Idag hejar jag på pappa och Lotta
Ja, just det. För idag springer de Stockholm Marathon, ett helveteslopp på 42 195 meter, i vackra Stockholm. Jag skulle själv aldrig för mitt liv orka springa så långt. Jag skulle nog få andnöd redan vid starten. Däremot älskar jag att titta och heja. Det är en enorm folkfest och det är just det som jag tycker är så härligt. Och hejar, det gör jag. Jag hejar på allt och alla, och brukar oftast inte ha någon röst kvar på kvällen.
Och idag håller jag tummarna för Lotta som springer sitt andra marathon. Och jag tror det kommer att gå super bra för henne, hon verkar ha laddat rejält och hon kommer säkerligen att sänka tiden från förra året. Spring på Lotta!
Sedan så håller jag ju självklart tummarna för pappa. Min käre far som springer jämt. I år springer han sitt fjortonde Stockholm Marathon. Men han har definitivt inte bara sprungit marathon i Stockholm. Nej, denne 72:åring åker världen runt och springer marathon. Så det har blivit några lopp genom åren. Och nästa år kanske han springer Kuala Lumpur marathon. Det vore ju skitkul:)
Själva ska vi ta det riktigt lugnt i helgen. Åker kanske på någon lite kortare utflykt i närheten. I kväll ska vi på studentfest. Det är Anna vår Swea ordförande vars son Carl har tagit sin IB examen. Nu väntar Japan och Tokyo på honom, dit åker han efter sommaren för att plugga. Det här blir vår första studentfest i Kuala Lumpur.
Här kommer lite bilder från veckan som gått.
I torsdags morse hade jag coffemorning hemma hos mig. Ett riktigt trevligt
sätt att träffas på. Även på skolorna har man med jämna mellanrum coffe-
morning, och tanken är att jag ska bli lite mer aktiv där nästa termin.
Senare på kvällen var vi på Elegant Inn, en dim sum restaurang i Hong Kong stil.
Tyvärr blev det ingen dim sum, men en supergod trerätters måltid. Detta var lite
för att fira att jag och Pär hade vår bröllopsdag den 25 maj.
Ja, här är han, min kära make sedan många många år. Gamla som gatan
och uråldriga är vi, tycker åtminstone Emelie och Julia...
Men det är tur att vi föräldrar inte alltid säger vad vi tycker...
om de små liven:)
Och Emelie som suttit och pluggat så ögonen blöder och dessutom fått
kliva upp mitt i natten (06.00) hela terminen ser verkligen fram emot ett
långt och skönt lov med sovmorgon, rejäl sovmorgon...
Politik blandat med flärd
Jag försöker hänga med så mycket som möjligt av vad som händer här i Malaysia. Och faktum är att det är ganska lätt för oss icke malayer att läsa tidningar, se på TV och lyssna på radio. Här är nämligen det officiella nyhetsspråket engelska. Och till och med premiärministern håller sina tal på engelska. Själva prenumererar vi på tidningen New Straits Time, som jag också har länkat på denna sida. Den är i och för sig cencurerad, som all annan media här i Malaysia, och dessutom är det partiorgan för UMNO, det största partiet här, men är ändå en ganska hyffsat bra tidning med mycket sport och politik. Även en hel del kändisskvaller om man nu är intresserad av det. Och vad är det som tidningarna skriver mycket om just nu.
Jo, som vanligt handlar väldigt mycket om att komma tillrätta med mutor och korruption. The Malaysian Anti-Corruption Commission (MACC) jobbar för högtryck med att utreda politikers heder och samvete. Och det är ju bra, men frågan är hur pass djupt rotad korruptionen är och hur vida man egentligen vill ha en förändring.
En annan sak som det skrivits mycket om är de landsförvisade kommunisterna som efter Malaysias självständighet 1957 förvisades till en by i Thailand. De försökte med alla medel ta makten efteråt och har gjort sig skyldiga till massmord och kränkt ett helt folk och land. Dessa kommunister är nu till åren kommen och vill en sista gång besöka sitt gamla hemland Malaysia. Men här säger man nej, det går inte att förlåta eller glömma vad de gjort mot Malaysia och de männsikor de mördat.
En annan sak som jag tidigare också har tagit upp är den malaysiska polisen. De har fått mycket kritik för att de inte behandlar de olika raserna lika och att de är på tok för mycket respektingivande. Så nu gör de allt för att visa sig från sin allra bästa sida. Som i helgen när vi var i Melaka så möttes vi av ett helt gäng poliser som på en restaurang dansade och sjöng. Och det visade sig att de var riktigt duktiga på karaoki.
Nu har jag precis kommit upp från träningen. Och min i vanliga fall så morgonpigga Julia sover fortfarande. Ska väcka henne och höra om hon fortfarande vill åka in till Bukit Bintang för lite shopping. I går eftermiddag hade jag och Julia en mor och dottereftermiddag. Julia tog manikyr och pedikyr och jag wasch and blow. Då får man håret tvättat och sedan en lååång massage i huvudet och axlar/nacke. Sedan blåser de det till en frisyr som man oftast får bortse ifrån. Det är själva massagen man är ute efter, det är grymt avkopplande.
Här är min frisör som tvättade och masserade mitt stackars huvud. Han är
så glad och lättsam, vilket många är här. Men han var ledsen över att han
inte kan få samma blonda färg som jag har på håret. Jag försökte trösta och
säga att det är ju jättesnyggt, lite morot sådär, och orange är ju helt rätt nu.
Och Julia hon njöt också. Här får hon både pedikyr och manikyr. Hon blev
extra glad för det blev blommor på både tår och tummar. Och hon fick också
massage, det får man nästan alltid här när man går på salong. Ja, ni förstår
vilka vanor dessa barn lägger sig till med...
Skolavslutning, Melaka och intervju
Helgen har varit fullspäckad med roliga händelser. I lördags var vi på Svenska Ambassaden, där det var skolavslutning för Svenska skolan. Hos oss är det enbart Julia som går på Svenska skolan en dag i veckan. Och det tycker vi är ett bra sätt att underhålla svenska språket. Julia kommer att gå även nästa år, men sedan får hon sköta svenskundervisningen via nätet på Sofia distans. Men som sagt, ingen av barnen slutar på sina vanliga skolor ännu, utan de har ett par veckor kvar. De som går på amerikanska skolor slutar omkring den 4 juni, medan de som går på brittiska slutar först i juli. Så just nu är det och har varit massor av plugg. I går satt Emelie med ett projektarbete i stort sätt hela dagen.
Efter skolavslutningen åkte vi till Melaka som ligger cirka 2 timmar från Kuala Lumpur. En ganska stor stad egentligen, men vi höll till i China Town där vi shoppade lite kläder och skor. Vi var även på fotmassage, vilket vi brukar unna oss med jämna mellanrum. Men det stället vi var på i Melaka var lite roligt. En ganska stor lokal som låg i utkanten av Jonkers Street, men som var väldigt tom på personal. Så när vi alla fyra kom dit och ville ha en timmes fotmassage blev det full rulle och de fick ringa efter ytterligare personal. Så vi fick lugnt vänta på att fyra stycken massörer skulle dyka upp. Och det gjorde de efter en halvtimme och sedan somnade i alla fall jag under massagen.
I går kom det hem sex stycken härliga och pratglada 15 och 16-åringar till oss. Och vi satt och pratade om hur det är att bo utomlands och vara ung. Alla hade väldigt förnuftiga och genomtänkta tankar om hur livet är för dem och vilka möjligheter de har för framtiden. Detta ska bli ett reportage som ska in i bland annat Snofida, den skandinaviska tidningen här i Kuala Lumpur.
Här kommer lite bilder från den svenska skolavslutningen här i Kuala Lumpur:
Här på bilden syns svenska prästen Katarina Bäckelin, och
Svenska skolans ordförande Anki Cederkvist. Anki fyllde även
år den här dagen, så vi sjöng lite extra för denna otroligt drifiga
tjej som är en klippa för oss i svensklägret. Anki är även kassör
i Swea. Och är det något man vill fråga om så kan hon det mesta.
Här är Julias grupp med lärarna Linda och Magnus som slutar nu. Magnus
flyttar hem till Sverige och Linda bor kvar men ska börja plugga. Ni ser Julia
längst till vänster i den blommiga klänningen.
Här är Julias grupp igen och ni ser alla Julia längst till vänster. Här sjunger de Per Gessles "Här kommer alla
känslorna på en och samma gång".
Och självklart så sjöng vi även "Den blomstertid nu kommer" och "Idas sommarvisa". Så ni förstår att det var många känslor och många tårar som kom. Kändes lite som att vara hemma i Sverige.
I dag är jag trött, väldigt trött
I natt har jag inte sovit. Jag har haft en sådan där natt när man ligger och vrider och vänder på sig, och utkämpar en kamp mot klockan. Huvudvärken slog också till någon gång på småtimmarna och sedan var det totalkört. Så när alla gått iväg till skola och jobb så gick jag faktiskt helt utan dåligt samvete tillbaka till sängen, och sov ända till kvart i tolv. Faktiskt ganska ovanligt för mig, som egentligen är väldigt morgonpigg och ännu inte brukar ha några som hellst sömnproblem. Jag är känd för att kunna somna var som hellst när som hellst.I går kväll hade vi den sista bokklubben för säsongen. Vi satt ute vid Lottas pool och som vanligt var det väldigt trevligt. Lotta som tappert satt med oss i någon timme med feber, gick efter ett tag upp och la sig och vi andra satt kvar en stund till.
Eftersom det är en del som flyttar nu till sommaren så kom naturligtvis samtalen in på det. Flyttfirmor, magasinering och hur det i största allmänhet känns att ta avsked och bryta upp. Jag kan själv känna att jag har svårt med alla dessa avsked. Även om vi som bor här inte har känt varandra jättelänge, så får man en slags närhet till varandra som jag tror beror på att vi har så otroligt mycket gemensamt. Och när man sedan ska säga hej då och kanske aldrig mer träffas, ja, då får jag en klump i halsen. Det blir så vemodigt.
I kväll ska Emelie på fest på sin skola. Festen ska vara på en golfklubb en bit ifrån skolan, och jag tror att hon tycker att det ska bli väldigt kul.
I morgon är det svensk skolavslutning på svenska ambassaden. Det ska bli väldigt roligt och spännande. För vår del blir det första gången, och jag lovar att ta bilder och visa sedan.
Nästa vecka har Julia ledigt från skolan. Då ska vi mysa och ha det riktigt
skönt. Det är kul för henne också att Klara bor i samma condo, då kan de
bada och leka vid poolen hur mycket de vill.
Här Klara och Julia som faktiskt är väl värda en riktigt skön vecka utan
skola. Sova länge, ta det lugnt, bada, sola och leka. Blir också lite trist
för Klara efter sommaren då Julia byter skola till ISKL. Men de får leka
och vara kompisar hemma i stället.
På lördag efter ambassaden tänkte vi ta en tur till Melaka. Har varit där två
gånger tidigare. Men har fått för oss att det ska vara fint att gå runt på kvällen
bland alla mysiga butiker i China Town. Här är när mina föräldrar var med,
mamma, jag och Julia poserar vid torget.
Brickfields - the other Little India
I går kväll tog Pär och jag en tur till Brickfields, ett indiskt område som ligger intill KL Central här i Kuala Lumpur. Egentligen skulle vi till posten och hämta ett paket, och passade då på att vandra runt i detta fantastiska område. Själva namnet Brickfields kommer av att man tidigare hade stor tillverkning av tegelstenar just här. Och enligt vad jag läst så ska dessa stenar ha haft en väldigt hög kvalité.
Idag brukar man också säga att detta är Kuala Lumpurs andra Little India, ett finns ju inne i city nära Chinatown. Och det mesta i Brickfields är väldigt ruffigt, skitigt och fallfärdigt. Men blickar du upp mot KL Central så möts du av supermoderna lyxiga condominiums. Men området har sin charm tycker jag. Och om du ska handla frukt och kryddor så finns det inget bättre ställe än just Brickfield. Här är frukten så fräsch och utbudet är stort.
Vi satte vi oss på en restaurang av den absolut enklaste klassen. Ett hål i väggen med lite olika udda bord och stolar. Eftersom Pär inte hade gjort annat än ätit hela dagen (var på kurs) så var det egentligen bara jag som var hungrig. Jag gick fram och pekade på lite olika saker, och när fatet sedan landade på bordet var det en jättemängd med godsaker. Vi orkade inte äta upp, men eftersom hela kalaset inklusive två stora ice lemon tea endast kostade 6 RM (ca 13 kr) så tycket vi inte att det på något sätt inte tärde särskilt mycket på ekonomin.
Efter det tog i vi en liten promenad, bland annat gick vi Jalan Berhala där det ligger flera religösa byggnader. Det finns både buddistiska, hinduiska och kinesiska tempel. Men även katolska och Ordodox-lutheranska byggnader. Och alla ligger sida vid sida vilket gör att miljön känns extra spännande och annorlunda.
Men som sagt, jag skulle aldrig för mitt liv gå ensam på kvällen i detta område. Brickfield är känt för att vara väldigt kriminellt och prostitution är också en vanlig syn när det börjar skymma. Men på dagtid rekommenderar jag verkligen ett besök här, otroligt historiskt och intressant ställe.
Idag ska jag på min malaykurs och senare på kvällen ska jag hem till Lotta på sista bokklubben för säsongen.
Utkanten av Brickfields
Ishockey i Malaysia???
När man som familj flyttar från Gävle, där hockey är heligt, till det tropiska Malaysia med en hockeyfanatiker till son, hur tänker man då? Ja, det var säkerligen dessa frågor som många av familjen Molins hockeyvänner ställde innan de satte sig på flyget till Kuala Lumpur för att stanna här i ett antal år. För här i Kuala Lumpur skulle det väl knappast gå att underhålla denna sport som är så stor för oss. Men här i Malaysia?
Men se, här finns det faktiskt en hockeyrink, där Hampus tränar och vad jag också förstått är en av storstjärnorna. Men det är klart, kommer man från Gävle med Brynäs som stolthet, så har man det i blodet.
Hittade faktiskt en länk till ett reportage om Hampus som jag vill visa er. Det var inne i Arbetarbladet i Gävle nu i maj. Länken ser ni längst ner. Gå in och läs, jag tycker det är ett mycket fascinerande reportage om hur den sport man minst trodde skulle gå att utöva här, faktiskt finns. Hampus går annars på Mont Kiara International School, och är i samma grupp som Julia på Svenska skolan.
För vår del har det varit betydligt svårare att hitta cirkus, som vi trodde var lätt som en plätt. Jag menar asiater är ju gudar i akrobatik. Men ibland är det inte som man tror.
Jag har precis kommit upp från träningen. Och nu ska jag gå ner och simma några längder och få lite sol. I eftermiddag skjutsar jag Julia till hennes sista svenska lektion för denna termin.
http://arbetarbladet.se/sport/1.1047876
Resan till Sverige bokad!
Även här i Kuala Lumpur är det en hektisk men rolig tid just nu. Det är slutspurten i skolan och många har redan börjat räkna ner dagarna tills dess de åker hem till sina hemländer. Vi har nu också bokat våra hemresor. Jag och Emelie flyger till Sverige den 10 juni och Pär och Julia kommer efter den 27 juni. Så nu är det bara att räkna ner.Nu på fredag har Emelie fest på sin skola. Och på lördag är det skolavslutning på Svenska Ambassaden för Svenska skolan. I morgon har Julia sin sista lektion på Svenska skolan, men dessvärre går hon i en brittisk skola, och slutar inte där förrän i slutet på juli, men vi låter henne sluta innan. Emelie slutar den 4 juni. Tiden mellan den 4 och den 10 juni ska vi bara slappa och ha det skönt. Kanske, kanske en liten resa sista helgen innan vi åker till Sverige. Vi får se.
Just nu dånar det Magnus Uggla ur mina högtalare och jag tänker oerhört mycket på Sverige och på att få komma hem och träffa släkt och vänner. När vi kommer hem var det åtta månader sedan vi flyttade.
Och ni därhemma gör ju att jag längtar ännu mer. Idag fick jag bilder från Maria, och i förra veckan skickade Marie ett helt gäng bilder. Anna har också skickat bilder. Och vad föreställer då dessa bilder? Jo, det jag älskar mest här i världen....nämligen Norrköpings Ungdomscirkus!
Det känns lite märkligt att veta att alla därhemma har firat denna underbara förening som i år fyller 30 år, utan att vi varit med. Det roliga är att i lördags hörde Marcus också av sig, och ingen av oss var med under jubileet, han i Turkiet och jag här i Malaysia. Men vad jag ser på bilderna så var det ett hejdundrande kalas som avslutades med en fest med inbjudna cirkusar från övriga Sverige och Lettland.
Kom precis hem från en lunch med Marie Molin. Marie har jag nämnt tidigare, hon har bott här i snart två år, och jag hittade hennes blogg innan vi flyttade hit. Jag hade den då som startsida och varje morgon läste jag om deras liv här i KL. Efter ett tag började vi mejla till varandra och jag kan lugnt säga att hon hjälpt mig massor med tips och idéer, inför vår flytt hit. Även nu brukar jag ringa henne med frågor om allt mellan himmel och jord. Vi delar också på Linda, vår underbara maid. Lunchen var god, och vi satt och pratade i flera timmar, vilket luncherna här ofta tar.
Sedan läste jag lite kommentarer och såga att två nya hade dykt upp. Den ena är min gamla vapendragare Britt. Som alltid var en klippa på cirkusen när jag storslaget ordnade det ena eventet efter det andra. Hon tittade alltid först på mig med ilskna ögon, men som alltid så fixade hon allt som om hon inte gjort annat än jobbat med dessa arrangemang.
Den andra kommentaren var från Susanne. Jag fick lov att skratta en stund. Jag vet inte hur många år sedan det var vi sågs, denna sprudlande Sundsvallstjej som jag träffade för typ sådär 30 år sedan i Brighton. Vi umgicks en hel del i Stockholm, men kom sedan ifrån varandra. Men nu verkar det som om vi kommer att återuppta kontakten. Härligt!
Lägger ut lite, (blir inte så många för det tar en himla tid att ladda ner), bilder så att ni också kan se:
Först ett jättecoolt foto på Agnes och Angelica. Vet inte vad de gör, men
det ser så härligt ut när de svävar iväg. Dessa två är lindansare och jag längtar
tills jag får se deras nummer i sommar.
Foto: Maria Sandvall
Frida som i år har ett rött tyg, passar bra till hennes gula dräkt.
Foto: Gertrud Nilsson
Elin de Jong med sitt rep, härliga lilla unge, vi längtar efter dig!
Foto: Simon De Jong
Alfred och Kalle med sina diabolos.
Foto: Gertrud Nilsson
Lovisa och Ullis i sitt partärnummer.
Hoppas att jag får se det i sommar.
Foto: Gertrud Nilsson
Grattis NUC - den roligaste 30 åringen jag känner!
Foto: Simon de Jong
Måndag
Vi satt och pratade länge om allt möjligt och nyfiken som jag är så kom vi in på hur dessa två härliga människor hade träffats. Deras första träff var som i så många andra fall i Indien arrangerat av föräldrarna. Båda är från fina familjer i det högre kastet och då är det en självklarhet att man väljer från samma kast. Och båda två konstaterade att det för deras del var en lyckträff, för de gillade varandra från allra första stund. Och det kan jag skriva under på, för båda är fantastiska människor och båda är ganska lika när det gäller humor och värderingar i största allmänhet. Vi fick se deras bilder från bröllopet, en färgsprakande upplevelse. Hela festen höll på i tre dagar och Ascha bytte sari ett antal gånger, och i alla var det äkta guldtråd och otroligt färgglada. Hennes händer och fötter var hennamålade och armarna full av armband.
I går kväll var vi på bio. Det är ett stort nöja att gå på bio här i Kuala Lumpur. Om man väljer Gold Class vill säga. Vi var på Star Trek, som faktiskt var helt ok. I början var den lite rörig, men tog sig i mitten och i slutet. Och att gå på gold class bio här i KL inkluderar en del risker om man tillhör den sömniga typen. För det är lätt att gosa in sig i täcket och somna. Det var precis vad Emelie gjorde igår. Vi fick väcka henne när filmen var slut, helt yrvaken.
Men titta på bilderna så förstår ni vad jag menar:
Så här ser det ut i loungen när man kommer in. Här sitter man och väntar,
tar något att dricka eller bara slappar tills dess att man kan gå in i biosalongen...
som ser ut så här. Varje fåtölj som är mjuk och skön har en kudde och ett
täcke. Fåtöljen kan du ställa in precis som du vill ha den. Liggande,
sittande, fötterna uppe eller nere. Vid varje bord finns en röd knapp som
du kan trycka på om du vill beställa mer dricka eller tilltugg. I biljett-priset
som är ungefär som en vanlig biobiljett hemma i Sverige så ingår dryck.
Men du kan beställa både mat och snacks och gosa in dig ordentligt medan
du tittar på favoritfilmen. Precis som hemma i TV soffan...
Elegant Inn - Hong Kong Cuisine
I morse vaknade jag och kände mig väldigt hängig. Näsan kliar och ögonen rinner. Vet inte om det är allergi eller förkylning, men jag tog det säkra före det osäkra och avbokade min träning. Jag blir riktigt ledsen, för just nu går det riktigt bra. Men risken är att allt blir värre om jag tränar med förkylning i kroppen. Men jag var inte för sjuk för att vara med på Sweas sista lunch innan sommaruppehållet. Och jag är så otroligt glad att jag var med, för maten var något så fantastiskt god. Följande stod på menyn:
Special fried rice
Shrimp dumplings (Ha Gau)
Shanghainese dumplings with vinegar sauce (Siu Long Bau)
Steamed pork buns (Char Siu Bau)
Pork and shrimp dumplings with fish roe (Siu Mai)
Spinach and beef dumplings Chinese vegetables (Gai Lan)
Dessert: Egg tarts
Elegant Inn är en dim-sum restaurang av den bättre klassen. Dim-Sum, betyder "punkt-hjärtan", små upplevelser som berör hjärtat och är ordagrant översatt från Kanonesiska. Det är små goda "bakelser" - ångkokta eller stekta klimpar eller knyten och fyllda bullar. Innehållet kan vara grönsaker, kött eller skaldjur. Portionerna är i tuggstorlek och serveras i små mängder, banligtvis tre-fyra stycken på varje tallrik.
Och jag kan säga att det är en verklig smakupplevelse. De är så goda att jag skulle kunna leva på det eller åtminstone äta det väldigt ofta. I början när vi flyttade hit var jag lite tveksam just för att jag tyckte att det inte såg gott ut. Men Pär, som älskar Dim-Sum och Dumplings, fick mig att pröva. Sedan dess kan jag säga att jag är fast. Och restaurangen idag hade nog de godaste jag hittills ätit.
Jag har nämt tidigare i min blogg att kinesmaten här är långt ifrån den kinesmat som vi är vana vid i Sverige. Den kinamaten är väldigt västerländsk och tillrättalaggd. Det är inte ens likt på något sätt. Och jag måste nog säga att jag föredrar den "riktiga" som serveras på restaurangerna här. Och framförallt dim-sum är min stora passion tillsammans med sushi och indisk mat. (Som inte heller är som hemma på restaurangerna)
Appropå indiskt. I morgon kväll är vi bjuden på middag till Pärs arbetskompis Ravi och hans familj. De är från Indien och har lovat att göra riktig traditionell indisk mat. Ja, som ni märker går det ingen nöd på oss. Vi äter massor.
Vi fick ett get rum där vi kunde sitta och njta för oss själva. I mitten det
traditionella runda bordsdelen som man kan snurra och som jag i dag
fick redan på att man i asien kallar för "lazy Susie".
Maria, här i mitten med blå tröja, hade ordnat denna lunch. Innan hon och
hennes familj kom hit till Kuala Lumpur för två år sedan hade hon bott i
Hong Kong i närmare 20 år. Hon kunde det mesta om den mat vi åt, och
här berättar hon med stor inlevelse för oss andra om vad vi ska få njuta av.
Maria är för övrigt styrelsekompis med mig i Swea, det är Jeanette också
som sitter bredvid. Jeanette och jag har ju en del gemensamma vänner
från Sverige. Det trista är att Jeanette kanske flyttar till sommaren. Och det
var fler på denna lunch som påpekade att det kanske var deras sista i KL.
Det är sorgligt med alla avsked tycker jag, men en del av livet som expat.
Så här ser de små läckerheterna ut. Små upplevelser med olika fyllningar.
Till detta dricker man naturligtvis genomgående te, i vårt fall var det Jasmine.
Höjdskräck
När vi var här i Kuala Lumpur i april förra året för att titta på bland annat boende var jag för det mesta skräckslagen. Inte för att jag blev rädd för Kuala Lumpur eller tyckte att det var särskilt otäckt, nej, det var för att nästan alla lägenheter som vi tittade på låg högt upp i luften. En del av dem hade en terass eller balkong som bara hade ett räcke, och då blev jag mer än skräckslagen. Jag stod alltid flera meter ifrån, medan Pär hängde sig ut och ropade att utsikten var magnifik.När man har höjdskräck så skiter man fullständigt i magnifika utsikter. Det får man nöja sig med att se på bild. Självklart förstår jag tjusningen i att vara högt uppe och blicka ut över härligheten, men det är inte roligt när man får tvångstankar, benen skakar, illamåendet kommer och man nästan har hjärtklappning. Det finns ingen vackert och underbart i det.
Nu blev det ju så att Pär åkte tillbaka till Kuala Lumpur för att slutgiltigt välja lägenhet åt oss. Och nu sitter jag här i en skrapa på 27:e våningen med den där vackra utsikten. Men vi har ingen terass eller balkong att falla ner från. Vi har en totalt säker inglasad del där det inte finns någon risk att jag ska ramla ut. Men jag har lyckats hitta ett annat sätt att hålla min höjdrädsla aktiv. Jag har börjat drömma, både på dagen och natten. Hemska drömmar, och jag vrålar rakt ut.
Nästan varje dag ploppar det upp en tanke i mitt huvud att jag ramlar ut genom något fönster, rakt ner, pang! Men jag hinner stoppa tanken innan jag nuddar marken, för jag vrålar lite för mig själv och styr in tanken på något annat. Hela min familj har vid flertalet tillfällen hoppat till och undrat om jag blivit tokig på något sätt när jag skriker till. Ni undrar nog säkert också.
Jag har ju tidigare skrivit om alla de saker som jag missat på grund av min höjdskräck. Inga Canapy Walk i djungeln, jag fick sitta och blunda och hålla för ögonen när jag åkte linbana över till Sentosa Island i Singapore och när vi varit på Langkawi har jag inte kunnat åka linbanan. För att inte tala om alla gånger vi varit på skidsemster och jag får sitta och blunda ändå tills vi är framme och jag bara kan hoppa ner från liften. Jag är handikappad helt enkelt.
Nu säger ju många att man kan bota höjdskräck med kognitiv beteendeterapi. Men jag tror inte att det hjälper på mig, för jag blir precis skakis bara jag pratar höjder. Just nu sitter jag bara och tänker på att jag snart ska hoppa. Och till saken hör att Linda, vår älskade maid just nu håller på att putsa våra fönster. Hon är inte klok, hon hänger sig ut från en stege och verkar inte alls bry sig. Och jag tror att hon blir väldigt irriterad på mig som hela tiden smyger fram och påpekar att hon måste "take care". Det ser inte så lite hemskt ut.
Men på det stora hela går det riktigt bra att bo så här högt. Jag känner inte av att jag är högt uppe, det är bara i tanken. Nästan alla andra hus runt omkring är lika höga så det blir någon slags utjämning. Jag försöker också intala mig om att vi här uppe har färre moskitos, färre kackelackor och en underbar utsikt. Och att bo i Kuala Lumpur och ha höjdskräck är en utmaning nästan varje dag. Här bygger man nämligen på höjden, och numera har skyskrapor blivit vardag för mig. Men mina drömmar och mina tankar på att hoppa blir bara starkare och starkare. Kanske dags att åtgärda.
Väldigt mörk bild, men här står då Linda och putsar fönster. Hon skrattar
åt mig när jag pringer runt henne och ber henne ta det lugnt. Hellre skitiga
fönster än att hon ska ramla ut. Usch kan knappt tänka tanken. Första gången
Linda var hemma här så gick vi runt och tittade på alla fönster, och utanför
finns en liten avsats på några decimeter, och där tyckte hon att hon kanske
kunde stå och putsa utasidan. Aldrig över min döda kropp tyckte jag. Nu
känns det bättre för precis nu gick hon in i köket och ska laga middag. Där
står hon stadigt långt ifrån fönstren.
Dagvild
Jag har märkt att jag den sista tiden har dålig koll på datum. Självklart vet jag ju på ett ungefär vad det är för dag, och tittar jag efter så brukar det gå bra. Men lite virrig är jag allt. Och på ett sätt kanske det är skönt.Men ibland blir det bara för tokigt. Som igår när jag skrev i bloggen att det är avslutning nu på söndag i Svenska skolan. Det är ju för sjutton inte nu på söndag utan nästa söndag, alltså den 23 maj. Ha överseende med mig, snälla. För det är inte lätt att vara hemmafru.
Men idag vet jag att det är onsdagen den 13 maj och snart ska jag gå ner och träna. Något som idag tar emot lite, för jag känner mig väldigt trött. Fast å andra sidan vet jag att direkt efteråt känner jag mig väldigt nöjd och allt känns bara bra.
Ska även leta reda på lite bilder som jag ska ta med till min tränare. Bilder på snö...För de har aldrig sett snö, och är väldigt nyfikna. Jo, det är klart att de sett snö på TV och på bild, men aldrig i verkligheten. Och det är ju bara bilder som jag visar också. Men de ville så gärna att jag skulle ta med mig lite bilder på den svenska vintern.
Ibland brukar de fråga mig hur varmt det är på sommaren i Sverige. Det är lite svårt att svara på den frågan brukar jag säga. För det kan variera mellan 10 grader upp till 30 grader. Då skakar de på huvudet och undrar om jag sagt fel. Inte kan det väl skilja så mycket från vecka till vecka under samma årstid. Jo, svarar jag, det kan skilja så mycket från dag till dag.
Nu var jag väldigt svensk, märkte ni det. För du vet att du är svensk när du pratar väder.
Jag vet att ni därhemma vill glömma snön nu när våren har kommit. Men jag
ska leta reda på bilder med snö. Längtar faktiskt efter snö, det här året blev
det ingen skidåkning och ingen snö. Väldigt trist. Här är jag, Emelie och Julia
uppe i Åre under VM 2007.
Som kontrast till bilden ovan måste jag bara visa er denna underbara bild
som jag fick skickad till mig igår. Patrik, Emelie, Pär, Julia, Emma och Frida
badar i ett vattenfall i djungelområdet Taman Negara.
Hemlängtan
Lugn, lugn, rubriken kanske skrämmer er just nu. Jag har inte någon större hemlängtan, mer än att det ska bli riktigt kul att åka hem i sommar och träffa många av er. Jag längtar också till att få lite kyla. Ja, nu förstår jag att ni kanske blir lite sura därhemma, men för mig skulle 25 grader kännas riktigt behagligt och kanske en aning kyligt just nu.
Men jag har funderat mycket på det här med hemlängtan den sista tiden. Som jag tidigare berättat så har jag nyligen läst Lennart Hagerfors bok "Längta Hem", en imponerande bok om att växa ur barndomens fångenskap och se världen på gott och ont. Hans föräldrar var under 1900-talets första decennier missionärer i Kongo. På den här tiden fanns varken internet eller andra tekniska moderniteter. Man var helt enkelt långt ifrån sitt hemland på alla plan.
I går åt jag lunch med Anna, Sweas ordförande här i Kuala Lumpur, och det är alltid lika roligt att sitta ett par timmar med henne och prata. Vi kom in på detta med hemlängtan också. Hon har genom sitt ordförandeskap kommit i kontakt med svenska kvinnor runt om i världen, och hört deras berättelser om när de lämnade Sverige.
I går när vi satt där och pratade fick vi båda faktiskt tårara i ögonen. Vi tänkte då på alla de svenska kvinnor som flyttade för många många år sedan till ett nytt land. Kanske gifte de sig med en man från landet, fick barn och har sedan dess bott där. Hur går deras tankar när de idag tänker på sitt gamla hemland långt borta i en annan värld? Barnen kanske inte längre pratar svenska, mannen kanske aldrig gjort det. Och när de får sin hemlängtan så måste den vara outhärdlig. Är man 80 år och inte har så många kopplingar kvar till Sverige, så är det heller inte lätt att bara återvända.
Jag kan heller inte låta bli att tänka på alla de som invandrat till Sverige. Alla de som flytt från sitt hemland till något helt nytt och främmande. Jag tror faktiskt att det sitter väldigt många runt om i Sverige och tänker på sitt gamla land med alla minnen som följt med i bagaget. Och så har de dessutom kommit till ett land där väldigt många inte ens vill ha invandrare till grannar och kanske än mindre till sin vän.
Jag vet att vår situation här i Kuala Lumpur på inga sätt går att jämföra med de som flytt från politisk förföljelse eller om hopp att finna jobb, lycka och ett mer drägligt liv än de levde i sitt hemland. Jag har det bra här, lever gott och behöver inte bekymra mig för något egentligen. Och mitt hemland finns kvar, jag är svensk, jag tillhör de trygga i världen.
En stor skillnad mellan Sverige och Malaysia är att vi i Sverige inte är lika nyfiken på alla de som är annorlunda hemma i Sverige. Nu är jag kanske hård, men det är så jag upplevt det. Här i Malaysia frågar nästan alla var jag kommer ifrån. De skiner upp när jag säger att jag kommer från Sverige, det kalla landet. Sedan blir jag bombarderad med frågor om mitt hemland. Hur är det där? Ser alla lika blonda ut som mig? Har alla blå ögon? Är det alltid kallt? Vad jobbade du med där? Vad äter ni i Sverige? Hur ser husen ut där? Är du gift? Vad gör du här i Malaysia? Har du barn? Är ni också en före detta brittisk koloni? Vilka styr i Sverige? Är det ett bra land att leva i?
Ja, de är otroligt intresserade. Och det känns så bra och så välkomnande. För alltid på slutet frågar de hur jag trivs här i landet. De önskar mig en trevlig tid här i deras land. En del kanske till och med lämnar sitt visitkort om jag skulle vilja något senare. Ja, de får mig helt enkelt att trivas ännu bättre här. Så skulle man ju önska att vi alla svenskar också var. Jag tror faktiskt att vi skulle kunna dra en enorm nytta av varandra. Och för att inte tala om hur mycket rikare vi skulle bli.
Min tränare på gymmet är från Bangladesh. Han är grym. Duktig och mycket trevlig. Snygg är han också med sina stora bruna ögon och sitt lockiga hår. Och kroppen, ja man kan säga att den är helt ok.
Han brukar ofta mitt under min träning, där jag står på löpbandet och svetten rinner som i duschen, ansiktet är knallrött och jag känner mig hur ful som hellst, utbrista "Eva, your eys, I can´t stop looking at them, so blue! You are beautiful!"
Och nu vill jag att ni ska veta att detta inte är något matcho uttryck eller att han på något sätt är ute efter mig eller min kropp. Nej, här i Malaysia kan både jag och Pär stå i kassan på affären och kvinnan med huvudbonad eller mannen nästan lyriskt säger "Du är så vacker, så vacker!, Och din man, han är också så vacker! Kan jag inte få ta ett kort på er"
Alla våra gäster har nog någon gång varit med om att vi blivit stoppade allihopa på gatan och någon har frågat om de får ta ett kort på oss, gärna tillsammans med sig själv. De blir liksom helt till sig av oss som ser så exotiska och annorlunda ut. Och det är ärlig, spontan och underbar nyfikenhet. För oftast kommer frågorna sedan.
Hemlängtan kan ha så otroligt många olika skepnader. Och jag tror, att när den slår till så där fruktansvärt hårt är när man vet att man kanske inte har något hemland att återvända till. Eller när alla kopplingar försvunnit.. Så länge allt finns kvar och man vet att man ska återvända så är inte heller hemlängtan så svår. Åtminstone inte för mig.
Men jag märker att jag gråter något förskräckligt så fort jag ser en svensk flagga, eller bilder från Sverige. Eller när jag får kommentarer på bloggen eller hälsningar på mejlen från alla er därhemma. Konstigt, för jag har ju inte bott borta mer än ett halvår, men allt blir så starkt här. Och nu på söndag ska vi på skolavslutning.
Jo, det är Svenska Skolan här i Kuala Lumpur, som har skolavslutning på Svenska Ambassaden. Julia ska naturligtvis vara med, och hennes grupp ska sjunga Per Gessles "Nu kommer alla känslorna..." och jag kan väl redan nu säga att för min del kom alla känslorna när jag lyssnade på låten på Youtube. Jag har länkat längst ner. Jag såg nästan bara flaggorna och alla blonda svenska ungdomar. Hörde knappt vad han sjöng....
Och Matilda, vi längtar jättemycket efter dig också. Vi ska kramas massor när vi ses i sommar!
Här får ni också (med tanke på hemlängtan) en bild på mina ungdomar därhemma: 
Olana som i dagarna uppträder på Tyska Torget i Norrköping. Utan att jag
fått krama om dem innan...buh,uuuuu..
Och till sist Per Gessle, som kommer att sjungas på Svenska Ambassaden här i Kuala Lumpur nu på söndag för alla dessa svenska barn som går i skolan långt borta från sitt hemland Sverige. Många av barnen har kanske bara bott i Sverige ett fåtal år. Men som sagt, en gång svensk alltid svensk!
http://www.youtube.com/watch?v=EV695wSPFcI
Majbrasa på stranden
I torsdags kväll var vi ett ganska stort "svenskgäng" som samlades på flygplatsen för att ta oss till Langkawi där vi skulle fira Valborg. För vår familj var det extra roligt eftersom det också innebar en hel del nya bekantskaper med mer rutinerade Kuala Lumpur bor.
På Langawi bodde vi på Frangipani Resort & Spa, som visade sig vara ganska stort. Jag, Pär och Julia hade en beachvilla medan Emelie bodde tillsammans med Sandra och ett helt gäng andra ungdomar i ett annat tvåvåningshus med mindre rum. Och där tror jag inte att det blev särskilt mycket sömn. Sista natten berättade Emelie att hon inte sov just någonting. Bra förberedelse inför matteprovet idag...
Vi hade i alla fall en otroligt trevlig helg med god mat och dryck, men även en uppskattad tur i Mangoveträsket som avslutades med middag på en restaurang med fantastisk god thailändsk mat.
Men en sak som inte var så bra var vädret. Den enda dagen som jag solade var i fredags, så särskilt mycket brunare blev jag ju inte. Och vi som hade bokat sent flyg hem till KL, trodde ju i alla fall innan att vi skulle få en hel soldag även i går. Men det regnade och blåste som bara den, vore det inte för den varma temperaturen skulle man kunnat tro att man var hemma i Sverige en sådan där riktig hemsk höstdag.
Idag har vi haft redaktionsmöte för snofida här hemma hos mig. Och just nu känner jag att jag kanske tagit på mig lite för mycket. Har hela tiden tänkt att jag inte har någon panik med de reportage jag ska göra, för de ska ju in först i septembernumret. Men så kom jag på att jag måste vara färdig med allt mitt innan jag och Emelie åker till Sverige, det vill säga före 10 juni. Så det är väl bara att börja skriva.
Här kommer lite bilder från Langkawi. Vill ni läsa mer om ön, så har jag ett tidigare inlägg därifrån också.
Lite barbilder ifrån Langkawi. Här första kvällen efter en middag på en
restaurang ganska nära där vi bodde.
Svenska grabbar på stranden utanför vår resort. 
Och här är svenska brudarna Frida, Maria och Julia.
1:a maj, alltså på fredagen så hade vi fördrinken vid stranden innan vi åkte
vidare till en underbar restaurang där man bokstavligt hade fötterna rakt ner
i den underbara sanden. 
Som sagt, det var som att sitta i ett paradis. Eftersom vi var ganska många,
cirka 40 personer, så vick vi dela upp oss på tre bord. 
Och självklart så hade vi en majbrasa också.
På lördagen kom det första regnet. Då är det inte mycket annat att göra, än
att ta skydd och som Pär här läsa en bra bok.
På lördagseftermiddagen åkte vi båt i mangroviträsket. För oss var det
andra gången, men det gjorde inte så mycket för det är en fantastisk tur.
Vi var uppdelade på fyra båtar och vi fick se massor av örnar, fladdermöss
och naturligvis apor. Denna gång höll sig Varanerna borta.
Och det är otroligt vackert att åka runt på floderna. Här är ett sund där det
ligger ett flertal segelbåtar. Många lägger till här för att det är väldigt skyddat,
men vår guid berättade också att en del segelbåtar legat här i flera år. Tydligen
är det långseglare som valt att helt enkelt bara lämna sin båt efter en jorden-
runtsegling. Det blir för dyrt för att frakta hem den, och segla hem kanske ingen vill.
Lite synd på så många fina skutor.
Vi åt på en restaurang mitt i mangroviträsket. Båten skjutsade dit oss och
väl inne på restaurangen var det uppdukat för hela gänget. Maten var
riktigt god, thailändskt. Efter att vi ätit klart fick vi gå genom träsket på
en lång bro, riktigt häftigt faktiskt. Här har Emelie, Victor, Cicci och Anna
lite roligt innan maten kom in.
Här är bordet med de lite yngre ungdomarna, Fredrik, Hjalle, Maria, Julia,
Saga och Frida som också hade riktigt roligt.
Sista kvällen i baren, alla trötta men kämpar på ändå.
Drinkarnas afton... som ni ser hade vi det väldigt roligt och uppfriskande!
