evalinder

Det käraste jag har

Nu är det ganska precis två månader kvar till vårt plan lyfter och vi flyttar till Kuala Lumpur för att stanna i tre och ett halvt år. Ibland känns det lite overkligt, och jag försöker varje dag intala mig själv att jag faktiskt ska bosätta mig i ett annat land, och inte åka på semester. Fast å andra sidan kommer vi ju hem varje sommar.

Jag fick för ett tag sedan låna en bok från min goda vän Anna som heter "nu vill jag sjunga dig milda sånger" skriven av Linda Olsson, jag har  snart läst ut den. Och det är en bok som är lätt att tycka om, den är lågmäld, enkel men samtidigt går den in på djupet hos de två personer som boken handlar om. Den handlar om  vänskap som byggs upp mellan två kvinnor, en äldre och en yngre. 

Men det första jag läste i boken var författarens ord,  som är ett antal sidor i slutet. Linda Olsson är som det hörs på namnet född i Sverige, men har länge bott utomlands. Sedan många år tillbaka bor hon på Nya Zeeland.  Hon skriver om hur det är att bo uomlands och om den ständiga längtan. När hon begav sig utomlands så var det på ett äventyr som skulle vara i tre år. Linda säger i boken att hon inte tror att man längtar om man befinner sig i ett äventyr. Där bakom ligger tryggheten och väntar och man behöver inte längta. Snart kommer man ju ändå att vara tillbaks.

För att uppleva längtan måste man känna sig osäker på om man har en återvändo.

För henne och hennes familj blev de tre åren, fyra och fem, de flyttade ofta, äventyret rullade på. Men det handlade om överblickbara perioder. Några år i taget. Och där hemma väntade Sverige. När äventyret var över skulle de smälta in i den gamla miljön igen. Så hade de tänkt.

Inte förrän hon insåg att hon bott i deras hem i Auckland längre än hon bott i något annat hem slog det henne att detta inte längre var ett äventyr. Det var hennes hem. Då fick hon problem med sin längtan.

Jag funderar oerhört mycket på det här med längtan just nu. Jag undrar hur länge det kommer att gå innan den där beryktade hemlängtan slår till med full kraft. Och vad gör man då?

Kanske tur att IKEA finns i KL, jag får åka dit, gå runt och beställa köttbullar med lingonsylt och låtsas att jag är hemma.