evalinder

Idag är det äntligen fredag! Så känner man även på andra sidan jordklotet. Dessutom är det helgdag även på måndag, så det blir tre hela lediga dagar. Hoppas nu att vi hinner fixa klart här hemma innan våra möbler kommer. Och en av dagarna ska vi åka till havet, Port Dickson, underbart!

Nästa onsdag kommer det hit en person som ska vara väldigt duktig på just Malaysia, men även hela Asien. Det är jag, Emelie och Julia som ska ha kultur-undervisning.  Och vad är nu det? Jo, det är en utbildning i hur vi ska möta den nya kulturen vi just nu lever i. Vi ska få lära oss vad vi inte ska göra och vad vi ska göra. Vi ska helt enkelt anpassa oss till vårt nya hemland.

Pär har naturligtvis genom åren fått lära sig mycket om hur Asien fungerar i affärssituationer. Han hade en utbildning i går också, och senare på kvällen när vi som vanligt åt vår middag ute på restaurang så berättade han en del saker som vi bör tänka på när vi är här.

Bland annat får man absolut inte peka med pekfingret här, inte i något sammanhang. Det är oerhört fult. I stället får man peka med hela handen, (låter bättre faktiskt)  eller peka med knuten näve så att tummen pekar lite framåt ovanpå.

Man får heller inte ta emot något med vänster hand eller sträcka fram vänster hand till någon. För vänster hand anses som oren inom islam. För mig ska nog det gå bra, för jag använder nästan aldrig vänsterhanden, den följer liksom bara med.

En annan sak som är speciellt här i Asien, särskilt bland kineser, koreaner och japaner, det är att de inte har ja eller nej i sitt vokabulär. Om vi exempelvis ska fråga varandra: "Ska vi gå på på lunch nu?" då svarar ju vi med "ja" eller "nej". Men asiaterna de kan inte svara med ja eller nej, för orden finns inte i deras språk, så de svara kanske "lunch vore gott att äta nu" eller "jag ska äta lunch om ett tag". Ja, de får alltså svara lite annorlunda. Märkligt, det här hade jag aldrig tänkt på tidigare innan min man berättade det igår.

Pär har ju under flera år åkt fram och tillbaka till Asien. Det land han känner bäst är ju Korea, men tydligen fungerar de alla på likartat sätt. Så igår satt vi och pratade om hur svårt det är att göra affärer med människor som i sitt eget språk  inte har ja eller nej. Men när de pratar engelska alltid använder ja. Oavsett om de förstår eller inte förstår. För en asiat tappar aldrig ansiktet. Oavsett om de förstår eller inte så säger de alltid ja och nickar.

Så efter ett tag lär man sig att ställa frågor så att de absolut inte kan säga ja eller nej. Ja, att helt enkelt ställa frågor som gör att man också får reda på om de förstått eller behöver mer information.

En annan sak som man bör tänka på när man är här i Asien, det är att INTE bli arg. Det är säkert något som jag kommer att behöva jobba extra mycket med. Men här blir man inte arg eller bråkar offentligt. Ingenting blir bättre av det, och man får inte hjälp snabbare då heller, snarare tvärtom.

Många säger till oss här, att vi kommer att få ut mycket mer av vår vistelse om vi inte bara umgås med andra invandrare, utan även malayer, kineser och indier som bor här i Malaysia.  Hur det ska gå till vet jag inte, men vi får väl försöka hitta på något sätt. Men att det stämmer, det är jag övertygad om. Man lär sig mer av befolkningen.

Känner ni igen resonemanget? I sverige brukar många svenskar ondgöra sig över våra kära invandrare och menar att de bara umgås med sina egna landsmän. Men det kanske inte är så himla lätt för dem att få tillträda i de svenska salongerna.

Det ska bli kul att se hur det kommer att fungera för oss här i Malaysia, en invandrarfamilj från Sverige. Kommer vi att lära känna några infödda och bli vänner med dem?


Lobbyn i vårt condo


Också vid ingången till vårt condo, kanske lite sterilt...


Julia vid sitt fönster. Kelsey, är det ditt linne vi fått med oss?


Vårt enda lilla matbord just nu


Utanför vårt condo


Dåligt utnyttjat av oss än så länge, kanske blir ni först, Micke eller Bitte?


Emelie och Julia har en ny hobby, att handla filmer och boxar...


Julia på väg hem från Hill´s