evalinder

Jag har de senaste dagarna funderat mycket över de apatiska flyktingbarnen eller som det också kallas barn med uppgivenhetssyndrom. För ett tag sedan blev ju detta en mycket laddad politisk fråga och alla var inte överrens, de sakkunniga delades upp i två olika läger. Och vi var många som skakades rejält av de bilder som visades i media.

En kartläggning har gjorts av regeringens nationella samordnare Marie Hessle och docent Nader Ahmdi vid Stockholms Universitet och högskolan i Gävle, och den bygger på 354 barn som sedan den 1 januari 2003 har varit eller är aktuella inom 79 av landets barn- och ungdomspsykriatiska verksamheter (BUP). De senaste åren har en drastisk ökning skett.

När jag läste om denna kartläggning i DN så kunde jag inte låta bli att bli väldigt berörd, och vetskapen om att dessa barn i vissa fall kanske även får bestående hjärnskador gör mig förtvivlad.

Det som gör mig ännu mer förtvivlad är att det finns människor som tror att dessa barn bluffar. Att de inte alls är uppgivna, utan de gör det för sina föräldrar och för att de ska få politisk asyl lättare.
Jag kanske har fel, men som mamma och medmänniska har jag svårt att tro att ett barn skulle kunna göra något sådant. Att det dessutom finns de som förnekar att dessa barn finns är så skrämmande att jag inte finner ord för det.

Att jag tänkt på allt detta de senaste dagarna var för att jag träffade en person som jag egentligen inte känner så väl, men som jag haft lite diskussioner med om hur man ska hantera barn och ungdomars flytt, till en ny kultur och ett nytt land.  Hon har stor erfarenhet av detta, och även det ovanstående med otrygga flyktingar.

Hon sa till mig att vår flytt är en stor omvälvande händelse för barnen, men den behöver inte alls vara skrämmande om de får veta så mycket som möjligt om landet innan, så att de är väl förberedda innan de kommer till det nya landet. Då kan det till och med bli väldigt spännande och utmanande.

Hon sa också att för er som svenskar är det ju inga problem, landet ni kommer ifrån är tryggheten själv. Ni kan ju alltid åka hem om allt skulle gå åt helvete därborta. Värre är det för alla de som flyr från ett otryggt land.

Och det var då alla mina tankar snurrade runt. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på debatten om alla dessa stackars flyktingbarn som kanske inte visste något om Sverige innan de kom. De möttes av ett språk de aldrig hört, de möttes av ett kyligt klimat och en osäkerhet och otrygghet som vi svenskar inte ens kan föreställa oss. De visste inte heller när de skulle få återse sitt hemland igen, om de ens skulle få göra det. De längtade till släktingar, vänner och alla minnen, utan att veta något om framtiden.

Men kanske är det värsta av allt, att veta att man inte kan återvända, att veta att man kanske riskerar förföljelse, tortyr eller dödsstaff, att veta att man aldrig kommer att återse redan döda släktningar och familjemedlemmar.

Hur hanterar barn sådant?