evalinder

Såg precis en repris på Debatt som handlade om barn och deras tidiga idrottssatsningar. Egentligen kom inte särskilt mycket nytt upp, inte heller något häpnatsväckande. Rätt så trist, med inlägg som vi hört massor med gånger tidigare. Men en sak var lite intressant och det var en idrottspsykolog från Ryssland som berättade att alla tränare i det forna stora landet som spottade ut stjärnor inom alla områden hade högskoleutbildning. Inget nytt i sig det heller, det visste vi redan att de rysska tränarna var stora och mäktiga och ingen förälder eller ens någon annan skulle våga ifrågasätta vare sig hur träningar eller uttagningar gått till. Det var då när han pratade om det som mina tankar började snurra om hur det kan se ut inom barn- och ungdomsidrotten.

Nu är jag absolut ingen ivrare när det gäller att driva på barn och ungdomar, tvärtom, jag tycker att det ska vara lek i så lång utsträckning som möjligt. Men jag tillhör också dem som tycker att elitsatsning och bredd går hand i hand. Man behöver bredden för att få eliten, vilket vi tydligt sett inom den kanske mest framgångsrika sporten här i Sverige, nämligen ishockey.

Jag tänkte absolut inte gå in på hur vi ska bygga upp vårt kära idrottsland, det finns det andra som är betydligt bättre på, utan jag tänkte mer gå in på hur vi föräldrar fungerar, eller ska jag kanske säga inte fungerar.

Julia spelade lite handboll innan vi flyttade till Malaysia, riktigt bra och varierande träning. Hon tyckte att det var jätteroligt....på träningarna. Men efter ett tag blev det då dags för tävling, en cup med lag från olika delar av Östergötland om jag inte minns helt fel. Vi andra i familjen var med och satt på läktaren för att heja fram Julias lag, med applåder och hejarop. 

Men jag fick en chock där jag satt på läktaren, jag visste inte om jag skulle resa mig upp och hämta mitt barn ute på planen eller om jag skulle gå fram till var och en av de skrikande självutnämnda "tränarna" på läktaren och ge dem ett sanningens ord. Jag gjorde inget av det, jag bara satt där och lyssnade på den ena efter den andra som skrek på dessa stackars barn som vid den här tiden var 10 och 11 år gamla. "passa henne, spring snabbare, ut på hörnet, va fan gör ni, helvete, ge inte bort bollen, men för fan spring då, djävla domare!". 

Det här är inte något nytt, hetsiga föräldrar som driver på sina barn har funnits i alla tider. Själv har jag tävlat i både simning och skidor och jag kan lova att det fanns rötägg bland föräldrar här också. Frågan är bara varför föräldrar gör så här, varför vill de ta bort glädjen från sina barn och varför kan de inte bara vara nöjda med att de gör sitt bästa och har roligt med sina kompisar. 

Jag har under mina tio år inom cirkusvärlden sett detta också. Men på ett lite annorlunda sätt eftersom cirkus är en kombination av kultur och idrott. Träningen är visserligen stenhård men när man väl kommer till själva uppträdandet så är det för att roa, underhålla och förföra sin publik in i en magisk värld, och det var ganska många föräldrar som fick en rejäl egotripp av att just deras barn var den som lyste klarast i manegen.

Här kunde föräldrar ibland säga och göra precis vad som hellst för att just deras barn skulle få uppträda eller vara den mest lysande stjärnan i manegen eller på scenen. Ganska ofta när det inför varje säsong skulle bestämmas hur årets föreställning skulle se ut och vilka nummer som skulle vara med och vilka som skulle vara med i respektive nummer så bröt helvetet ut. Inte bland artisterna, det vill säga barnen och ungdomarna, utan mest bland föräldrarna som absolut inte kunde acceptera att deras barn på något sätt inte fick den roll som det borde få enligt dem.

Min roll inom cirkusen var just föreställningar och scenshower och jag vet inte hur många gånger föräldrar försökte påverka mig genom att lägga ett bra ord för just deras barn eller dess grupp. Man kunde också vid flera tillfällen tala om för mig att jag var orättvis eller att jag bara satsade på de bästa numren och att det alltid bara var de som fick uppträda. Ibland stämde det, jag tog bara de bästa, men många gånger så gjordes det en mix mellan nyare förmågor och elit så att verkligen publiken kunde se hur man kunde utvecklas på bara några år.

För mig handlade det ju hela tiden om att få nöjda kunder som gärna spred ut till kollegor hur duktiga vi var så att vi fick mer jobb, och jag ville också gärna ha återkommande kunder. Många betalade mycket pengar för en scenshow och ville självklart ha valuta för sina pengar. Men jag såg absolut inte det som ett hinder att ganska ofta ta med även de allra yngsta vid julshower eller företagsevent som gjordes. Många gånger är det ju också så att de allra minsta barnen är de som charmar publiken mest, och de allra duktigaste får publiken att tappa andan. En ganska bra mix faktiskt. Efersom jag själv också hade egna barn i cirkusen försökte jag aldrig framhäva dem, vilket de ibland surade till över hemma vid middagsbordet. Men jag tycker att det är oerhört viktigt att om man som förälder fått ett förtroende som i mitt fall innebar att jag sålde in scenshower och gjorde upp med kunder om vad de skulle innehålla inte utnyttjar det för egen vinning. Då bör man nog fundera lite på om man är rätt person på jobbet. Här ska en för alla, alla för en gälla.

Men just inom cirkusen hade många, allt för många föräldrar på tok för bråttom när det gällde deras barn. De ville att deras små härliga barn redan efter något år skulle få en chans att vara med i de svåraste numren. Varför orkar man inte vänta på att barnet ska utveckas först, både fysiskt och psykiskt?

Det jag också frågar mig är varför föräldrar inte kan hålla sig i bakgrunden, åtminstone så länge det inte handlar om att deras barn far illa eller blir behandlad på ett kränkande sätt. Självklart förstår jag att våra barn är det absolut bästa vi har och just våra egna barn är ju alltid de absolut bästa, men även för dem kan det ju bli lite pinsamt med föräldrar som står vid sidan om och har åsikter om precis allt. Jag tror heller inte att föräldrar hjälper sina barn genom att alltid stå som en pansarvägg och vädra sina åsikter och föra deras talan i allt, snarare tvärtom. Då lär vi barnen att det bara är att skrika, bli sur och arg när man inte får som man vill och det är inget de har nytta av i framtiden. 

 

Pär och jag på vår sista turne som aktiva i cirkusen, precis innan vi
flyttade till Kuala Lumpur. Under våra år i cirkusen jobbade jag hela tiden
med scenshower, event och föreställningar medan Pär jobbade med ekonomin.
Idag kan jag inte riktigt fatta hur vi båda hann vara så aktiva och i så många år,
trots ganska krävande jobb vid sidan av. Men som sagt, vi tyckte det var
roligt och det absolut bästa var för min del att få ropa ut alla otroligt duktiga
artister ut i manegen. Jag var alltid så stolt över barnen som jag såg som
mina egna allihopa. Så under min aktiva preiod hade jag drygt 100 barn,
och jag älskade dem alla enormt mycket.