evalinder

Men den här vyn hittar jag nog inte i Malaysia.......snöfrostiga träd....

Har varit lite upptagen i några dagar, vilket gjort att jag inte hunnit skriva i min blogg så mycket. I helgen var vi i Stockholm och shoppade, gick på Gröna Lund och ägnade oss åt lite matkultur. Mycket trevligt. I går hade jag möte med Marcus, min vapendragare och kollega i eventsvängen och vi försökte få fram en plan för 2009 då cirkusen fyller 30 år. Jag ska berätta mer om Marcus senare.

När vi om en och en halv månad är på plats i Kuala Lumpur så ska vi få gå på en slags kulturkurs, där vi ska få reda på hur det nya landet fungerar och hur man gör i olika situationer. Det ska bli intressant.

Det är ju lite så att att vi alla är en produkt av vår kultur och det samhälle vi lever i och man uppfattar sin egen kultur som normal tills man lämnar den. Ofta kan det uppstå problem i kommunikationen och samarbeten när folk från olika kulturer ska samarbeta. Ibland har vi många gånger frågat oss när vi suttit med människor från andra länder, "Varför gör de på det här sättet?" Vi tycker att det sätt vi gör allt på är det enda rätta, och många gånger är ju vi svenskar specialister på att tycka att vårt sätt är det absolut bästa. Men är det alltid det?

Jag och min man har under den senaste tiden försökt förbereda oss och våra barn så mycket som möjligt för den stundande flytten. Godnattsagorna är utbytta mot böcker som handlar om Malaysia och Sydostasien, vi läser blogginlägg från andra som bor utomlands och vi går in  och tittar på organisationer som "Svenskar i världen".

Men ibland kan jag sätta mig ner i sköna fotöljen och tänka "Har kulturstressen kommit redan?" Och den ska ju inte komma nu, utan enligt all expertis så ska den s.k. kulturchocken som är en slags kulturstress komma först när man kommit till det nya landet. Fast jag tror i och för sig inte att den slagit till med full kraft för detta tillstånd har ju en symptom som jag inte ännu har drabbats av, nämligen trötthet, man tappar motivationen eller isolerar sig.

Men på något sätt är det som om man dras till alla denna information. Jag har precis läst om Ingrid Anderzén, som är medicine doktor vid Uppsla universitet, och har studerat hemvändarnas svårigheter. (Ja, nu är jag redan tre år fram i tiden.) De flesta företag är otroligt bra på att förbereda anställda inför utlandstjänstgöring men sämre på att ta hand om dem när de återvänder. Många som flyttar har inte innan diskuterat med sin arbetsgivare om vilka arbetsuppgifter som väntar i Sverige.

När jag då läser detta, måste jag ju snabbt checka detta med min man, om hur det blir för oss. Nu är ju jag och min make väldigt olika. Jag är den stressiga, allt måste gå snabbt, gärna innan jag tänkt efter. Han är eftertänksam, säger inget innan han riktigt vet vad som gäller, och blir oboltligt irriterad över mina panikscener som dyker upp allt oftare nu för tiden. Jag ser faror och hinder i varje hörn och på en gång jag ser dem måste jag åtgärda eller få svar.

Nu hade han ju tänkt på detta också, och skaffat en mentor i sin svenska chef, han hade också förberett så att han fortfarande kommer att ha mycket kontakt med sitt svenska kontor. Puh!

Men hur än allt blir så är jag helt övertygad om att det äventyr som vi ska ut på är mycket lärorikt. Och även om vi flyttar långt bort från sverige och svenskarna så har ändå sverige kommit närmare världen. På gott och ont. IKEA som hela tiden fortsatt sin invasion runt om i världen betyder att jag alltid kommer att vara nära en del av vår svenska kultur såsom skorpor, sill, mjölchoklad, knäckebröd och kaviar. Sedan finns vår kultur på annat sätt i Malaysia också, enligt Exportrådet finns över nittio svenska företag i Malaysia. Några jättestora och en del jättesmå, men ändå.

Ja, ni kanske märker på alla mina tankar att det närmar sig. Nu är det inte lång tid tills dess huste töms.