evalinder

I går kväll fungerade varken internet eller telefon här hemma hos oss. Ganska irriterande, även om jag faktiskt lärt mig att det ibland kan vara skönt att inte alltid vara uppkopplad. Det tog tid, men nu blir jag inte alls sådär hysterisk som jag ofta kunde bli för bara ett år sedan. Så det här äventyret har fört mycket gott med sig.

Men nu är jag ju inte ensam i familjen, utan det finns andra som definitivt inte kan klara sig utan internet. Emelie hade flera läxor som krävde detta och hon var minst sagt irriterad. Och jag är ju en god mamma som gör det mesta för mina kära barn, så jag packade in oss i bilen och åkte till Starbucks, så att hon kunde genomföra sina studier på bästa möjliga sätt.

Och det är när vi väl satt nere på Starbucks som jag började fundera över hur olika vi människor är egentligen. Många gånger dras vi ju till likasinnade och kanske det var just därför jag reagerade så starkt på den unge mannen som vi mötte i går kväll. Han var svensk, naturligtvis. Säkerligen mycket trevlig och även snäll. Men ack så fosterländsk.

Han upptäckte naturligtvis att vi var svenskar och började då genast tala om för oss hur illa han tycket om Malaysia. Ja, han hade bott här i två olika omgångar, men vantrivts båda gångerna. Okey, tänkte jag, det är väl så, antingen tycker man om detta land eller så tycker man inte om det. Vi fortsatte prata, och vår konversation lät ungefär så här:

Han: Jaha, var är du ifrån då?

Jag: Ja, jag är född i Österund, men har sedan flyttat runt lite Sverige.

Han: Åh, fy fan, Östersund, vilken djävla stad, fick ångest bara jag kom dit. Är inte alla fulla jämt där?

Jag: Nej, det tror jag inte, men som i många andra små norrländska städer kanske det dricks lite mycket ibland.

Han: vad gör man där egentligen?

Jag: Ja, man jobbar väl på som vanligt. Idrottar mycket, åker skidor och så.

Han: Nej, tacka vet jag Norsborg i Stockholm, där trivs jag.

Jag: ?

Han: Vad tycker du om Göteborg då?

Jag: En härlig och vacker stad med underbara och roliga människor. Lättsam på något sätt.

Han: Nej, för fan, jag gillar inte alls Göteborg. Folket är också "too much"!

Jag: ?

Han: Nej, jag vill hem till Sverige, fan jag gillar inte människorna här. Jag gillar inte malayerna, inte indierna heller.
Kineser är ju riktigt elaka och britter och amerikanare kan jag bara inte med.

Jag: Men har du inte rest runt något då? Jag menar Malaysia har ju en skatt när det gäller vackra öar och ställen?

Han: Ja, jag har varit runt, Langkawi, Tioman mm, men jag måste säga att jag gillar det inte. Vet inte vad det är, men jag gillar det inte. Är nog människorna här det beror på.

Jag: Jaha...?

Han: Ni då, reser ni runt?

Jag: Ja, så ofta vi kan. På fredag åker vi till Cambodja.

Han: Fy fan, Cambodja, det är nästan värre än Östersund. Tycket inte alls om det landet. Fattigt och djävligt.

Jag: ?

Han: Åker ni själva eller i sällskap?

Jag: Ja, vi är ett gäng svenskar som ska springa ett lopp där så man kan kanske säga att vi är flera.

Han: Ja, det var tur det, jag menar så att ni har lite vettigt folk runt omkring er.... 

På något sätt känns det som om han kanske borde packa ihop och åka hem till Sverige. Jag kände i alla fall att han tog en massa positiv energi från mig. Jag ville försvara mig, men orkade inte. Först trodde jag att han skämtade, men det gjorde han inte. Och jag måste säga att det inte är särskilt ofta jag möter så här negativa personer, men jag blir lika ledsen varje gång. Ledsen över att de inte ser det jag ser, upplever det jag upplever...

Det är tur att jag har många positiva människor runt omkring mig. Här nedan är en länk till en fantastisk kvinna som bott i Kuala Lumpur i många år. Hon har länge arbetat med Burmesiska flyktingar och gjort det med stor kärlek och ett stort hjärta. Hon är också en fantastisk duktig tillverkare av kort. Gå in på hennes blogg idag, stor tävling pågår...

http://liveitscrapit.blogspot.com/