evalinder

I går tog jag, Emelie och Julia bilen själva. Vi tänkte att det är lika bra att börja på riktigt så att säga, och utan kartläsare (Pär) bredvid. Vi tog hissen ner till garaget och satte oss i vår nya silverfärgade Proton, som vi fått låna av Siemens tills dess vi köper eller hyr en bil.

Väl inne i bilen så kan jag inte vrida om nyckeln. Jag kämpar, tjafsar med Emelie om varför inte hon fattar hur man ska göra, svär några riktigt dåliga svärord inför mina stackars barn och blir precis svettig. När jag nu ska ut och köra själv, utan Pär, ja då ska jag inte ens kunna starta bilen. Ja, tänkte jag, det är bara att svälja prestigen och försöka få tag i någon snäll människa som kan hjälpa mig att vrida om nyckeln.

Sagt och gjort, först frågar jag en av alla de stackars byggarbetarna från Indonesien som springer runt här och där, men han förstod inte vad jag menade utan trodde att inte bilen startade för att det var något fel på batteriet och ville skjuta på bilen. Jag försökte peka på nyckeln och säga att "det är nyckeln jag inte kan vrida om, vet du hur jag gör?" Nej, han skakade på huvudet och gick. Han tänkte nog att vi är bra knäppa vi västerlänningar.

Då satt vi där igen och gnabbades, jag och Emelie, hon tycker ju jämt att jag är fruktansvärt pinsam och dålig på det mesta.  Men helt plötsligt får vi syn på en bil som kör in i garaget, bra tänkte jag, säkert en som bor här precis som vi och som kan engelska. Mycket riktigt, det var en söt liten nätt familj från Korea som åkte in med sin jättedyra, fina bil. Jag gick fram och förklarade mitt problem, och pappan i familjen följde med till min bil.

Jag förklarade lite ynkligt att vi skulle ut med bilen för första gången själv och att min man var på affärsresa till Japan, men nu kunde jag inte vrida om nyckeln och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa till. Han undrade om det var så lämpligt att jag gav mig ut i rusningstrafiken med barnen själv om jag inte kört så mycket tidigare. Inga problem sa jag, det går nog bra.

Han satte sig i bilen, rörde lite lätt på ratten, vred om nyckeln och bilen var igång. Sedan såg han väldigt rädd ut när jag satte mig bakom ratten och körde iväg. Ut i den oerhört intensiva trafiken mitt i rusningstid.  I backspegeln såg jag hur han stod kvar och tittade efter oss, han skakade lite lätt på huvudet. Jag tror han tänkte att vi västerländska kvinnor, borde ta det lite lugnare och ta lärdom av de asiatiska, ljuvliga, kvinnorna som är lena som silke.

Väl i väg så gick det väldigt bra, är riktigt imponerad av mig själv. Vi åkte och hälsade på en annan svensk familj som bor i ett annat Condo här i Mont Kiara. Det var väldigt trevligt och lärorikt, de berättade massor av intressanta saker och vi fick flera tips som kan vara matnyttiga för oss som är nya här. Bland annat fick vi veta att ett helt gäng svenska familjer brukar åka upp till Langkawi över Valborg, och det lät riktigt roligt. Senare på kvällen mejlade hon över en inbjudan.

Nu är Emelie och Julia på engelska, mennär de kommer hem tror jag att vi går ner till poolen ett tag, för idag är det jättefint väder. Senare funderar jag på om vi ska åka in till Bangsar eller KLCC, fast då med taxi. Ja, vi får se hur vi känner oss efter några uppfriskande dopp i vår härliga pool.


Hit går vi ner snart...


Mor lilla mor, saknar dig så, ringer snart. Min syster Karin  i bakgrunden.

Och jag saknar Kajsa, måste mejla till Bertlisson/Axelsson och höra hur hon mår. Men jag är säker på att hon har det bra hemma hos sin nya härliga familj. Becka, hur har du det? Du vårdar väl Kajsa ömt?