evalinder

Ibland kan vänner och läsare av min blogg fråga mig hur mycket tid jag lägger ner på min blogg, om det tar lång tid att skriva inläggen? En del frågor handlar också om skrivkramp och svårigheter att hitta något att skriva om. Nu i veckan fick jag också en fråga via min bloggvän Maria, som undrade hur min blogghörna ser ut.

 
Så här ser en av mina blogg och arbetshörnor ut. Här kan det ligga tidningar, papper, lappar och allt möjligt som jag funnit intressant och vill fördjupa mig i. Anteckningar har jag till min mer pedantiske mans förtvivlan inte så bra ordning på och han försöker varje år ge mig fina anteckningsböcker för att jag inte ska använda mig av löspappersystem. Här är en stationär dator, men för det mesta har jag en bärbar när jag bloggar.


Så egentligen sitter jag lite varstans med datorn i knät. Hela vår familj är kanske inte någon förebild, blir oftast för mycket dator. Brukar också ha med mig datorn om jag går ut, och då kan min blogghörna vara ett cafe eller något annat ställe där jag finner miljön och människorna inspirerande.

Jag startade min blogg i samband med att vi skulle flytta till Malaysia, tyckte att det var ett effektivt och bra sätt att låta släkt och vänner följa vårt liv på andra sidan jorden. Eftersom jag alltid skrivit mycket så tyckte jag att det bara var roligt att printa ner mina upplevelser, tankar och funderingar, och så har det fortsatt.


Här sitter jag i Kuala Lumpur och bloggar. Eftersom jag i början hade väldigt svårt att se Linda springa runt och städa, tvätta och laga mat utan att jag lyfte ett finger så var det en liten fristad att få stänga in sig på kontoret och låtsas vara riktigt upptagen. Jag var i början så svensk och hade svårt att hantera situationen med maid.  

Jag älskar att betrakta företeelser, politiska händelser, konstiga beslut,  och människor i största allmänhet i det tysta och lite på avstånd, kanske lite konstigt tycker de som känner mig eftersom jag dessutom är ganska duktig på att ta plats och prata själv, vilket kanske får dem att tro att jag är så självupptagen att jag inte ser eller hör. Men jag kan lova att en av mina stora passioner här i livet är just att möta människor, både de jag redan känner och de som jag inte känner och byta tankar och upplevelser. Tycker dessutom mycket om att läsa andras berättelser, vilket jag får när jag läser andras bloggar. Allt som oftast får jag nya aha upplevelser och jag lär mig också vansinnigt mycket. Det ger mig inspiration och kraft. Så visst ser jag och hör jag.

När jag började blogga så var kameran en viktig sak att alltid ha till hands, och den är nästan jämt med mig nu också i handväskan. Men ofta är jag så uppslukad av det jag ser så jag glömmer bort att ta upp den. Men jag försöker, trots att jag är den absolut sämsta fotografen. Har ju jobbat med så många duktiga fotografer, men tydligen inte snappat upp någonting. Men bilder tycker jag alltid är kul att ha med på bloggen. Jag brukar numera också bättre respektera att mina nära och kära inte alltid vill synas på bild, i början la jag bara in dem utan att fråga, och det var inte ovanligt att mina döttrar tog bort dem i efterhand.


Att ha kameran i fickan i Malaysia var ett måste. Här stötte jag på ett brudpar som ville ha med mig på ett kort, och naturligtvis ville ju jag också då förverkliga detta ögonblick. Vi västerlänningar blev ofta stoppade på gatan för att någon ville fota oss tillsammans med dem själva. Ja, och vad ska man säga, jag måste ju verkligen se ut som ett original i deras ögon...men det är roliga minnen i en blogg.

När det gäller mina inlägg så tycker många att de är för långa. Det är de kanske också, men för mig går det ganska snabbt att skriva ett inlägg oavsett om det är långt. Jag lägger egentligen inte ner så jättemycket tid på min blogg, beroende på hur uppkopplingen fungerar så tar ett inlägg inte mer än en dryga halvtimme, max. Ibland har jag suttit och försökt ladda upp bilder på något skumt ställe och då kan det ha tagit riktigt lång tid. När vi tågluffade i Kina så försökte jag skriva regelbundet och även ladda upp massor med bilder, och det kunde ibland ta så lång tid att jag nästan fick blodtrycksförändringar. Men det hör till ovanligheten, och skulle det vara trögt den ena dagen så väntar jag med bilder och inlägg till nästa dag.

För det får inte bli ett tvång, det ska vara roligt att blogga. Jag älskar min blogg, tycker att det är ett otroligt bra sätt att få nya vänner på också. Bland annat har jag blivit mycket god vän med Kim Kimselius, den underbara och fantastiska författarinnan som jag också träffat och haft en heldag i Stockholm med. Jag har också många andra bloggvänner som jag följer med stort intresse. Det roliga nu när jag bor i Sverige är att jag numera också med stort intresse följer mina vänner i Kuala Lumpur, bland annat Nilla och Anki, och eftersom jag själv också bott där så förstår ni kanske att jag lever mig in i deras bloggar med en mycket speciell och varm känsla.

Under min tid i Malaysia fick jag dessutom flera mejl och kommentarer från svenskar som skulle på semester till Malaysia och undrade vad jag hade för tips och råd. Jätteroligt. Var dessutom med om flera riktigt roliga sammanträffanden, bland annat var jag och min dotter i Pavillion, ett shoppingcentrum i Kuala Lumpur, då ett svenskt par på semester stoppar mig och sa: "men det är ju du, Eva! Vi läser din blogg!" Jag blev ju jätteglad och där stod vi en stund och pratade om allt möjligt. De kände ju liksom mig på ett sätt redan.

Bara nu för ett tag sedan så fick jag via bloggen kontakt med en tjej som skulle flytta från Vietnam till Kuala Lumpur direkt efter nyår. Vi har haft en del mejlkontakt och förhoppningsvis ses vi i mars när jag är där. Så det är ett fantastiskt sätt att komma i kontakt med andra spännande människor.

Det här med skrivkramp brukar nog drabba alla ibland. Man tycker kanske inte att det hänt så mycket eller så är man bara trött och inte alls sugen på att sätta sig ner och skriva ett inlägg. Då tar jag en paus som kanske brukar vara mellan en och ett par dagar. Det får aldrig bli ett tvång eller ett måste med bloggen, det ska kännas kul.

Helgen har annars varit bra, i lördags hade vi besök av familjen Enholm-Johansson. Alltid lika roligt att träffa denna underbara familj. Men de måste nog ha undrat över mig, för jag misslyckades totalt med min matlagning och glömde hälften av alla ingridienser, och det kändes vill jag lova. Men vi hade i alla fall riktigt trevligt, med mycket prat, spel och vin. Jag får bjuda dem igen och då försöka komma ihåg bättre.

Spelade också det numera här hemma så populära Stockholmsspelet, och lag Agneta och Simon vann stort över oss andra. Stackars Pär som hade sett fram emot detta och satsat stort på att antingen han eller Gunnars lag skulle vinna stort. Men Agneta visade verkligen prov på att hon kan sin stad.


Här syns Simon och Agneta som vann stort. Pär som var en god förlorare syns också, han var på samma lag som Julia som dessvärre ledsnade efter ett tag och gick och la sig i soffan.


Emelie och Sandra var på samma lag. Gunnar som syns i hörnet fick nöja sig med mig som har många och stora luckor när det gäller Stockholm, vilka jag måste reparera eller bättra på.