evalinder

Det blev inte som vi hade tankt oss när vi kom hem till Sverige. Livet är skort och tyvärr finns inga vaccin mot de hemskheter och svåra stunder som drabbar oss med så många frågetecken i kölvattnet.

Men det vackra och det fina mitt i all sorg är att veta att man har många goda vänner som alltid ställer upp och under de här dagarna är jag mer övertygad än någonsin att jag verkligen har de absolut bästa vännerna.

I går åkte jag, Marcus och Pernilla ut till Karin och Roland för att visa vårt deltagande. Det var jobbigt, riktigt jobbigt. Nar vi närmade oss deras fanatstiska gård som jag varit till så många gånger fick jag jätteont i magen, ögonen nästan svartnade och mitt i allt tänkte jag på alla skratt, alla människor som jag mött dar, alla fester, alla styrelsemöten, all den goda mat jag ätit där, all deras helt otroligt öppna och hjärtliga gästvänlighet.

Nu var det något som fattades. Den glada, spralliga, finurliga, kramsjuka, skrattiga och helt underbara pojke som alltid mötte upp med en jättekram och det bredaste leende man kan få var inte där. Jag hoppas att han kände att vi var där, att vi just nu tanker pa honom dag som natt och att vi alla ställer oss samma fråga gång på gång: varför?

Det var skönt att traffa Karin och Roland igår, att få sitta och lyssna på deras tankar och låta dem berätta. Jag hoppas att vi alla tar oss tid till det ofta och länge. Inte bara nu, direkt när det hänt. De kommer att behöva oss alla, och vi kommer att behöva dem, dessa två härliga människor och föraldrar som gjorde allt för sin älskade son. Jag är väldigt glad att jag inte satt hemma i Kuala Lumpur igår, utan att jag fick möta dem i deras hem.

Senare på kvällen kom en präst hit hem till Pernilla och vi var en grupp gamla cirkusföräldrar och artister som pratade och försökte förstå något som absolut inte går att förstå.

Idag känns det som en dag där eftertanke står i centrum.