kojor i träden till våra föräldrars förtvivlan när de märkte att vi spikat rakt in i trädet. Jag kommer ihåg ett av de allra största projekt som både jag, min syster Karin, och vår härligt vilda granne Peter var inblandad i, nämligen ett båtbygge. Vi byggde en liten roddbåt som vi tillsammans sjösatte vid vår brygga. Den läckte in vatten och var säkert livsfarlig eftersom vi oftast inte ens hann tänka på flytvästar. Ett år kom vi på att vi skulle skrota våra gamla barnvagnar och göra racebilar av dem. Gud vad vi åkte ner för slänten. Pappa ropade att vi skulle ta det lite lugnare och försöka lämna lite gräsmatta kvar. Vi voltade och slog oss rejält många gånger.
Men vi gjorde något som var så underbart, och som jag idag tänker tillbaka på med ett leende, vi lekte. Vi hade kul, vi var rejält smutsiga, hål på de redan lappade knäna, svarta under fötterna och med grönska över hela kläderna. Min pedantiska mamma tog oftast av oss kläderna innan vi gick in i huset, bums i badet för att få en grovregöring på de sommarbruna och genomlekta kropparna.
Vi somnade gott, trötta och utmattade av all frisk luft, och allt spring vi hade i benen. Jag kommer också ihåg att jag nästan alltid var hungrig och åt med stor härlig aptit. För det är klart att man blir extra hungrig av att leka så mycket som jag gjorde när jag var liten.
När jag idag läste artikeln om dagens 12 åringar så blev jag lite ledsen, jag började nästan tycka synd om dem. Tänk att vara 10 eller 12 år och välja bort spring, lek och bus för att sitta och blippa med en mobil eller dator! När jag var 10 och 12 år så var också just den här tiden på året min mest hektiska. Det var ju nu jag kunde vara ute och springa lite extra länge på kvällarna. Det var ju just den här tiden som jag kunde börja smyga utanför "arga gubbens" hus och känna spänningen om jag skulle bli upptäckt eller inte. Ja, jag hade massor att stå i, massor av bus skulle planeras, sådant där bus som bara kunde göras utomhus.
Idag är jag vuxen och jag kanske inte ens är en bra förebild för alla 10 och 12 åringar idag. Jag sitter ofta vid datorn, först hela dagen på jobbet, sedan någon timme när jag kommer hem. Egentligen inte riktigt klokt. Jag har ju egentligen ingen rätt att klaga på mina egna eller andras barn och ungdomar för att de sitter för mycket med datorn, och leker och rör sig för lite. Då måste jag ju själv också stänga av min egen, för att det ska bli trovärdigt.
Eller är det så att min generation inte bryr sig tillräckligt mycket för att vi redan har fått vår dos av frisk luft, lek, spel, bokläsning, promenader, datorfria och mobilfria år. Jag hoppas inte det. För det är en ganska skrämmande utveckling vi går till mötes annars. Idag är det skrämmande många barn som har läs- och skrivsvårigheter. Idag är det skrämmande många barn som är överviktiga redan i 10 årsåldern. Idag är det skrämmande många barn som inte vet hur man umgås med varandra, förutom via sms och facebook.
Jag vet att det finns en del saker som barnen blir mycket bättre på idag än när jag var liten. De lär sig engelska via alla datorspel betydligt tidigare än vad min generation gjorde. De lär sig hantera datorn, söka information och blir betydligt mer allmänbildade tidigare än många i min generation blev i unga år. De får en mycket mer global uppfattning och världen kommer självklart närmare med internet. Jag köper det, jag är en stor älskare av datorn och internet, skulle idag inte kunna vara utan.
Men jag tror ändå att de som växer upp idag skulle må betydligt bättre både fysiskt och psykiskt om de under en period fick logga ut från både iphones, ipads, datorer och allt annat som hör normalt barn och ungdomsliv till i dagens läge. De skulle få uppleva natur och glädje på ett sätt som lever kvar i kroppen länge, och som verkligen berikar och stimulerar kreativitet på ett mer naturligt och verkligt sätt. 
Borde föräldrar portas på träningar och idrottsarenor?
Men vi har sett det förr, och vi kommer säkerligen att få se och höra om detta igen. Barn- och ungdomsidrott har blivit synonymt med hetsande, krävande och jobbiga föräldrar. Har själv stor erfarenhet av barn och ungdomar som blivit enormt hetsade av sina föräldrar, och i flera fall har inte ens föräldrarna märkt det själva utan i sin enfald trott att de stöttat sina barn. Jag har sett barn som nästan fått skämmas över sina föräldrar som drömmer om sitt eget barns framgång eller om det är sina egna uteblivna framgångar som spökar.
Jag kan mycket väl förstå att man älskar sina barn mest på hela jorden, och vill inget hellre än att det ska gå bra för dem i livet. Men många gånger blir det raka motsatsen, barnen ledsnar och finner till slut ingen glädje i det de gör. Föräldrarna står som frågetecken och kanske till och med skyller på annat när barnet vägrar gå till träningen.
Jag tror att Riksidrottsförbundet måste ta tag i detta med krafttag om vi ska få behålla den bredd på ungdomsidrott som vi faktiskt har i vårt land. Både för barnens skull, men också för alla ledare och tränare som sliter sitt hår och varken vet ut eller in när föräldrar kommer fram till dem och skäller, gnäller och tycker att just deras barn blivit illa behandlad. Självklart finns det fall där barn blir illa behandlad, men det finns faktiskt precis lika många fall där tränare och ledare går omvägar för att möta vissa jobbiga föräldrar.
Jag tror att det är viktigt att föräldrarna vågar släppa kontrollen. Att kanske inte alltid bara se till sitt eget barn, utan engagera sig i andras barn också. Jag förstår att detta kanske är lättare när det gäller lagidrott, men problem med föräldrar finns ju inom all typ av idrott eller när barn ska utföra något.
Jag vet inte om det är en bra lösning att stänga ute föräldrar på idrottsarenor eller träningar, men något måste göras. För tydligen är det något som händer precis i det ögonblick de kommer in i träningslokalen eller spelarenan. De blir som förbytta, och likt en gammal kontrollerande öststatspolis kan de inte släppa blicken från vare sig tränaren eller sitt eget barn. Måste vara otroligt jobbigt för både barnet och föräldern.
Jag lider med de stackars knattarna som nu blivit avstängda för att de har föräldrar som inte vet vad som är rätt eller fel. Jag hoppas att de fått sig en tankeställare, och att de skäms otroligt mycket.
