evalinder

För mig har det blivit en vana att sätta mig på vår inglasade terass och äta min frukost. Då har jag som sagt utsikt över hela Kuala Lumpur. Jag ser Petronas Tower resa sig med sina båda vackra torn, jag ser KL Tower och alla andra skyskrapor.Tittar jag rakt fram ser jag Hilton hotell högt vid KL Central och riktar jag ögonen lite mer till höger ser jag  HSBC:s skyskrapa som ser ut som Joakim von Ankas bankvalv, och strax bredvid ligger min mans kontor CP Tower. Ja, det är fantastiskt, all denna prakt!

Men riktar jag ögonen rakt ner får jag en klump i halsen, det är nästan så att jag börjar gråta. Det första jag ser är ännu ett bygge av en stor skrapa på över 40 våningar. Där nere går dessa stackars byggarbetare från Indonesien och Filippinerna runt och sliter hela dagarna i denna värme. Jag tror att några av dem jobbar nästan dygnet runt. De har slitna kläder och som jag tycker dåliga skor. Inte några Snickers overaller här inte eller skor med stål där framme.

Riktar jag sedan blicken en bit bort från bygget ser jag deras bostäder. Och det är när jag tittar på dessa kartongliknande baracker som jag får en klump i halsen. Det ser hemskt ut, jag kan inte riktigt beskriva det, men jag kan säga så mycket som att vi inte ens skulle använda detta till komposter hemma i Sverige.

I morse när jag satt här i vår stora våning med luftkonditionering i varje rum, och andra moderna finesser och drack min färskpressade juice med rostat bröd och frukt så såg jag hur männen gick iväg till sina byggen. Kvinnorna tog fram sopar och började sopa utanför dessa, ja vad ska jag säga, skjul. Runt deras ben sprang det hundar, katter och apor. Allt i en salig röra. Jag kan inte låta bli att stirra och fundera, och jag mår så dåligt. Allt detta  mitt bland alla skyskrapor och lyxiga Condominiums.

Min engelska lärarinna, som bott här i många år berättade att det är arbetskraft från just Indonesien och Filippinerna som är här, ofta papperslösa. Och hon sa till mig på sin Tyskengelska att "håll Dig borta från dessa områden, där frodas det sjukdomar".

Jag kan inte sluta tänka på detta, har gjort det sedan första dagen. Jag mår så dåligt och varje gång jag går ut på terassen får jag en klump i halsen. Jag vet ju att jag inte kan göra något. Men jag måste ändå få berätta om det.

För det som slår en är att det verkligen är skillnader här. Och visst jag sitter själv här och har det hur bra som jag bara kan önska mig. Fin lägenhet med alla tänkbara faciliteter, pool, tennisbanor, gym mm. Runt omkring går det arbetare som ska göra livet så lättsamt som möjligt för sådana som oss. De servar, städar, rensar rabatter och niger och bockar. Jag tror att det är fler än jag som i början blir tagen av allt detta, både på gott och ont. Och jag då, som gråter när Kalle Anka kör av vägen på TV, blir ju extra tagen.

I alla dessa lägenheter som vi expats bor i finns en avdelning där den sk maiden ska bo. Det är alltså ett ganska kalt liten rum där enbart en säng och ett bord ryms. I anslutning finns en mycket enkel toalett med dusch. Väldigt, väldigt enkelt i anslutning till köks- och tvättavdelningen. Jag får ångest när jag tänker på att någon ska skuffas in där. OCH, det här är det enda rummet i lägenheten som INTE har luftkonditionering.

Men när jag försöker fråga de jag lärt känna här som har en maid boende hos dem så säger de att det kändes hemskt i början, men nu har de förstått att dessa kvinnor har det bättre hemma hos en familj än om de skulle bo med en massa andra någon annanstans. Både säkrare och renare. Och tydligen ser de inte på detta med samma ögon som oss. 

Men jag kan inte låta bli att må dåligt. Vi ska i alla fall inte ha någon maid boende här. Vårt rum ska vi ha som förråd, ja ni som följt min blogg vet ju att vi har med oss mycket. Så vi har skidutrustningar, triangakök och tält där. Samt alla prydnadsaker som jag inte vill se längre. Kanske kan jag dela ut lite här. 

Men jag ska ha en som kommer och städar några gånger i veckan, för jag hatar ju att städa. Hemma i Sverige gjorde Pär det nästan jämt. Och här jobbar han ju sent och på helgerna och ledigheter  vill vi ju resa runt och upptäcka. Jag får  behandla henne med värdighet och kanske lära mig något om hennes liv.

Märkligt inlägg kanske, men jag vill att Ni ska känna hur jag känner det.

En annan sak som jag reagerat på är hur långt vi i Sverige faktiskt kommit när det gäller jämställdhet. Åtminstone om man ska jämföra med detta land. När vi har haft hantverkare här och både jag och Pär varit hemma så tittar de bara på Pär. Likadant är det i nästan alla sammanhang. De tittar inte mig i ögonen. Vi var på banken och öppnade ett nytt konto, och då kände jag mig verkligen som den hemmafru jag är just nu. Lite ovant för en som mig, som är van att säga vad jag tycker och tänker. Och på banken var det ändå en kvinna som hjälpte oss.

När vi i fredags var på skolan och träffade den mycket trevliga damen där, så var det bara Pär hon riktade all uppmärksamhet mot. Det var han som skulle fylla i alla papper, han som hon ställde frågorna till. Själv satt jag där återigen som den lilla ynkliga hemmafru jag är här. Men lugn, jag har inte ändrat mig, men jag måste ju anpassa mig.

Allt detta blir väldigt frustrerande eftersom Pär och jag är väldigt jämställda. Vi litar på varandra och är ungefär lika driftiga båda två och är inte banga för att ta tag i saker.  Pär märker ju inte detta på samma sätt, och nu när han är i Japan så ringer han mig och frågar om jag ringt hit och dit och fixat än det ena än det andra. Och visst, jag har ringt och jag har försökt fixa. Men många frågar mig när jag ringer om Mr Linder hit och Mr Linder dit, och de ska verifiera det med honom också. Fan, vad gör man? Jag är ju bara halv här.

Fast för att summera mina tankar och funderingar så är detta nog lärorikt. Allt är inte som hemma, och det är nyttigt att få se detta. Jag är lycklig att jag får uppleva allt och det är ett stort äventyr för oss alla. Och jag ska studera detta land mer ingående under min tid här. Och jag är säker på att jag, trots alla orättvisor, kommer att älska det som mitt eget.

Nu har jag på min älskling, Magnus Uggla, högt på stereon och drömmer mig bort till en strand i Tylösand. Och ibland dyker det upp tankar om när jag i somras var uppe i mitt älskade Jämtland och Östersund när jag dansade runt till honom på stortorget under Yran. Ja, jag tänker på alla er i Norrköping också, ja, och alla ni andra också. Ni finns med mig hela tiden, och jag hoppas att ni också är med mig på denna resa.


KL med Petronas Tower högt över skyn


KL Tower, var uppe där första dagen, här ser man allt!


Matmarknad i Bangsar


Vid Frihetstorget, byggnaden var tidigare Högsta Domstol, mycket Brittiskt.