evalinder

I går kväll var vi på avskedsmiddag för Jeanette. Åtminstone så ser det ut som om Jeanette och hennes familj lämnar Kuala Lumpur efter sommaren, om inget annat händer. Jag hoppas på det senare.

Jeanette och min vänskap här i Kuala Lumpur har ju inte varat så länge, men på något sätt känns det som om jag alltid har känt henne. Vi har under mina månader här kommit fram till att vi har flertalet gemensamma vänner från vår tid i Uppsala. Och Jeanette är  en sådan person som man lätt tar till sig, alltid glad, delar med sig av sin erfarenhet och har alltid tid att skicka ett uppmuntrande sms eller mejl.
Så igår kväll var vi ett gäng som träffades på Restaurang La Suisse som ligger på Plaza Damansara, ett ställe jag aldrig tidigare varit till. Maten var god och sällskapet mycket trevligt. Det trista var att det var två till som ska flytta hem till Sverige, bland annat Tanja som jag också tycker väldigt mycket om. Men som tur är så har jag min ramsa i huvudet: "Vi säger aldrig "hej då" vi säger "på återseende!"

Det är lite kämpigt när man flyttar så här som vi har gjort. Det är många nya möten med människor både från Sverige och från andra delar av världen. Man träffas, man ger otroligt mycket av sig själv, och så kan tankar komma upp som att: "jag kanske aldrig kommer att träffa den här människan igen". Och jag hoppas verkligen inte att detta kommer att ändra mitt sätt att vara när jag träffar nya människor, att jag på något sätt kommer att bli för ytlig eller rädd för att skaffa nya vänner. För det är ju i möten med nya bekantskaper som man går vidare i livet, man får nya impulser och det viktigaste av allt är att man lär sig oerhört mycket.


Vår underbara Jeanette som här håller ett litet tal till oss andra.


Karin och Anki som fixade middagen höll också tal.


Maten var riktigt god och samtalen var många...


Cilla med orange sjal kommer att flytta hem till Sverige efter årsskiftet.
Också trist, baksidan med det här livet..


Elisabeth, Jeanette och Linda

Måste också visa lite bilder som jag glömt att visa er. De är ifrån helgens lilla upptäcktsfärd:


Vi hade för länge sedan bestämt att vi skulle gå denna gata (se gul skylt),
och nu i helgen blev det äntligen av. Själva området heter Chow kit, och vi
startade någonstans vid Jalan Raja Muda Abdul Aziz och vandrade ner till
Merdeka torget. Och just den här gatan är så spännande för det verkligen
känns att man är i Malaysia. Man snuddar även vid Little India, så det vimlar
av fantastiska tygaffärer och skräddare där man kan få sina kreationer uppsydda.


Jag älskar marknader, vilket det finns väldigt gott om här. Bland det första
vi hittade var denna otroligt stora marknad. Det tog aldrig slut, små gångar
hit och dit. Massor av mat, kryddor och kläder. Och massor av folk.


Emelie och Julia tyckte att det var lite otäckt att gå runt här. Vi blir ju ganska
ofta väldigt uttittade, och det gillar inte dessa två. Men de fick stå ut med det,
för som sagt, det var en fröjd att gå runt, trots den något fräna lukten.


Det är rena julafton att gå runt och titta på alla frukter och alla
grönsaker. Och kryddorna är så många att man inte kan namnet på hälften.


Väl ute på gatan igen möttes vi av åtskilliga moppeverkstäder. Asien är ju
känd för alla sina mopeder. Här några glada mekaniker.


En vanlig syn. Dessa trånga gränder och alla dessa fallfärdiga och skitiga
hus som blandas med allt det som är supermodernt.


Massor av butiker och en väldigt kul gata.