Demokrativågen!
Vi är säkert många med mig som nu följer och läser allt som går om det som händer ute i världen just nu. Denna våg av demokratitörstan från människor som allt för länge levt i förtryck under diktatoriska och maktgalna ledare. Inte en dag för tidigt, och jag hoppas verkligen att hela världen nu tar ett krafttag och verkligen tar avstånd från dessa folkmord som inletts. Dessa ledare hör hemma i Haag, det handlar inte om något annat än rena mördare, mördare av sitt folk för sin egen vinnings skull. Avskum.
Att de sociala medierna gjort sitt under denna period har vi förstått och det bildas hela tiden nya facebooksgrupper. En av de senste i raden är http://www.facebook.com/TimeForANewLibya, en annan är
http://www.facebook.com/Be.Part.of.Egyptian.Revolution.
Men en sak som jag funderat på är om demonstrationerna också skulle spridas till Saudi Arabien. Vad händer då? Vad man kanske inte tänker på är att detta land kanske är den absolut värsta diktaturen och den i särklass hårdaste regimen i arabvärlden. Ingen pratar om det, utan man har ganska länge gullat med detta land.
Flera länder hakar nu också på, och många ledare i diktaturer sover nog inte helt lugnt på nätterna i dessa tider. Bland annat i Kina har det uppmanats till protester, som dock inte blev så mycket av på grund av polisens förstärkta bevakning, men det säger ändå en hel del om det som just nu sker runt om i världen. Har förresten ett bra tips på en blogg som skriver om Kina och som kanske inte de svenska eller västerländska medierna tar upp, analyser och egna kommentarer, mycket bra blogg av journalisten Jojje Olsson. http://inbj.wordpress.com/
För att fortsätta med Kina så läste jag i dag en artikel om Kinas enorma tillväxt som går med en rasande fart.
http://www.e24.se/makro/varlden/kina-en-stark-varldstvaa_2630681.e24
Nu ska jag försöka jobba lite, har en förmåga att surfa runt lite väl mycket ibland. I morse var det kallt här i Stockholm, -17 grader, inte undra på att jag just nu längtar "hem" till Malaysia. Jag har verkligen lovat mig själv att jag inte ska klaga på att jag alltid svettas så mycket när jag vandrar runt där. 
Här ovan är jag och Emelie i Åre och åker skidor, och nu på fredag bär det av till fjälls igen. Först mycket snö, kyla och massor med skidåkning i en vecka, sedan bär det av till tropikerna. Verkligen kontraster.
QX galan vann över Melodifestivalen!
Oroligheterna fortsätter i arabvärlden, och land efter land börjar nu protestera mot diktatur och förtryck. Självklart följer jag utvecklingen och hoppas att ledarna tar ansvar och inte utövar våld på sina folk. Tyvärr är det inte så, och antalet skadade och döda ökar hela tiden.
Själv har jag varit i valet och kvalet om jag ska boka om min flygbiljett från Qatar Airways till Malaysian Airlines, och nu bestämt mig för att göra så. Även om det inte är några oroligheter i Qatar, så är det bara några timmar till Bharain där det kokar en hel del. Utvecklingen går snabbt, och skulle de få för sig att stänga flygplatser eller att det på grund av alla oroligheter blir stora förseningar mm så känns det inte roligt.
Annars har det varit en del TV tittande i helgen, och de stora dragplåstren var Melodifestivalen och QX galan. Enligt mig vann QX galan stort, Melodifestivalen känns redan lite trist och förutsägbar, trots att det är flera deltävlingar kvar. Men vet liksom redan innan TV:n sätts på vad som hända skall.
Jag som älskar glitter och glamour hade verkligen längtat till Sverige för att få bänka mig framför den absolut största TV händelsen, men egentligen var jag mättad redan efter första deltävlingen. Allt känns som en upprepning; skämten, mellanakterna och även låtarna. Fast det lustiga är att jag ändå fastnar där framför TV:n när det är dags igen. Men i lördags satt jag inte som klistrad, utan stod mest vid köket och tillagade mina libanesiska piroger, som är ett utmärkt mellanmål när hungriga ungdomar kommer hem från skolan.
Däremot satt jag som klistrad när jag tittade på QX galan, med en salig blandning av bögar, flator, bi-, transor, hetero och queerpersoner, som alla var så där härligt underbart fria, glittriga och glada. En härlig mix av artister som uppträdde, och med en konferencier som Carina Berg kan det heller inte gå fel. Hon är verkligen underbar på ett genuint och äkta sätt, och jag tycker faktiskt att hon är en av Sveriges allra bästa programledare.
Den här veckan ska jag försöka ta tag i alla surdegar som släpar efter, så att jag riktigt kan njuta av en vecka uppe ifjällen och därefter två veckor i Kuala Lumpur.
Just nu längtar jag efter lite asiatisk atmosfär!
En inspirationskälla att träffa gamla och pigga!
Veckan har varit händelserik och med en hel del spännande möten. I tisdags var jag och träffade ett par som tillsammans med sina två barn ska flytta till Kuala Lumpur nu i april. Det är ett företag här i Stockholm som har anlitat mig som konsult lite då och då, och självklart delar jag med mig av mina erfarenheter om hur det är att flytta, leva och bo i det underbara landet Malaysia. De båda var väldigt förväntansfulla och nyfikna på vad som väntade och jag hoppas att jag kunde förmedla och svara på de frågor de hade. Vi pratade om landet, dess historia, politik, kultur, mat, shopping, bilkörning, skolor, sjukvård, boende och mycket annat.
SAS Frösundavik där jag var och träffade paret som skulle flytta till
Malaysia, en omskriven byggnad när den kom till, kändes ganska ödslig idag.
I onsdags var jag på 90 årskalas, vilket var en inspirationskälla av stora mått. Det var Pärs moster som fyllde år, och jag har sällan träffat en piggare 90 åring. Det är faktiskt stärkande att träffa äldre människor och se att de klarar sig så bra och har full koll på vad som händer runt omkring dem fortfarande.
Vi pratade en del på slutet om att det verkligen är en aktningsvärd ålder, och börjar man tänka efter så föddes hon i en tid där det faktiskt hände enormt mycket som haft stor betydelse för vår framtid. Vi fick allmän rösträtt det året, första olympiska spelen för kvinnor arrangeras i Monte Carlo, första helikoptern flyger, automatisering av telefonsystem infördes, abortstraffet lindras, KTH öppnades för kvinnor, von Platen och Munter presenterade sitt kylskåp, Gandhi inleder sin kampanj för massivt motstånd till följd av missnöjet mot det brittiska väldet, Kinas kommunistiska parti bildas med bl.a. Mao Zedong i Shanghai, Arne Borg är svensk simkung, rasbiologiskt institut bildas i Sverige, Albert Einstein får Nobelpriset i fysik, Hjalmar Branting och Christian Lange delar på fredspriset, Tidningarnas telegrambyrå bildas. Samma år föds också en hel del namnkunniga såsom Carl-Gustav Lindstedt, Curt Nicolin och Gunnar Nordahl. Vilket intressant år 1921 var.
Här ser ni Maj-Britt som i onsdags fyllde 90 år. Denna eleganta och
pigga dam bjöd på snittar, kakor, bullar och tårta. I morgon söndag
ska hon fira ännu mer med sina närmaste på Vaxholms Hotell. Ett
ställe som hon också är stamgäst på och tillsammans med sin son äter
hon lunch där en dag i veckan. Ett bra initiativ för en 90 åring tycker jag.
Här syns två av hennes söner, Nisse och Calle samt en vänninna till
Maj-Britt från Röda Korset. Jag är så förundrad över att vissa människor
inte tycks åldras alls, som Nisse här i förgrunden som snart är 60 år, jag
tycker han ser precis likadan ut som för 30 år sedan när jag träffade Pär.
I går blev jag hembjuden på lunch till en mamma i Julias klass. Riktigt kul faktiskt, att få träffas på riktigt och inte bara genom telefonsamtal om hämtning och lämning. Hennes dotter Lone och Julia har funnit varandra tillsammans med ytterligare en tjej som heter Ping. Alla dessa tre tjejer har också ganska nyligen flyttat hem till Sverige efter att ha bott på lite olika platser runt om i världen. Ping flyttade hem från Singapore, Lone har bott i Abudabu och Dubai och så Julia som kom hem från Kuala Lumpur.
Jag och Lones mamma Linda konstaterade också att det absolut inte kändes som om detta var första gången vi träffades. Det är nog kanske också lite så att människor som brytit upp och flyttat runt blir mer öppna och har lärt sig vikten av att skapa nya vänskaper och kontakter och att det betyder mycket om man nu inte väljer att känna sig ensam. Man får inte vara rädd, utan försöka bjuda på sig själv med öppet sinnelag.
Nu är det inte långt kvar tills dess jag ska åka till Kuala Lumpur, och det känns riktigt kul. Här hemma har jag på avstånd försökt arbeta lite med världsmötet, men jag måste ju säga att allt hade varit betydligt roligare och lättare om jag befann mig nära mina systrar i KL. Men de är så snälla och uppdaterar mig med mejl med jämna mellanrum. I går skypade jag och Maria som är ordförande i SWEA Kuala Lumpur och jag fick lite ytterligare info och uppgifter som jag noterade och måste ta tag i. Har också pratat med några från SWEA International och de är mäkta imponerade av alla duktiga tjejer i Kuala Lumpur, som lyckats få ihop ett stort världsmöte på relativt kort tid om man jämför med många andra länder som anordnat ett VM och haft ungefär ett helt år till på sig. Men SWEA tjejerna i Kuala Lumpur är något utöver det vanliga, de är unika!
I dag är det lördag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är vackert, men fruktansvärt kallt, i morse hade vi här hemma -17 grader. Jag kommer i håg när jag satt på min kammare i Kuala Lumpur förra vintern och läste om den kalla vintern och tyckte så synd om alla som längtade efter värme. Nu sitter jag här, mitt i smällkalla vintern och drömmer mig bort till rinnande svett, kletiga kläder och överhettat rött ansikte och en kropp som skriker efter svalka och iskallt vatten. Tänk vad olika det kan vara!
Följer också utvecklingen i nya arabvärlden där människorna nu fått nog. Det är klart att vi visste att detta skulle ske efter att Tunisien och Egypten lyckats få ledare på fall. Men det som är skrämmande i de länder som just nu gör uppror är att regimen svarar på ett helt annat sätt. De svarar med våld, pansarvagnar och vapen.
Dessutom är det också oerhört allvarligt när man stänger ner alla informationskällor till omvärlden. Enligt min favorit Tv-kanal al-Jazira rapporterades att sjukhusen i Libyen snabbt har fyllts med skadade och döda. Även i länderna runt omkring ökar antalet skadade och döda. Ingen bra utveckling och jag hoppas verkligen att omvärlden nu med skarpa ordalag fördömer detta.
Men det verkar som om många politiker i den demokratiska världen blivit tagna på sängen. Allt det som började i december i Tunisien har fått världen att inte riktigt veta hur de ska agera. EU säger ingenting, vilket jag tycker är skamligt. Människor i dessa diktaturer protesterar för mer frihet och för att kunna uttrycka sina åsikter offentligt och EU orkar bara uttrycka att de är oroade och vill ha en dialog. En dialog med regimer och diktaturer som mördar sitt folk och tvingar dem tillbaka till ett förtryck som fått fortgå alldelses för länge. De här ledarna som tar till våld mot sitt eget folk måste ställas till svars, vi som lever i demokrati och frihet måste leva upp till det som vi värnar så mycket och mänskliga rättigheter måste bli en självklarhet för alla. Att dessa områden är strategiskt viktiga områden och att betydande oljereserver finns i regionen får inte stoppa oss från att protestera.
Nu ska jag gå och heja fram tjejerna i alpina VM!
Ännu en helg har rusat iväg!
Men eftersom jag inte skrivit på länge så börjar jag redan på torsdag då jag var på kvartsamtal på Emelies skola. Jag och Emelie åkte in till Kungsholmens gymnasium redan vid 9-tiden för att träffa hennes mentor. Det var ett ganska snabbt samtal om hur Emelie tyckte att det gick för henne på skolan både socialt och akademiskt.
Eftersom Emelie hade ledigt fram till lunch så passade vi på att gå och fika efter mötet. Faktum är att det finns en hel del riktigt mysiga ställen inne i Stockholm. Vi gick på Coffeehouse by George där vi beställde en hälsofrukost, låter lite ovanligt för att vara mig, men det var riktigt gott.
Jag älskar att gå på café, jag gillar atmosfären runt omkring mig. Kanske brås jag på min mamma som också alltid vill förena ett besök inne på stan med lite gott fika, jag är på något sätt uppvuxen med det. Men jag har blivit lite mer sansad nuförtiden, när jag var riktigt liten och följde med min mamma på mysiga Wedemarks konditori i Östersund, så brukade jag alltid dricka upp all grädde i den lilla söta gräddkannan. Inte klokt och definitivt långt ifrån en hälsofrukost, men gott var det onekligen.
Senare på kvällen blev det ett rejält bakslag när det gäller vädret. Jag är troligtvis väldigt naiv, för jag hade helt klart räknat med att snön var på väg bort, och att vi gick mot lite varmare tider. Men jag hade totalt fel. Vintern slog till med kraft, och redan på torsdag kväll var det ett rejält snöoväder. Pär som körde bil från Finspång till Stockholm hade stora problem att överhuvudtaget komma hem. En sträcka som normalt tar två timmar tog över fem timmar. Så det var en ganska trött make som kom hem på kvällen.
Fredag morgon fortsatte i snökaosets anda, och varken Emelie eller Julia kunde ta sig till skolan. All busstrafik var inställd och utanför vårt hus stod det bilar huller om buller som fastnat och försökte ta sig loss. Efter lunch blev det något bättre och vi kunde skjutsa in båda tjejerna till skolan. Det var verkligen vackert utomhus, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att sex månaders vinter och snö känns lite väl långt för mig.
Senare på fredag kväll gick jag, Pär och Emelie på bio. Vi gick på Winter´s Bone, en film som jag inte hade läst på så mycket om innan, men som visade sig vara en riktig höjdare. Ja, kanske till och med en av de bästa filmer jag sett på mycket länge. Den handlar om Ree Dolly som bor i kalla och karga Ozark området i Missouri nära Arkansas, hennes mamma har totalt tappat förståndet och pappan sitter i fängelseför försäljning av metamfetamin. Medan andra barn i nsamma ålder som Ree går i skolan så får hon istället ta hand om sina två småsyskon. Hon får laga mat, se till att de kommer till skolan, lära dem jaga och skjuta samt även flå bytet efter fångst. Det är en avskalad film där ingenting har förskönats som det oftast gör i Hollywood produktioner. Detta är en thriller, och vi får följa den blott 16 år gamla Rees kamp för att få behålla det förfallna huset som de bor i. Allt är korrupt och alla är släkt med varandra och håller också varandra bakom ryggen i en värld där man riskerar att bli skjuten om man säger fel saker. Filmen är klart sevärd och den sitter kvar i tankarna väldigt länge.
På lördag vaknade vi till ett strålande vinterväder. Ja, jag måste ju säga strålande, trots att jag längtar efter vår, för det var verkligen strålande på ett riktigt vackert sätt. Solen sken från en klarblå himmel och snön som vid det här laget fick landskapet att se ut som en tavla glittrade så vackert. Vi blev självklart tvungna att bege oss ut på en liten promenad för att få lite frisk luft i lungorna.
Vi valde att åka till söders höjder och Skinnarviksberget, som är den naturligt högsta punkten i Stockholm med sina 53 meter över havet. Här är riktigt vackert med en magnifil utsikt över Stockholm.
Skinnarviksberget är ett välbesökt ställe för alla Stockholmare, men också för väldigt många turister som hänförs över utsikten och den vackra stad som faktiskt Stockholm är. På sommaren är det ofta fullsatt på klipporna med männsikor som njuter av en god picnic, något som jag och Pär också gjorde mycket förr.
Emelie poserar i det vackra vinterlandskapet. Precis nedanför ligger Münchenbryggeriet, där det tillverkades öl så sent som 1971. Därefter har det varit konferens- och festlokaler.
Jag tycker väldigt mycket om att vandra runt på söders höjder, och få uppleva den kulturskatt som finns där.
Direkt efter vår eftermiddagspromenad så åkte vi till Pärs bror som fyllt år i veckan. Vi åt middag och såg senare på Melodifestivalen som inte får så där jättehöga poäng av mig. Känns lite som om allt är likadant varje vecka, skämten, låtarna och pausunderhållningen. Det tillkommer ingenting nytt och därför känns det lite slätstruket. Fast jag vet ju att jag kommer att se det varje lördag, trots att jag efter varje program säger motsatsen.
Lite suddig bild, men i mitten syns Ulf, och han är omringad av sin mor och sin bror. De hade gjort massor av goda pajer med tillbehör, och jag åt så jag höll på att spricka. Självklart fick vi även födelsedagstårta.
Här ser ni Ulfs svärföräldrar Lisbeth och Börje. Lisbeth som är född i Schweiz är en trogen läsare av min blogg. Nu är du med på Bild också Lisbeth! En sak som är så underbart just nu är tulpaner, det ser så fräscht och vackert ut på bordet och under tulpansäsongen känns hemmet naket utan en enda bukett.
Här ser ni Martin som flankeras av sin kusin Sofie, från hans mammas sida. Det som var riktigt roligt under kvällen var att vi skypade med Martins syster Jenny som bor i Tanzania, där hon jobbar som socialarbetare. Vi kunde alla stå framför webkameran och vinka till varandra, riktigt roligt och ett fantastiskt sätt att kunna hålla kontakt på avstånd utan kostnad.
Sist men inte minst så vill jag att ni alla går in och röstar på denna film som jag länkat här nedan. Det är mina barns kusin, Martins andra syster Mathilda som vill vinna pengar till en jordenruntresa. Hon har kommit på det kreativa innehållet själv och min dotter Emelie stod bakom mobilkameran.
Rösta på henne, hon är verkligen värd en resa tycker jag.
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Ffilm.kilroy.eu%2FSubmissions%2Finfo.htm%3Fsubid%3D216&h=f9f00
Svenskar, svenskar, svenskar...
Jag är svensk, och jag är självklart väldigt stolt över att vara svensk. Jag tycker också att vårt land är ett av de absolut vackraste på jorden, med sin variation av fjäll, skärgård, skog och alla vackra och mysiga städer från norr till söder. Dessutom börjar vi också nu att gå mot de absolut bästa tiderna, nämligen våren och sommaren. Jag tycker också att vi svenskar är väldigt duktiga på väldigt mycket och dessutom är vi mycket vackra.
Så det jag tänkte ta upp idag betyder inte att jag på något sätt tycker illa om mitt eget folk och mitt land. Nej, absolut inte, men jag har under den senaste tiden reflekterat en hel del över hur vi svenskar är och lite hur jag uppfattar allt med lite nya ögon. Jag vet inte om det är typiskt för oss utlandssvenskar att börja fundera på allt detta efter att vi kommit hem igen, eller om det bara är jag som tycker att detta är lite intressant.
Ofta när jag pratar med vänner från andra länder och kulturer om hur de ser på oss svenskar så får jag ofta höra att vi är kyliga, socialt slutna och andligt fattiga. Det stämmer nog också, kanske tänker man inte så mycket på det när man lever mitt i sin egen vardag med familj, jobb och allt som måste göras för att allt ska gå ihop. Men när man efter att ha varit borta från den typiskt svenska kulturen för ett tag, så märker man allt detta tydligt.
Idag när vi också har så många nya svenskar, det vill säga alla invandrare med sina spännande kulturer så kan det vara lite på sin plats att reflektera lite över hur vi svenskar uppfattas. Vi svenskar som ofta slår oss för bröstet och tycker att allt vi gör är det absolut rätta, och om vi ser eller hör någon göra något på ett annat sätt så tycker vi att det ser konstigt ut, och är helt och hållet fel sätt.
När man frågar invandrade svenskar om vad de tycker är positivt med Sverige, så kommer det ofta upp ord som solidaritet, jämlikhet, frihet, demokrati och ett fungerande samhälle. Det känns ju bra, och självklart ska vi värna om allt detta som blivit en självklarhet för oss alla.
Men frågar man om vad som känns mer negativt så kommer det ofta fram fraser som, blyga, kalla, vill vara för sig själva, inget hjärta, känner sig obehagliga till mods tillsammans med okända osv. För mig känns det här lite trist och tråkigt. Är det så att vi är så här? Eller är det bara elakt förtal?
Nu är jag lite elak, för jag tycker nog att de flesta svenskar är precis så här. Absolut inte alla, naturligtvis. Jag känner och har träffat massor av svenskar som är väldigt öppna och nyfikna på andra kulturer och älskar nya möten med människor. Men på det stora hela känns det som om svensken är ganska kylig och väldigt rädd för närkontakt. De blir liksom lite rädda om man beter sig lite annorlunda, lite avvaktande och misstänksamma.
Jag tänker ofta på det när jag sitter på tunnelbanan eller på pendeltåget. Du kan sitta i säkert 20 minuter mitt emot någon, och ingen rör en min. Man tittar hela tiden på sin mobil och hoppas att någon som är mer bekant än den som sitter där bredvid ska ringa upp. För då kan man pusta ut, man slapp prata med en okänd. Nu menar jag naturligtvis inte att vi ska börja prata med varandra till höger och vänster, men ett litet leende skulle ju inte skada. Jag förstår också att föräldrar redan från det att barnet är mycket litet lär in att man absolut inte ska prata med okända människor på offentliga platser. Det kanske är bra, men det genomsyrar många av oss genom hela livet, genom att bli mer misstänksam, avvaktande och rädd för det okända. En svår ekvation blir det.
För någon vecka sedan var jag ute med en kompis på en pub här i Stockholm. En ganska liten pub, med en ganska stor bar. Längs baren satt det några få och drack öl, och inne i själva puben fanns ett antal bord där det satt lite blandat med människor, en del åt, en del bara drack. Det var inte fullsatt, utan så där lagom med folk. Bakom bardisken stod ett flertal av pubens personal. Det såg ut som om de hade en egen liten firmafest, för de skrattade, pratade, och var helt uppslukade av varandra. De såg inte oss gäster, vi var säkert bara en stor grå massa som satt eller stod där och försökte störa deras trevliga kväll på jobbet. Detta tycker jag också är ganska typiskt för många ställen runt om i Sverige. Personalen har lärt känna varandra så bra, att de går till jobbet för att umgås och ha trevligt tillsammans med varandra, och glömmer nästan varför de gick till jobbet. Nu är jag den första att tycka att det ska vara kul att gå till jobbet, och att arbetskamrater är väldigt viktigt. Men det får ju inte gå ut över det man faktiskt är anställd för att göra. Nämligen få sina gäster att må bra och ha trevligt.
En annan sak som är lite annorlunda med att vara hemma i Sverige igen är alla dessa måsten och fulltecknade agendor. Det är nästan omöjligt, för att inte säga helt omöjligt att på kort varsel bjuda hem någon eller själv i sista sekunden komma på att man ska besöka någon. Nej, då får man sitta tillsammans en lång stund och gå igenom varandras kalendrar och kanske om man har tur så finns en liten lucka en lördag kväll en månad fram i tiden. För svensken är busy, riktigt busy.
Jag brukar roa mig med att sitta och lyssna på idiotiska telefonsamtal på tunnelbanan. Ja, det skäms jag inte över, har heller egentligen inget val, eftersom många idag inte alls verkar tänka på att det sitter helt främmande människor runt omkring och lyssnar på deras privata saker. Ibland sitter till och med jag och rodnar!
Det roliga är att nästan alla som svarar när någon ringer brukar låta så här ungefär; "nämen tjena, ja, ja, det knallar och småspringer....ja för fan, jag är djävligt busy just nu....träffas för lunch...okey...nej, det går nog inte den här veckan, kanske nästa, jag tror att jag har en lucka...du, för fan, kan jag ringa upp dig, måste checka hur det ser ut den där vecka...du vet jag är så djävla busy just nu".
Lite kul tycker jag, eftersom nästan alla undersökningar visar att Sverige faktiskt är ett land där just jobbstressen minskar och har minskat rejält genom åren. Det är oftast annat som får oss att vara stressade, såsom all stress efter det perfekta hemmet, den perfekta båten, den perfekta fritiden, den perfekta kroppen, det perfekta livet och alla barnens aktiviteter. Tittar man på företagsledare så har det också gjorts en hel del undersökningar, bland annat en av Grant Thornton. Den visar att kinesiska företagsledare är de mest stressade i världen och hela 84 % rapporterar att stressen ökat det senaste året enligt Grant Thornton-rapporten, som kartlagt 7200 företagsledare i 32 länder. 56 procent av företagsledarna upplever att deras stressnivåer ökat det senaste året. I Sverige däremot är det lugnt. Svenska företagsledare ligger i botten av listan som visar stressökningsnivåerna jämfört med tidigare. Bara 27 % upplever att stressen ökat det sista året. Över lag är företagsledarna i Europa mindre stressade än i övriga världen.
Grant Thornton-rapporten visar också att företagsledare runt om i världen i snitt arbetar 53 timmar per vecka. Européerna arbetar minst antal timmar följt av respondenterna i Östasien. I tillväxtekonomier som Indien och Argentina arbetar man 57 timmar per vecka, följt av Armenien, Australien och Botswana som alla arbetar 56 timmar i snitt. Lugnast har man det i Italien med ett snitt på 47 timmar i veckan, följt av Sverige, Nederländerna, Irland och Spanien där man arbetar 48 timmar i snitt.
Men på något sätt är man den perfekta människan i Sverige om man skriker ut till alla som vill höra att man är stressad, att man har så mycket omkring sig att man absolut inte hinner med något annat än sin egen stress. Låter ju inte i mina öron som om man skulle vara särskilt dynamisk eller nyttig på sitt jobb heller då. Kanske bör man då se över sitt ego eller sitt liv i stort. Eller kanske behöver man titta på självkänslan.
Däremot har jag vänner, nya och gamla som jag aldrig hört klaga över sin situation. Jag vet att de jobbar väldigt mycket och att de knappt har en ledig stund. Här tror jag skillnaden är att de älskar sitt jobb, de är vän med sig själva och de behöver inte hävda sig genom något så dumt som att de är stressade. Men framförallt, de trivs med sitt liv och är nöjda med det de har och försöker leva efter det.
Det här kanske var ett rörigt inlägg, men det jag vill säga är att varför är aldrig vi svenskar helt nöjda med vårt liv? Varför klagar vi så ofta på allt? Varför är vi aldrig genuint glada och belåtna? Varför beter vi oss som jägare i alla lägen? Vi tittar på grannen som har ett finare hus, en finare bil, finare fru, finare man, mer pengar på banken, bättre jobb, större båt, bättre liv etc etc...och så går vi omkring och mår dåligt över det. Klart att alla blir stressade om man håller på så ett helt liv.
I Malaysia arbetade lokalbefolkningen 10-12 timmar per dygn, ibland hade de flera jobb och de tjänade inte mer än 1 500 kronor i månaden. Visst, allt är billigare där, och man lever på ett helt annat sätt, men i alla fall. Där var folk glada och trevliga. Var än man var och vem man än träffade så fanns det nästan alltid ett leende med i bilden. Ganska vanligt i många länder runt om i världen förresten. Här i Sverige har vi minst fyra veckors semester, vi har det bra på alla sätt och vis. Men ändå klagar svensken alltid på något. Vi blir liksom aldrig riktigt nöjda med våra liv, fast vi egentligen har allt.
Enligt undersökningar så är Sverige ett av de länder som har flest deprimerade i befolkningen. Norge, våra kära grannar ligger i topp, där är de glada och nöjda.
För att slappna av och bli mer öppna och sociala måste svenskar dessutom alltid bälja i sig sprit, för då tycker svensken att de möter livet på ett naturligt sätt. När svensken är på semester till främmande länder och kulturer tycker de att det är pittoreskt och trevligt. Men så fort de kommer till Arlanda, så pustar de ut och tycker att det är skönt att vara hemma till allt det normala. Tills klagosången börjar igen!
Har någon ett svar på detta fenomen?
Lägger in en passande bild från Cambodja, där vi för drygt ett år sedan tillsammans med ett stort gäng svenskar var med och sprang ett välgörenhetslopp, där alla pengar gick till alla de minskadade människorna som finns i detta oerhört krigsdrabbade land. Här sprang vi tillsammans med lokalbefolkningen och glädjen var enorm, trots att många inte ens hade riktiga skor, utan sprang i slitna flipflop. Här mötte vi massor med människor som inte ens hade ett eget hem, de levde på gatan. Jag menar absolut inte på något sätt att vi som är så lyckligt lottade att vi föddes i den rikare delen av världen ska ge bort allt vi har och sluta älska den lyx och bekvämlighet vi har. Jag är själv en sådan som verkligen gillar att unna mig både det ena och det andra. Men jag tycker att vi behöver få lite perspektiv, det finns en värld utanför Sverige också, även fast många kanske inte alltid tänker på det. Därute är det dels många som inte ens vet vad Sverige är, och dels har de det betydligt kämpigare med att få allt att gå ihop. Så varför klagar svenskarna så mycket, trots att de ändå har det rätt så okey?
Ännu en helg som rusat förbi!
I lördags var vi på 80 års uppvaktning. Det var en faster till Pär som fyllde år och det kändes riktigt bra att vi tillsammans med Pärs bror Ulf och hans Catrine åkte dit med en blombukett. För vår del var det väldigt länge sedan vi träffade Britt-Marie, som födelsedagsbarnet heter. Jag tror att det var minst tio år sedan sist.
Här ovan ser vi Pärs bror Ulf, Britt-Marie och Pär. Britt-Marie blev riktigt rörd när vi alla kom och då särskilt hennes brorsbarn som hon inte träffar så mycket. Tulpanerna hade vi med oss.
Här ser vi Britt-Marie med sin make Bosse. Vi stannade inte så länge för senare skulle jubilaren vidare på middag till ett av sina barnbarn. Men vi hann med att äta både kakor, bullar och tårta.
Senare på kvällen åkte vi hem till Liz och Bengt och deras två barn Ella och Marc. Här var det dags för Melodifestivalen, denna folkfest som ingen tittar på, men som konstigt nog alltid slår rekord i antal tittare. Vi hade i alla fall dukat upp med massor av god plockmat med medelhavsinriktning, samtidigt som vi tittade på glitterfesten på TV. Egentligen var det ingen som stack, ganska slätstruket startfält av artister. Men vi hade Ella som är tio år med oss som expert, och hon sa att rätt låt vann. Så då litar jag på henne som bedyrade att Danny var den allra bästa av kvällens artister.
Fast egentligen tror jag inte det spelar någon roll hur duktiga de övriga i startfältet är, för är någon från Idol med så får de garanterat de flesta rösterna. Så är det, och det måste kännas tufft för de övriga när de vet att idolerna har ett så starkt stöd och att resultatet i princip är klart redan innan själva röstningen.
Pär och Bengt var kanske inte så där jätteintresserade, de började i stället spela spel på Ipaden. Något som i alla fall Pär kan hålla på med i evigheter. Vi hade en riktigt mysig kväll med Melodifestival, massor med diskussioner och mycket lek med Marc, som är ett riktigt charmtroll.
Liz och Ella myser i soffan. Ella hade koll på alla artister och förklarade för oss andra vilka som var bra och vilka som var dåliga. Ella själv är en riktig rock tjej som spelar elbas i ett band på sin skola.
Senare på natten var det dags att hämta Emelie som varit på en stor fest som några elever från Södra Latin hade ordnat i en jättelokal i Bromma. Emelie hade först varit på födelsedagsmiddag hos en kompis från hennes skola Kungsholmen och därefter hade alla dragit vidare till den här festen.
Emelie är ovan med festmask och allt.
Lena, du fattas oss!
http://www.youtube.com/watch?v=SeVVfUZbkAc
Du fattas oss Lena!
Har precis vinkat av Julia som skulle åka till Hassela med sin klasskompis Ping och hennes familj som har en stuga där uppe. Det blir en kort helgresa med skidor i morgon och sedan hem på söndag. Men Julia tyckte att det skulle bli jätteroligt att få åka iväg. Är man tretton år så kan det vara skönt att komma bort från föräldrar ibland.
I morgon kväll ska vi hem till Liz, Bengt, Ella och Marc för att titta på melodifestivalen. Ska bli riktigt roligt att återuppta denna svenska tradition som får hela svenska schlager sverige att vakna till liv.
Avslutar med ännu ett klipp att minnas med älskade Lena;
http://www.youtube.com/watch?v=_SS3iX48ob4
Vila i frid!
Orolig utveckling
Just nu känns inte utvecklingen i Egypten så bra. Det som startade som en fredlig demonstration med människor som protesterade mot förtyck och arbetslöshet och för bättre villkor och demokrati har urartats till ett slagfält, och som många journalister runt om i världen sa i går: ”det värsta vi har bevakat på många år”. Nu känns framtiden väldigt oviss, och om detta kaos har framtvingats av Mubaraks anhängare så känns allt mycket tragiskt och sorgligt. Dessutom vet vi ju så lite om vad som pågår i kulisserna runt Mubarak. Nu känns det som om omvärlden måste agera och vara tydliga i sina uttalanden. Vi är ju något på spåren, och jag hoppas verkligen att den demokrativåg som sprider sig just nu fortsätter. Men med fredliga metoder och inte som det nu blivit, blodbad.
En annan riktigt allvarlig sak är att flera journalister blivit avbrytna och gripna mitt under sin bevakning av händelserna i Egypten. Inte alls bra och ännu ett starkt skäl till att diktaturen måste falla och Mubarak bort.
Idag läser jag i Svenska Dagbladet om hur svårt det är för konst och kultur att få pengar från näringslivet. För många näringslivsdirektörer är det betydligt mer spännande att sponsra idrott och idrottsmän än en konstnär eller teater. Kanske beror det på gamla pojkdrömmar hos näringslivsdirektörerna, att de genom att få sponsra idrottsstjärnor kommer så nära den dröm de hade, men som kanske sprack när de valde sin karriär. Jag vet inte, men jag tycker att det är väldigt tråkigt att inte näringslivet är mer framträdande när det gäller att skänka pengar till redan ganska urholkade institutioner.
Men det är ju inget nytt, och själv tampades jag ett flertal gånger med näringsliv och politiker i Norrköping under min tid i cirkusen. Vi kunde ordna fantastiska sponsorkvällar med uppträdanden och med stora förväntningar om att vi skulle få in massor med pengar till vår verksamhet. Men det blev oftast bara småpengar eller löfte om att köpa en scenshow. Senare kunde man läsa i lokaltidningarna om vart de stora pengarna gått. Jo, det var naturligtvis till den “riktiga” idrotten.
Nu är jag definitivt ingen som hatar idrott, tvärtom, jag älskar idrott. Har själv idrottat hela min uppväxt och kommer från en idrottande släkt. Men för den skull tycker jag att näringslivet borde vidga sina vyer och också satsa på lite annat med sina sponsorpengar.
I dag har det varit en riktigt trist dag, till skillnad från igår. Men jag ser att solen vill fram, och jag vill att den ska ta för sig nu och smälta bort snö och is.
Avslutar detta inlägg med att säga Happy Chinese New Year! Gong Xi Fa Cai! Jag önskar verkligen att jag var i Asien just nu, det är den absolut i särklass roligaste helgen. Alla fester, all god mat och all utsmyckning.
Jag fortsätter mingla runt!
I går träffade jag Maude, som flyttat tillbaka till Sverige efter många års boende i Toronto i Canada. Hon är fortfarande väldigt aktiv i Swea, vilket jag fick klart för mig att man faktiskt kan vara trots att man flyttat hem till Sverige. Maude, som är vice ordförande i Swea International var så snäll att hon avsatte en hel förmiddag med att berätta för mig hur ett världsmöte brukar gå till och då främst hur den stora middag som är själva höjdpunkten under världsmötet brukar se ut. Som jag tidigare skrivit om i min blogg så ska jag vara Master of Cermony, eller som man kort och gott kan säga toastmaster eller konferencier under denna helkväll med många tal, underhållning och andra spännande överraskningar.
Här ovan en bild på Maude, och precis som jag, kommer Maude att åka från Sverige till detta världsmöte. Mitt första, men inte Maudes, hon har varit med många gånger tidigare, och efter vårt möte igår ser jag verkligen fram emot att få vara en del av detta otroliga evenemang. I går när jag satt där och lyssnade på Maude som berättade massor om Swea så förstår jag verkligen vad detta nätverk betyder för många svenskor ute i världen.
Senare på kvällen var det dags för lite mingel igen. Det är min kära vän Agneta, eller Agge som hon kallas, som tog med mig på mingelkväll med Dagens Media. Minglet var på Brunnsgatan och stället hette Gotland. När vi kom dit möttes vi av gamla bekanta från förra veckans smart pocket release mingel. De hade ett precis vid ingången där de marknadsförde och sålde sin mediapocket bland alla mediemännsikor som var där.
På bilden ovan ser ni mina gamla medievänner Leena Starenius, Agge och Åsa Dargren. Leena har jag aldrig arbetat med, men haft mycket kontakt med under många år i mediebranschen, idag arbetar hon på LRF media som ger ut en otroligt massa tidingar och magasin. Agge i mitten har jag heller aldrig varit kollega med, men haft mycket jobbkontakt med under många år, hon jobbar med medierådgivning på Maxus. Åsa och jag har däremot arbetat tillsammans för massor med år sedan då vi båda jobbade på gamla ARE-bolagen med utomhusreklam. Idag är Åsa specialist på utomhusreklam och arbetar på Posterscope, ja hon är nog en av de bästa på utomhus i Sverige tror jag, åtminstone tycker jag det.
Det är lite roligt det där med hur tiden går. När jag och Agge kom till minglet i går, så träffade Agge en bekant som just nu arbetar på Svenska Dagbladet. När Agge presenterade mig för henne, så sa hon i förbifarten att jag också arbetat på SvD. Naturligtvis blev då följdfrågan när det var, och jag svarade att jag slutade någon gång -83 eller -84. Då blev svaret från Agges branschkollega: "Ha, ha, ha, ja då var ju inte jag där, då var jag bara tio år"
Så ibland känner man att tiden har gått och att yngre friska förmågor dykt upp, precis som det ska vara också. Men inte så kul när man börjar tänka på hur snabbt tiden går, det gäller att tänka på det och leva i nuet.
Kvällen var riktigt rolig och jag träffade en hel del gamla kollegor som jag inte sett på länge. Men i går blev det inte så sent, var hemma redan före tio. Fast avslutningen på kvällen var riktigt god då jag, Leena och Agge avslutade det hela med sushi, riktigt gott.
