evalinder

I morse åkte Pär iväg till jobbet och Julia åkte skolbussen till skolan. Emelie har redan spring break, och efter idag har även Julia det. Vi har fått tagit ledigt två dagar för Julia så att det ska stämma något sånär. Det ska bli skönt när Julia nu efter sommaren också börjar på ISKL, för det är nästan omöjligt att få det att gå ihop när en går i brittiskt skolsystem och den andra i amerikanskt. Totalt olika.

Sedan ska vi packa ihop oss och försöka komma i säng ganska tidigt.
För vi ska kliva upp redan vid halv fyra i natt. Båten som går från en ort som heter Mersing går redan vid 11  i morgon och det tar cirka fem timmar för oss att bila dit.

Från Mersing ska vi alltså ta en båt/färja över till Tioman Island. När vi kommer fram till Tioman så ligger vår resort på motsatt sida vilket innebär att vi får åka någon slags fyrhjuling genom djungeln till Juara beach där vi ska bo. Lite spännande tycker naturligtvis jag.

Tioman Island eller Gunun Daik Bercabang Tiga, som den heter på lokalspråket, är en mycket liten ö. Den är 39 km lång och endast 12 km bred. Ön ligger i staten Pahang och enligt TIME Magazine är den en av världens vackraste öar. Så förväntningarna är höga. Den har även blivit skildrad i en gammal känd film South Passific, och det ska det vara ett paradis för dykare också.

Vi kommer att vara där i fem nätter, alltså en lite kortsemester. Men vi har lovat varandra att vi bara ska slappa och ta det riktigt lugnt. Jag har redan samlat ihop några böcker som ska med. Har jag möjlighet så kommer jag att meddela mig på bloggen under resan, men jag har ingen aning om hur internet fungerar där vi bor. Men självklart kommer en utförlig redogörelse senare, med bilder och allt.


Emelie och jag uppe i Åre, tänk det här känns ju väldigt avlägset just nu...


när det är runt 30 grader varje dag....

På dagen igår åkte vi in till centrala Kuala Lumpur. Vi var på det stora datakomplexet i Bukit Bintang, åt en kombinerad lunch/middag på Sushi King för att sedan bara vandra runt lite och njuta av folklivet.

Senare på kvällen eller rättare sagt 8.30 pm släckte vi naturligtvis ner all belysning, stängde av datorer och TV och tände ljus. Fantastiskt mysigt! Och att bo i en skyskrapa på 27:e våningen med utsikt över Kuala Lumpur gjorde att allt såg otroligt maffigt ut när Kuala Lumpur släckte ner. Svårt att beskriva med ord faktiskt.

Nyfikna som små barn sprang vi runt i lägenheten och tittade från alla håll och kanter för att se hur mycket som var mörkt. Och vi konstaterade att Kuala Lumpur lyckats. När staden sedan efter en timme sakta började återgå till att lysa upp tände vi också här hemma.

Ibland blir jag lite trött på mig själv, för oavsett hur länge jag varit uppe så vaknar jag samma tid varje morgon. I går halvlåg jag framför TV:n till säkert 02.00 och ändå så vaknar jag strax efter 06.00. Nu kommer jag att bli dötrött senare på eftermiddagen. Alla andra sover och det vill faktiskt jag också göra. Kanske ett tecken på att jag börjar bli gammal.

En sak som är positiv är att jag idag faktiskt mår väldigt bra. Medicinen har givit resultat, ingen värk längre, känns väldgt skönt.

I går eftermiddag var jag på ett väldigt bra och effektivt möte med Anna som är ordförande i Swea Kuala Lumpur och Nascha, en svenska som bott här i över 20 år och som har ett företag som jobbar med resor och konferenser. Jag kan inte berätta så mycket om innehållet ännu, för inget är spikat, men allt kändes väldigt bra.

Pär kom också hem från Tokyo igår, och det första vi gjorde var att än en gång titta på Emelies bilder från Taman Negara, och hennes djungelvecka.

I dag ska vi åka in till det stora datakomplexet inne i KL, Julia ska ha ett elektroniskt lexikon. Har letat på väldigt många ställen, men ingen verkar ha med svenska och engelska. Det finns på massor med språk, även de lite mindre, och nu verkar det som om Pär fått nys på en affär som har det. Hoppas. Dessa översättningsmaskiner är det väldigt många barn som har på de internationella skolorna, och Julia har tjatat att hon också behöver en sådan.

Och till sist önskar jag mina älskade vänner James och Pernilla all lycka idag!

"I love you and you love me"

I går eftermiddag åkte jag och Emelie ner till vårdcentralen för att kolla upp min förkylning som på något sätt ändrade beteende. Jag började få mer ont i kroppen, och till och med smärtor i fötterna. Och bor man i tropikerna så vill man vara säker på att det inte är något farligt.

Nu var det inte det, utan en helt vanlig infektion som satt sig lite här och där. Jag kom hem med en påse medicin och känner mig faktiskt redan nu på morgonen betydligt bättre.

Men det som många är rädda för här i Malaysia och även andra delar av Asien är den fruktade Aédes-myggan som sprider Denguefeber. Ända sedan vi kom hit har det pratats och skrivits mycket om det, och detta på grund av det skett en ökning av smittade den senaste tiden. Och symptomen är i början influensalik med feber och smärta.

Den här förädiska myggan har ett speciellt utseende och de som sett den på nära håll säger att man känner igen den på grund av de randiga benen. Den trivs i städer och då framförallt i närheten av byggarbetsplatser och där det finns stillastående vatten. Och som sagt, vi har ett jättebygge precis vid vårt condo och det regnar gör det nästan varje dag.

Jag känner faktiskt en del som fått Denguefeber. En del har varit lindrigt sjuka medan andra har behövt sjukhusvård. Rita min norska kompis fick det för ett antal år sedan och var tydligen väldigt dålig. En annan mamma som bor här där vi bor fick det strax före jul och även hon blev riktigt sjuk. Det dumma är att det inte finns någon medicin mot Dengue febern inte heller finns det något vaccin. Men om det upptäcks i tid och med den rekommenderade sjukvården så är dödligheten väldigt låg.

Hemma i Sverige är vi också vana vid myggor, men skillnaden mellan myggorna hemma och här, är att här hör du dem inte, helt plötsligt upptäcker du bara att du har bett på kroppen. Och framförallt, hemma i Sverige behöver vi ju inte oroa oss lika mycket för att myggorna ska sprida smitta.

Så alltid när man blir förkyld här med influensaliknande symtom så börjar det snurra i huvudet och Dengue dyker upp. Men det är ändå väldigt få myggor som bär smittan, så risken är ju väldigt liten att man ska få det. Och vi har faktiskt betydligt mindre myggbett nu mot för när vi precis flyttade hit. Då var vi precis prickiga på ben och armar.

Det vi blivit duktiga på är att alltid ha myggmedel med oss överallt. De flesta säger att myggorna biter som värst vid soluppgång och solnedgång, och då kan man ju försöka undvika att vara ute.

I kväll kommer Pär hem från Tokyo där han varit sedan i tisdags. Vi ska bara ta det lugnt i helgen, själv måste jag bli helt frisk. För natten mellan måndag och tisdag bilar vi upp till östkusten för att sedan ta oss till Tioman Island. Det enda jag ska på idag är ett förhoppningsvis snabbt möte med en tjej som har en resebyrå här i KL, hon är svenska, men har bott här i väldigt många år. Hon, jag och Anna, som är ordförande i Swea, ska prata om det eventuella världsmötet 2011. Finns det brister eller kan vi göra ett försök?


Aédes-myggan som sprider Dengue.                    
Bild från google.


Svensk mygga.
Bild från google.

Just nu har UMNO, det största politiska partiet här i Malaysia sitt stora möte. Man kallar det för UMNO General Assembly, och i de Malaysiska tidningarna skriver man mycket om kongressen. Premiärministern vars namn är mycket långt, Datuk Seri Abdullah Ahmad Badawi, höll ett tal vid öppnandet om att partiet måste ta lärdom av senaste valet som var ett av det sämsta man gjort. Visserligen har man fortfarande majoritet, men det märks att man i de egna leden är lite osäker på framtiden. Och just framtiden är något som Abdullah lyfte fram i sitt tal. Partiet måste bli mer modernt, föryngrat i toppen och inte vara så rädda som de hittills varit för förändringar. Dessutom en het potatis här i landet, man måste sluta att ägna sig åt korruption.

Just korruption är något som man får höra mycket om som ny i Malaysia. När jag var och besökte den administrativa huvudstaden Putra Jaja för första gången, så berättade guiden att ryktet gick att det mesta där var uppbyggt med svågerpolitik och korruption. Byggherrarna och entreprenörerna var i de flesta fall släkt eller vän med någon högt uppsatt politiker. Och på något sätt blev den ganska överdrivet storslagna nya staden än mer förbluffande. Allt är minutiöst påkostat och till skillnad från Europa där man numera försöker ta lärdom av skrytbyggen och pompösa politiker så är det här precis raka motsatsen. Här har storleken betydelse.

När man pratar med lokalbefolkningen här i Kuala Lumpur så verkar det också som om man på något sätt undviker denna nya stad. De flesta tycker att man kostat på allt för mycket och att pengarna kunde gå till så mycket annat. Bland annat så byggde man en helt ny motorväg som skulle leda fram till Putra Jaja, och även den påkostad med utsmyckningar ju närmare man kommer fram. Den är nästan alltid tom, eller åtminstone väldigt lite trafik, kanske ett sätt att bojkotta och visa sitt missnöje på ett tyst och fredligt sätt för alla de gräsrötter som många gånger inte har råd med varken sjukvård eller tandvård.

Parallellt med UMNO mötet så har även polisen här en slags konferens just nu. Man pratar mycket om att man inte är folkets fiende, utan deras vän, hjälp och skydd mot kriminalitet. Inget konstigt alls med det, så ska väl polisen fungera, som en trygghet för alla oss vanliga människor som rör oss ute på gator och torg.

Men här har även diskussionen handlat om att vissa tycker att polisen gör skillnad på olika raser. Polisen hävdar att de inte alls gör det med att säga: " när vi agerar ser vi inte färger, när vi avfyrar våra vapen ser inte kulan några färger. Skotten är avsedda för kriminella inte någon särskild färg".

När jag har pratat med lokalbefolkningen, så hävdar de flesta att det är skillnad på folk och folk. Bland annat får indier betydligt sämre service och när de anmäler brott har man inte alls lika bråttom som när det gäller andra. Jag har till och med hört att skillnad kan göras i andra sammanhang såsom på banker och vid bostadsköp mm. Och det är bra att det uppmärksammas om det stämmer, för ansiktet utåt här ska ju trots allt vara att här lever vi i fred och glädje alla raser tillsammans. Och att polisen vill vara vän med oss är ju också det bra. Själv har jag ännu inte mött någon polis, men som ni kanske läste i ett tidigare inlägg så har ju Pär gjort det, 100 RM direkt i handen till polisen.

En annan sak som man diskuterat länge här i Malaysia är att undervisningen numera i matematik och science är på engelska. Nu pratar jag inte om de internationella skolorna som är helt på engelska utan den vanliga public school. Det har från en del håll varit demonstrationer och man har överlämnat ett upprop till utbildningsministern om att man vill ha undervisningen på bahasa. Men enligt undersökningar så verkar det även som om eleverna vill ha undervisningen på engelska och det har visat sig att trots att man får svara på både Bahasa Malaysia, Chiniese eller Tamil eller en kombination av alla tre, så har ändå de flesta svarat på engelska. Nu har man ändå kommit fram till att det är för dyrt att ändra från engelskan och att man tillsvidare fortsätter med det.

Ja, det här är lite om vad som diskuteras här i landet, kanske trist för er, men det kan vara kul att se efter några månader vad som är aktuellt då och hur förändringarna fortgår.

Idag är jag fortfarande sjuk. Himla trist, tror att jag ska uppsöka vårdcentralen om jag inte blir bättre. Som sagt, det är bara fem dagar kvar till Tioman Island, och då vill jag ju bada och sola.



Premiärministerns kontor i Putra Jaja


Så här ser poliserna ut i Malaysia

För snart två år sedan när Pär en kväll frågade mig om jag skulle vilja flytta till Kuala Lumpur i Malaysia, blev jag nästan stum. Jag fick liksom lite panik, herregud, flytta från allt detta trygga här hemma. Vad skulle jag göra? Bara lämna jobb och allt och sedan komma tillbaka till Sverige efter ett antal år, ointressant och totalt bortglömd. Nej, det ville jag inte. Jag ville fortsätta med allt det jag gjorde hemma i Sverige.

Pär gav sig liksom inte, utan ställde frågan igen och igen. . Och jag var ju i besinningslös skräck. Pär försökte ta upp alla fördelar medan jag kontrade med alla nackdelar. Vad i hela friden skulle jag göra i Kuala Lumpur i flera år? Och våra stackars barn? Skulle vi bara slita dem från skolan och alla kompisar? Spännande kanske, men NEJ.

I mars förra året var jag för första gången på besök i Kuala Lumpur. Det var en sådan där resa då vi skulle besöka skolor, titta på boende och prata med företaget. Vi hade en indisk guid som i ett par dagar tog med oss på de mest fantastiska platser och han berättade så otroligt levande om staden och landet. Jag blev förälskad!

Och vad är det då som är så speciellt med detta land och denna stad?
Det första som jag i och för sig tänkte på när jag efter en lång flygresa klev ut på gatan utanför flygplatsen, här är det för varmt för mig. Här kan inte jag bo, jag kommer att dö av värmeslag. Men nu så här i efterhand så har man vant sig vid värmen. Alla tycker att det är varmt, även lokalbefolkningen. Alla svettas och alla är klibbiga när man är ute och vandrar här, men på något sätt så vänjer man sig vid det också, precis på samma sätt som man vänjer sig vid kylan, som hemma biter sig in i ryggmärgen dom där kalla vinterdagarna.

Det som slår en när man först kommer hit är den härliga blandningen av folkgrupper. Förutom sina inhemska folkgrupper hyser Malaysia också kineser och indier i så stort antal att malajerna - om än knappt - är i minoritet i sitt eget land. Malayerna utgör 47 % av landets befolkning men tillsammans med andra inhemska folk såsom ibaner och kadazaner bildar de en knapp majoritet, 59 %. 32 % av befolkningen är kineser och 8 % indier.

Och det är det här som jag tycker är så härligt. Den etniska mångfalden genomsyrar hela det malaysiska samhället och har mycket stor betydelse för det sociala, ekonomiska och politiska livet. Och jag tror inte att det finns så många ställen i världen där man upplever detta så påtagligt. Jag fullkomligt älskar det.

Visserligen är islam statsreligionen i Malaysia, men författningens stadgar säger att religionsfrihet skall råda. Och om du tar en tur lite utanför de traditionella turiststråken, bland annat i Brickfield nära KL Central så blir mångfalden väldigt tydlig då du stöter på massor med kyrkor som representerar olika religioner.

En annan sak som jag tycker mycket om här i Malaysia är alla spontana människor. Här möts du av frågor hela tiden, av taxichauffören, i matbutiken, vakterna där du bor och på restaurangen. Alla är nyfikna och bara du visar att du själv är öppen så kan man få till möten som är fantastiska. För att inte tala om allt du lär dig om andra männsikor då man betraktar dem som läromästare. Jag har många gånger gått ner till vår vaktkur bara för att få prata med Hamad, som är malay och som tycker det är så otroligt kul att få berätta om sitt land. Och han är också väldigt nyfiken på mig och på den kultur som jag kommer ifrån. I maj ska han ta med sig hela vår familj till den by han är född i, en otroligt spännande upplevelse som jag verkligen ser fram emot.

Mat och alla dofter är en annan sak som slår emot en när man kommer hit. Överallt finns mat, på de minsta små bakgatorna till de stora turiststråken. Det finns allt från de uppställda kärrorna, till hål i väggen eller de mer exklusiva restaurangerna. Du kan självklart välja mellan världens alla kök, men majoriten av restaurangerna är indiska, kinesiska, malaysiska eller japanska. Och det som är så bra är att det faktiskt inte alltid är det dyra alternativet som smakar bäst.

Sedan har vi ju naturen. Jag skrev igår om skövlandet av regnskogen, något som jag inte tycker om. Men det finns ändå ett vilt och fantastiskt landskap att upptäcka här. Djurlivet är rikt och åker du bara en bit utanför städerna så kan du upptäcka alla de tropiska djuren och den fantastiska djungeln på nära håll. Du har öarna på västkusten, de mest kända som Penang och Langkawi. Melakka, den historiska och oerhört vackra staden är ett måste. Du har hela östkusten med massor av otroligt vackra öar. Du har hela Taman Negara, ett djungelområde mitt i Malaysia, och du har de vackra vidderna och teplantagen i de skogsklädda högländerna Cameron. Ja, det finns massor.

Jag har själv inte upptäckt en bråkdel av detta land, men hoppas kunna göra det under de år vi kommer att vara här. Nu närmast blir det Tioman Island nästa vecka. Och jag återkommer självklart med bilder därifrån.

Sedan tycker jag om den enkelhet som finns överallt. Det behöver inte vara vita linnedukar eller ett trendigt Stureplan för att restaurangen ska vara super. Några bord, stolar och trevlig personal tillsammans med mycket kärlek från den som lagat maten så är jag mer än nöjd. Och dessa ställen finns det gott om här i Kuala Lumpur.

Och Kuala Lumpur som stad är också trots sitt knasiga vägnät som jag inte blir klok på en skatt som bara väntar på att upptäckas. För på något sätt känns det som om man för varje gång man ger sig i slag med KL så upptäcker man nya sidor av staden. Nya platser med spännande restauranger, butiker och byggnader.

Så idag är jag väldigt glad att Pär inte gav upp. För jag tror att detta kommer att bli vårt livs äventyr och vi kommer att ha så mycket i bagaget när vi kommer hem, och då menar jag inte prylar, utan riktiga upplevelser. Och som jag skrev i ett inlägg innan vi flyttade, "skulle vi inte trivas eller om allt går åt skogen, ja då är det ju bara att åka hem."

Nu ska jag lägga mig igen. Är fruktansvärt dålig och har ont i hela kroppen. Blir jag inte bättre till helgen så får jag kontakta vårdcentralen för vi åker ju iväg nästa vecka och då måste jag vara frisk.

Pär kom iväg till Tokyo betydligt senare än han räknat med. Ringde i morse och var på väg till hotellet, han skulle försöka sova en timme innan sitt möte.

I morgon börjar Emelie sitt "spring break", Julia först nästa vecka.


Mycket att upptäcka både i Malaysia och runt omkring.

Jag tänkte här skriva lite om mina reflektioner så här långt. Och eftersom det hela tiden är många intryck och många saker som jag tycker bör lyftas fram så tänker jag dela upp det hela lite. Och idag tänkte jag ta upp en sak som inte är så populärt att ta upp här i Malaysia, men som är så viktigt att vi är medvetna om. Nämligen skövlingen av den otroligt viktiga regnskogen.

Världens regnskogar måste skyddas. Om de försvinner kommer konsekvenserna att bli stora för hela klotet! Men hur skyddet ska fungera är ständigt ett föremål för en het internationell debatt, där marknadskrafterna blivit en stor del av rösterna.

Bland det första vi tänkte på när vi precis flyttat hit och åkte bil genom landet var alla dessa oljepalmsplantage. Vid ett första intryck ser det riktigt snyggt ut. Man känner att man är i tropikerna och palmerna är ordentligt planterade i vackra rader längs med sluttningar och utefter motorvägarna. Med jämna mellanrum syns de stora reklamtavlorna för Sime Darby, det jättestora olje- och gasföretaget som äger alla dessa plantage. Säkerligen ett mycket stort och lukruativt företag som som skotten William Middleton Sime startade 1910 och som även är mycket stora när det gäller hälso- och skönhetsprodukter och också matprodukter. Jag tror till och med att de har en skola som är oerhört attraktiv och påkostad där man utbildar i management och buissnes. En riktig plantskola med andra ord.

Jag kommer ihåg en gång när jag åkte taxi precis i början, jag tror du Lotta var med. Vi åkte förbi en av alla dessa skyltar med företagets logga, och så började vi diskutera skövlingen av regnskogen. Men taxichauffören tyckte inte alls det var konstigt, det hjälper ju landet och ökar exporten vilket är jättebra. Han tyckte snarare att jag var konstig och grym mot Malaysia när jag inte ville se fördelarna för landet när det gällde försäljningen av regnskog. Mina argument om att regnskogen är viktig ville han inte lyssna på. Samma sak har jag upplevt med andra malayer.

Och är det så att man i dessa länder även har folket bakom sig, blir det ju heller ingen riktig opinion mot skövlingen.
Ledsen och oroad blir man när man ser och hör detta, den döda regnskogen är betydligt mer värd än den friska och så otroligt nödvändig för oss alla här på jorden.

Regnskogen ligger som ett bälte längs ekvatorn, över Centralafrika, norra Sydamerika och genom Sydostasien och den spelar en viktig roll för att bromsa klimatförändringarna, eftersom den jämnar ut temperaturerna och skapar fukt och regn. Att stå inne i en regnskog mitt på ekvatorn är en sval, fuktig och grön upplevelse. Väldigt häftigt!

Detta är något som faktiskt är det första som åtminstone jag tänkte på när jag flyttade hit. Hur kan jag älska detta land så mycket som jag faktiskt redan gör när landet  ägnar sig åt skövling av regnskog?

I morgon kommer fler reflektioner och då betydligt gladare och trevligare. Då talar jag om varför jag älskar detta land så otroligt mycket redan. Nu ska jag lägga mig med en bra bok, är fruktansvärt förkyld. Näsan rinner och kroppen värker.

Och det gör inte så mycket för vädret är inte roligt idag här i Kuala Lumpur. Det regnade och åskade redan på morgonen. Pär ringde från flygplatsen och har missat flyget till Tokyo. Taxichauffören som han åkte med kunde knappt ta sig fram, översvämningar och ett kraftigt monsunregn. Så jag kan med gott samvete vårda min förkylning i sängen med en bra bok.


Hotad regnskog i Malaysia. Foto: Scanpix.

I torsdags kom som sagt Emelie hem från Malaysia Week, hon har varit en vecka i Taman Negara som är ett stort djungelområde mitt i Malaysia. Det första hon sa när vi hämtade henne var att detta var den bästa veckan i hennes liv. Hon har gjort upptäckter både om naturen och sig själv. Alltså en riktig aha upplevelse för henne.

I fredags var Emelie ledig och då hade vi en mor och dotter-dag med shopping, lunch och en hel del prat om allt och ingenting.

I lördags kväll var familjen Molin här på taccos. En mycket trevlig kväll som  avslutades med att Hampus vann över Emelie i FIFA med 5-3, vilket jag tror att Emelie tog mycket hårt. Nästa gång är det lilla Amandas tur att få spela med detta knallrosa playstation, och det kan nog bli en riktig match det också, för Amanda verkar vara en riktig tuffing trots sina fem år.

I morse var jag och Julia på ett möte på ISKL, den skola som Emelie nu går på och som Julia börjar på efter sommaren. Där träffade jag en koreansk mamma som var så himla trevlig. Eftersom våra barn skulle gå iväg själva ett tag så bestämde vi att vi skulle göra sällskap under tiden. Vi satte oss och tog en fika och började diskutera allt mellan himmel och jord. Hennes man jobbade på Koreanska ambassaden och då främst med att förbättra den ekonomiska relationen mellan Malaysia och Korea. Vi hann med att jämföra våra länder när det gäller skola, arbetsmarknad, sjukvård och äldrevård.

Jag berättade att min man varit mycket i Korea och att vi här hemma skämtsamt brukar kalla honom för halvkorean. Det tyckte hon var kul. Hon ville hemskt gärna bjuda hem oss på lite koreansk mat, ska bli kul.

I morgon tror jag att jag ska skriva lite om mina reflektioner hittills. Även om fyra månader inte är så länge, så kan det vara kul att skriva ner vad jag tycker idag och sedan jämföra med hur jag ser på detta äventyr om ett eller två år. Nu ska jag gå och slappa, känner mig inte riktigt kry, förkylning på gång tror jag. Var nere och pratade med min tränare på gymmet och vi tyckte det var bäst att jag tog det lugnt idag.

Till sist måste jag bara få visa en bild på mitt älskade syskonbarn Sara. Ni försår jag har så många otroligt duktiga barn och ungdomar runt omkring mig och alla är de riktiga superstars! Här nedan är Sara på ett träningsläger med Jonas Björkman. Jag, den stolta mostern, fick bilden av henne igår.


Jonas Björkman och Sara på träningsläger ihop. Sara är mycket duktig och
lovande, och jag är hennes största fans.

På fjortonde våningen i samma hus som oss bor det två mycket charmiga killar. Ja, de är goa, helvilda och störtsköna. I går var jag barnvakt åt dessa vildar under en timme då deras mamma var på simskola i poolen. Ja, hon kan simma, men hon lär sig de olika simsätten och är nu inne på fjärilsim.

Det var Emil 4 år, Eliot 2 år, och så jag 46 år. Vi lekte så att svetten rann på oss alla tre. Vi lekte jaga, sedan lekte vi några lekar som jag inte vet vad de heter men gick ut på att de skulle knuffa ner mig i sängen och sedan hoppa på mig. Vi lekte även med bilar en stund inne i deras tält som de rest på rummet. Och sist så spelade vi trummor på en gammal vattenflaska så att det dånade i hela lägenheten deras. Tänk vad roligt vi hade! Och jag hoppas verkligen att vi kan leka någon annan dag, för det var så befriande att bara släppa allt och bara vara det barn jag egentligen är för en stund.

När Julia kom hem från svenska skolan på Mont Kiara International School igår så hade hon reserverat tre stycken biljetter till en stor häftig musikal av elever på skolan. Bland annat ska en tjej som heter Moa som är så otroligt duktig på scenen vara med, och hon går i samma klass som Julia på svenska skolan. Så det blir en riktigt rolig fredagskväll för mig, Julia och Emelie. Pär kan inte gå för han är i Korea och kommer hem på lördag eftermiddag, precis innan familjen Molin ska hit på middag, vilket ska bli jättekul.

Och i eftermiddag ska jag och Julia hämta Emelie som har varit en vecka ute i djungeln. Ska bli väldigt spännande att höra hur hon har haft det. Vi har inte fått kontakta henne och hon har inte fått kontakta oss. Mobiltelefoner var strikt förbjudet och vi har istället med jämna mellanrum fått sms och mejl från skolan om att allt är ok. Det sista mejlet indikerade att de verkligen längtar till sina sängar och att få duscha. Och just nu är Linda i hennes rum och städar både badrummet hennes och bäddar rent.

Jag känner mig lite dum och jag vet att Emelie kommer att skämmas lite över mig. Tanken var ju att jag skulle ta bilen och hämta Emelie i eftermiddag, men eftersom jag bara kört till Ampang med Pär bredvid mig en gång, så blev jag osäker på om jag skulle ta bilen. Ampang är säkert lätt att köra till, men kör jag fel så är det kört med både tid och mina nerver. Kanske lite mesigt, men igår fick jag tips av Alexandra på en taxichaffis som jag kunde ringa och förboka. Många gör det här eftersom det är ganska billigt. Så nu har jag bokat honom från klockan 4 pm. Vi hämtar Emelie och sedan skjutsar han hem oss.

Träningen går bra, men gud så jobbigt! Jag tror att det tar tre timmar innan mitt röda ansikte fått normal färg efteråt. Min tränare är bra, men tuff mot mig. Vid varje moment ska jag göra ett visst antal, och när jag gjort dessa så ökar han alltid med fem till. När jag är på löpbandet så står han brevid och pratar och pratar, och jag svarar men får mest bara fram flås.

Om lite drygt en vecka åker vi på en lite semester över Emelies och Julias spring break. Vi ska åka till en ö på östkusten som heter Tioman Island. Det var på en av öarna på östkusten som man spelade in Robinsson förut. (Du Lotta har väl varit där?) Vi ska ta bilen till en liten ort och därifrån färja till ön. När vi kommer till ön så ska vi åka fyrhjuling tvärs över ön till vår resort. Och där ska vi bara slappa och ha det skönt i fem nätter.

Och sedan när vi kommer hem har familjen Andersson kommit hit. Det ska bli jätteroligt och naturligtvis massor av saker att göra och se. Nu har vi ju också bott in oss lite så vi hittar bättre till allt som de bör se. Anderssons kommer också att i början göra en avstickare till antingen sol och bad på östkusten eller stadsvandring i Singapore.


Lite djungelbilder i väntan på Emelie, området hon varit på är det
som bilderna visar, det heter Taman Negara. Maffigt va?

Det här med mat och matlagning är ju enormt trendkänsligt. Nästan varje kanal hemma i Sverige visar åtminstone någon gång ett matprogram med en klämmig kock som visar oss och förklarar vilka kryddor och vilken mat som man ska laga just nu. Vi får också som bonus reda på hur vi ska duka och med vad.

Och det här är ju absolut inte något som är typiskt för bara Sverige, nej då, det är en trend som finns över hela världen. Mat är inne och eftersom vi behöver den för vår överlevnad, lyssnar vi ju gärna på allt.

Här hemma hos oss i Kuala Lumpur kan vi se på massor av matprogram, till och med skandinavisk. Vi har en kanal som heter Asian Food Channel, och den visar mat från hela världen. Vi kan även se australiensisk TV här och de har massor med matprogram, likaså alla kinesiska program. Mat är något som tilltalar de allra flesta.

Men även idag finns det matintresserade som är totalt befriade från allt som har med trender att göra. De kör sitt race, och är totalt omedveten om att allt det de visar är i andra sammanhang det allra mest trendiga.
I går träffade jag en kinesisk kvinna, som trots sitt ursprung,  lika gärna kunde ha varit tagen från en av alla de hushållsskolor som fanns i Sverige för en himla massa år sedan. Har naturligtvis aldrig upplevt en sådan skola, men har genom bilder och gamla kokböcker fått en bild av hur de kunde se ut.

Och ändå hade jag så fel om henne, för när jag senare pratade lite med henne, visade det sig att hon, Madame Leong, som hon heter är en mycket känd kokerska med lång erfarenhet av kinesisk kokkonst. Hon har skrivit flera kokböcker och har även vid flertalet tillfällen varit med i matshower på TVB-Channel 8, en kanal som visas på flera håll i Asien. Men för mig var hon ändå bilden av en rejäl kokerska med båda fötterna på jorden och härligt enkel i sin framtoning. Jag gillade henne.

För jag var nämligen på matlagningskurs i går. Vi var en mycket liten grupp bestående av mig från Sverige, en brittisk tjej samt fyra stycken malaykineser som satte oss tillrätta och fick se denna kinesiska kvinna göra Thai Green Curry och Pan Fried Pau.


Här är Madam Leong. Hon hackade, skalade och malde i mixern som om
hon inte gjort annat. Hon var mycket duktig, och så befriande fri från allt
som man är van att se på TV när det gäller matlagning. Trots att det för mig
från Sverige var mycket exotiska kryddor mm, så var det vanlig husman
för henne och helt självklart.


Här några av de ingredienser vi jobbade med. Eftersom det är ganka svårt
med alla dessa kryddor och alla blad, så blir jag nog tvungen att ta med mig
recepten till marknaden de första gångerna innan jag lärt mig. Här har man till exempel
massor av olika sorter av eggpanta, och man använder dem vid olika tillfällen.


Här är bordet som Madame Leong jobbade vid. Lite känsla av hushålls-
skola, och inte det trendiga som vi oftast nu förtiden är vana vid. På bordet
är det verkligen en skatt av smaksensationer och kryddblandningar jag
aldrig ens hört namnet på, och allt prydligt i plastförpackningar. Härligt!


Här är Madame Leong i full färd med att laga Thai Style Green Curry. Vi
andra satt på stolar framför och antecknade för fulla muggar.


Thai Style Green Curry i färdigt skick. Innehåller bland annat kyckling, två
olika sorters grön chili, röd lök, eggplanta, lime, gröna långbönor, citron-
gräs, gul ingefära, rotingefära, coriander, någon krydda i en vit ask, basilika,
mintblad, kummin, fisksås, kokosmjölk, socker och kanske något mer.
Det var så himla starkt att tårarna började rinna på mig, kinesmalayerna
skrattade och Madame Leong blev orolig. Men jag förklarade bara att det är
så här när man kommer från ett land med salt och peppar.  Och jag var inte
ensam om tårarna, likadant för brittiskan.


Här ska vi fylla något som är ganska vanligt här i Asien, nämligen
Pan Fried Pau. Det är en slags deg som man på ett snabbt och snyggt sätt
fyller med olika fyllningar. Vi fyllde med en kycklingblandning gjord av
kinakål, ingefära, salt, soyasås, sesamolja, kycklingbuljong. Sedan steker
man dem i några minuter i sesamolja, därefter fyller man på med lite vatten
lägger på ett lock tills dess allt är torrt igen. Jättegott faktiskt! Men svårt att
få till, vi skrattade nästan ihjäl oss, och Madame Leong fick tysta ner oss.


Pan Fried Pau i färdigt skick. Men kanske inte så snyggt, vi fick inte till dem
så himla bra, de åkte upp hela tiden. Men de smakade gott.


När allt var klart så var det såklart dags att äta upp allt. En trevlig stund
med utbyte av materfarenheter och vad vi gillar bäst. Här i Malaysia är ju
som jag tidigare sagt mat lika viktigt som väder är för oss svenskar. Det vill
säga jätteviktigt! Och oftast får man frågan om vad man gillar bäst, malaysisk,
kinesisk eller indisk mat. Här sa jag naturligtvis med pekfingret och långfingret
i kors bakom ryggen att jag bara älskar kinesiskt. Men ska jag vara ärlig 
är det indiskt som är min stora passion just nu.  

Idag är det den 11 mars, vilket innebär att det är  fyra månader sedan vi lämnade Sverige för att under ett par år bosätta oss i Malaysia och Kuala Lumpur. Ska man lyssna på alla som har erfarenhet av detta med utlandsflytt så har vi inte riktigt landat ännu, för enligt alla specialister ska det ta ungefär sex månader innan alla bitar är på plats och man börjar finns sig tillrätta i det nya landet.

Allt har naturligtvis inte gått precis spikrakt, men jag måste ändå säga att vi kommit in i livet här förvånansvärt bra. Att det går upp och ner är självklart, men det gjorde det även i Sverige.

Idag har jag varit på mitt första styrelsemöte med Swea. Ett bra och effektivt möte som var klart efter två timmar. Fast det känns att man är ny inom Swea, och också här i Kuala Lumpur. Många saker är självklara för de som varit med ett tag, men grekiska för oss nya. Men nu vet jag på ett ungefär vad som förväntas av mig som programansvarig. Bland annat har jag fått den stora äran att  få skicka ett mejl till den svenska ambassadören och föreslå datum för den traditionella kräftskivan som Swea har varje år i deras recidens.

Nu måste jag börja med en agenda, för det börjar hopa sig med aktiviteter och möten. I morgon ska jag först gå med min norska kompis Rita på en kurs i kinesisk matlagning. Ska bli roligt och spännande. Efter det ska jag på min kurs i Malaysiska. Och det är så kul att jag riktigt längtar mellan gångerna. Ett härligt gäng med en sprudlande fröken.

På måndag ska jag på mitt första redaktionsmöte på den Skandinaviska Tidningen som finns här i Kuala Lumpur. Sedan duggar det tätt med både frukostmöten om välgörenhet och ekonomi. Jag har absolut inga problem att få dagarna att gå, kanske att de går lite för snabbt.

Nu ska jag ladda om batterierna, för om någon timme ska jag ner till gymmet och träna.


Det här är min älskling Mikkis, och hon har sovit mellan Pär och mig sedan
första dagen vi kom hit. Och jag kan säga att hon trivs:) Hon kommer att få
följa med till Sverige i sommar. Hon längtar lite till stora Mikkis!!!!

I går var det för min del den slappaste av alla dagar sedan vi flyttade hit till Kuala Lumpur. Jag låg i soffan och det enda jag gjorde var att titta rakt fram. Egentligen hade jag ingen aning om vad jag såg på, jag orkade bara inte göra någonting. Det var som om någon hade knockat mig eller som om jag hade fått i mig sömnmedel. Jag var väldigt trött!

De andra var betydligt piggare. Emelie pluggade och Pär och Julia var nere vid poolen och badade. Här var det public holiday i går, eftersom det var Prophet Mohammad´s födelsedag. Julia var också på eftermiddagen och kvällen hemma hos sin kompis Klara som bor i samma condo som oss. Det är jätteroligt, för förra veckan började Klara också i samma klass som Julia på Garden International School.

I söndags var vi på ett väldigt roligt och intressant ställe som vi blev tipsade av Pärs jobbarkompisar att åka till. Det var en stor djungelpark bara en liten bit utanför Kuala Lumpur, Kepong. Det är Forest Research Institute Malaysia, FRIM, som har ett enormt forskningsområde där det är en stor bit orörd djungelnatur. FRIM har funnits i 74 år här, och är en av de ledande instituten för tropisk regnskogsforskning i världen.

När man kommer in i den så kallade djungeln så tror man helt plötsligt att man är med i en riktig djungelfilm typ Indiana Jones eller något liknande. Träden och växtligheten är tät och med jämna mellanrum möter man vattenfall som rinner ner från den mystiska och spännande naturen.

Vi vandrade en bra bit in i djungeln på en ganska bra väg, så det var väldigt lätt i början. Men gud så svetten rann, 32 grader och säkert 95% luftfuktighet, gjorde så att inte en enda del på kroppen var torr, utan helt kletig och klibbig. Efter ett tag blev terrängen jobbigare och steg rätt kraftigt. Men vad gjorde det när allt var så spännande.


Jag och Julia, här ser vi fortfarande rätt pigga ut. Det som inte syns på bilden
är att det stiger ganska mycket uppför, och i 32 graders värme med säkert 95%
luftfuktighet blir man efter ett tag rätt trött...


som ni kan se på denna bild, har vi gått ett tag och pulsen  börjar stiga.


Pär, Emelie och Julia tog även canopy walkway. Själv är jag på tok för
höjdrädd, för denna, som säkert gick 30 meter över marken i höjd med träd-
topparna. Men de andra tyckte att det var en häftig känsla. Emelie har på sig
sina nya vandringskängor. Om en vecka är detta vardag för henne då hon
ska på en veckas djungeltur med ISKL.


Pär tar en liten paus och njuter av utsikten.


Härlig miljö, här ett vattenfall.


Det är en underbar känsla att befinna sig i djungelmiljö, naturen är väldigt
speciell och växtligheten är otroligt tät. Man kan inte låta bli att fundera över
hur det var för britterna när de kom till Malaysia, då allt var djungel.
Jag, Pär och Julia poserar.


Vi avslutade vår djungeltur med ett besök på "Malay teahouse" , som funnits
sedan 1929 och är byggt i riktig brittisk kolonial stil. Detta tehus ligger på
samma område som FRIM, och här kan man avsluta med mat och förfriskningar.
Man kan även köpa typiska malaysiska tvålar, tesorter och andra hälsoprylar.

De hemlösa elefanterna hann vi inte med, så det får bli en annan gång.


Måste bara avsluta med denna bild på Julia som matar fåglar med banan.
Det här var i och för sig förra helgen på Lake Gardens fågelpark.

Faktum är att det kan gå några dagar utan att något märkvärdigt händer även här i Malaysia. Redan förra veckan bestämde vi oss faktiskt för att bara ta det lugnt den här helgen. Vi har egentligen inte haft många stunder då vi bara har slappat och inte gjort något speciellt, så det är välbehövligt för oss alla. 

Men helt utan aktiviteter har ju familjen Linder svårt att vara. Så vi ska idag ta en promenad i en djungelpark och sedan ska vi åka in till shoppingcentret i Petronas Tower, där de har en jättestor och prisvärd sportaffär. Emelies djungelvecka närmar sig och det fattas en del prylar. I morgon är det måndag och "public holiday" här i Malaysia och hela den muslimska världen, för då är det Prophet Mohammad´s Birthday. Om det är öppet så funderar vi på att hälsa på de föräldralösa elefanterna som man tagit hand om. Jag återkommer om detta.

Men vi har sett en hel del filmer. Vi köper ju som jag tidigare berättat väldigt billiga kopior för cirka 20 kronor. Så här kommer helgens filmer som vi sett och ska se:

Harry Potter and the sorcerer`s - jag och Julia älskar den, fast det är ettan. Ja, vi gillar alla Harry Potter och längtar till nästa premiär.

Changeling - av Clint Eastwood och med Angelina Jolie. En mycket bra film, bättre än jag hade förväntat mig. Spännande och tänkvärd om det korrupta polisväsendet i USA.

Milk - med fantastiska och underbara Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk, aktivisten som kämpade för de homosexuellas rättigheter i USA på -70 talet.

Revolutionary Road - med Kate Winslet och Leonardo Dicaprio. Ska se denna ikväll.

Några filmer som vi såg förra helgen är:

Slumdog Millinaire - superbra, måste ses, väldigt stark film!

The Reader - också superbra. Ni måste se den!

The Curious Case of Benjamin Button - så annorlunda och så bra. Se den!

I torsdags var jag på min lektion i Bahasa Melayu. Och vet ni, det är så himla kul. Vår lärare som är en Malaysisk kvinna i min egen ålder är så otroligt öppen och spännande att lyssna på. För det första är hon bra på att lära ut språket, men hon är dessutom bra på att lära oss mer om kulturen här i Malaysia.

I torsdags pratade vi väldigt mycket om månggifte som är tillåtet inom Islam. Det är tillåtet att ha fyra fruar, men man måste kunna vara 100% rättvis mot dem alla. Vår lärare är muslim, men hon delar inte sin man med tre andra fruar, och var väl inte helt tänd på idén heller för den delen. Men hon tog upp en del exempel och hade vänninor som levde i ett äktenskap med flera fruar och en man.

Månggifte i de muslimska länderna handlar också idag väldigt mycket om klassskillnader. Det är oftast bara de mest välbärgade och rika som har fler fruar, eftersom det medför fler och större utgifter.

Men det var kul att diskutera detta, vi har ju så otroligt olika syn på detta. När vi då undrade om det inte kunde bli svartsjukebråk och sådant så sa hon lugnt att det blir det oftast inte. De högaktar sin man och de vill absolut inte att han ska få lida på något sätt. Oftast handlar det ju om att den första frun är för gammal och så byter man ner sig hela tiden. Ja, inte skulle jag gå med på att dela min man med tre andra!!!! Aldrig!

Sedan hade vi lite undringar kring detta med huvudbonad för de muslimska kvinnorna. Vår lärare bär inte slöja, och det gör inte alla muslimska kvinnor här i Malaysia. Hon berättade då precis det som jag tidigare nämnt i denna blogg att muslimerna här inte alls är lika strikta som i exempelvis arabvärlden. Här gör man lite som man själv känner och tycker. Men hon sa också att de som är riktigt starkt troende inte ser detta som något positivt.

I går morse var jag och Pär med Julia på hennes skola. Det var eleverna som skulle visa sina föräldrar hur och vad de jobbat med. Vi hade så kallade workshops med Julia och hon var riktigt duktig på att visa oss allt. Vi pratade med Julias fröken om hur allt går och enligt henne var Julia riktigt duktig och har gjort rejäla framsteg.

Sedan åkte Pär till jobbet och jag och Julia åkte till Mid Valley, ett köpcentrum här i KL. Vi gick runt och hade en riktig "mor och dotter" eftermiddag. Vi shoppade lite, men mest åt vi. Först gick vi på Sushi King, en restaurang där det går runt ett band med olika sushibitar. Man tar så mycket man orkar, och sedan räknar de faten. Efter det gick vi och tog efterrätten på en glassbar. Ja, jag glömde liksom träningen för en stund:)

När vi kom hem såg vi på Harry Potter och bara slappade. Emelie kom hem och hade fått betyg eftersom det är slut på Second Trimester. Hon hade fått strålande betyg, både Pär och jag var helt förstummade över vår duktiga dotter.

I helgen ska vi bara slappa. Idag blir det en tur med hissen ner till poolen för att ta det lugnt och även testa vår nya restaurang. På eftermiddagen ska Julia på kalas till en klasskompis från Korea. Pär har haft lite språkkurs med henne så att hon kan imponera med lite ord. Ja, ni som känner Pär, vet ju att han räknar sig som halvkorean. Han har ju varit i Korea hela 21 gånger.


Så här ser Sushibarerna ut här. Det rullar runt massor med olika sushi på
ett band, och du plockar de bitar du vill ha. Här är det naturligtvis massor
med olika sorter och allt är supergott. Det är två bitar på varje fat. Och du äter
tills du blivit mätt. Vill du kan du även beställa annan japansk mat vid sidan om.


Här är den vi var på. Sushi King, som finns på flera ställen här i KL. Det som
slår en när man går in i restaurangen är att allt är så otroligt rent. De som
jobbar med maten har både plasthandskar och munskydd. Men här är som sagt
också sushi betydligt billigare än hemma. Du kan även köpa sushi i de flesta
matbutikerna här. Små enstaka bitar eller hela fat för fest.

Idag kan man läsa i morgontidningen om alla de skador och all den förödelse som ovädret i tisdag orsakade. Alla de butiksägare och affärsinnehavare som har sitt stånd eller sin butik utomhus hade under gårdagen fullt upp med att röja, rensa och få ordning på allt igen. Och i den här staden är det ganska många som håller till utomhus på gatorna, och allt gick snabbt så många hann inte plocka undan sina varor.

Man kan också, som i alla länder när något sådant här händer, läsa om vad som skulle ha gjorts bättre och man försöker hitta orsaker och syndabockar.

Här i Kuala Lumpur är man ju ganska van regn, och därför har man byggt och håller på att bygga fler speciella tunnlar där man kan styra ut vattnet från gatorna och vägarna ovan jord. Är faktiskt förvånad över hur snabbt det blir torrt efter alla de kraftiga regn vi sett här.

I går eftermiddag var jag alltså på gymmet. Det var en upplevelse för mig men säkert också för min vältränande och slavdrivande personliga tränare. Han är en sådan där helhurtig person som säkert inte gjort annat än tränat i hela sitt liv. Jag hade ju knappt sett sådana där apparater förr, och visste ju inte vilket håll jag skulle sätta mig och hur rörelserna i de olika momenten  skulle göras. Så ni kan ju förstå att jag kände mig som en vilsen elefant som kämpade för sitt liv. Och medan jag slet så hade han dessutom mage att stå och prata med mig hela tiden. Och jag måste ju svara fast jag hellre hade velat svinga en höger!

Men jag kämpade på, svetten rann och jag kände hur det riktigt tog emot ibland. Vi kämpade en timme ihop och jag kan säga att jag var både trött och lycklig efteråt. Nu har min tränare gjort upp ett program för mig och det innebär att jag ska träna tre dagar i veckan under en tioveckorsperiod. Herregud, jag blir ju trött bara av att skriva ner detta. Men det ska samtidigt bli skönt att komma igång, äntligen!

Senare på kvällen åkte jag och ett gäng andra svenska tjejer som bor här i Mont Kiara iväg till Bangsar och Lottis som för kvällen stod som värd för bokklubben jag är med i nu. Detta var andra gången för mig och jag tycker att det är så otroligt roligt, en riktig vitamininjektion. Vi äter gott och dricker gott samtidigt som vi pratar och diskuterar allt mellan himmel och jord. Det är högt i tak och ämnena för igår var allt från skolpolitik till den svenska jantelagen. En av tjejerna igår var med för första gången. Och hon är tuff, hon var här med en svensk/kinesisk familj på semester och bestämde sig efter det för att hon bara måste flytta hit ett tag och jobba och bo. Så nu hankar hon sig fram på två lärarjobb och hyr ett rum i en större lägenhet. Lite andra premisser än vad vi andra har. Men jag tror ändå att vi alla känner att dessa bokklubbskvällar fyller en enorm funktion. Och som hon sa när hon hoppade ur bilen: "det här var den bästa kvällen jag haft under min tid här i KL". Jag är beredd att hålla med.

Nu har Linda kommit hit och satt igång med städning. Hon är min klippa. Senare idag ska jag på min språkkurs i Malaysiska. När Linda för två veckor sedan hörde att jag börjat på det så kom hon hit med en bok som jag fått låna. Det var en bok som hon fick av en vän när hon lämnade Filippinerna för att börja jobba som maid här i Malaysia. Boken är en språkkurs och var en stor hjälp för henne att lära sig språket. Så jag läser den med vördnad.


Detta är vårt tjusiga gym.
Ja, hur ska det gå?
Kommer jag att klara av att kämpa här 3 dagar i veckan?
Kanske måste jag om jag ska orka vara aktiv i allt det jag tänkt.
Här i denna värme är det värre än hemma om man är otränad.

Monsunregn var något jag bara hade hört talas om innan jag flyttade hit till Malaysia, jag hade aldrig upplevt ett riktigt tropiskt regnoväder. Visserligen hade jag sett det på TV och i många filmer där man velat framställa den natur som vi nu bor och lever i.

När mina föräldrar kom hit i början på februari var det ovanligt torrt här i Kuala Lumpur. Visserligen kom det några små stänk av regn några dagar, men inget som höll i sig särskilt länge eller var särskilt kraftigt. Faktum är att de första tre veckorna har de haft väldigt bra väder, ja bra om man gillar 33-34 grader fuktig tryckande värme.

Jag skämtade lite och sa att det vore ju kul om ni kunde få uppleva ett riktigt åskoväder här i Kuala Lumpur. Nu har de fått göra det.

I söndags kväll kom det första. Dessa oväder brukar börja med att det som vanligt börjar blåsa och molnen hopar sig ganska snabbt. Inget ovanligt tycker ni, och det är det ju inte heller. Men sedan när första knallen kommer och regnet börjar vräka ner, det är då det blir något utöver det vanliga.

Knallarna som kommer är så kraftiga att man tror att det är bomber som släpps precis inne i lägenheten. Och blixtrarna som är många och kommer hela tiden är riktigt stora och ser verkligen ut som de man brukar se i tecknade filmer när ett oväder ska illustreras. När man ställer sig vid fönstret så ser man nästan inte ut, luftfuktigheten brukar ligga rätt nära 100% och regnet är oftast så kraftigt att det ser ut som om du häller hinkar tätt tätt med vatten. Att man bor på 27:e våningen i en skyskrapa gör ju också att allt syns så oerhört mycket mer, man är på något sätt mitt i ovädret.

I går eftermiddag kom det andra riktigt stora ovädret. Mina föräldrar blev nog lite oroliga eftersom de skulle flyga hem senare på kvällen, men de visade det inte. Det åskoväder eller monsunregn som kom i går var nog det absolut kraftigaste som vi varit med om sedan vi flyttade hit. På Pärs jobb hade även de lokalanställda som är mer vana sagt att detta var ett av de kraftigare och de tyckte inte Pär skulle ta bilen och åka hem.

Knallarna och blixtrarna kom som spön i backen. Från början kunde vi med nöd och näppe titta ut, men efter ett tag så såg vi ingenting från något fönster. Totalt igenmurat av luftfuktighet. Det enda som syntes var de enormt stora blixtrarna som lyste upp himlen med bara några sekunders mellanrum. På något sätt hade min kära mor rätt som tyckte att det kändes som om "jordens undergång" var i antågande.

Efter ett tag ringde Pär från mobilen och berättade att han satt i bilen och hade ganska svårt att ta sig fram. Det var som vanligt vid dessa regn översvämningar på flera ställen. När han kom hem berättade han att på vissa ställen hade de kört med samma princip som vi brukar göra uppe i jämtlandsfjällen när vägarna snöat igen. Stora mellanrum mellan bilarna och en bil i taget får ta sats och köra rakt igenom vattenmassorna.

Oftast blir det översvämningar och trafikproblem under och efter ett sådant här oväder. Det är inte ovanligt att man under en kortare tid får stänga av vägar för att få bort vattenmassorna. Och det är inte konstigt, för det är enorma vattenmassor som kommer.

Men mina föräldrar kom iväg, vi skjutsade dem till flyget. Och i skrivande stund är de nog snart i Amsterdam för att byta flyg mot Stockholm/Arlanda. Jag tror de tycker att det är skönt att komma hem till lite kyligare luft.

I dag hade Emelie med sig all packning inför "Malaysia Week". De skulle provgå med ryggsäckarna och vandringskorna. Det har under ett par veckor varit stor förberedelse inför denna djungeltur, och det är nog bra, för naturen här har ju lite andra överraskningar att bjuda på än skogarna hemma i Sverige.

Själv ska jag skjutsa Julia till Svenska skolan i eftermiddag. Under tiden hon är där ska jag till gymmet. Ja, ni läste rätt. Jag berättar mer om det i morgon, för jag vet inte riktigt vad som väntar.

I kväll ska jag träffa mina bokklubbsvänner. Det brukar bli riktigt kul med mycket prat, god mat och dryck.


Himlen precis innan ett oväder


Bild hämtad från Google och visar ett åskoväder i Kuala Lumpur, 
vill att ni ska få en känsla av hur kraftiga blixtrarna är. De lyser upp hela
himlen och det är inte många sekunders mellanrum, rätt kraftiga med andra ord.

OBS! Nu gör jag ett tillägg med bilder från dagens tidningar här i KL. Vädret jag försöker beskriva och som vi drabbades av igår eftermiddag var det värsta KL haft på många år. Och det förstår jag, för det var verkligen "flasch floods hit the city".


Så här såg delar av KL efter gårdagens oväder, upp till två meters över-
svämning på vissa håll. Det här är vid KL Central.


Mitt inne i centrala KL. På vänster sida ser ni Monorailen.
En flod har bildats på vägen.


Vy mot KL Central.


Här försöker man rädda bilen.


Så här såg många garage ut i går kväll här i KL.


Så här såg det ut vid Merdeka Square, helt översvämmat.

Ja, som ni ser, så drabbades vi av kraftigt oväder igår. Spännande och otäckt!

Nu är det sista dagen i Malaysia för mina föräldrar. De har nu varit här en månad och jag tror att de haft det riktigt bra. Åtminstone så har de under den här tiden fått se väldigt mycket av Malaysia och Kuala Lumpur. Men jag tror att de tycker att det ska bli skönt att komma hem, efter så lång tid i denna tryckande, fuktiga värme. Hem till snö och lite kyligare luft. 

Här i Kuala Lumpur skulle jag om jag ville kunna ha det hur lugnt och slappt som bara den. Jag skulle kunna sola, bada, gå på gymmet, läsa, gå på skönhetssalonger, shoppa och bara ägna mig åt egotripper. Men hur kul är det egentligen? Hur less skulle jag inte vara efter fyra år här i Malaysia?

Självklart är det så att jag kommer att ägna mig åt ovanstående också, men inte enbart. Jag tycker självklart att det är skönt att bara slappa, det gör vi väl alla ibland, men att bara göra det är ju så oerhört dötrist.

Så nu har jag tackat ja till en sak som kanske känns som om jag tagit mig vatten över huvudet. Men ni som känner mig, vet ju hur jag fungerar. Jag har svårt att tacka nej till roliga och utmanande saker.

2011, ska det om vi som är aktiva i SWEA här i Kuala Lumpur får som vi vill, vara en världskongress för SWEA här. Denna världskongress går av stapeln vart annat år, och har faktiskt aldrig varit i Asien förr. I år firar SWEA 30 år och nu i april har man en världskongress i Washington.

Det som jag har tackat ja till är att vara någon sorts projektledare för hela detta evenemang år 2011 här i Malaysia och Kuala Lumpur. Puh! Låter skräckinjagande va?

Men som sagt, jag hoppas på mycket hjälp från alla dessa otroligt duktiga tjejer i SWEA som bor här i Kuala Lumpur. Dessutom finns en tjej som jag ännu inte känner som bott i KL i massor med år och driver en resebyrå här, hon kommer också att arbeta mycket med detta om vi får igenom det. Så det ska förhoppningsvis gå bra. Men är det inte typiskt mig? Jag är nog den som vet minst om SWEA och som har bott kortaste tiden här och så hoppar jag på detta!

I kväll skjutsar vi mamma och pappa till flygplatsen. Deras vistelse här är slut och jag hoppas att de haft det bra och att det nu känns lugnare för dem när de sett hur vi bor och lever här på andra sidan jorden.


En liten bild från utställningen under Internationella veckan på Julias skola.
Batteriet i kameran tog slut, så det blev bara ett kort. Men det var så mycket att se
från världens alla länder och massor med mat. Och jag var såååå ledsen att
inte Julia ville göra något. Men vi tar igen det när hon är varmare i käderna.