Avsked och coffeemorning
Har skrivit om det förr och tar upp det igen, det jobbiga i att ta avsked. Första tiden vi var här tänkte jag inte speciellt mycket på att de människor jag mötte och lärde känna en dag skulle försvinna hem eller till något annat land. Men direkt innan sommaren blev jag på ett tydligt sätt klar över att detta är vardag för expats. De som redan varit här sina år, packar ihop och säger hej då, och detta sker särskilt ofta innan sommaruppehåll eller juluppehåll och det är alltid lika jobbigt. Många av de man tar avsked från kanske man aldrig träffar igen, även om man säger att det ska man så klart göra. "Vi måste hålla kontakten" är den vanligaste meningen. Kanske tur att Facebook finns ändå.
I går var jag på en liten avskedsmiddag i Bangsar för Nina som flyttar hem till Sverige nu på söndag. Känns jättetrist för det var först den sista tiden som jag känner att jag lärde känna henne. Och jag trivs i hennes sällskap. Nu tror och vet jag att jag kommer att träffa Nina igen. Hon bor nämligen i Linköping och det vore väl skam om vi inte kunde hålla någon form av kontakt när vi själva troligtvis kommer att bo i Norrköping.
Nina har inte varit medföljande fru som de flesta av oss andra tjejer är, utan hon är singel och åkte hit och jobbade helt ensam. Hon är tuff och har haft ett jobb som krävt en hel del av henne och i går sa hon att det ska bli skönt att komma hem, hade jag stannat hade jag säkerligen blivit utbränd. Och det är det inte värt.
Nu på morgonen har jag varit på Nordic coffeemorning hemma hos Päivi. Alla som är med i denna klubb är mammor (inte så många pappor) till barn på International School of Kuala Lumpur, ISKL. Idag pratade vi mycket om den internationella vecka som vi ska ha på skolan i mars nästa år. Äntligen ska jag få leva ut alla mina tokigheter. Och naturligtvis har jag blivit gruppens koordinator. Ett problem jag har är att jag pratar för mycket och säger aldrig nej. Men å andra sidan så är detta saker jag verkligen tycker är roligt, så det känns inte som någon belastning. Jag ska naturligtvis skriva om vad vi kommer fram till senare.
Snart hoppas jag att Emelie och Julia kommer hem, för jag ska åka ner till Global Doctors med Emelie. Hon har klagat på en ond hals i några dagar och i detta tropiska klimat är det bäst att få någon medicin som stoppar infektionen. Dessutom bör ju Emelie hålla sig frisk nu när hon ska på sitt livs resa till Nepal.
På fredag är det Deepavali, och naturligtvis firar man denna indiska högtid även här i KL, då man har cirka 15 % indier i landet. Både Emelie och Julia är lediga och vi ska förbereda lite inför våra gäster som kommer på lördag. Köpa lite goda frukter och god mat samt organisera sovplatser till alla. Ska bli kul att få besök, och visa vårt Malaysia.
Pär åkte iväg till Jakarta nu på morgonen och kommer inte hem förrän vid midnatt på fredag.
Snart är det dags att turista med gäster i fantastiska KL!
I går var jag på en liten avskedsmiddag i Bangsar för Nina som flyttar hem till Sverige nu på söndag. Känns jättetrist för det var först den sista tiden som jag känner att jag lärde känna henne. Och jag trivs i hennes sällskap. Nu tror och vet jag att jag kommer att träffa Nina igen. Hon bor nämligen i Linköping och det vore väl skam om vi inte kunde hålla någon form av kontakt när vi själva troligtvis kommer att bo i Norrköping.
Nina har inte varit medföljande fru som de flesta av oss andra tjejer är, utan hon är singel och åkte hit och jobbade helt ensam. Hon är tuff och har haft ett jobb som krävt en hel del av henne och i går sa hon att det ska bli skönt att komma hem, hade jag stannat hade jag säkerligen blivit utbränd. Och det är det inte värt.
Nu på morgonen har jag varit på Nordic coffeemorning hemma hos Päivi. Alla som är med i denna klubb är mammor (inte så många pappor) till barn på International School of Kuala Lumpur, ISKL. Idag pratade vi mycket om den internationella vecka som vi ska ha på skolan i mars nästa år. Äntligen ska jag få leva ut alla mina tokigheter. Och naturligtvis har jag blivit gruppens koordinator. Ett problem jag har är att jag pratar för mycket och säger aldrig nej. Men å andra sidan så är detta saker jag verkligen tycker är roligt, så det känns inte som någon belastning. Jag ska naturligtvis skriva om vad vi kommer fram till senare.
Snart hoppas jag att Emelie och Julia kommer hem, för jag ska åka ner till Global Doctors med Emelie. Hon har klagat på en ond hals i några dagar och i detta tropiska klimat är det bäst att få någon medicin som stoppar infektionen. Dessutom bör ju Emelie hålla sig frisk nu när hon ska på sitt livs resa till Nepal.
På fredag är det Deepavali, och naturligtvis firar man denna indiska högtid även här i KL, då man har cirka 15 % indier i landet. Både Emelie och Julia är lediga och vi ska förbereda lite inför våra gäster som kommer på lördag. Köpa lite goda frukter och god mat samt organisera sovplatser till alla. Ska bli kul att få besök, och visa vårt Malaysia.
Pär åkte iväg till Jakarta nu på morgonen och kommer inte hem förrän vid midnatt på fredag.
Snart är det dags att turista med gäster i fantastiska KL!
Kommentarer
Postat av: pelle
Trevligt att ändå känns "sorg" över att någon flyttar. Det ska man alltid se som något typ av tecken, tycket jag.
Trackback
