evalinder

Yogyakarta som ligger på ön Java i Indonesien var en mycket charmig upplevelse. Det första som slår en när man kommer till Yogyakarta, eller Yogja som den kallas, ar vilken trafik det är trots att detta räknas som en ganska liten stad i Indonesien med cirka 350 000 invånare. På gatorna är det fler mopeder och motorcyklar än bilar och cykeltaxi finns det gott om.

Överhuvudtaget är Indonesien ett enormt land med sina 239 miljoner invånare. Landet är fördelat på närmare 20 000 öar och är det fjärde största landet i världen om man räknar till befolkningen. Utan tvekan så är i alla fall Indonesien det största muslimska landet i världen. Dock förstod vi när vi var där nu att det har blandats väl med både buddismen och hinduismen, även om det på papperet är muslimskt. Precis som i Malaysia så är befolkningen väldigt spontana och trevliga. Man blir glad här och jag måste säga att detta fick mig att bli ännu mer nyfiken på detta otroligt spännande land.

Just Java som vi var på är den mest folktäta ön. Yogyakarta som är ett kulturcentrum för Indonesien, har också de största universiteten vilket gör att staden sjuder av liv och rörelse.

Tyvärr är Indonesien hårt drabbad av naturkatastrofer, nu senast i september förra året på Sumatra i staden Padang. Det utfärdades tsunamivarning och vi kände av den även i Kuala Lumpur. Och vi glömmer nog aldrig den flodvåg som drog in över Acheprovinsen 2004.

Men som sagt, ett otroligt vackert och storslaget land som jag självklart tänker besöka igen.



Själva centrum av Yogyakarta är ganska litet och egentligen tar man sig ganska snabbt fram för fot. Men eftersom det finns många och billiga cykel- och hästtaxi så är det ett ganska roligt sätt att ta sig fram. Vi hade inte så där jättetur med vädret och det regnade en hel del, och då är det bekvämare att sitta under tak. Bilden ovan visar själva ingången mot Palatset som ligger en bit längre ned. Inne i detta område hade de på helgerna en jättemarknad, den var så stor och så rörig att vi var lite rädda att tappa bort varandra.

Huvudgatan som heter Jalan Malioboro, en charmig och oerhört folkrik gata och väldigt många cykeltaxi. Här fanns också en hel del roliga affärer längs gatan, bland annat batikbutiker. Vi shoppade faktiskt en hel del.



Här står vi och ser lie less ut. Ibland kunde det nämligen bli lite väl jobbigt för oss när vi dök upp. Som en av kvällarna när vi skulle titta på ett liveband som spelade på en scen på Jalan Malioboro, helt plötsligt stod hela pressuppbådet framför oss och det blixtrade från alla håll och kanter. Julia gömde sig bakom oss, men jag och Emelie försökte se glada ut när alla fotografer skulle  ha en bild. Samma sak kunde hända när vi kom till någon turistplats, fast då var det privatpersoner som envisades med att fota oss, gärna tillsammans med dem. Vi ser ju väldigt exotiska ut här med våra blonda hår och egentligen är det ju bara roligt att bli uppmärksammad, men i rimliga mängder. Vi konstaterade i alla fall att det vore allt bra trist att vara kändis.



Här är en del av poolområdet på vårt hotel. Vi bodde på Melia Purosani, som var ett jättefint hotell. Det låg välgt centralt med bara några minuters gångavstånd till själva centrum. Rummen var fräscha och servicen mycket bra.



Här står Julia och Emelie tillsammans medav dörrvakterna i en typisk Javadräkt.



Naturligtvis var vi även på traditionell Javanese dans. Vi blev hämtade på hotellet av en bil för att åka till Purawisata, själva teatern och restaurangen. Här möttes vi av en traditionell Indonesisk buffé som vi intog till denna kanske något till åren kommen orkester.



Här sitter vi och äter innan vi gick in på själva teaterdelen.



Medan vi åt fick vi ett litet smakprov på den typiska Java dansens mystik och elegans.



Det var väldigt svårt att få bra bilder, men det var en fantastisk upplevelse. Det som spelades eller rättare sagt dansades upp för oss var den för Java mycket kända Storyn of Ramayana. En kärleksberättelse med rötter från Indien och hindu. Det ser väldigt lätt ut när de dansar, men med närmare eftertanke så måste det kräva sin kvinna och man för att genomföra detta. De har sina fötter alltid utåt i 90 grader och då också med böjda ben. Mycket graciöst och mycket vackert med dessa otroligt färgglada dräkter.



Naturligtvis var vi även på en dagstur med egen guide och besökte de båda templen Borobudur (buddistiskt) och Prambanan (Hinduiskt). Här är jag på väg upp till Borobudur, Emelie och Julia ser ni en bit längre fram.



Borobudur som är från 700 talet tog närmare 75 år att bygga. I samtliga av dessa klockor som ni ser på bilder sitter en buddha. Vid en klocka fick vi sticka in handen och nudda buddhan och önska oss en sak. Här på bilden är Julia, Emelie och vår guide som var otroligt duktig och rolig.



Här poserar jag framför Borobudur. Ganska varmt, och jag hade dessutom feber. Puh!



Och här ovan är det hinduiska templet Prambanan från år 850. Det övergavs ganska snart efter att det blev färdigställt och förföll. Men mellan 1975-1982 renoverades det. Båda dessa tempel är självklart på UNESCOs lista.



Vi var också på en utflykt till foten av vulkanen Merapi, som fortfarande är aktiv, och har ända sedan 1548 haft regelbundna utbrott, senast 2006. Tyvärr var inte vädret det bästa och som ni ser så kan man bara ana vulkanen i bakgrunden. Men det var en riktigt rolig bilutflykt i alla fall. Vi åkte igenom flera byar och vår guide svarade så gott han kunde på våra nyfikna frågor.



Här är Julia, Pär och Emelie vid ett vattenfall på väg hem från Vulkanen.

Nu ska jag och Julia fortsätta att kurera oss. Vi har båda feber och mår ganska dåligt.