evalinder

Då har ännu en vecka rusat iväg och jag har fått lov att prioritera bort mitt bloggande, vilket jag tycker är trist, för jag älskar verkligen min blogg och att skriva i den. Nu är jag tillbaka och hoppas att det ska bli lite mer regelbundet igen. Egentligen förstår jag inte var tiden tar vägen, jag skulle inte alls ha något emot att förlänga dygnet ett antal timmar till. För jag tillhör inte dem som kan göra så mycket avkall på min sömn, den behöver jag.

Veckan har varit händelserik och med en hel del spännande möten. I tisdags var jag och träffade ett par som tillsammans med sina två barn ska flytta till Kuala Lumpur nu i april. Det är ett företag här i Stockholm som har anlitat mig som konsult lite då och då, och självklart delar jag med mig av mina erfarenheter om hur det är att flytta, leva och bo i det underbara landet Malaysia. De båda var väldigt förväntansfulla och nyfikna på vad som väntade och jag hoppas att jag kunde förmedla och svara på de frågor de hade. Vi pratade om landet, dess historia, politik, kultur, mat, shopping, bilkörning, skolor, sjukvård, boende och mycket annat.


SAS Frösundavik där jag var och träffade paret som skulle flytta till
Malaysia, en omskriven byggnad när den kom till, kändes ganska ödslig idag.

I onsdags var jag på 90 årskalas, vilket var en inspirationskälla av stora mått. Det var Pärs moster som fyllde år, och jag har sällan träffat en piggare 90 åring. Det är faktiskt stärkande att träffa äldre människor och se att de klarar sig så bra och har full koll på vad som händer runt omkring dem fortfarande.

Vi pratade en del på slutet om att det verkligen är en aktningsvärd ålder, och börjar man tänka efter så föddes hon i en tid där det faktiskt hände enormt mycket som haft stor betydelse för vår framtid. Vi fick allmän rösträtt det året, första olympiska spelen för kvinnor arrangeras i Monte Carlo, första helikoptern flyger, automatisering av telefonsystem infördes, abortstraffet lindras, KTH öppnades för kvinnor, von Platen och Munter presenterade sitt kylskåp, Gandhi inleder sin kampanj för massivt motstånd till följd av missnöjet mot det brittiska väldet, Kinas kommunistiska parti bildas med bl.a. Mao Zedong i Shanghai, Arne Borg är svensk simkung, rasbiologiskt institut bildas i Sverige, Albert Einstein får Nobelpriset i fysik, Hjalmar Branting och Christian Lange delar på fredspriset, Tidningarnas telegrambyrå bildas. Samma år föds också en hel del namnkunniga såsom Carl-Gustav Lindstedt, Curt Nicolin och Gunnar Nordahl. Vilket intressant år 1921 var.


Här ser ni Maj-Britt som i onsdags fyllde 90 år. Denna eleganta och
pigga dam bjöd på snittar, kakor, bullar och tårta. I morgon söndag
ska hon fira ännu mer med sina närmaste på Vaxholms Hotell. Ett
ställe som hon också är stamgäst på och tillsammans med sin son äter
hon lunch där en dag i veckan. Ett bra initiativ för en 90 åring tycker jag.


Här syns två av hennes söner, Nisse och Calle samt en vänninna till
Maj-Britt från Röda Korset. Jag är så förundrad över att vissa människor
inte tycks åldras alls, som Nisse här i förgrunden som snart är 60 år, jag
tycker han ser precis likadan ut som för 30 år sedan när jag träffade Pär.

I går blev jag hembjuden på lunch till en mamma i Julias klass. Riktigt kul faktiskt, att få träffas på riktigt och inte bara genom telefonsamtal om hämtning och lämning. Hennes dotter Lone och Julia har funnit varandra tillsammans med ytterligare en tjej som heter Ping. Alla dessa tre tjejer har också ganska nyligen flyttat hem till Sverige efter att ha bott på lite olika platser runt om i världen. Ping flyttade hem från Singapore, Lone har bott i Abudabu och Dubai och så Julia som kom hem från Kuala Lumpur.

Jag och Lones mamma Linda konstaterade också att det absolut inte kändes som om detta var första gången vi träffades. Det är nog kanske också lite så att människor som brytit upp och flyttat runt blir mer öppna och har lärt sig vikten av att skapa nya vänskaper och kontakter och att det betyder mycket om man nu inte väljer att känna sig ensam. Man får inte vara rädd, utan försöka bjuda på sig själv med öppet sinnelag.

Nu är det inte långt kvar tills dess jag ska åka till Kuala Lumpur, och det känns riktigt kul. Här hemma har jag på avstånd försökt arbeta lite med världsmötet, men jag måste ju säga att allt hade varit betydligt roligare och lättare om jag befann mig nära mina systrar i KL. Men de är så snälla och uppdaterar mig med mejl med jämna mellanrum. I går skypade jag och Maria som är ordförande i SWEA Kuala Lumpur och jag fick lite ytterligare info och uppgifter som jag noterade och måste ta tag i. Har också pratat med några från SWEA International och de är mäkta imponerade av alla duktiga tjejer i Kuala Lumpur, som lyckats få ihop ett stort världsmöte på relativt kort tid om man jämför med många andra länder som anordnat ett VM och haft ungefär ett helt år till på sig. Men SWEA tjejerna i Kuala Lumpur är något utöver det vanliga, de är unika!

I dag är det lördag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är vackert, men fruktansvärt kallt, i morse hade vi här hemma -17 grader. Jag kommer i håg när jag satt på min kammare i Kuala Lumpur förra vintern och läste om den kalla vintern och tyckte så synd om alla som längtade efter värme. Nu sitter jag här, mitt i smällkalla vintern och drömmer mig bort till rinnande svett, kletiga kläder och överhettat rött ansikte och en kropp som skriker efter svalka och iskallt vatten. Tänk vad olika det kan vara!

Följer också utvecklingen i nya arabvärlden där människorna nu fått nog. Det är klart att vi visste att detta skulle ske efter att Tunisien och Egypten lyckats få ledare på fall. Men det som är skrämmande i de länder som just nu gör uppror är att regimen svarar på ett helt annat sätt. De svarar med våld, pansarvagnar och vapen.



Dessutom är det också oerhört allvarligt när man stänger ner alla informationskällor till omvärlden. Enligt min favorit Tv-kanal al-Jazira rapporterades att sjukhusen i Libyen snabbt har fyllts med skadade och döda. Även i länderna runt omkring ökar antalet skadade och döda. Ingen bra utveckling och jag hoppas verkligen att omvärlden nu med skarpa ordalag fördömer detta.

Men det verkar som om många politiker i den demokratiska världen blivit tagna på sängen. Allt det som började i december i Tunisien har fått världen att inte riktigt veta hur de ska agera. EU säger ingenting, vilket jag tycker är skamligt. Människor i dessa diktaturer protesterar för mer frihet och för att kunna uttrycka sina åsikter offentligt och EU orkar bara uttrycka att de är oroade och vill ha en dialog. En dialog med regimer och diktaturer som mördar sitt folk och tvingar dem tillbaka till ett förtryck som fått fortgå alldelses för länge. De här ledarna som tar till våld mot sitt eget folk måste ställas till svars, vi som lever i demokrati och frihet måste leva upp till det som vi värnar så mycket och mänskliga rättigheter måste bli en självklarhet för alla. Att dessa områden är strategiskt viktiga områden och att betydande oljereserver finns i regionen får inte stoppa oss från att protestera.

Nu ska jag gå och heja fram tjejerna i alpina VM!